Mike Oldfield ”Return to Ommadawn” (Mercury/Virgin EMI, 2017)

Efter år av musikaliska utflykter och utforskande av olika genrer, som förra albumets poprock-doppade ”Man on the Rocks” eller det neoklassiska ”Music of the Spheres”, återvänder nu Mike Oldfield till den stil som präglade hans tidigare produktion. Han presenterar en uppföljare till sitt tredje album ”Ommadawn” från 1975, och följer i dess spår med två längre stycken som vardera är på ca 20 minuter. Detta är ett återvändande till Oldfields rötter i brittisk folkmusik och både teman och ljudbild känns igen från hans tidigare album, han t o m återanvänder vokala harmonier från det första Ommadawn-albumet, samtidigt som det låter inspirerat.

ReturnToOmmadawn.jpg

Fair useLink

Som förr är detta instrumentalmusik där Oldfield spelar alla instrument själv på sitt eget unika vis, han har en tydlig röst, ett eget sätt att spela på, oavsett om det är en elgitarr, en bastrumma eller flöjter som han trakterar. Förutom samplingen av röster från första Ommadawn så används inga programmerade spår eller synthesizers i produktionen, även om han har spelat in digitalt och mixat på en dator. Ljudkvaliteten är förträfflig och instrumenten framträder tydligt med luftighet i ljudbilden.

Sedan han släppte förra albumet 2014 så har Oldfield gått igenom en del kriser i sitt privatliv, och han har själv uttryckt i intervjuer att musiken har varit ett sätt för honom att hantera dessa. Detta är stark musik, det är kraftfullt, harmoniskt, omväxlande mellan fart och lugn, och en musikalisk resa fylld av energi och musiklust, och samtidigt nostalgi utan att vara en kopia från förr.

Musiken andas drömska landskap, dimhöljda klippor och medeltid. Det finns både den melankoliskt kyliga och blåsiga, men vackra hösten (framförallt i spår 1) och den blommande lekfulla och avslappnande våren (spår 2). Musiken har både ödmjukhet och känsla, en skön plats att befinna sig på. Organisk musik som når själen och som bejakar fantasin. Musik att omsvepas av och drömma sig bort till.

Jag tycker om detta.

https://www.youtube.com/watch?v=m8pGJBgiiDU

Paterson. En man (Adam Driver) och hans stad, ett småstadsliv i New Jersey i USA. Han är busschaufför med ett inrutat liv. Varje vardagsmorgon går han upp tidigt, äter flingor och går till jobbet. I pauser skriver han poesi, vardagspoesi inspirerad av diktaren Willam Carlos Williams. Hans fru (Golshifteh Farahani) är konstnär med en egen stil på färger och mönster som fyller deras hem, hennes kläder och även reservdäckshållaren på bilen. Tillsammans har de en hund, en engelsk bulldog som varje vardagskväll får gå en runda med mannen som besöker en bar. Detta är vad den här filmen handlar om.

Det kanske inte låter så magiskt eller fascinerande, men i detta – vi kan säga anspråkslösa – vardagsliv så finns det magi, en vardagsmagi. Det finns tankar och berättelser hos människorna som åker med hans buss, det finns dramatik och känslor hos de han möter på baren. Det här är en poetiskt berättad film med utmärkta skådespelare, en vardagspoetisk film om busschauffören Paterson som skriver vardagspoesi i staden Paterson, med inspiration från stadens storhet William Carlos Williams som skrev diktverket Paterson om staden och dess grundare med samma namn. Det är poesi i sig. Filmen om Paterson är i berättandet poetisk på samma sätt som hans poesi. Njutningen ligger i detaljerna.

Här saknas en traditionell anglosaxisk dramaturgi, istället är det episoder som innehåller flera mindre episoder i ett ramverk som följer några dagar i Patersons liv. Dialogen är sparsam, skådespeleriet naturligt och utan stora gester. Den som har sett filmer av Jim Jarmusch tidigare kommer att känna igen stilen, det lugna tonfallet och en betraktande kamera. Vi tas med på en resa som sker både inuti oss själva och i berättelsen.

Det är stillsamt, vackert och på ytan enkelt som öppnar sig för ett djup. En film som lever kvar länge i mig efter att jag satt och såg den där i biosalongen på Bio Roxy i Örebro. Som poesi där varje mening och varje ord vibrerar av något mer än det skenbart enkla. Jag lämnade biosalongen med en skön, varm känsla inom mig, detta är en film som ger hopp. Rekommenderar varmt den här filmen!

