You are currently browsing the monthly archive for april 2013.

För att spinna vidare på Indien och hinduismen, och min förra text om Baghavad Gita, så vill jag säga det att –
När vi har frid i oss själva, när vi har lycksalighet – inte den tillfälliga falska och övergående lyckan som kommer av tillfällig tillfredsställelse av vår längtan och lustar – , då påverkar detta samhället till mer frid, lycka och osjälviskhet. Vi har Mahatma Gandhis ord – ”Var den förändring du vill se i världen”. Personlig utveckling hos individen, såsom finns i Baghavad Gita och i flera andra hinduistiska texter, utvecklar också samhället. En samhällsförändring som kommer inifrån individen. För att skapa ett samhälle byggt på kärlek behöver du uppleva och känna kärlek inuti, du behöver vara kärlek för att kunna bygga samhället av kärlek. Du behöver vara i frid och fred med dig själv för att vara utan krig, våld och konflikt med andra människor. Du behöver vara i fred med dig för att vara rättvis mot andra.

När du är i frid, lycka, osjälviskhet och kärlek, så agerar du ut detta i världen och omgivningen omkring dig och du skapar strukturer och förhållanden som utgår från detta. Den som är i frid och fred med sig själv, den är också detta med omgivningen och därför är den personen utan krig, utan konflikt, utan osämja. Yoga och meditation är för att kultivera detta inuti sig. Bhakti yoga (hyllning av det gudomliga genom sång och dans) öppnar hjärtat och sprider kärleken inuti sig själv och sin omgivning.

Härav följer att de orättvisor och konflikter vi ser i världen, de beror på att människor saknar frid och kärlek i sig själva. De som krigar, gör det för de har krig inom sig. När människor upptäcker enheten med allt, som är det som visas i flera hinduistiska texter som en grundtanke – allas själar kommer från Det Enda, från enhet – och desa själar finns inte enbart i människan utan även i naturen – så kan människan se att varje man är en älskad broder och varje kvinna en älskad syster, och därmed visa medkänsla för allt liv och allt levande – inte bara människan utan även djuren och naturen. Krig, miljöförstöriing, våld mot djur, allt är effekter av kriget inuti människan, ett krig som styrs av egot – egoismen. Egot och egoismen är självet i disharmoni och obalans, egot är det sjuka självet. Självet som friskt är i frid, kärlek och osjälviskhet och medkänsla med allt. Och ett sådant själv bidrar till fred, kärlek och rättvisa i världen – det är en fundamental utgångspunkt för en harmonisk värld där alla människor får plats och älskas som de är.

I ett Indien av hundratals miljoner människor och begränsade materiella resurser och strukturer, så är det givetvis en utmaning att behålla friden och kärleken, osjälviskheten. Det kan t o m vara en utmaning att uppleva frid och kärlek ens tillfälligtvis. Men vi människor kan sträva mot det och göra vårt bästa för det och därmed för varandra.

När det kommer inifrån så är det äkta, är du visar kärlek till en annan människa för du är i frid och fred med dig själv så blir det en annan kvalitet än om du visar kärlek för att du har fått höra att det är vad du ska göra. När man är i frid och fred med sig själv så kan man inte låta bli att visa kärlek, det kommer av sig självt, det är naturligt och det finns ingen som behöver tala om för en att man ska göra det. Det händer och uppstår som en följd av den inre friden och lycksaligheten.

Raphael Mabo
Skribent, zen-coach och student i etnologi och idéhistoria

Annonser

Bhagavad-Gita är ett av hinduismens centrala verk, som jag varmt rekommenderar en läsning av för den som vill fördjupa sig mer i den indiska tankevärlden och filosofin. Här har vi ett samtal, en dialog mellan Krishna (herren) och Arjuna. Utan att beskriva texten och dess innehåll helt och fullt, för det skulle kunna förta spänningen och rikedomen för läsningen, så vill jag ändå plocka ut några delar att diskutera djupare kring.

Undervisningen utgår från det som kallas för ”självet”, ett begrepp som texten återkommer till flera gånger. Idealet här är ett självt som är kultiverat, och texten innehåller även metoder för kultivering av detta självet, där Yoga förs fram. Kultiveringen syftar till att utveckla självet för att bringa mer harmoni.

”Du sörjer dem, som icke böra sörjas,
och söker smycka ut ett fåvitskt tal
med ord av lånad visdom. — Vise män
begråta varken livet eller döden.
Den stund har aldrig funnits, då ej Jag
och du och dessa mänskofurstar levde,
ej heller skall den stunden nånsin slå.”

Livet är evigt och pågående, nyckeln är att det inte har funnits en stund då ingen av dem inte levde. Alla har alltid levt.

”Då själen, kroppens furste, genomgått
dess barndom, ungdom, mandom och förfall,
då drar han hädan i en annan kropp;”

Reinkarnationsidén – själen är evig, men kroppen är förgänglig. Själen är kroppens furste = själen härskar över kroppen.

”odödligheten
är blott för den, som ej av dessa plågas,
som bär med jämnmod både fröjd och kval”

Vi upplever vår odödlighet när vi ej längre plågas, utan har harmoni i vår upplevelse. Det är då vi bär insikt om själen och kan möta kroppens upplevelser av fröjd och kval med jämnmod. Jämnmod kan också uttryckas som harmoni, menar jag.

