Polariseringen och klyftorna mellan höger och vänster ökar i Sverige, jag ser det tydligt i det politiska samtalet och debatter på sociala medier. Framförallt kommer skillnaderna tydligast fram när vi pratar om människosyn och välfärdsstaten – bidragssystemen.

Jag möter allt fler inom högern som menar att människor är arbetslösa för att de ”orkar inte jobba” eller ”orkar inte söka jobb”. Att om människor är arbetslösa så är det ”deras eget fel”. Och därför ska vi ta bort bidrag för arbetslösa så de ”får en spark i baken” så att de på något magiskt sätt får jobb.

Verkligheten är att det finns arbetslöshet trots att utbudet av jobb ökar, vilket beror mycket på att arbetssökande och företagens efterfrågan inte matchar. Att arbetssökande har ”fel” utbildning eller ”fel” erfarenhet, inte att arbetslösa ”är lata och inte vill jobba”.

Här har ju vänstern en helt annan och humanare syn, där vi ska se och stötta människor som är arbetslösa istället för att skuldbelägga dem. Ett annat synsätt rör detta med ekonomisk ojämlikhet. Inom kriminologi, sociolog och statsvetenskap så ser man att ett lågt förtroende för samhället, för statsbärande funktioner, för samhällskontraktet och det sociala kapitalet, leder till sociala problem, till samhällsproblem. När människor allt mer uppfattar samhället som orättvist, som något som finns till för de rika, så sjunker respekten för samhällskontraktet, för staten och misstron ökar mellan människorna.

Men för högern så är detta inget problem, man menar att det är positivt och bra med ekonomisk ojämlikhet, att det är bra för Sverige att fattiga blir fattigare och att de rika blir rikare. Att allt mer av makt, kapital och samhällets tillgångar koncentreras kring Sveriges miljardärer, att miljardärerna får allt större kaka vilket lämnar mindre kaka åt andra, att det är något positivt och bra för det ”leder till investeringar”. Och om man inte har ekonomisk ojämlikhet så ”flyr människor landet och ingen kommer vilja jobba”.

Det räcker nu med att backa tillbaka till 1970-talet, det svenska 70-talet där inkomstskillnaderna var mindre än idag och det fanns en stark fördelningspolitik i samhället som handlade om att omfördela från de rika till de fattiga. År 1980 så var Sverige det land i världen med minst ekonomisk ojämlikhet. Sverige under 1970-talet var ett Sverige som på många sätt fungerade, med välfärd, skola och sjukvård. Ett tryggt och stabilt samhälle.

Sedan avregleringen av finansmarknaden 1985, omläggningen av skattesystemet 1991 och Reinfeldts skattesänkningar, så har klyftorna i Sverige ökat. De rika har blivit rikare och de fattiga har blivit fattigare. Kriminalitet, social oro, ohälsa och en allt mer ökande misstro mellan medborgarna och ett minskat förtroende för statens samhällsbärande funktioner, är tydliga och påtagliga effekter av detta.

Jag märker i samtal att tanken om ”sköt dig själv och skit i andra” inte bara är något som breder ut sig utan även uppmuntras. Tanken om att vi människor är separerade från varandra och att alla får klara sig själv och roffa åt sig bäst de kan. Samhället har blivit en kamp för överlevnad, en reality-såpa där man kämpar mot varandra för att skaffa sig vinning och fördelar på andras bekostnad.

Det är en utveckling som jag tycker är väldigt sorglig. Jag tror det finns flera förklaringar till att det har blivit så här – inte bara ökad ekonomisk ojämlikhet och klassklyftor, utan även internet och sociala medier som tycks uppmuntra det lägsta i oss människor. Att man söker och lyfter fram konflikter och kamp. Jag tror även tekniken med datorspel, filmer och TV-serier fyllda med våld och ensamma hjältar som slåss, har del i denna utveckling. Som en masspsykos, en programmering där våld och fysisk styrka är lösningen på konflikter, och där publiken ständigt matas med budskapet om att världen är farlig, rädda sig den som bäst kan.

Inom flera filosofiska och religiösa tankesystem, finns detta med att vi människor hör ihop, vi är inte separerade från varandra. Allt vi gör påverkar inte bara oss själva utan även omvärlden. Kanske är detta mänsklighetens största och svåraste läxa att lära sig.

Det är dags för nya berättelser, nya budskap! Eller nygamla budskap. Budskap om solidaritet, gemenskap, att bry sig om varandra, att bygga ett samhälle där vi tror på varandra!

