You are currently browsing the monthly archive for mars 2013.

Mary Shelleys ”Frankenstein” publicerades första gången år 1818 och blev en banbrytade roman inom den gotiska litteraturen och den romantiska tidsepoken. Den berättar om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som vill skapa liv, så han samlar ihop material från döda människor och sätter ihop till en egen varelse som han sedan ger till liv. När livet är skapat så blir Victor förskräckt över sin skapelse så han flyr från sitt hem och laboratorium. Monstret får börja sin färd ute i världen ensam, han lär sig kommunicera och han lär sig om människans historia, men vart han än går blir han mött med avsky och stenkastningar. Monstret känner sig ensam och blir allt mer aggressiv, han dödar ett barn och upptäcker sin stora styrka. Han vill hitta sin skapare Victor och att Victor gör en partner åt honom.

Jag tänkte här berätta om romanens koppling till den franske 1700-tals filosofen Jean-Jaques Rousseau och några centrala begrepp i romanen. Jag utgår här från den engelska originalversionen av romanen som jag läser utifrån några infallsvinklar presenterade av olika forskare, bland annat Isaiah Berlin som skrev det populära verket ”The Roots of Romanticism” som behandlar den romantiska tidsepokens idéströmmar och deras ursprung.

Frankenstein och Rousseau

”He was paranoiac, savage and gloomy in some respects, and highly neurotic, as we should say today …?” (Berlin 2000, 53). Detta är Isaiah Berlins beskrivning av Jean-Jaques Rousseau, men det kunde lika gärna ha handlat om Victor Frankenstein. Precis som Jean-Jaques Rousseau var den fiktiva karaktären Frankenstein uppvuxen i Genève och både Frankenstein och Rousseau hade barndomar som kan beskrivas som idylliska. ”According to his Confessions, Rousseau’s childhood was idyllically happy, spent in an atmosphere of harmony and protective gentleness” (Jimack 1993, xvii). Rousseaus moder dör i barnsäng, medan Frankensteins mor dör när han är en ung vuxen student på 17 år (Shelley 1993, 34). Mary Shelleys egen mor dör när May bara är elva dagar gammal, så hon växer upp med sin far – precis som Rousseau.

Rousseau var en passionerad man med kraftfulla känslor, och Frankenstein menar jag var även han en känslomänniska. Tydligast framkommer detta när han går upp i sitt arbete och hans hälsa påverkas så att omvärlden uttrycker oro för honom. Den stigande intensiteten i Frankensteins arbete är tydligt i kapitel IV och framåt i Mary Shelleys bok. När han närmar sig fullbordan av arbetet säger han: ”No one can conceive the variety of feelings which bore me onwards, like a hurricane, in the first enthusiasm of success.” (Shelley 1993, 47). När monstret är klart och levande, går Frankenstein in i en depression. Victor Frankenstein är inte upplysningstidens rationelle vetenskapsman, utan han lever kraftigt i sina känslor vilket gör honom till en typisk karaktär i romantikens tidsepok.

För romantiken var Rousseau en viktig person, även fast Berlin menar att han inte var den fader till romantiken som många har påstått: ”His role has been exaggerated” (Berlin 2000, 52). Berlin menar att kärnan i Rousseaus filosofi var att vi lever i ett korrupt och våldsamt samhälle, men att det är möjligt att hitta Sanningen – inte via logik eller sofistikerat tänkande utan genom hjärtat i en oförstörd människa, den ädle vilden ”noble savage” eller ett barn. När Sanningen har uppenbarats så är den tillgänglig och gällande för alla och möjlig att leva efter.

Mary Shelleys föräldrar Willam Goldwin och Mary Wollstonecraft var inspirerade av Rousseau, det sägs att modern själv påstod att hon hade varit hälften kär i Rousseau och hon skriver om honom i bland annat hennes ofullbordade roman Maria, or The Wrongs of Woman Frankenstein började som projekt sommaren 1816 då Mary och hennes man poeten Percy Shelley var på resa i Schweiz, i de trakter och miljöer som Rousseau var uppväxt i (Marshall 1988, 182). Mary Shelley läste Confessions av Rousseau året innan hon började arbetet med Frankenstein.

