You are currently browsing the monthly archive for november 2013.

Jag tänker här diskutera konstruktionen av ”annorlundahet” i media och samhällsmedvetandet, och som utgångspunkt för min diskussion har jag valt två avhandlingar och en antologi: Per-Markku Ristilammi Rosengård och den svarta poesin. En studie av modern annorlundahet, Maria Bäckman Miljonsvennar och Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism med Ylva Brundin (redaktör).

Rosengård och den svarta poesin

Ristilammi (1994) har undersökt bostadsområdet Rosengård i Malmö. Han har intervjuat, samtalat med boende i området och verksamma med anknytning till Rosengård, och han har undersökt hur Rosengård framställs i pressens artiklar. Avhandlingen diskuterar det empiriska materialet utifrån diskurs, modernitet och postmodernitet. I detta finns en utgångspunkt där Rosengård ses som en symbol för annorlundahet, det är avhandlingens tema där Ristilammi (1994)  börjar med Rosengård som en symbol för modernitet och framåtanda och slutar med Rosengård som en symbol för motsatsen, alltså förfall och lågstatus. I början en positiv symbol för annorlundahet och i slutet en negativ. Rosengård har genom årens lopp stått för ett utanförskap, ett utanförskap i förändring.

Diskursbegreppet i avhandlingen bygger på sociologerna Franzén och Sandstedts Grannskap och stadsplanering som använder begreppet associationsstrukturer (Ristilammi 1994, 17). En associationsstruktur innebär de sammanhängande associationer som vi har kopplat till ett visst begrepp eller område – när vi möter ett begrepp som exempelvis förort så uppstår associationer inom oss om det, vi får vissa tankar, värderingar och åsikter. Detta tillsammans ingår i en associationsstruktur och är en specifik diskurs, men till denna mentala process lägger Ristilammi (1994, 17) till materiella strukturer och konkreta handlingar. Syftet är att beskriva beskrivningarna om Rosengård, det är diskursanalysen.

Ristilammi (1994, 20f) lyfter fram boendemiljön som förvandlas till ett stigma, människor bedöms negativt utifrån var de bor. Vi använder människor omkring oss för att skapa vår identitet och även de omgivande miljöerna blir en faktor i hur vi ser på oss själva. Om de flesta människor omkring oss har en negativ värdering av vår boendemiljö så får det inverkan på vår egen självkänsla och identitetsskapande och det är detta som skapar stigmat. Moderniteten sätter igång en förändringsprocess som skapar, men även bryter ner identiteter.

Från början så var Rosengård ett nytt bostadsområde som byggdes på tidigare åkermark och var byggt med 60-talets funktionalistiska stilideal och inuti fanns rymliga bostäder med badrum, toaletter, parkettgolv och kök med elektrisk spis. Det andades framåtanda och positiva, ljusa löften om framtiden. Men, bygget gick snabbt och arbetarna var inte helt inkörda på de nya materialen och byggprocessen. Det fanns en del problem. Området var lerigt och ett inflyttningsområde under längre tid. I pressen kritiserades bygget utifrån arkitekturen och planeringen som ansågs kall och omänsklig, det var för mycket av modernitetens rationella stilideal.

Malmö växte inte i den takt som förutspåddes och området växte inte som planerat. Drömmen om moderniteten som det som vävde samman människor och skapade gemenskap, började krackelera bit för bit. Inte från den ena dagen till den andra, utan en långsam förändring av stämningen. Modernitetens stilideal skulle påverka människorna i en viss riktning, och nu kritiserades det att riktningen blev det motsatta – men kan verkligen byggnader påverka människor på det sättet? Ristilammi (1994) ifrågasätter det. Han lyfter även fram och diskuterar hur Rosengård avbildas i media, vilka bilder – fotografier – som media publicerar, här går han in på bildanalys av bilder där småbarn ställs i relation till de stora och höga betonghusen, och en diskurs om Rosengård som ett allt annat än barnvänligt genom klinisk arkitektur.

Inledningsvis blandades arbetarklass och medelklass, men så började medelklassen flytta ut till andra bostadsområden. Rosengård började få problem. Problem som förstärktes av pressens bilder och kommunala ansökningar om mer pengar till området, för i ansökningarna lyfte man fram problemen tydligt för att just få pengar. Det blev en negativ spiral neråt och det positiva med området och invånarnas upplevelser om sin egen miljö kom i skymundan. Rosengård började få ett allt sämre rykte – som en kombination av faktiska sociala problem, massmedial kritik av Rosengård som annorlunda och udda som i sin tur påverkade invånarna negativt. Kom man från Rosengård så fick man en stämpel på sig som förmedlade negativa signaler. Det blev en självuppfyllande profetia av negativitet och förfall.

På senare tid så har det blivit allt fler som förstår vikten av att balansera upp bilden av Rosengård, att inte enbart lyfta fram det negativa utan också att se det positiva. Den kraft som ändå finns i området hos människorna. Naturen omkring blomstrar, växterna och träden har vuxit upp och skapat mer naturmiljö än leråkern 20 år tidigare.

Miljonsvennar

”Miljonsvennar” är ett begrepp för svenskar uppvuxna i förorter skapade inom miljonprogrammet (Bäckman 2009, 13). Miljonprogrammet är ett namn för den svenska storsatsningen på moderna fastigheter i betong i förorter under 60-talet och en bit in i 70-talet. Den fysiska miljön för Maria Bäckmans undersökning är en förort söder om Stockholm som hon väljer att kalla för Bergby. Den inre miljön, eller det tankemässiga och värderingsmässiga rum hon undersöker – det är attityder, värderingar och åsikter om svenskar och invandrare. Utgångspunkten för Bäckman (2009) är att undersöka hur bilden av svennar och svenskhet skapas i en miljö där svensken är i numerärt underläge, och för detta har hon intervjuat främst tonårsflickor i en gymnasieskola med särskilt fokus på de i klassen som identifierade sig som svenskar.