Annonser

I skarpt läge mellan extraval och Löfvén så tror jag det blir Löfvén för mittenpartierna vill undvika extraval. Jag menar att de som nu uppmanar Centern (C) och Liberalerna (L) till att släppa fram Kristersson har missat en väsentlig del av ekvationen: Sverigedemokraterna (SD). Att SD röstade på Kristersson förra gången innebär inte automatiskt att de kommer att göra det igen, sett ur deras synvinkel så är det bättre strategiskt att de trycker på röd knapp och röstar Nej nästa gång Kristersson ställs inför Riksdagen. Och då faller Kristersson, även om C och L skulle rösta Ja eller lägga ner sina röster.

SD vill bilda ett konservativt block och splittra Alliansen, de vill inte ha en Kristersson-regering som bygger på stöd av C och L. De vill att Kristersson förhandlar med dem, de vill ha inflytande politiskt. De vill inte vara ett passivt stödparti till Kristersson.

Röstar de Nej och fäller Kristersson, så är detta en tydlig signal: Kristersson måste förhandla med Åkesson för att kunna bilda regering. Kristersson är beroende av SD:s stöd! Det innebär även att valet står mellan Löfvén och extraval, eftersom en Kristersson-regering inte kan väljas, C och L skulle aldrig acceptera att Kristersson förhandlar med Åkesson.

Och väljer C och L att släppa igenom Löfvén så är Alliansen definitivt död och begraven, och M och KD-väljarna kommer att höja rösterna ytterligare för att samarbeta med SD. Och det konservativa blocket kan bildas, även om om Kristersson idag säger sig vara emot. Han kan komma att pressas av sina väljare och egna partikamrater, för att samarbeta med SD är den enda möjligheten för borgerligheten att ta makten över Sverige.

Om C och L väljer alternativet att rösta ner Löfvén så blir det extraval. Ser vi på opinionsundersökningar så är det troligt att SD och S är de som främst kommer att gynnas av extraval, kanske även KD som nu upplever en väljarström inom borgerligheten av besvikna Alliansen-väljare som skyr Löfvén som pesten.

C och L är de partier som troligen har mest att förlora på ett extraval – L riskerar att åka ut från Riksdagen. Det kan göra att när valet för dem står mellan ”pest och kolera” så väljer de Löfvén för de kan anse att det är det minst dåliga alternativet.

Löfvén behöver egentligen inte förhandla, han har redan gjort detta. Det finns ett avtal mellan S+Mp+C+L som alla var nöjda med utom C. Han behöver bara vänta på att C faller till föga och skriver på. Så han kan luta sig lugnt tillbaka.

Men han gör inte detta, han kommer med nya utspel och lockelser för att få tillbaka C. Det ser jag som en svaghet, för det behövs inte. Istället: Uppmana talmannen att nästa omröstning blir om Kristersson, och låt Alliansen krackelera. Löfvén ska vara den fjärde och sista omröstningen, då segrar han. Annars blir det extraval.

Idag är det den internationella mansdagen, och det är även internationella toalettdagen. Mansdagen handlar om att främja och diskutera mäns hälsa, t ex hälsoproblem som prostatacancer och liknande, och toalettdagen handlar om att uppmärksamma att 4,5 miljarder människor saknar toalett i sitt hushåll, att det finns sanitära brister runtom i världen som vi behöver lösa.

På ett sätt kan man ju säga att alla dagar är mansdagar och kvinnor har bara en dag (internationella kvinnodagen), utifrån att män dominerar när det gäller ekonomiskt och politisk styrning av världen och även i många hushåll och på arbetsmarknaden, även om vi i Sverige har kommit en bra bit på vägen för jämställdhet och jämlikhet men det finns ändå kvar en hel del att göra. Och i Sverige har vi även överlag en bra sanitet. Kanske därför dessa dagar inte uppmärksammas så mycket här, för det finns en idé om att vi har gjort tillräckligt?

Jag önskar att alla dagar blev dagar för människor, och att vi varje dag ska uppmärksamma både män och kvinnor, och även de med andra könsidentiteter. Det ska inte behövas en särskild dag för att uppmärksamma och främja hälsa och diskutera hur vi bättre skapar en mer inkluderande värld för alla, det är dags att uppmärksamma det allt mer över hela året.

Det är snart val och olika mediekanaler är fyllda med valbudskap och på sociala medier verkar det vara en strid mellan rädsla och svartmålning, eller hopp och framtidstro.

