Idag är det den internationella mansdagen, och det är även internationella toalettdagen. Mansdagen handlar om att främja och diskutera mäns hälsa, t ex hälsoproblem som prostatacancer och liknande, och toalettdagen handlar om att uppmärksamma att 4,5 miljarder människor saknar toalett i sitt hushåll, att det finns sanitära brister runtom i världen som vi behöver lösa.

På ett sätt kan man ju säga att alla dagar är mansdagar och kvinnor har bara en dag (internationella kvinnodagen), utifrån att män dominerar när det gäller ekonomiskt och politisk styrning av världen och även i många hushåll och på arbetsmarknaden, även om vi i Sverige har kommit en bra bit på vägen för jämställdhet och jämlikhet men det finns ändå kvar en hel del att göra. Och i Sverige har vi även överlag en bra sanitet. Kanske därför dessa dagar inte uppmärksammas så mycket här, för det finns en idé om att vi har gjort tillräckligt?

Jag önskar att alla dagar blev dagar för människor, och att vi varje dag ska uppmärksamma både män och kvinnor, och även de med andra könsidentiteter. Det ska inte behövas en särskild dag för att uppmärksamma och främja hälsa och diskutera hur vi bättre skapar en mer inkluderande värld för alla, det är dags att uppmärksamma det allt mer över hela året.

Annonser

Det är snart val och olika mediekanaler är fyllda med valbudskap och på sociala medier verkar det vara en strid mellan rädsla och svartmålning, eller hopp och framtidstro.

Jag kommer inte att rösta efter rädsla för andra människor eller religioner, jag kommer att rösta på hopp och framtidstro, på en öppen värld där vi människor samarbetar och samverkar för att hitta lösningar och bygga för framtiden.

Jag kommer att rösta för ett inkluderande samhälle och emot nationalism och stängda gränser och murar.

Nationalism skapar krig och osämja mellan människor, det bygger på idén att vissa människor är mer värda än andra bara utifrån var de är födda eller vad de har för kulturell eller religiös bakgrund. Nationalism är en uteslutande och exkluderande ideologi som skapar konflikter och motsättningar mellan människor.

Jag röstar för solidaritet, humanism, medmänsklighet, allas lika värde och ett öppet Sverige för alla människor.

Det hoppas jag att fler människor vill göra.

Idag röstade Riksdagen för det omdebatterade lagförslaget om att ge några ensamkommande en ny chans, jag ställer mig helt bakom beslutet. Tyvärr fylls sociala medier om falska påståenden om ”amnesti”, att de ljuger om sin ålder, att de saknar asylskäl och att nu kommer pensionärer inte få sin pension – Oseriös skrämselretorik för att skruva upp tonläget och öka polariseringen, att den som låter mest ska vara den som vinner. Det märks att det snart är val.

Detta handlar om de ensamkommande som drabbades av långa handläggningstider och att reglerna ändrades innan deras ansökan var färdigbehandlad. Jag tycker det är alldeles utmärkt att staten ger dem kompensation genom att ge dem möjlighet att gå klart skolan och att inkomma med en ny asylansökan.

Om Sverige hade gjort rätt från början så hade vi inte hamnat i den här situationen. Felet var alltså de långa handläggningstiderna i kombination med ett förändrat regelverk som gällde retroaktivt alltså även gällde för redan inkomna ansökningar istället för att bara gälla för de som lämnades in efter att reglerna ändrades.

Vi får se hur Migrationsverket kommer att bedöma dem den här gången, det vet vi inte än så det är bara spekulationer.

Tyvärr fokuserar medierna bara på flyktingar och skriver inte om de välfärdssatsningar som regeringen föreslagit, det har helt kommit bort i samhällsdebatten att skatten på pensioner sänks och att regeringen gör den största välfärdssatsningen i modern tid med mer pengar till sjukvård och utbildning m m.

Kommentarer om att de skulle ljuga om sin ålder osv, allt det är spekulationer utan evidens. Faktum är att det finns inga säkra metoder för åldersbedömningar, Migrationsverket skriver upp åldrar när det saknas dokumenterad evidens på att personen är under 18 år – det betyder inte att personen verkligen är över 18 år.
Forskning visar att det går bra för ensamkommande från Afghanistan i Sverige, de får snabbare jobb och integreras snabbare än andra ensamkommande. Sverige behöver dessutom arbetskraft så det vore slöseri med mänskliga resurser att inte ta hand om de som kommit hit och satsa på utbildning och integration.

