You are currently browsing the monthly archive for juni 2013.

Den store Gatsby är en film som har blivit sågad av den svenska kritikerkåren, men jag tyckte om den. Den är två och en halv timme lång, ändå upplevde jag den aldrig som för lång eller tråkig utan den var intressant hela vägen från början till slutet.

Scenografin och kostymeringen är förstklassig och stor vikt har lagts vid det visuella med många och häpnadsväckande kameraåkningar. I början är det ett snabbt tempo på den visuella festen, men när historien fördjupas sänks tempot och kameran vågar dröja sig kvar vid ansikten, människor och händelser. 

Under det visuellt spektakulära finns en känslig och intressant historia med drama och romantik. Historien tilldrar sig sommaren 1922, en tid av flödande optimism hos överklassen och de nyrika. Leonardo DiCaprio gör huvudrollen som den extraordinära Jay Gatsby, och han är formidabel i sin roll. Han levererar en perfekt avvägning mellan överspel och subtila uttryck. En man med pondus och samtidigt en ungdomlig romantiker och ibland en klädsam pojkaktighet som lyser igenom. Detta är en av DiCaprios bättre rollprestationer på senare tid.

Jay Gatsby är mannen som kommer från ingenstans och plötsligt har ett enormt hus till vilket han bjuder in societeten till stora fester varje helg. På andra sidan viken bor Tom och Daisy Buchanan. Jay känner Daisy sedan tidigare, han har haft en romantisk flört med Daisy innan första världskriget kom emellan, och nu vill han åter komma i kontakt med henne. Möjligheten för detta öppnar sig när Daisys kusin Nick, trovärdigt spelad av Tobey Maguire, flyttar in i en liten stuga bredvid Jays stora hus och Jay erbjuder sin vänskap. 

Tom Buchanan (Joel Edgerton) är född i en överklassfamilj och han ser ner på människor av enklare ursprung, han har en tydlig förkärlek för polospel, whisky och kvinnor. Daisy (Carey Mulligan) är en överklasskvinna som är besviken på sin makes ständiga otrohet, och hon minns sitt romantiska äventyr med Jay Gatsby innan hon gifte sig med Tom. 

En serie av dramatiska händelser och maktspel tar sin början, driven av klasskillnaden mellan Tom och Jay, med Nick som berättaren som rör sig i båda lägren. 

Alla skådespelare gör ett bra jobb och karaktärerna är i stort trovärdiga, även om jag upplever den bortskämda Daisy som alltför endimensionell jämfört med de andra och Tom som en karikatyr av en machoman från överklassen. Karaktärerna Jay och Nick är de mest utvecklade och de som också får mest utrymme i filmen, deras vänskaps utveckling berör.

Varje scen är omsorgsfullt visuellt komponerad fyllda med kärleksfulla referenser och symboler till jazzens storhetstid i det glada 20-talet. Detta är även en film som kritiserar och visar upp det absurda i klasskillnader och omåttligt överdåd.

Min främsta kritik mot filmen är musiken. Flera scener innehåller 20-talets jazz och charleston satt i en modern kontext av trummaskiner, synthesizers och rytmisk prat-sång. För mig skär det sig och illusionen av 20-talet får sig en törn, istället blir filmen genom detta som en dröm. Med mer äkta charleston och jazz, som på den tiden det begav sig, så hade jag uppskattat filmen mer. Nu känns musiken som en onödig anpassning till en modern publik.

Detta är en film om hopp och tro, om att följa sina drömmar. Jag rekommenderar den.
Nu såg jag 2D versionen, inte 3D och det är jag glad för. Jag tror att mängden kameråkningar  i början av filmen hade kunnat bli för mycket i 3D.

Jag ger filmen betyg 3 av 5 möjliga, med mer trovärdig musik hade den fått en fyra.

 

 

 

 

Annonser