Jag kommer inte att rösta efter rädsla för andra människor eller religioner, jag kommer att rösta på hopp och framtidstro, på en öppen värld där vi människor samarbetar och samverkar för att hitta lösningar och bygga för framtiden.

Jag kommer att rösta för ett inkluderande samhälle och emot nationalism och stängda gränser och murar.

Nationalism skapar krig och osämja mellan människor, det bygger på idén att vissa människor är mer värda än andra bara utifrån var de är födda eller vad de har för kulturell eller religiös bakgrund. Nationalism är en uteslutande och exkluderande ideologi som skapar konflikter och motsättningar mellan människor.

Jag röstar för solidaritet, humanism, medmänsklighet, allas lika värde och ett öppet Sverige för alla människor.

Det hoppas jag att fler människor vill göra.

Idag röstade Riksdagen för det omdebatterade lagförslaget om att ge några ensamkommande en ny chans, jag ställer mig helt bakom beslutet. Tyvärr fylls sociala medier om falska påståenden om ”amnesti”, att de ljuger om sin ålder, att de saknar asylskäl och att nu kommer pensionärer inte få sin pension – Oseriös skrämselretorik för att skruva upp tonläget och öka polariseringen, att den som låter mest ska vara den som vinner. Det märks att det snart är val.

Detta handlar om de ensamkommande som drabbades av långa handläggningstider och att reglerna ändrades innan deras ansökan var färdigbehandlad. Jag tycker det är alldeles utmärkt att staten ger dem kompensation genom att ge dem möjlighet att gå klart skolan och att inkomma med en ny asylansökan.

Om Sverige hade gjort rätt från början så hade vi inte hamnat i den här situationen. Felet var alltså de långa handläggningstiderna i kombination med ett förändrat regelverk som gällde retroaktivt alltså även gällde för redan inkomna ansökningar istället för att bara gälla för de som lämnades in efter att reglerna ändrades.

Vi får se hur Migrationsverket kommer att bedöma dem den här gången, det vet vi inte än så det är bara spekulationer.

Tyvärr fokuserar medierna bara på flyktingar och skriver inte om de välfärdssatsningar som regeringen föreslagit, det har helt kommit bort i samhällsdebatten att skatten på pensioner sänks och att regeringen gör den största välfärdssatsningen i modern tid med mer pengar till sjukvård och utbildning m m.

Kommentarer om att de skulle ljuga om sin ålder osv, allt det är spekulationer utan evidens. Faktum är att det finns inga säkra metoder för åldersbedömningar, Migrationsverket skriver upp åldrar när det saknas dokumenterad evidens på att personen är under 18 år – det betyder inte att personen verkligen är över 18 år.
Forskning visar att det går bra för ensamkommande från Afghanistan i Sverige, de får snabbare jobb och integreras snabbare än andra ensamkommande. Sverige behöver dessutom arbetskraft så det vore slöseri med mänskliga resurser att inte ta hand om de som kommit hit och satsa på utbildning och integration.

”De ensamkommande barnen från Afghanistan får snabbare arbete än ensamkommande barn från andra länder. Det är en av slutsatserna i en omfattande studie av hur det går för de barn som kommer som ensamma flyktingar till Sverige.”
https://www.forskning.se/2017/01/25/ensamkommande-fran-afghanistan-klarar-sig-bast/

Rekommenderar även den här debattartikeln och framförallt slutet av den som visar upp afghanska ensamkommande som kommit och som har tagit fina akademiska meriter och fått jobb! https://www.aftonbladet.se/debatt/a/VRMLj4/sverige-har-hjalpt-oss-att-na-vara-drommar

Vi har även forskning från Mälardalens Högskola över ensamkommandes värderingar och attityder som ger en annan och mer positiv bild än den sedvanliga mediabilden som bara vill utmåla ensamkommande som problem med sunkiga attityder.