Enligt Alan Richardson är romanen Frankenstein en gotisk roman i den romantiska idétraditionen (Richardson 1991). Den gotiska romanen växte fram under senare hälften av 1700-talet som en motreaktion av kvinnliga författare på den traditionella och konservativa brittiska romanen. Den gotiska romnanen var mer erotisk till sin karaktär, mer psykologisk och liberal, och tog upp ett kvinnligt perspektiv på moral och utbildning. Exempelvis Anne Radcliffes Romance of the forest där den kvinnliga huvudpersonen och tillika hjältinnan växer upp i en miljö som närmast kan beskrivas som en Rousseauiansk idyll från hans verk Emile (publicerad 1762), som är en genomgång av Rousseaus utbildningsfilosofi. Richardson menar att romanen Frankensten fortsätter denna linje på ett komplext och kritiskt sätt.

Rousseau skiver i Emile : ”Suppose a child born with the size and strength of manhood, entering upon life full grown like Pallas from the brain of Jupiter” (Rousseau 1993, 32) och monstret föds först som en idé i Frankensteins huvud som sedan förverkligas och bringas till liv. Shelleys beskrivning av hur monstret blir medveten om liv och om sina sinnen, överensstämmer med hur Rousseau föreställer sig det.

”Noble savage”

Den ädle vilden, ”noble savage”, är ingen term som har uppfunnits av Rousseau även om han kraftigt associeras med det. Rousseau har inte ens använt begreppet, utan han skriver ”homme sauvage”, eller ”savage man”, i verket Discours sur l’origine et les fonemets de l’inégalité parmi les holmes där han uttrycker ett koncept om den ädle vilden som har blivit det mest spridda (Grenkowski 2012, 2). Begreppet ”noble savage” fanns redan på 1500- och 1600-talet.

Så vad menar Rousseau med detta koncept? I korthet handlar det om att i människans naturtillstånd, före civilisationen, så kände inte människan till gott och ont. Människan var till sin natur fredlig (Grenkowski 2011, 2). Skälet till att människan tappade sin fredlighet är framväxten av det ojämlika samhället, ett samhälle med hierarkisk uppdelning av människorna. I naturtillståndet är varje människa sin egen mästare och oberoende av andra.

Första raden i Emile lyder: ”God makes all things good; man meddles with them and they become evil” (Rousseau 1993, 5). Jag ser att detta är precis det som Mary Shelley utforskar och visar upp i sin roman. Hennes rika beskrivningar av både Victor Frankenstein och monstrets känsloliv gör berättelsen till psykologiskt inträngande, även det typiskt för romantiken. På flera ställen i romanen finns naturen tydligt med, som ”[…] it was almost motionless, for the winds were hushed, and all nature reposed under the eye of the quiet moon” (Shelley 1993, 178). Naturen är som en egen person i romanen, en egen karaktär som finns i bakgrunden och förstärker huvudkaraktärernas känslotillstånd. Victor Frankenstein är besatt av idén att animera naturen, skapa eget liv och det kaos, den ångest och hemskheter som följer av det tolkar jag som att Frankensteins gärning är ett brott mot naturen – det blir som en kommentar om att vetenskapen kan vara i strid med naturen. Frankensteins skapelse blir övernaturlig i betydelsen icke-av-naturen, och det övernaturliga var ett vanligt inslag i romantikens litterära tradition.

Monstret hos Mary Shelley överges av sin skapare Frankenstein och flyr ut i skogen. Under den öppna himlen lär han sig äta frukter, rötter, nötter och bär. Han noterar dygnets växlingar, värme och kyla, han hör fåglarnas sång och ljuden från andra djur, han utforskar sina sinnen och följer sina instinkter av hunger och törst som får honom att söka föda (Shelley 1993, 104). Han är i naturen utan kunskap om något samhälle och utan en relation till andra människor. Han är i naturtillståndet.

David Marshall anser att det finns mycket evidens för att monstret baseras på Rousseaus egna skrifter och anteckningar (Marshall 1988, 184). Ett exempel på detta är monstrets uppenbarelse och stora fysiska gestalt. Enligt Dave Marshall beskriver Rousseau i sitt verk L’Histoire des voyages en grupp monster som påminner om människor men som är större och längre. Precis som monstret i Frankenstein äter dessa frukter och nötter istället för kött. Frankensteins monster hittar en övergiven eld som människor har lämnat, och det gör Rousseaus monster också.