Jag skulle vilja göra om det till detta:
”odödligheten är blott för den, som ej av dessa plågas, som bär med harmoni både fröjd och kval”.

Harmoni indikerar förening och inkludering. Det är ett ord som stämmer överens med enhetstanken.

”Vad fåfängligt är,
det har ej något väsen i sig självt;
det verkliga hör aldrig upp att vara.”

Tillvarons sanna natur ligger följaktligen inte i den yttre formen, det som är äkta, sant och verklighet, det är också evigt.

”Det Enda är odödligt och oändligt
och evigt lever Det; — blott former växla och dö”

”Det enda” blir som ett uttryck för enheten, det eviga, det oändliga, det äkta och sanna. I allt ett väsen som lever evigt, där yttre former växlar och dör.

”Arjuna, höj dig över varje motsats, försaka alla dina egodelar,
var trofast i din renhet, full av SJÄLVET.”

Försaka egot = sträva efter osjälviskhet. Självet är inte samma som egot. Självet blir jag-upplevelsen av Det Enda. Egot som en yttre form utanför själen / självet. En form som tror på den fysiska formen och är kopplad till den fysiska formen. Egot identifierar sig med den fysiska formen, tror att den fysiska formen är allt, men detta skapar lidande för egot blir aldrig tillfredsställt. När egot finner njutning, är njutningen kortvarig, egot söker fortfarande efter tillfredsställelse. Egot är alltid i saknad och längtan, därför är egot lidande.

När vi är i självet så ser vi att den fysiska formen är förgänglig och att njutningar kan komma och gå, smärtor och glädje kan komma och gå. När vi uppfylls av medvetenheten om själen, om ”självet” som det uttrycks i denna översättning, detta ”själv” som är fritt, evigt och odödligt, så kan vi möta livet med inre frid.

Detta innebär också visdom och förnuft, så det är inte ett förnuft och visdom som kommer av aristotelisk logik eller användandet av ockhams rakkniv genom tankemässig analys, utan det är visdom och förnuft som kommer genom den klarhet som utgår från insikten om formen som förgängligt, insikten där vårt medvetande inte längre identifierar oss med den fysiska formen. När vi uppnår frid inuti så kommer klarhet, förnuft och visdom i sinnet och medvetandet.

”Den själ, som lever uti sinnevärlden,
blir bunden vid sin tankes föremål;
av denna bundenhet uppkommer lystnad,
av lystnad vrede och av vrede irring;

Här uttrycks just identifikationen med den fysiska formen, att när vi tror att det fysiska är det vi är och allt som är, så uppkommer lidande för vi lever genom våra fysiska sinnen istället för är i kontakt med medvetandet i vår eviga själ.

”För den som ej har själens harmoni,
fins själens samling ej, och ej Förnuft;
förutan själens samling fins ej frid
och hur kan utan frid det finnas lycka?”

Den lycka som kommer genom njutning av (tillfälligt) tillfredsställda behov, är inte äkta och sann lycka för det saknas frid inuti. Lyckan genom identifikation av formen är tillfällig och en illusion. Frid innebär sann och äkta lycka.

För att förstå Krishnas budskap behöver vi också förstå Kristhna. Krishna avbildas ofta som lite androgyn varelse med sin flöjt. Krishna är guden för musiker, för glädje och lycka. Är inte detta en paradox med Krishnas undervisning?

En Zen-berättelse är om munken som frågar mästaren..
– Mästare, vad är vägen till upplysning?
– Bär vatten och hugg ved.
– Ok. Men om jag nu gör detta och blir upplyst, vad jag gör jag sen som upplyst? Hur kommer tillvaron att vara?
– Du kommer att bära vatten och hugga ved.
– Men? Vad är då skillnaden mellan att vara upplyst och inte?
– Skillnaden är i din upplevelse av det, vem eller vad i dig som bär vattnet och hugger veden.

När vi är i nuet och inte identifierar oss med formen, så innebär det en lycksalighet kommen av inre frid. Det innebär också njutning av livet, men inte en njutning som kommer av ett tillfredsställt begär, inte en njutning som innebär längtan och sökande efter mer njutning när tillfredsställelsen har sjunkit undan, inte ”mer vill ha mer”. Utan det innebär ett mer djupgående perspektiv på livet där vi upplever harmoni inuti oavsett den yttre formen. Det innebär inte att vi är utan känslor, för kroppen har känslor, känslor uppstår och händer i kroppen, utan det innebär att vi inte identifierar oss med dem. De yttre känslorna av glädje och sorg, kommer fortfarande att hända men de blir på ett annat sätt när vi tittar på dem utifrån frid och harmoni, istället för att identifiera oss med dem.

Yogans syfte är kultivering av sinnet, kroppen och själen för att uppnå moksha. Moksha inom hinduismen kan liknas vid nirvana inom buddismen, det innebär frigörelse, den högsta aspekten av frihet. Detta kan man göra på massa olika sätt. Dans, musik, sång, meditation, kärlek, sex och osjälviskt arbete till andra och det allmännas bästa (s k karma-yoga).

Raphael Mabo
Skribent, zen-coach och student i etnologi och idéhistoria