”– Egentligen är det så att den akademiska forskningen nästan uteslutande visar att invandring är en resurs men medias bild är ofta fokuserad på gruppen som ett problem. Därför är jag inte förvånad över att vår forskning visar en betydligt mer positiv bild av nyanlända, framför allt ensamkommande barn, jämfört med den bild media ger, säger Mehrdad Darvishpour som leder projektet ”Nyanlända barns inkludering och jämställdhetsutveckling i samhället”.”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vastmanland/forskare-medias-bild-av-de-ensamkommande-barnen-ar-felaktig

”För­ra årets BNP ökade mer än väntat på grund av de många flyk­tingar som kom un­der hösten och de in­satser som det ledde till. Även på läng­re sikt leder fler män­ni­skor i ett land till ökad eko­no­misk ak­ti­vi­tet, vil­ket är vad som av­speglas i till­växt­siff­rorna. En or­sak till att Sve­ri­ges ekonomi växt så snabbt jäm­fö­rt med många an­dra OECD-länder de sen­ate åren är den stora in­vandringen. Att kost­naderna på kort sikt kan vara stora är en an­nan sak.

Ge­nom att många män­ni­skor i de mest ”pro­duk­tiva” ål­drarna, 30-45 år, kommer minskar pro­blemen med att allt fär­re yr­kes­ak­tiva måste för­sörja allt fler unga och gam­la. För­enklat kan man säga att när vux­na män­ni­skor in­vandrar slipper sam­häl­let kost­naderna för för­sko­la skola, för­äld­ra­le­dig­het, pro­duk­tions­bort­fall un­der le­dig­heten et­ce­te­ra.”
http://www.skd.se/2016/12/10/in%C2%ADvandring-ger-vinster/

”Sverige behöver ett årligt invandringstillskott med 64.000 människor i arbetsför ålder under lång tid. Det säger Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg. – Det föds helt enkelt för få för att vi ska klara oss utan invandring.
SVT Nyheter har i några reportage berättat om den tilltagande arbetskraftsbristen i högkonjunkturens spår. Det råder stor brist på kockar inom restaurangbranschen. Många verkstadsindustrier söker med ljus och lykta efter folk. Flera tusen buss- och tågförare kommer att behövas de närmaste åren. Listan skulle kunna göras lång.”
https://www.google.se/amp/s/amp.svt.se/nyheter/inrikes/arbetsformedlingen-sverige-behover-stor-invandring-for-att-undvika-arbetskraftsbrist

En av de viktigaste frågorna som mänskligheten står inför, är miljön och hur det påverkar oss. Jag vill till och med säga att det är den viktigaste frågan, eftersom miljön påverkar möjligheten för mänskligt liv. Det finns i debatten en tendens att skjuta på framtiden, att istället för de viktiga miljö- och klimatfrågorna fokusera på frågor som rör ekonomi, invandring och liknande. Det finns de som menar att vi har inte råd att tänka på miljön för det kostar för mycket att ställa om samhället.

Miljö- och klimatutmaningen innebär att mänskligheten behöver tänka om, tänka nytt, på så många områden. Inte bara lösningar för att minska människans skadeverkningar och öka den biologiska mångfalden; det behövs även lösningar för ett nytt ekonomiskt system. Miljön och klimatet påverkar även så många andra frågor också, det handlar om förutsättningarna för människans existens, för livets existens.

Jag rekommenderar följande tänkvärda bloggartikel:

http://www.gronomstart.nu/blogg/lena-wallin-hur-kommer-vi-att-paverkas-av-att-arter-forsvinner

En av Europas mest spännande filmkonstnärer och en av de få kvinnor som har lyckats få en framträdande position som filmmakare, är franska Agnés Varda. Denna 88-åriga krutgumma har samarbetat med den unge bildkonstnären JR och de har gjort en dokumentär- och reportagefilm ”Faces, places” tillsammans om deras samarbete. JR är mest känd för att ha tapetserat upp stora bilder på offentliga byggnader och Agnés Varda är mest känd som fotograf och som filmare i den franska nya vågen och med kollegor som Jean-Luc Godard och Francois Truffaut.

JR och Agnés möts och de bestämmer sig för att åka runt i Frankrikes bruksorter och fotografera människor och sätta upp deras ansikten i storformat på olika platser, samtidigt som de också filmar detta arbete. Vi ser ett möte mellan olika generationer av konst, vi får även ta del av dessa konstnärers känslor, tankar, reflektioner och ges en personlig inblick i deras konstnärsskap. Det händer något stort och vackert i deras möte, trots en åldersskillnad på 55 år.

Det är lika mycket en självbiografisk film där Agnes berättar om sitt konstnärsskap med exempel från sitt liv, som det är en nutida roadtrip och dokumentär om människor i mindre bruksorter i Frankrike som har övergivits av storindustrin. Det är en film som rymmer både personliga minnen av Jean-Luc Godard och återskapande av dåtidens bilder och scener, som nutidens berättelser om vanliga arbetare, getherdar och fruar till män som arbetar i hamnen.