”De ensamkommande barnen från Afghanistan får snabbare arbete än ensamkommande barn från andra länder. Det är en av slutsatserna i en omfattande studie av hur det går för de barn som kommer som ensamma flyktingar till Sverige.”
https://www.forskning.se/2017/01/25/ensamkommande-fran-afghanistan-klarar-sig-bast/

Rekommenderar även den här debattartikeln och framförallt slutet av den som visar upp afghanska ensamkommande som kommit och som har tagit fina akademiska meriter och fått jobb! https://www.aftonbladet.se/debatt/a/VRMLj4/sverige-har-hjalpt-oss-att-na-vara-drommar

Vi har även forskning från Mälardalens Högskola över ensamkommandes värderingar och attityder som ger en annan och mer positiv bild än den sedvanliga mediabilden som bara vill utmåla ensamkommande som problem med sunkiga attityder.

”– Egentligen är det så att den akademiska forskningen nästan uteslutande visar att invandring är en resurs men medias bild är ofta fokuserad på gruppen som ett problem. Därför är jag inte förvånad över att vår forskning visar en betydligt mer positiv bild av nyanlända, framför allt ensamkommande barn, jämfört med den bild media ger, säger Mehrdad Darvishpour som leder projektet ”Nyanlända barns inkludering och jämställdhetsutveckling i samhället”.”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vastmanland/forskare-medias-bild-av-de-ensamkommande-barnen-ar-felaktig

”För­ra årets BNP ökade mer än väntat på grund av de många flyk­tingar som kom un­der hösten och de in­satser som det ledde till. Även på läng­re sikt leder fler män­ni­skor i ett land till ökad eko­no­misk ak­ti­vi­tet, vil­ket är vad som av­speglas i till­växt­siff­rorna. En or­sak till att Sve­ri­ges ekonomi växt så snabbt jäm­fö­rt med många an­dra OECD-länder de sen­ate åren är den stora in­vandringen. Att kost­naderna på kort sikt kan vara stora är en an­nan sak.

Ge­nom att många män­ni­skor i de mest ”pro­duk­tiva” ål­drarna, 30-45 år, kommer minskar pro­blemen med att allt fär­re yr­kes­ak­tiva måste för­sörja allt fler unga och gam­la. För­enklat kan man säga att när vux­na män­ni­skor in­vandrar slipper sam­häl­let kost­naderna för för­sko­la skola, för­äld­ra­le­dig­het, pro­duk­tions­bort­fall un­der le­dig­heten et­ce­te­ra.”
http://www.skd.se/2016/12/10/in%C2%ADvandring-ger-vinster/

”Sverige behöver ett årligt invandringstillskott med 64.000 människor i arbetsför ålder under lång tid. Det säger Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg. – Det föds helt enkelt för få för att vi ska klara oss utan invandring.
SVT Nyheter har i några reportage berättat om den tilltagande arbetskraftsbristen i högkonjunkturens spår. Det råder stor brist på kockar inom restaurangbranschen. Många verkstadsindustrier söker med ljus och lykta efter folk. Flera tusen buss- och tågförare kommer att behövas de närmaste åren. Listan skulle kunna göras lång.”
https://www.google.se/amp/s/amp.svt.se/nyheter/inrikes/arbetsformedlingen-sverige-behover-stor-invandring-for-att-undvika-arbetskraftsbrist

En av de viktigaste frågorna som mänskligheten står inför, är miljön och hur det påverkar oss. Jag vill till och med säga att det är den viktigaste frågan, eftersom miljön påverkar möjligheten för mänskligt liv. Det finns i debatten en tendens att skjuta på framtiden, att istället för de viktiga miljö- och klimatfrågorna fokusera på frågor som rör ekonomi, invandring och liknande. Det finns de som menar att vi har inte råd att tänka på miljön för det kostar för mycket att ställa om samhället.

Miljö- och klimatutmaningen innebär att mänskligheten behöver tänka om, tänka nytt, på så många områden. Inte bara lösningar för att minska människans skadeverkningar och öka den biologiska mångfalden; det behövs även lösningar för ett nytt ekonomiskt system. Miljön och klimatet påverkar även så många andra frågor också, det handlar om förutsättningarna för människans existens, för livets existens.

