You are currently browsing the monthly archive for maj 2013.

Det har varit mycket diskussion senaste dagarna om händelser i Stockholms förorter där ungdomar agerar ut mot polis och brandkår. Min syn på detta, det är att detta är symtom på ett samhälle som har misslyckats med att skapa förutsättningar för att ungdomar ska uppleva känslor som trygghet, framtidshopp och livsglädje.

I dessa områden där ungdomarna agerar ut, så är det hög ungdomsarbetslöshet, låg utbildningsnivå och många som är beroende av staten för sin försörjning och får försörjningsstöd (det som tidigare kallades för socialbidrag). Det är ungdomar som är uppvuxna i familjer där det finns en trasighet och ett utanförskap i samhället.

Jag tror inte på att vi löser detta genom fler poliser i dessa områden, eftersom grundproblematiken inte handlar om antalet poliser. Grundproblematiken handlar om frustration över ett utanförskap och då agerar man ut sin frustration. Detta är ungdomar som mår dåligt, ungdomar som är i affekt, inte ungdomar som tänker om vad de har att vinna eller förlora på sitt agerande. De agerar ut sina känslor över samhällets misslyckande.

Under flera år har klasskillnaderna i det svenska samhället ökat, där de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare. Vi har Försäkringskassan där många har slagits ut, där sjuka tvingas jobba och reglerna för samhällets stöd har blivit hårdare och därmed exkluderas allt fler människor. Vi har den ökande rasismen där invandrare och flyktingar blir en underklass som är utsatt för allt hårdare tryck och en tuffare samhällsretorik. Den svenska välfärdsstaten nedmonteras i snabb takt. Stora samhällsklyftor leder till ett civilsamhälle med större risk för konflikt. 

Det finns de som argumenterar för att problemet är flyktingar och invandrare därför att det inte är samma konflikter i äldre bruksorter med hög arbetslöshet, men det som dessa då glömmer är storstadens koncentration av samhällsklasser och en tydligare gränsdragning dem emellan. I Stockholm finns en tydlig uppdelning av överklass i city och arbetarklass i förorterna, och i City finns en ytterligare uppdelning av mer överklass på Östermalm eller Kungsholmen och en hipp medelklass på Södermalm. Ja detta är föreställningar och det finns många som inte ser sig som tillhörande av en särskild klass, samtidigt som klasstänkandet är viktigt för andra – klasstänkandet skapar rykten och åsikter om bostadsområden vilket även påverkar attityder och bostadspriser. Om du är från Husby, Fittja, Akalla, så ses du med andra ögon än om du bor på Östermalm eller Kungsholmen. Detta är ett typiskt storstadsfenomen med dessa skarpa gränser som är en effekt av attityder i samhället samtidigt som de skapar dessa attityder igen och igen.

Tittar vi på vad som hände, så började det hela med att en man blev skjuten av polisen. Detta väckte starka protester och en demonstration mot polisvåld och polisbrutalitet. Därefter började upploppen. Många boende i området har rapporterat att de saknar förtroende för polisen och att många poliser har en diskriminerande attityd gentemot ungdomarna i Stockholms förorter. Här skapas ett ”vi och dem” där de boende i förorterna inte känner sig inkluderade, utan de upplever sig som exkluderade – även av statens ordningsrepresentanter, vilket då ökar på den frustration som redan finns.

Många röster hörs i sociala medier att föräldrarna har misslyckats i sitt ansvar och tyckanden som att kan man inte hålla koll på sin tonåring eller ungdom så ska man inte vara förälder. Men vad hjälper dessa tyckanden de ensamstående föräldrarna? Kanske modern som jobbar natt inom vård och omsorg för att få det hela att gå ihop och det finns ingen som ser till tonåringen? Det finns de som anser att dessa ungdomar ska kastas ur landet, men till vilket land ska de kastas till när de är födda och uppvuxna i Sverige? Ska man kasta ut alla ungdomar som begår brott? Och varför stanna där, kanske lika bra att kasta ut alla vuxna som begår brott? Ja då skulle det inte behövas några fängelser i Sverige, men frågan är vad omvärlden skulle tycka om att vi exporterar brottsdömda svenskar till andra länder, skulle de tycka om det?

Det förekommer även åsikter att ungdomarna måste skärpa till sig och ta tag i sina egna liv istället för att skylla på samhället eller polisen. Jag anser att företrädare för dessa åsikter glömmer bort att människor som befinner sig på samhällets botten ofta inte har kraften, orken eller kunskapen att göra det. De behöver stöd och hjälp. Om alla kunde ta hand om sina problem själva och lösa sina liv utan stöd och hjälp från andra, så skulle det inte behövas några terapeuter eller coacher i världen. Men terapeuter och coacher finns för att en del människor kan behöva hjälp och stöd för att ta tag i sina liv, hitta vägar ut, hitta lösningar, hitta vägen till inre styrka, självförtroende och självkärlek. Terapeuter och coacher gör ett viktigt jobb. Det är fantastiskt dessa berättelser om ungdomar som vuxit upp under motstånd och idag som vuxna är stora företagsledare, de är välutbildade, de har familjer, de har gjort en klassresa. Men för många är det inte så enkelt att ”ta sig i kragen” och ändra sitt liv. Människor är olika och med olika förutsättningar och olika tro på sig själva.

Lösningen är en samhällspolitik och ett ekonomiskt system som även ger ungdomar möjlighet att uttrycka sin kreativitet, vara behövda i samhället och göra nytta. Ett samhälle som inkluderar allt fler människor istället för exkluderar. Ett samhälle som verkar för att minska klasskillnader istället för att öka dem. Detta är vägen för fred, att se att alla människor har ett värde och ett ljus i sin själ. 

Ett samhälle där ungdomar mår så dåligt att de agerar som de gör i Stockholms förorter just nu, det är ett samhälle som har glömt bort något väldigt viktigt – att barnen och ungdomarna är vår framtid. Jag ser dessa ungdomars agerande som ett rop på hjälp och en viktig signal om att nu är det dags för samhället att göra på ett annat sätt, det behövs en ny politik och ett nytt ekonomiskt system.

Jag tror på ett samhälle där vi människor blir sedda, blir möta, och ges möjlighet att använda och uttrycka sin kreativitet. Ett samhälle där vi hjälper varandra, och då behöver skapa förutsättningar så att så många som möjligt kan vara med – ett inkluderande samhälle där vi ser att varje människa är en syster eller en broder, oavsett etniskt ursprung, social status eller inkomster, oavsett arbetssökande eller företagsledare, oavsett frisk eller sjukskriven. Ett samhälle där människor känner sig värda, viktiga och nyttiga. Då skapar vi också förutsättningar för ett samhälle i trygghet. Vi alla kan hjälpa till i vår egen vardag med detta, genom att se ljuset i varje människas själ. Här och nu, från idag och fortsätta med detta varje dag, alla dagar. Låt kärleken övervinna hatet.

Jag tycker att denna artikel ger en nyanserad bild av situationen. Alexandra har själv en bakgrund som gör att hon kan förstå händelserna mer än många andra. Ungdomar i Fittja har skrivit till polisen och gett råd. Tänkvärda ord! Nu börjar lugnet lägga sig i Husby och bilden av utanförskap blir allt tydligare, enligt denna artikel.

Raphael Mabo

Ps. Min artikel finns även i en version hos Sourze.se Ds.

Annonser