Detta är en film om Frankrike, om land och stad, om bruksort och Paris, om stillbild och film, om gammal och ung. Och om gammal och ny vänskap. En fantastisk film, så bra, så intressant, så rörande, så melankolisk och med både humor och allvar. En film som rör sig mellan fantasifull kreativitet och verkligt allvar. Jag tycker mycket om den.

Raphael Mabo

Fakta om filmen
Titel: Faces Places
Originaltitel: Visages villages
Regissörer: Agnés Varda och JR
Längd: 89 min
Svensk distributör: Folkets Bio

En av vår tids största europeiska filmkonstnärer har gått ur tiden och ett av de mest lyckosamma konstnärliga samarbetena har upphört. Vittorio Taviani, som gjorde filmer tillsammans med sin bror Paolo, har avlidit. Jag minns första gången jag såg ”Padre Padrone” och hur den grep tag i mig, denna fantastiska film byggd på en verklig berättelse om sonen till en fattig herde, men med stora drömmar och som blev författare och lärare i språk trots att hans far inte tillät att han gick i skolan. ”San Lorenzo natten” (La notte di San Lorenzo), ”Kaos” (Kaos), ”Good Morgon Babylon” (Good Morning Babilonia) och min personliga favorit mästerverket ”Solen även om natten” (Il sole anche di notte).

Italien, detta land som har givit så många fantastiska konstnärer, och bröderna Taviani fyllde här sin egen nisch. De var inte så varma eller relationsfokuserade som Ettore Scola kunde vara, de var inte så färgrika, burleska och absurda som Federico Fellini eller introverta, existensiella och intellektuella som Michelangelo Antonioni. De gjorde poetiska, episka filmer, som ofta berättar om människor med passion, drömmar, idéer, men också med misslyckanden, det var filmer om människor på resa i livet där nuet, dåtiden och framtiden kopplades ihop. Just cirkeltänkandet, att då och nu hör samman, var ett tydligt och återkommande tema hos Taviani. 

De gjorde aldrig några komedier, ändå fanns det humor med. Framförallt fanns ett allvar och en skönhet, en estetik och melankoli, en ton som var unik för dem. Inga stora kamerarörelser, inga stora effekter eller snabba klipp, inte en massa dialog, de litade på sina bilder och poetiska berättande och utforskande av människors känslor. Det var ofta långa, långsamma filmer där man åkte in i en särskild värld där mycket hände och skedde under ytan. Och de var inte främmande för mystiska eller metafysiska inslag. De utgick ofta från litterära förlagor, som de tolkade på sitt eget vis. 

Jag är tacksam för att de har visat upp sin värld.

Så har det uppstått en diskussion igen på sociala medier om dödsstraff. Dödsstraff finns i en del andra länder och i Sverige höjs rösterna för att införa det. Min åsikt är klar: Vad människor än har gjort så är dödsstraff fel. Brott ska lagföras, men dödsstraff ser jag som djupt problematiskt av flera skäl: 

1. Det går aldrig att försäkra sig om att oskyldiga inte döms, det har hänt flera gånger att man varit bombsäker på att man hittat och dömt rätt person, och så uppdagas det sen nya bevis som visar att fel person dömdes. Med dödsstraff kan man inte säga sen ”Sorry, vi tog fel”. 

2. Ett samhälle som tillåter dödsstraff kommunicerar ut att det är okej att mörda eftersom samhället själv gör det. Om vi ska kunna bygga ett säkert samhälle så blir det dubbla budskap om samhället säger det är fel fast samtidigt rätt att mörda. Staten ska vara det etiska och moraliska föredömet. 

3. Dödsstraff avskräcker inte från grova brott, för de som begår grova brott är övertygade om att de inte kommer åka fast. De överskattar sig själva, sin egen smarthet, och underskattar polisen. Det visar forskning. 

4. Dödsstraff handlar om hämnd, och människans lust efter hämnd och vedergällning är en stark bidragande orsak till att det finns en massa krig och våldsamheter i världen. Ett samhälle som kommunicerar ut att hämnd och vedergällning är helt okej, det är inget samhälle som kan bygga fred.

Så har vi återigen en burka och slöja-debatt i Sverige, som en följdverkan av den intensiva diskussion om ett eventuellt burka-förbud som pågår i Danmark. Jag anser att diskussionen har fel utgångspunkt – därför att man problematiserar kläderna istället för att problematisera tvång.