Raphael Mabo

Fakta om filmen

Titel: Paterson
Regissör och manusförfattare: Jim Jarmusch
Lanseringsår: 2016
Längd: 118 minuter.

Vi börjar närma oss konsumtionens högtid, och jag reflekterar över att världen och människors umgängen har blivit mer abstrakta och mer fjärmande från naturen. Jag gick i skogsmulleskolan när jag var barn, jag såg grodyngel i vattendrag, och vintrar och somrar följde jag med familjen ut i skog och mark. I vårt samhälle behandlas djur ofta som produkter istället för som djur, produkter istället för levande varelser som bryr sig om, känner och reflekterar över sin omvärld. Som boskaps- och hönsindustrin, till exempel. Jag märker även en alienation i dagens samhällsdebatt som innehåller mycket markeringar och gränsdragningar mot människor av olika kulturella bakgrunder, som att olika kulturer och att kulturell mångfald är ett problem – istället för att se att vi alla hör till Jorden.

Så läser jag artikeln Ekologisk läskunnighet och naturrelationernas abstraktion i Antropocen 1 och jag tänker att här funderar Ebba Lisberg Jensen om sådant som jag också reflekterar över. Hon tar upp att människan idag inte längre kan läsa av och förstå naturen som förr, det blir en biologisk analfabetism. När människan levde närmare naturen än idag, så användes människans sinnen för att läsa av och förstå naturen, detta var tiden innan GPS, datorer, väderstationer och det industriella jordbruket och den industriella djurhållningen. Att läsa av naturen var centralt för människans överlevnad, det handlade om liv eller död – att kunna se när stormar var på väg ute på ett öppet hav, eller att skilja nyttiga örter och kryddor från giftiga, att hinna ta in skörden innan regnet.

Hennes vinkling i artikeln är vad som händer med oss människor när denna ”biologiska anfalfabetism” breder ut sig. Hon tar upp att språket utarmas, att naturen blir mer generaliserad och abstrakt och därmed otydliggörs i språket, vilket i sin tur påverkar människans upplevelse av naturen och gör den mer allmän och oprecis – människan skapar alltmer distans mellan sig själv och naturen. Det är med hjälp av språket, det lingvistiska systemet, som vi förhöjer och detaljerar vår upplevelse av naturen därför att lingvistiken hjälper oss med strukturen i vår perception. Det är med hjälp av språket som vi urskiljer detaljer i vår upplevelse. Hon exemplifierar detta med växten brunnäva (Geranium phaeum L.) som trots sitt namn har en lila färg, en mörklila färg, men när den fick sitt namn så fanns inte lila som en färg och då såg växten brun ut. Brun var den närmaste referensen för färgen, och att benämna den med en nyans av brunt gör att den försvinner bland andra bruna växter, men när vi är medvetna om färgen lila så ser vi denna växt tydligare och hur den särskiljer sig från bruna växter.

Detta handlar om att orden behövs för att skapa uppmärksamhet och särskillnad, vilket då förhöjer och tydliggör vår upplevelse av naturen. När orden saknas genom att de upphör från vardagsmedvetandet, från vardagsspråket, så minskas vår upplevelse av naturen, vi ser, märker och upplever färre detaljer, naturen blir mindre och mer onyanserad för våra sinnesintryck. I det förindustriella samhället så inrymde vardagsspråket mångfaldigt fler ord för naturfenomen än vardagsspråket rymmer idag, just för att det behövdes för livet före industrialismen, massproduktionen och de tekniska landvinningarna.

Ebba Lisberg Jensen tar även upp att ekologisk läsbarhet inte enbart handlar om ord, utan det handlar även om inlärd förmåga i våra kroppar. Hon ger ett exempel med en ung flicka som ramlar av en stock för hon väntar sig ett ryggstöd. Förmågan att klara sig i naturen, att gå i skog och mark och hantera den, den börjar försvinna – framförallt hos de som växer upp i städerna. Stadslivet är så fjärmat från naturen, det är en av människor konstruerad verklighet som på det sätt som många städer är byggda idag skapar en distans till naturen och till djur, själva fundamentet för mänskligt liv. Denna distans ökar genom sociala mediers allt ökande betydelse, att vi människor tillbringar mer tid att läsa av läsplattor, mobil- och dataskärmar än att uppleva naturen, vara i naturen, se, uppleva, umgås med naturen. Den virtuella verkligheten ökar i betydelse på bekostnad av den faktiska och naturliga verkligheten.