Jag rekommenderar följande tänkvärda bloggartikel:

http://www.gronomstart.nu/blogg/lena-wallin-hur-kommer-vi-att-paverkas-av-att-arter-forsvinner

En av Europas mest spännande filmkonstnärer och en av de få kvinnor som har lyckats få en framträdande position som filmmakare, är franska Agnés Varda. Denna 88-åriga krutgumma har samarbetat med den unge bildkonstnären JR och de har gjort en dokumentär- och reportagefilm ”Faces, places” tillsammans om deras samarbete. JR är mest känd för att ha tapetserat upp stora bilder på offentliga byggnader och Agnés Varda är mest känd som fotograf och som filmare i den franska nya vågen och med kollegor som Jean-Luc Godard och Francois Truffaut.

JR och Agnés möts och de bestämmer sig för att åka runt i Frankrikes bruksorter och fotografera människor och sätta upp deras ansikten i storformat på olika platser, samtidigt som de också filmar detta arbete. Vi ser ett möte mellan olika generationer av konst, vi får även ta del av dessa konstnärers känslor, tankar, reflektioner och ges en personlig inblick i deras konstnärsskap. Det händer något stort och vackert i deras möte, trots en åldersskillnad på 55 år.

Det är lika mycket en självbiografisk film där Agnes berättar om sitt konstnärsskap med exempel från sitt liv, som det är en nutida roadtrip och dokumentär om människor i mindre bruksorter i Frankrike som har övergivits av storindustrin. Det är en film som rymmer både personliga minnen av Jean-Luc Godard och återskapande av dåtidens bilder och scener, som nutidens berättelser om vanliga arbetare, getherdar och fruar till män som arbetar i hamnen.

Detta är en film om Frankrike, om land och stad, om bruksort och Paris, om stillbild och film, om gammal och ung. Och om gammal och ny vänskap. En fantastisk film, så bra, så intressant, så rörande, så melankolisk och med både humor och allvar. En film som rör sig mellan fantasifull kreativitet och verkligt allvar. Jag tycker mycket om den.

Raphael Mabo

Fakta om filmen
Titel: Faces Places
Originaltitel: Visages villages
Regissörer: Agnés Varda och JR
Längd: 89 min
Svensk distributör: Folkets Bio

En av vår tids största europeiska filmkonstnärer har gått ur tiden och ett av de mest lyckosamma konstnärliga samarbetena har upphört. Vittorio Taviani, som gjorde filmer tillsammans med sin bror Paolo, har avlidit. Jag minns första gången jag såg ”Padre Padrone” och hur den grep tag i mig, denna fantastiska film byggd på en verklig berättelse om sonen till en fattig herde, men med stora drömmar och som blev författare och lärare i språk trots att hans far inte tillät att han gick i skolan. ”San Lorenzo natten” (La notte di San Lorenzo), ”Kaos” (Kaos), ”Good Morgon Babylon” (Good Morning Babilonia) och min personliga favorit mästerverket ”Solen även om natten” (Il sole anche di notte).

Italien, detta land som har givit så många fantastiska konstnärer, och bröderna Taviani fyllde här sin egen nisch. De var inte så varma eller relationsfokuserade som Ettore Scola kunde vara, de var inte så färgrika, burleska och absurda som Federico Fellini eller introverta, existensiella och intellektuella som Michelangelo Antonioni. De gjorde poetiska, episka filmer, som ofta berättar om människor med passion, drömmar, idéer, men också med misslyckanden, det var filmer om människor på resa i livet där nuet, dåtiden och framtiden kopplades ihop. Just cirkeltänkandet, att då och nu hör samman, var ett tydligt och återkommande tema hos Taviani. 

De gjorde aldrig några komedier, ändå fanns det humor med. Framförallt fanns ett allvar och en skönhet, en estetik och melankoli, en ton som var unik för dem. Inga stora kamerarörelser, inga stora effekter eller snabba klipp, inte en massa dialog, de litade på sina bilder och poetiska berättande och utforskande av människors känslor. Det var ofta långa, långsamma filmer där man åkte in i en särskild värld där mycket hände och skedde under ytan. Och de var inte främmande för mystiska eller metafysiska inslag. De utgick ofta från litterära förlagor, som de tolkade på sitt eget vis. 

Jag är tacksam för att de har visat upp sin värld.

Så har det uppstått en diskussion igen på sociala medier om dödsstraff. Dödsstraff finns i en del andra länder och i Sverige höjs rösterna för att införa det. Min åsikt är klar: Vad människor än har gjort så är dödsstraff fel. Brott ska lagföras, men dödsstraff ser jag som djupt problematiskt av flera skäl: 

1. Det går aldrig att försäkra sig om att oskyldiga inte döms, det har hänt flera gånger att man varit bombsäker på att man hittat och dömt rätt person, och så uppdagas det sen nya bevis som visar att fel person dömdes. Med dödsstraff kan man inte säga sen ”Sorry, vi tog fel”. 