Anledningen till att det finns röster som vill förbjuda burka eller slöja (hijab), det är för att de ser dessa plagg som symboler för kvinnoförtryck som kvinnor påtvingas, och i samhällsdebatten finns ofta en hänvisning till Saudi Arabien och Iran. Det är särskilt intressant att Iran brukar nämnas eftersom i Iran har de inte ens burka, burka tillhör inte iransk eller persisk tradition. Däremot har de sedan den iranska revolutionen ett slöjtvång för kvinnor.

Tvånget ses som kvinnoförtryckande, och jag håller med – det är absolut förtryckande för kvinnor att tvingas ha ett visst plagg. Självfallet ska kvinnor ha rätt att bära vilka kläder de vill, en kvinna äger sin kropp och därför ska ha full rätt att bestämma hur hon vill smycka den och hur hon vill uttrycka sig själv och sin identitet i kläder. Men när man vill förbjuda klädesplagg för kvinnor så ägnar man sig åt symtombehandling istället för grundproblemet, och man gör det genom att ersätta ett förtryck med förtryck.

Låt mig förklara: Ett förbud mot burka eller slöja innebär ett tvång för kvinnor att avstå från kläder, det innebär att andra – staten/samhället – har åsikter om och vill bestämma vad kvinnor inte ska ha på sig. Det är lika illa som när staten/samhället eller kvinnornas män eller släktingar vill bestämma vad kvinnorna ska ha på sig. Det är andra sidan av samma mynt som tvång för slöja eller burka. Av detta förstår vi att det inte är kläderna i sig som är problemet, utan tvånget.

Vi bör även förstå att det finns många kvinnor som väljer dessa plagg frivilligt. Iran och Saudi Arabien har hårda klädlagar, men låt oss inte döma hela Mellanöstern och Nordafrika eller alla muslimska länder utifrån Iran och Saudi Arabien. Länderna är olika. Det innebär även att ställningen för dessa klädesplagg är olika, de har olika betydelse och innebörd i olika länder. Ett förbud mot dessa plagg blir särskilt diskriminerande och förtryckande för de som vill ha dessa plagg, som väljer dem frivilligt för att markera sin identitet.

Därför: Kriminalisera tvånget. Gör det kriminellt för män att tvinga kvinnor att ha eller inte ha på sig vissa kläder, gör det kriminellt för män att tvinga sin åsikt på kvinnor. Män som vill bestämma om frun ska vara hemma eller jobba, män som vill styra fruns val av utbildning eller yrkesval osv. Inför ett förbud för tvång inom privatlivet. Män får ha åsikter, men inte tvinga sin åsikt på en kvinna, kvinnan ska ha rätt göra som hon vill. På samma sätt som det är kriminellt att tvinga kvinnor att ha sex, så kan vi göra det kriminellt att tvinga kvinnor att ha på sig vissa klädesplagg.

Vi kan också göra lagstiftningen könsneutral, dvs ingen ska få tvinga någon annan vad man ska ha på sig eller inte ha på sig, oavsett kön. Här gäller det att skriva lagen på sådant sätt att den tar hänsyn till att undantag kan göras för verksamheter där personalen av praktiska eller hygieniska skäl måste ha ett visst plagg. Självfallet ska man också kunna få ha klädkoder i olika privata och organisatoriska sammanhang, bara det kommuniceras innan och att det är en frivillig överenskommelse mellan deltagare.

När vi har lagen på plats där tvånget är förbjudet, så behöver vi självfallet också kombinera lagstiftningen med information och påverkansarbete för att förändra attityder från tvång till frivillighet. Här har civilsamhället stor betydelse. Det finns mängder med frivilligorganisationer som arbetar med att förändra normer och att frigöra kvinnor, som stödjer och stöttar kvinnor som vill gå en annan väg än sina män.

Problemet är att dessa organisationer har för lite resurser och får för lite pengar, så här behöver vi ge mer stöd för dessa. De anordnar kvinnocaféer och har kvinnocirklar, de utbildar, stöttar och ger kvinnor sammanhang för att bryta sig ur männens grepp. De gör ett stort arbete, tyvärr är ju deras arbete sällan uppmärksammat i media. En sådan organisation är till exempel Blå vägen som finns i Spånga, de arbetar bl a genom projektet VIA kvinnor som är en stegförflyttande verksamhet för att hjälpa kvinnor att gå från utanförskap till självförtroende, ny livskvalitet och aktörskap.