Vad händer med oss människor när rötterna till naturen domnas av eller till och med är borta helt? Vad händer med oss människor av denna allt ökande graden av abstraktion?

Jag menar, att när vi människor fjärmar oss från naturen så innebär det att känslan för naturen sjunker undan, att omsorgen för naturen minskar. Omsorg till djur och andra människor ser jag som kopplat till omsorgen för naturen, jag ser det som att allt detta hänger ihop. Vi kommer av naturen, oavsett vilka etniciteter, kulturella bakgrunder eller religioner eller livsåskådningar, så kommer vi alla av naturen – vi ingår i naturen, vi är en del av den och vi tillsammans behövs i världen för att arbeta med naturen istället för som nu emot naturen.

Konsumtionssamhället ser jag som en följd av distans till naturen, det bygger på en idé om att vår jord har oändliga resurser och det bygger på ett fjärmande, framförallt ur det västerländska perspektivet – för konsumtionssamhällets produkter massproduceras i länder långt borta och med råvaror tagna långt borta från den västeuropeiska närmiljön. Detta innebär även att den extrema miljöpåverkan som denna tillverkning och råvarukonsumtion ger upphov till, också finns längre bort. Det blir något diffust, något som inte rör en själv riktigt.

Djurplågeriet och den allt mer okänsliga industriella djurhållningen ser jag också som en följd av denna distansering från naturen. På samma sätt som vi inte ser träden, växterna och naturens kullar som har förstörts av den nya tekniska prylen av senaste modellen som vi nyss har köpt, så ser vi inte djurens plågade inskränkta liv när vi ser en plastförpackad köttbit i stormarknadens livsmedelsdisk. Och många kan inte längre avläsa djurs kroppsspråk, kan inte längre umgås naturligt med djur, det inlärs inte naturligt för den som växer upp i storstadens asfalt och betongmarker. Djur blir aliens, främlingar, något man hittar i charken i kvarterets livsmedelsbutik.

Ett fjärde symptom som jag tror hör samman med industrialismen och fjärmandet från naturen, det är den ökande individualismen på kollektivets bekostnad. Det tillhör urbaniseringen, det självständiga och individuella livet i storstaden. Vi är inte behov av kollektivt samarbete och samverkan idag som i det förindustriella bondesamhället. Detta gör även att kontakten mellan oss människor har minskat, jag pratar nu om verklig kontakt öga för öga, hand för hand, där vi ser, möter och känner varandra. Vi har fått många ensamma på grund av detta. Nu vet jag att det finns flera som är fullt bekväma med denna utveckling, men jag känner samtidigt en oro för den. Internet och sociala medier fyller vissa kommunikationsbehov, men blir ändå bara ett surrogat till riktiga möten i den fysiska verkligheten. Jag ser en risk i att sociala medier överanvänds vilket ökar abstraktionen och distanseringen mellan människor, att det blir ”filterbubblor” där vi inte längre ser varandra utan bara de som bekräftar våra egna synsätt och fördomar, vilket i sin tur ökar markering och aggressioner gentemot olika folkgrupper. Näthat etc.

Jag tror att vi behöver återknyta kontakten med naturen för att rädda miljön och kunna skapa fungerande och ekologiskt hållbara livsmiljöer, jag tror inte att detta måste innebära att vrider klockan tillbaks till den förindustriella perioden och lever exakt på samma sätt. Däremot tror jag att vi kan hitta kunskap från förr, som nu håller på att försvinna, som vi kan inspireras av i skapandet av en ny värld med en ny riktning från där vi finns idag. Jag tror att vi kan utveckla storstäderna till att innehålla mer natur.

Vi byggde storstäderna för att bemästra naturen, vi människor skulle visa oss som Gudar och arkitekter över planeten. Nu är det dags att öppna upp städerna för naturen, låta naturen komma in mer och vara en del av våra liv. Fler gröna ytor, vertikal odling, välkomna även djuren in i städerna för en grön och hållbar utveckling.

För detta behöver vi samarbeta och samverka. Jag ser det finns initiativ ute i landet, som en ny ”gröna vågen” a’la kollektivets 70-tal. Många ungdomar som samlas och ger sig ut och vill bygga, skapa och föra nya liv, utifrån nyckelord som hållbar utveckling, permakultur, enkelhet. Där ligger vårt hopp som mänsklighet, genom dessa initiativ kan vi återerövra naturen genom att bli en del av den igen, och lära oss att avläsa naturen igen – öka vår läsförståelse för djur och natur och därmed öka vår miljömässiga vokabulär.