2. Ett samhälle som tillåter dödsstraff kommunicerar ut att det är okej att mörda eftersom samhället själv gör det. Om vi ska kunna bygga ett säkert samhälle så blir det dubbla budskap om samhället säger det är fel fast samtidigt rätt att mörda. Staten ska vara det etiska och moraliska föredömet. 

3. Dödsstraff avskräcker inte från grova brott, för de som begår grova brott är övertygade om att de inte kommer åka fast. De överskattar sig själva, sin egen smarthet, och underskattar polisen. Det visar forskning. 

4. Dödsstraff handlar om hämnd, och människans lust efter hämnd och vedergällning är en stark bidragande orsak till att det finns en massa krig och våldsamheter i världen. Ett samhälle som kommunicerar ut att hämnd och vedergällning är helt okej, det är inget samhälle som kan bygga fred.

Så har vi återigen en burka och slöja-debatt i Sverige, som en följdverkan av den intensiva diskussion om ett eventuellt burka-förbud som pågår i Danmark. Jag anser att diskussionen har fel utgångspunkt – därför att man problematiserar kläderna istället för att problematisera tvång.

Anledningen till att det finns röster som vill förbjuda burka eller slöja (hijab), det är för att de ser dessa plagg som symboler för kvinnoförtryck som kvinnor påtvingas, och i samhällsdebatten finns ofta en hänvisning till Saudi Arabien och Iran. Det är särskilt intressant att Iran brukar nämnas eftersom i Iran har de inte ens burka, burka tillhör inte iransk eller persisk tradition. Däremot har de sedan den iranska revolutionen ett slöjtvång för kvinnor.

Tvånget ses som kvinnoförtryckande, och jag håller med – det är absolut förtryckande för kvinnor att tvingas ha ett visst plagg. Självfallet ska kvinnor ha rätt att bära vilka kläder de vill, en kvinna äger sin kropp och därför ska ha full rätt att bestämma hur hon vill smycka den och hur hon vill uttrycka sig själv och sin identitet i kläder. Men när man vill förbjuda klädesplagg för kvinnor så ägnar man sig åt symtombehandling istället för grundproblemet, och man gör det genom att ersätta ett förtryck med förtryck.

Låt mig förklara: Ett förbud mot burka eller slöja innebär ett tvång för kvinnor att avstå från kläder, det innebär att andra – staten/samhället – har åsikter om och vill bestämma vad kvinnor inte ska ha på sig. Det är lika illa som när staten/samhället eller kvinnornas män eller släktingar vill bestämma vad kvinnorna ska ha på sig. Det är andra sidan av samma mynt som tvång för slöja eller burka. Av detta förstår vi att det inte är kläderna i sig som är problemet, utan tvånget.

Vi bör även förstå att det finns många kvinnor som väljer dessa plagg frivilligt. Iran och Saudi Arabien har hårda klädlagar, men låt oss inte döma hela Mellanöstern och Nordafrika eller alla muslimska länder utifrån Iran och Saudi Arabien. Länderna är olika. Det innebär även att ställningen för dessa klädesplagg är olika, de har olika betydelse och innebörd i olika länder. Ett förbud mot dessa plagg blir särskilt diskriminerande och förtryckande för de som vill ha dessa plagg, som väljer dem frivilligt för att markera sin identitet.

Därför: Kriminalisera tvånget. Gör det kriminellt för män att tvinga kvinnor att ha eller inte ha på sig vissa kläder, gör det kriminellt för män att tvinga sin åsikt på kvinnor. Män som vill bestämma om frun ska vara hemma eller jobba, män som vill styra fruns val av utbildning eller yrkesval osv. Inför ett förbud för tvång inom privatlivet. Män får ha åsikter, men inte tvinga sin åsikt på en kvinna, kvinnan ska ha rätt göra som hon vill. På samma sätt som det är kriminellt att tvinga kvinnor att ha sex, så kan vi göra det kriminellt att tvinga kvinnor att ha på sig vissa klädesplagg.

Vi kan också göra lagstiftningen könsneutral, dvs ingen ska få tvinga någon annan vad man ska ha på sig eller inte ha på sig, oavsett kön. Här gäller det att skriva lagen på sådant sätt att den tar hänsyn till att undantag kan göras för verksamheter där personalen av praktiska eller hygieniska skäl måste ha ett visst plagg. Självfallet ska man också kunna få ha klädkoder i olika privata och organisatoriska sammanhang, bara det kommuniceras innan och att det är en frivillig överenskommelse mellan deltagare.