Så händer det att Frankensteins monster blir medveten om människors existens. Han kommer nära en by och hus och människor. Barnen skriker, en kvinna svimmar och bybor attackerar honom med att slänga stenar, så han flyr. (Shelley 1993, 108). Detta gör honom försiktig så han håller sig undan och observerar på avstånd. I början förstår han inte varför han attackeras, så han reagerar utan ilska mot attackerarna. Det är framförallt en stuga med dess invånare en äldre man och hans son och sonens käresta som blir föremålet för monstrets uppmärksamhet, och genom observation blir han medveten om uttryck för känslor som sorg och glädje, han förundras över att ungdomarna gråter ibland (Shelley 1993, 113).

Monstret lägger märke till att dessa människor använder ljud för att kommunicera och uttrycka känslor med, och han lär sig genom observation att förstå språket och att uttrycka sig verbalt, han lär sig kommunikation (Shelley 1993, 115). Enligt Gabriele Grenkowski så följer monstrets lingvistiska utveckling det som Rousseau beskriver i Essai sur l’origine des langues (Grenkowski 2011, 4). Grenkowski lyfter även fram att scenen i Frankenstein där den unge mannen Felix ger den unga kvinnan Safi en språklektion genom att läsa Ruins of Empire av Compte de Volney (Shelley 1993, 123), följer Rousseaus idé om att kärleken är det som har gett upphov till språket. När monstret nu förstår vad människorna säger så väcks han kunskap, han blir medveten om hierarki mellan människor, om kön, om namn, om historia, om namn på mat och föremål. Han tar del av deras livsberättelse och deras uppväxt och bakgrund. Genom dessa människors berättelser får monstret kunskap om livet, det är som en utbildning han går.

Värt att notera att i Frankenstein är det mannen som undervisar kvinnan, och i Rousseaus Emile är kvinnans utbildning sekundär till mannen. Kvinnan har alltså en underordnad ställning och monstret i Frankenstein har också en underordnad ställning och därmed representerar en feminin klassaspekt. Många kvinnor på 1700- och 1800-talet var till större delen självlärda och fick endast sporadiskt mer formell utbildning.

Observerandet av familjen De Lacey är en finess i romanen, den speglar Frankensteins egen familjesituation. Monstret är inte medvetet om detta, men som läsare kan vi se symboliken i att monstret observerar sin skapares familjesituation (en far, en son och sonens kärlek) som han själv aldrig fick ta del av, som han aldrig blev inkluderad i och han blir inte heller inkluderad av familjen De Lacey.

Att monstret är en ”ädel vilde”, med tonvikt på ”ädel”, det kan vi hitta flera exempel på i Frankenstein. Ett exempel är att monstret tar av familjen De Laceys matförråd om nätterna, men när han ser att de yngre i stugan ger den äldre mannen mat först utan att ge sig själva mat, så blir han djupt berörd och han känner sådan medkänsla med dem att han slutar stjäla ur deras matförråd och återgår istället till de rötter, bär och nötter han hittar i naturen (Shelley 1993, 114).

Från ädel till mördare

Monstrets utveckling från den ädle vilden till en mördare, det sker när han får djupare kontakter med samhället och vill bli en del av det. Han får tag på verken Paradise lost, Plutarch’s Lives, Sorrows of Werter (Shelley 1993, 133). Just Goethes Den unge Werthers lidanden nämns av Berlin som ett exempel på tyskarnas ”Sturm und Drang” rörelse som hade ett inflytande på romantiken (Berlin 1999, 57). Här väcks monstrets existentiella diskussioner om sig själv i relation till världen och tankar om hans skapare. Han är en Adam övergiven av sin Gud. Vi kan också se det som att när monstret får kunskap om civilisationen, när han får ta del av kunskapens träd, så börjar hans ursprungliga idylliska och fredliga tillstånd förändras. Han lägger märke till att han inte är välkommen bland människorna och att detta beror på utseendet, men han vill inkluderas och ha vänner i sitt liv. När monstret vill inkluderas i samhället så lägger han märke till sitt utanförskap. Tidigare, när han var en vilde utan bildning i skogen, så hade han ingen upplevelse av utanförskap, han var – så att säga – lycklig i sin okunskap.