Raphael Mabo

Fotnoter:

  1. Ebba Lisberg Jensen. Ekologisk läskunnighet och naturrelationernas abstraktion i Antropocen. Kulturella perspektiv 1, 2016.

Information om Kulturella perspektiv

Jag tror på det mångkulturella samhället därför att jag tror på människors frihet. Kultur och traditioner skapas, omskapas och är i en ständig förnyelseprocess genom människors uppfinningsrikedom, interaktion och det är en process som sker både individuellt och kollektivt mellan oss människor i relation till varandra. Ingen kultur är statisk eller oföränderlig. Det ligger i människans natur att gå framåt, expandera och utvecklas. Samtidigt med detta så ligger det också i människans natur att vara osäker eller bekymrad inför förändringar. Vi människor är samtidigt vanedjur och vi söker tillhörighet med andra, för vi är inte isolerade utan föds in i ett sammanhang, in i ett kollektiv.

När vi svenskar reser utomlands och pratar om Sverige, så är vi mer hyllande och stolta över Sverige än vi skulle visa i Sverige. När svenskar flyttar utomlands så blir svenskarna mer patriotiska, mer omhuldande av det som uppfattas som svenska traditioner, än vi svenskar är i Sverige. Detta är inget unikt, detta finns över hela världen och i alla kulturer – att när vi kommer bort från vår hemmiljö, från vårt kulturella och sociala arv, så söker vi i främmande miljöer oss mer till den kultur och traditioner som vi är vana vid, samtidigt som vi också öppnar upp oss för att lära oss om den kultur och det land som vi har flyttat till. Vi behöver förankring med vårt ursprung för att bygga trygghet i det nya landet, i den nya tillvaron. Det är när vi har en trygg förankring i vår familj, i vårt ursprung och vårt arv, som vi även kan gå ut och möta människor utifrån öppenhet och respekt för den nya kultur som vi har flyttat till. Över hela världen så finns det föreningar, mötesplatser, kyrkor och ja även skolor, för människor från Sverige. Svenskar ser inget fel eller problem med detta, men när människor kommer hit från andra länder och skapar mötesplatser för sig precis som utflyttade svenskar gör i andra länder, då tar många svenskar det som ett hot mot Sverige.

Integration handlar om att människor som är nya i ett land tillåts ta med sig sin kultur och traditioner samtidigt som de jobbar, studerar, skaffar vänner och deltar i livet i det nya landet. Det finns ingen motsättning mellan att bejaka sina rötter och samtidigt också ta aktiv del i det nya landets liv. Det är vad mångkultur också är, att olika kulturer kan leva sida vid sida. Därför är det så viktigt detta som står i de svenska grundlagarna om att skydda och befrämja minoriteters kulturer. Trygghet, rötter, skapar fred. Inkludering av människor skapar fred. Assimilering (att förneka sitt arv, riva upp sina rötter och ta avstånd från vart man kommer ifrån) skapar otrygga människor, utan rötter, utan grund, utan kontakt med sin dåtid och därmed ingen trygg framtid. För att veta vart vi ska, för att möta livet utifrån en trygg plats, så tror jag att det är viktigt att vara medveten om och även bejaka varifrån vi kommer.

Det innebär självfallet inte att uttryck som strider mot de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen så som det är uttryckt av FN, ska tillåtas. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen är en gemensam överenskommelse, ett gemensamt beslutat fundament, som många av världens länder tillsammans har diskuterat fram. Alla länder brister tyvärr i hur detta omfamnas och stöds, så även Sverige som fortfarande inte har inlemmat barnkonventionen i svensk lagstiftning och som fortfarande bryter mot de mänskliga rättigheterna inte minst när det gäller till exempel hanteringen av samerna. Medvetenheten om de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen behöver stärkas i Sverige och i alla världens länder.

Uteslutning och exkludering skapar konfliktytor och därmed våld och ökar risken för krig. Nationalismens strävan efter monokulturella samhällen med likriktning och höga murar mot omvärlden, det ökar risken för krig. Nationalismen och murbyggande är vapenindustrins bästa vän. Jag tror på samarbete, samverkan och öppenhet. Klimatförändringarna och överutnyttjandet av naturens resurser ställer krav på ett globalt samarbete mellan länder, en global resursfördelning och globala åtgärder för en omställning till en tillvaro som är mer anpassad efter naturens förutsättningar.