När vi har lagen på plats där tvånget är förbjudet, så behöver vi självfallet också kombinera lagstiftningen med information och påverkansarbete för att förändra attityder från tvång till frivillighet. Här har civilsamhället stor betydelse. Det finns mängder med frivilligorganisationer som arbetar med att förändra normer och att frigöra kvinnor, som stödjer och stöttar kvinnor som vill gå en annan väg än sina män.

Problemet är att dessa organisationer har för lite resurser och får för lite pengar, så här behöver vi ge mer stöd för dessa. De anordnar kvinnocaféer och har kvinnocirklar, de utbildar, stöttar och ger kvinnor sammanhang för att bryta sig ur männens grepp. De gör ett stort arbete, tyvärr är ju deras arbete sällan uppmärksammat i media. En sådan organisation är till exempel Blå vägen som finns i Spånga, de arbetar bl a genom projektet VIA kvinnor som är en stegförflyttande verksamhet för att hjälpa kvinnor att gå från utanförskap till självförtroende, ny livskvalitet och aktörskap.

Inledningen till valrörelsen 2018 har dragit igång och redan nu kan vi se att flera partier – SD, M, L och S – närmast tävlar med varandra om vem som kan vara hårdast, tuffast och mest radikal i att bekämpa kriminalitet. Det jag reagerar över är att samhällsdebatten och mediernas rapportering handlar om symtombekämpning istället för orsaksförståelse.

Det som har försvunnit i debatten, är en diskussion om orsaker – om hur det har blivit som det har blivit. Och när det diskuteras så blir det bara ytligt och ett kollektivt skuldbeläggande av asylsökande, flyktingar och invandrare istället för att verkligen se bakomliggande orsaker. Man vill göra det till ett påstående om att det handlar om kultur, att människor som har en bakgrund i vissa länder skulle vara mer benägna att begå brott bara för att de är födda i ett visst land eller har en viss religiös eller kulturell bakgrund. Det synsättet är rasism, det är kulturell rasism att hävda att människor skulle vara mer benägna att begå brott på grund av kultur eller religion – precis som det är rasism att hävda att människor skulle vara mer benägna att begå brott på grund av sin hudfärg.

Om vi tränger djupare i frågan så ser vi att det egentligen inte alls handlar om hudfärg, kultur eller religion eller ens från vilket land man är född eller ens föräldrar är födda. Utan det handlar om Sverige och om svensk politik som har skapat situationen. Enligt Jerzy Sarnecki, professor i kriminalitet vid Stockholms universitet, så hittar vi förklaringen i socioekonomiska förhållanden. Han använder nu ett bredare perspektiv på socioekonomiska förhållanden än SCBs socioekonomisk status som bara tar upp klass. Vi pratar om inkomster, arbetare/tjänsteman eller arbetssökande, men också om utbildning, om föräldrars utbildningsnivå, om uppväxtförhållanden, om närhet till kriminalitet i området, om skolor och så vidare. Om vi tar hänsyn till detta så ser vi att det är personer med bristande socioekonomiska förhållanden som är överrepresenterade i kriminalstatistiken, och bland personer som har bristande socioekonomiska förhållanden så ser vi att det är personer med utländsk bakgrund som är överrepresenterade, framförallt personer som avviker utseendemässigt från samhällets dominerande vithetsnorm.

En viktig och ofta bortsedd faktor är skolan. Sedan över 10 år tillbaks så har samhällsvetenskaplig forskning, framförallt inom området sociologi, visat att det fria skolvalet och den marknadsliberala skolan påverkar utvecklingen negativt. Nu presenteras antologin ”Skolan, marknaden och samtiden” (Studentlitteratur) som samlar forskare från sociologi, pedagogik och socialt arbete och som problematiserar och visar på friskolereformen destruktiva effekter på samhällsutvecklingen. Jag tipsar även om antologin ”Skolan och ojämlikhetens urbana geografi” (Daidalos bokförlag) som har samma tema och som visar upp flera fallstudier som visar problematiken med friskolereformen och hur skolmarknaden ökar segregation och utanförskap.