När den äldre mannen, De Lacey, är ensam i stugan så gör monstret sig tillkänna. De Lacey är blind så han är inte medveten om monstrets utseende och udda uppenbarelse. De för en anständig och belevad konversation (Shelley 1993, 139). Men så kommer de andra medlemmarna av hushållet hem och tar avstånd från honom. Monstret ser skräcken i deras ögon, Safi rusar ut och Felix försöker attackera monstret (Shelley 1993, 142). Dessa människor har monstret sett som vänner, fast detta är första gången som de verkligen möts, och de avvisar honom och monstret flyr. Denna upplevelse gör ett stort och djupt intryck på monstret och hans vrede är väckt, hans vrede gentemot sin skapare. Det blir tydligt för honom att trots hans vänlighet och bildade välartikulerade språk, så är han inte välkommen på grund av att han har det utseende han har. Han döms efter sitt utseende istället för utifrån sina inre kvaliteter.

Här följer monstret den utveckling som Rousseau är övertygad om, att när den ädle vilden så att säga ”civiliseras” och kommer i kontakt med samhällets realitet, så leder det till att en i grunden gott väsen blir ondskefullt. Det är i jämförelsen med andra människor som monstrets avund och ensamhet väcks. Om vi utgår från Rousseaus resonemang enligt Grenkowski, så är en människa i naturtillståndet en varelse som inte har känslor som väcks av jämförelser och därför inte kan uppleva känslan av hat eller en vilja till hämnd, därför att en människa i naturtillståndet saknar känslan av stolthet och ära och det som inte finns kan heller inte såras (Grenkowski 2011, 7).

Mary Shelley kommenterar Rousseau

Att monstret överges av Frankenstein och drivs av hat och hämnd mot sin skapare, det kan vara en kommentar från Mary Shelley till att Rousseau själv lämnade över sina barn till ett barnhem, det kan även vara en kommentar till att Mary Shelleys egen far skickade bort henne när hon var femton år för att bo med familjen Baxter i den skotländska orten Dundee (O’Rourke 1989). I en artikel i encyklopedin Lives of the Most Eminent Literary And Scientific Men Of France så diskuterar Mary Shelley Rousseau och hon återkommer flera gånger till att han lämnade bort sina barn, vilket är något hon skarpt kritiserar honom för och i sin artikel spekulerar hon i vad som hade blivit av barnen om de hade fått växa upp i sin egen familj med sin riktiga far och mor. Det är tydligt att detta var ett viktigt och brännbart tema för henne.

David Marshall argumenterar för att både Victor Frankenstein och monstret är karaktärer baserade på Rousseau (Marshall 1988, 185-195). Monstrets eleganta franska och bildning, uppväxten utan en moder och på flykt i Europa, kan alla härledas till Rousseau. En till problematik är sympatin i romanen. Både Frankenstein och monstret är komplexa karaktärer som både berör oss som läsare och väcker vår sympati i vissa stunder, samtidigt som båda också är osympatiska. Även Frankenstein är ett monster då han överger sin skapelse. Romanen saknar en typisk hjältefigur och även en typisk fiende. Detta kan vara en spegling av Mary Shelleys komplexa förhållande till personen Rousseau, hon både tog intryck av honom och var positivt samtidigt som hon kritiserade honom hårt i sin biografi av honom. Relationen mellan Victor Frankenstein och monstret kan ses som en meta-allegori över en av romantikens betydelsefulla stilbildare – Jean-Jaques Rousseau.

Källförteckning

Otryckta källor

O’Rourke, James, ”Nothing more unnatural: Mary Shelley’s Revision of Rousseau”, English Literary History 56:3 (1989). external link: http://knarf.english.upenn.edu/Articles/orourke.html (hämtad 2012-02-05)

Richardson, Alan, ”From Emile to Frankenstein: The Education of Monsters”, European Romantic Review 1:2 (1991). external link: http://knarf.english.upenn.edu/Articles/richards.html (hämtad 2012-02-05)

Tryckta källor

Berlin, Isaiah, The Roots of Romanticism (1999), 2. uppl. (Norfolk, 2000)

Grenkowski, Gabriele, The Monster in Frankenstein with Regard to Rousseau’s Concept of the ‘Noble Savage’, (London, 2011).

Jimack, P.D., ”Introduction” i Emile, Jean-Jaques Rousseau (London, 1993).

Marshall, David, The Surprising Effects of Sympathy: Marivaux, Diderot, Rousseau, and Mary Shelley, (Chicago, 1988).

Rousseau, Jean-Jaques, Emile (1762), Engelsk övers. (London, 1993).

Shelley, Mary, Frankenstein or The Modern Prometheus (1818), (London, 1993).

Annonser