Det mångkulturella samhället ställer krav på oss människor, att vi ser och behandlar varandra utifrån att alla människor är lika mycket värda. I sociala medier idag sprids en annan berättelse, en berättelse om att Sverige enbart är till för så kallade ”etniska svenskar” och att flyktingar, invandrare och människor som är födda någon annanstans än Sverige, är sämre människor. Det sprids myter och anklagelser om att flyktingar och invandrare får mer i bidrag, är skyldiga till de flesta våldtäkter och de flesta brott, och att medier skulle mörklägga och inte berätta sanningen om muslimer. Överallt i hela världen finns den berättelsen om människor som har kommit till ett nytt land, även svenskar som emigrerade till Nordamerika möttes av misstänksamhet, myter och fördomar. Jag säger inte att det mångkulturella samhället är lätt och utan utmaningar, men det är bättre än alternativen och den enda möjlighet jag ser framåt för en värld där vi tar ansvar för fred, samarbete och samverkan och därmed mänsklighetens överlevnad.

Vi bygger det nya samhället varje dag genom att se, möta och respektera varje människa som en människa, oavsett var den människan är född, oavsett religiös tro eller icke-tro, oavsett folkgrupp. Vi bygger genom att berätta, visa och sprida om vår tro på det mångkulturella samhället och människors lika värde, att stå upp för de mänskliga rättigheterna varje dag i samhället och även på sociala medier, att sprida goda, positiva vibbar!

ag tror på en värld i frihet, och jag tror på att det förutsätter ett samhälle där människor har en bra grundtrygghet och där mängden pengar hos en själv eller hos ens föräldrar eller familj ej inverkar på ens förutsättningar att skapa sitt eget liv och få utbildning, vård och omsorg efter ens behov. När jag tittar runt i världen så ser jag en värld av ojämlikheter och klasskillnader, jag ser också en värld med mycket rädslor och allt högre röster hos de som vill isolera länder, folkgrupper, religioner och kulturer från varandra , en värld där militarismens och nationalismens höjda röster bygger murar och skapar nya konfliktytor och gör världen mer osäker. Samtidigt finns det också många som arbetar för en annan värld, en värld för gemenskap, samarbete och fred där människor får inkluderas, en gränslös värld med broar över nerrivna murar.

En grundförutsättning som jag ser för det nya samhället, det är basinkomst. En grundekonomisk trygghet som ger människor möjlighet att följa hjärtats längtan, skapa och vara kreativa. Jag tror att det ligger i varje människa en känsla för andra där vi vill hjälpa till, vara för service och samarbete där vi hjälps åt, men att denna känsla och kraft trycks undan i dagens samhälle där människor ska slå sig fram på andras bekostnad och se andra som konkurrenter istället för som kollegor. Jag är inte förvånad över att rasism, diskriminering och utanförskap samt våld och konflikter, är resultatet av vårt nuvarande dysfunktionella samhällsbygge.

En kravlös basinkomst som ingen behöver kämpa sig till, en basinkomst som en mänsklig rättighet, en existenspeng som tack för att man föddes och finns till, ett grundbidrag utan en förnedrande utredning av myndigheter som ser varje medborgare som en potentiell utnyttjare av systemet och en brottsling. Det ser jag fram emot.

Finansieringen ordnas genom skatt på överutnyttjande av naturresurser, markavgift och på miljöförstöring, utifrån iden att den som bidrar till sämre miljö, sämre ekologiska förutsättningar, gifter i vatten, markområden och luft, ska betala för det. Det ska vara olönsamt att förstöra naturen, det ska vara lönsamt att bevara naturen och underhålla ekologiska giftfria system med biologisk mångfald. Jag ser även i detta ett räntefritt samhälle.

Ännu längre fram ser jag en bytes- och tjänsteekonomi, utan pengar, utan bankkonton, utan ett samhälle som ständigt värderar, bedömer och skapar status genom fysiska attribut.

Jag tror på att drömma, för utan drömmar vore vi inte människor. Med drömmar har vi mål, vi har längtan som drivkraft och vi arbetar för kärlek och mänsklighet.

Här en film från Hollywoods radarpar, bröderna Coen. Detta är underhållande och skruvat om Hollywoods gyllene era (1930-1959, filmen tilldrar sig i början av 1950-talet). En kärleksfull hyllning till drömmar, fantasier och filmens hårt arbetande människor. Självfallet är hjälten i en film om Hollywood en producent, med ett namn som luktar hårdkokt film noir och gangsterfilm – Eddie Mannix. Han jobbar nästan dygnet runt och han tvivlar, är det värt det? Den röda tråden är produktionen av storfilmen om Jesus Kristus, sett från en romares perspektiv. Filmens hjälte och affischnamn försvinner under mystiska förhållanden och jakten på skådisen börjar, samtidigt som Eddie brottas med andra filmproduktioners problem såväl som stjärnornas besvärliga privatliv där han är en fixare som ska leverera rätt image till skvallerpressen.