Friskolereformen har ökat segregationen i samhället och gjort att elever i behov av extra stöd inte får den. Lärarna har deprofessionaliserats – detta betyder att de har fått många fler arbetsuppgifter än att lära och utbilda elever, tid och resurser tas från deras grundläggande arbetsuppgift och detta i sin tur innebär att skolorna har försämrats. Friskolereformen har varit en kraftigt bidragande orsak till ökad segregation, utanförskap och påtagliga klassklyftor mellan skolor och mellan eleverna i skolor. Skolor har blivit en marknad där skolorna söker profilera sig mot vissa ”kunder” (elever), det är inte längre ett skolsystem där alla är välkomna.

Ungdomar som hamnar i kriminalitet, gör det därför att de har gett upp hoppet om samhället, de ser inte en utväg. Det är en tanke om ”Staten skiter i mig så då skiter jag i staten”. För många börjar det redan i förskolan, de blir inte sedda och möts inte med de resurser som behövs, det fortsätter upp i grundskolan där de får dåliga betyg, och med dåliga betyg minskar chanserna att få jobb i samhället. Det väcks allt mer en känsla att det är kört, de kommer inte få jobb, de kommer inte tjäna pengar, de kommer inte att kunna försörja sig själva. Och medan dessa dystopiska känslor expanderar och förstärks hos individen, så finns det människor omkring som lockar med en väg till pengar, framgång och egen försörjning, kriminella gäng som lockar med sammanhang, med vänner, gemenskap, att vara någon, att betyda något, makt över sin egen tillvaro.

När alternativen är å ena sidan ett samhälle som struntar i en, som inte hjälper en, som inte har gett en stöd och resurser för att kunna skaffa sin egen försörjning, och å andra sidan en väg som erbjuder just att skapa sin försörjning, att bli sedd och intagen i en gemenskap, ja då ser sig valet för många lätt – det blir den kriminella vägen.

Samhället har ett stort ansvar i detta – kombinationen friskolereformen som ökar segregation, diskriminering och ”vi och dom”, och en nyliberal ekonomisk politik som ökar klassklyftor som gör fattiga fattigare och rika rikare (skillnaderna i inkomster är på samma nivå idag som i slutet av 1940-talet, fördelningspolitiken från 70-talet är helt utraderad) – är starka orsaker till utanförskap och därmed kriminalitet hos ungdomar som växer upp i Miljonprogrammets förorter.

Det är dags att börja förändra skolsystemet för att möjliggöra bättre integration och få ner segregation och kriminalitet. Men vi behöver även förändra den ekonomiska politiken till mer fördelningspolitik för en minskning av klassklyftor.

För den som vill läsa mer

https://www.svd.se/systemet-med-fritt-skolval-maste-bytas-ut

http://vuxenpedagogik.com/2017/11/28/skolan-marknaden-och-framtiden/

http://www.daidalos.se/component/virtuemart/skolan-och-ojämlikhetens-urbana-geografi-om-skolan,-staden-och-valfriheten.htm?Itemid=181

https://www.dn.se/debatt/okad-invandring-leder-inte-till-okat-antal-brott/

http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/forskare-havdar-att-klyftor-gor-oss-sjuka

http://www.dagensarena.se/innehall/sverige-samst-i-klassen-har-okar-klyftorna-som-mest/

Idag är det minnesdag för Förintelsen, de hemska och tragiska händelserna som iscensattes av Naziregimen under andra världskriget där miljoner människor blev utsatta för systematisk avrättning bara för att de inte passade in i nazismens idéer om den vita ariska rasen och det tyska folket.

Jag tänder ljus för alla själar som drabbades, jag tänder även ljus för att hedra Raoul Wallenbergs minne och alla andra som arbetade för att rädda liv medan hemskheterna pågick. Jag tänder också ljus tillsammans med en bön om medmänsklighet, solidaritet och att vi människor ska minnas att vi alla hör ihop, att vi alla har ett värde och att vi alla förtjänar att leva i fred och frihet med varandra.

Idéer om separation är vad som fjärmar människor från varandra, som skapar krig och konflikter. Vi har den här världen tillsammans och vi alla tillhör samma mänsklighet, låt oss göra det bästa av det – låt oss visa kärlek och respekt för varje människa oavsett var hen är född, oavsett hudfärg, religiös tro/icke-tro, könsidentitet eller sexuell läggning. Oavsett fattig eller rik.

Låt oss gemensamt och tillsammans bygga en värld av mångfald där vi får plats tillsammans, där vi kan hålla varandras händer över världen, över nationsgränser, över kulturer, religioner och politiska idéer.

Raphael Mabo