Allt serveras i en färgglad technicolor-liknande rulle som är fylld av nostalgi och referenser till kända filmer och genrer. Vi serveras den känslige och väldigt konstnärlige regissören från Europa, cowboysångaren som inte kan agera men som iallafall är snygg, den obligatoriska dansen på bordet i baren utförd av matroser som ska iväg på kryssning, simstjärnan som gör akrobatiska nummer i en vattentank och så givetvis de kommunistiska manusförfattarna som lägger krokben för Eddies planer.

Detta är en metafilm, en film om film, med referenser till klassiska filmer, genrer och filmstjärnor i varje scen. Otroligt nog så fungerar det, jag köper det, jag känner med Eddie. Och George Clooney gör ett paradnummer som den försvunne storstjärnan. Dock kanske detta är en film främst för filmentusiaster som hänger med i referenserna och blinkningarna till Hollywoods storhetstid – jag är inte säker på att detta är lika roande för andra, och här ligger filmens enda egentliga brist, att den kanske är för ”nördig”.

Jag hade mycket roligt när jag såg den, finns att hyra och köpa nu.

Fakta om filmen: http://www.imdb.com/title/tt0475290/
Hyr och köplänk på iTunes: https://itunes.apple.com/se/movie/hail-caesar!/id1071328290

Sommartider nu och en fransk film som i huvudsak tilldrar sig på sommaren, en njutning för ögat med solen som glittrar över landsbygdsromantik och det parisiska stadslivet. Året är 1971 och unge Delphine (Izïa Higelin) lämnar bondgården i Sydfrankrike efter en olycklig kärleksaffär. I Paris träffar hon av en slump spanskläraren och feministaktivisten Carole (Cécile De France). Här börjar ett relationsdrama i aktivistmiljö. Det är kärlek, romantik och kamp för kvinnors rättigheter till sin egen kropp, till orgasm, abort och jämställdhet.

När jag ser detta så känner jag igen så mycket från nutiden, det är fortfarande samma kamp, samma ämnen, och har vi verkligen inte hunnit längre trots att det har gått så många år? Scenen där Delphine och Carole möts första gången, är väldigt talande. Feministaktivisterna med Carole i spetsen går stadsgatan fram och rör vid män och fäller kommentarer om män som män brukar göra mot kvinnor, det är ombytta roller och männen blir förbannade och kan inte hantera situationen. Bråk uppstår, Delphine går på samma gata och springer fram och försvarar kvinnorna i bråket, och de flyr tillsammans till bussen. I staden är rytmen snabb, diskussionerna livliga och passionen het.

När Delphines far blir sjuk och hon hemkallas till bondgården, så förändras tonen i filmen. Tempot blir långsammare, det är färre ord, mer blickar och gester, det finns en allvarsamhet och melankoli. Från stadens extroverta attityd till landsbygdens inåtvändhet. Delphine och Carole dansar på ängen medan kossorna tittar förundrat på, modern till Delphine är en konservativ och fåordig kvinna som sköter bondgårdens sysslor med allvarsam min. Mötet med den livfulla och glada parisiskan Carole blir också ett möte mellan storstad och landsbygd, mellan modernt och gammalt, progressivitet och tradition.

Skådespeleriet är fantastiskt, människorna levande och trovärdiga, och jag tycker om att fotot dröjer sig kvar vid ansikten, gester, känslor. Mycket berättas utan ord, dialog eller berättarröst. Jag tycker mycket om det, det fungerar väldigt bra och låter tittaren verkligen fördjupa sig i filmen och känna med karaktärerna. Bilden är bred och vyerna storslagna. Musiken passande lågmäld i bakgrunden, förutom vid filmens återkommande heta passionerade scener.

Filmen rymmer både glädje och sorg, ilska och passion, men mest av allt finns ett djup och en tyngd som verkligen berör. Det här är en bra och tankeväckande film, excellent utfört.

Under de senaste dagarna så har det seglat upp en diskussion i sociala medier angående våldtäkter och ofredanden av kvinnor på festivaler som Putte-i-Parken och Bråvalla. Vad jag observerar i sociala medier det är att det ännu en gång har skapats en diskussion och debatt som främst rör sig mellan två läger. Detaljer om vad som exakt hänt väljer jag att inte diskutera eftersom polisutredning fortfarande pågår och det finns många oklarheter. Däremot tänker jag kommentera den pågående diskussionen i samhället.

Det ena lägret hävdar att våldtäkter och ofredanden handlar om etnicitet, ursprungskultur och är en importerad problematik i Sverige – därför ska vi fokusera på mäns etnicitet. Det andra lägret hävdar att våldtäkter och ofredanden finns över hela världen oavsett etnicitet och kultur, att den gemensamma nämnaren är män. Jag tar ställning för det senare och jag ska här förklara varför:

Om vi börjar med det svenska perspektivet, så visades redan i Brottsoffermyndighetens undersökning ”Slagen dam” som utkom år 2001, att mäns våld och sexuellt ofredande av kvinnor är ett stort problem: 46 procent av kvinnor fyllda 15 år hade varit utsatta för våld i en nära relation, 56 procent hade upplevt grova sexuella trakasserier och ofredande, 67 procent har erfarenhet av våld och sexuella trakasserier. Över 80 procent av förövarna var svenskar. Enligt forskarna ger detta ett mönster som även finns i Norge, Finland och Danmark. Jag kan lista fler undersökningar för att visa att detta finns, det är ett problem och det har funnits länge, och de allra flesta gärningsmän i Sverige är svenskar, födda och uppvuxna i Sverige.

Våldtäkter och ofredanden i offentliga miljöer där många människor samlas tätt, som exempelvis musikfestivaler, det är verkligen inget nytt. Det nya är att det diskuteras mer i dag, förr så fanns inte Facebook eller andra sociala medier, det fanns inte internet så nyheter och händelser spreds långsammare och färre nyheter fick plats eftersom det fanns färre mediekanaler. Förr så stannade denna forskning i den akademiska världen och dessa händelser nådde sällan ut till massorna. Därför saknades en allmän medvetenhet i samhället om dessa problems existens. Det var sällan tidningarna tog upp och debatterade det och skedde det så var det under kort tid. Det förekom inte ”nätstormar” som i dagens sociala medier.

Trots att vi i Sverige, och även i Norden (för länderna påminner om varandra) har jämställdhet och jämlikhet inskriven i grundlagen och där medborgarna har en tydlig idébild om det egna landet som jämställt och jämlikt med moderna och utvecklade värderingar som står högre än övriga världen, så finns denna problematik här och var ett stort problem långt innan kriget i Syrien och senaste tidens stora flyktingström. Tittar jag runt i världen så ser jag problem med våldtäkter och ofredanden i alla länder, i alla kulturer och oavsett etnicitet. Det är inte socialt accepterat någonstans, inte i något samhälle i stort, ändå sker och händer detta överallt.

Låt oss reflektera över en händelse: Bråvalla 2014, fyra ungdomar döms till gruppvåldtäkt, de är skåningar, de är svenska män. Ingenstans diskuteras brottet utifrån kontexten ”skånsk kultur” trots att ”kultur-kortet” alltid läggs fram när det handlar om personer med utländsk bakgrund. Detta speglar en oförmåga här i Sverige att ta in dessa händelser, som att det blir för nära och för känsligt att diskutera och uppmärksamma när det är svenskar.

Jag ser det som att det finns en global våldtäktskultur och kultur av sexuella ofredanden av kvinnor som överskrider gränserna mellan länder, etniciteter och kulturer. Därför tror jag inte att vi kan lösa problematiken genom att fokusera på vissa etniska bakgrunder, jag tror att vi bäst löser det genom att se att detta handlar om män. Det är som att det finns en destruktiv manlighet som söker makt över kvinnor, jag ser det som män som är osäkra i sin manlighet som söker kompensation och att stärka sig själva genom att utöva våld och ofredande mot kvinnor, att de tror sig höja upp sig själva genom att slå ner en annan. Jag ser det som ett försök till kontroll, en inneboende strävan efter att styra och kuva kvinnor och tvinga dem till underkastelse, att detta är händelser som handlar om makt och män som får en kick av att känna den makten. Det är en obalanserad aggressiv maskulinitet, samma kraft som jag ser går ut i krig i världen mot andra män. Våldtäkt och ofredanden är vissa mäns krig mot kvinnor.

Det växer upp en ny manlighet i världen, män som vill frigöra sig från ålderdomliga attityder och värderingar och hitta sitt sätt att vara man på inuti sig själva, män som är friare i könsroller, som bryter mot tidigare ramar och utforskar livet på ett öppnare och mer expansivt sätt. Samtidigt med denna rörelse så finns också många osäkra män, män som upplever förvirring, som reflekterar över vad som är manligt, manlighet och vilka de är. Män som kanske inte alltid känner sig hemma i världen, som letar sin plats.

Jag ser en önskan hos många efter tillhörighet, en grupp, ett gäng. I många gäng frodas en destruktiv manlighet, en tuffhet som ett självförsvar. Detta börjar i ungdomstiden. Utanförskap, exkludering, klassklyftor – att vissa har och andra inte, den materiella kampen. Många mår dåligt, världen står inför många utmaningar: miljöförstöring, klimatförändringar, svält, fattigdom, en kamp om resurser.

Det behövs mer arbete på attityder och värderingar. Här har män, alla män, ett ansvar för sig själva och för andra män, att diskutera, reflektera, visa upp andra värderingar och attityder än de gamla som levt för länge. Vi män kan inspirera varandra! Ge osäkra män stöd att hitta trygghet och sin plats i livet. Men, det räcker inte utan det behövs mer. Världens stora frågor behöver också lösas, den ekonomiska ojämlikheten och problemet med resursfördelningen, att arbeta för mer samarbete och samverkan istället för misstänksamhet mot varandra.

Jag har inga enkla svar eller lösningar, men jag tror verkligen det är dags att fokusera bort från etnicitet och att arbeta för en ny manlighet.

Efter en kampanj fylld av personangrepp, anklagelser och rädslor så har de brittiska väljarna valt att Storbritannien skall lämna EU. Visst har EU flera problem, men att lämna EU bara för att man inte gillar medborgare från andra länder (Lämna-sidans huvudargument) det tycker jag är ett argument som inte känns riktigt seriöst. Jag menar, EU kan kritiseras att vara toppstyrt, ha en trög rörelse och med en monetär union som står för en nyliberal marknadsekonomi som ger för strama tyglar till folkets välfärd, men att den brittiska lämna-sidan använder det som ändå har varit bra med EU (den fria rörligheten) som argument för att lämna istället för något av det som man verkligen kan kritisera EU för, det doftar rädslor för andra människor.

Vad som kommer att hända nu står skrivet i stjärnorna, men troligen kan vi se en ekonomisk och politisk instabilitet. Jag tror att Storbritannien kommer att falla sönder och erodera ut i ett Skottland som lämnar Storbritannien och som kommer att förhandla fram ett eget avtal med EU, jag tror att risken för krig i Nordirland är överhängande men förhoppningsvis sker unionen med Irland smidigt, och jag tror att Storbritannien kastas ut från EU:s inre marknad och att brittiska företag kommer att få svårare att rekrytera arbetskraft.

För svenskt vidkommande så innebär det att framtiden för britterna i Sverige och svenskarna i Storbritannien nu är mer osäker. Länge har svenska unga vuxna åkt till Storbritannien, företrädesvis London, för att leva, studera och arbeta, skaffa sig erfarenhet och kompetens, och sedan kommer de tillbaks hit till Sverige och förgyller med nya visioner. Den möjligheten tror jag nu kommer att stoppas.

Jag är för en omgörning av EU där EU mer görs till ett projekt för medborgarna istället för ett projekt för storföretag. Det är så att jag tror på samarbete och öppna gränser, att människor ska ha fritt val att bo, studera och arbeta var de vill, att de rika ska hjälpa de fattiga och att världen gynnas av att människor kan åka omkring och inspireras och inspirera. Det är bra för oss människor med mångfald och mångkultur, och London är mångfaldens huvudstad i Europa.

EU började som ett handelsprojekt och ett ekonomiskt projekt, nu är det dags för nästa steg som handlar om EU som ett socialt och mänskligt projekt där mänskliga rättigheter och den enskilda människans rätt före storföretagens vinstmaximering kan stå fokus.

Jag tror att brexit kommer att smärta Storbritannien allra mest, men att övriga EU står kvar. Nu kommer Franrike och Tyskland att ta ledartröjan inom EU, vilket kan vara positivt då Storbritannien har varit de som fört den mest extrema nyliberala marknadsekonomin där man gett fördelar till storföretagen på miljön och människornas bekostnad. Storbritannien har även fört den mest kärnkraftsvänliga politiken inom EU. 

För den som vill följa mig på Instagram så finns jag nu där med… 🙂

https://www.instagram.com/raphaelmabo/