Svenskhet, svenskar och invandrare är begrepp som Bäckman använder utifrån informanternas egen verklighet och definitioner och innebörder. Dessa begrepp innebär komplexitet och förändring. En slutsats i avhandlingen är att ungdomarna inte definierar sig själva som tillhörande det områden och den miljö där de bor och växer upp i, deras identifikation bygger på släktingars etniska rötter. Även för den som är född i Sverige och har föräldrar som är födda i Sverige så räcker det med att ha släkt och kulturell koppling till ett annat land för att man ska få den etniciteten. Bäckman (2009, 21f) tar även upp trekvarts, kvarts, halv och hel-etniciteter – alltså halvsvensk, trekvarts turk, helgrek och så vidare. Detta handlar om för ungdomarna att veta vilka de är, varifrån de kommer. Här görs det viktigt att inte vara helt svenskt, i kontexten gymnasiet, skolan och kompisarna. Utanför detta kan svenskheten bli mer viktig. Identiteter ändras och är relativa till situation och omgivning.

Bäckman (2009, 33f) tar upp att när hon intervjuar en grupp tjejer återkommande under en hel termin, så lägger hon märke till att åsikter, attityder och påståenden förändras. Hon är van vid att intervjua informanter en gång och så har hon sitt material. Här har hon haft möjlighet till återkommande intervjuer och att återvända till samma frågor och teman igen och igen, och ungdomarna ändrar sina svar, justerar och visar att svaren är relativa och inte absoluta. Det finns en flexibilitet och en utveckling. De återkommande intervjuerna fördjupar bilden och förståelsen om informanterna. För att ytterligare förstå informanternas värld och referenser, så bad Bäckman om att få bli personligt guidad av dem i deras områden – och dessa vandringar där informanterna berättade minnen, upplevelser och situationer fördjupade ytterligare och Bäckman var förvånad över att så mycket kom fram under dessa promenader.

Bäckmans teoretiska perspektiv är intersektionalitet ­– att etnicitet, kön, miljö, ålder och sociala sammanhang tillsammans vävs in i varandra och påverkar. Avhandlingens upplägg är narrativitet och berättelser, det är fokus på ungdomarnas egna berättelser om sig själva och utdrag av dessa återges och analyseras utifrån en tematisk uppställning utifrån intertextuella teman.

Idéer och föreställningar om förorten återkommer löpande i texten, det finns ett ramverk av hänvisningar till Gringo, som var en bilaga i Metro, och som ironiserar över innerstadsbors fördomar om förortsdjungeln. Förorten som ett stigma bestående av invandrare, utanförskap och problem, samtidigt som detta stigma också transformeras till karisma av ungdomarna själva – ett karisma som innebär potential, hopp och styrka. Omvärldens stigmatisering av förorten vänder sig ungdomarna sig emot, de skrattar åt det och visar lojalitet mot förorten som de anser är mycket bättre än som det beskrivs av omvärlden. Innerstadsbor och innerstadsungdomar anses vara fördomsfulla, rasister, ha massa pengar, vara bortskämda och inte vet något om livet och verkligheten medan förortsungdomarna vet hur det är och vad som gäller. Klass, åtskillnad, identitetsskapande löper som en röd tråd. Kvinnor, sexualitet och könsroller finns med och ett särskilt spänningsfält rör religion. I avhandlingens förort är många religiösa, oavsett etnisk bakgrund – även de som kategoriserar sig själva som svenskar. I samtalen finns ofta med en religiös kontext, religiöst färgade kommentarer och religiösa hänvisningar till skolans undervisning.

Mörk magi i vita medier

Här har vi en antologi som redovisar och reflekterar över bilden av invandrare, flyktingar, främlingsfientlighet och rasism som den finns i media. I inledningen (Brune 1998, 9ff) sätts tonen och definitionerna – invandrare och flyktingar är begrepp som används i nyhetsjournalistiken kopplat till politiska och administrativa åtgärder – de blir visiterade, utplacerade, utvisade, statistiska, beräknas, får boende, utbildning, innebär kostnader och brottslighet och arbetslöshet utreds och kommenteras. ”Invandrare, det är de som inte är som vi, och som inte på generationer kan bli som vi” (Brune 1998, 9).

Antologins titel ”mörk magi” syftar på att journalistiken skapar en förväntan på invandrare och flyktingar som problem, utanförskap, brottslighet, missbruk och genom detta bidrar till att dessa människor upplever sig maktlösa och utanför samhället. Christian Cartomeris (1998, 25) berättar om en ”mental segreation” på redaktionerna som skapar ett ”vi” och ”dom” och som leder till en skev skildring av verkligheten, vilket får sitt uttryck i en journalistik som rent praktiskt riskerar att befästa och fördjupa segreationen i samhället.

Brune (1998, 29ff) diskuterar ”vi” och ”dom” som motsatsförhållanden där ”dom” har egenskaper och utför handlingar som ”vi” inte vill eller inte kan ha. Det finns en konflikt mellan ”vi” och ”dom” där ”vi” problematiserar och definierar konflikten. ”Den andra” blir ett hot och i mediebevakningen lyfts det fram gränskontroll, flyktingvägar, falska identiteter och tusentals flyktingar som går under jorden och gömmer sig från utvisning – det finns en polisiär misstanke i nyhetsförmedlingen där ”vi” behöver skydda oss från omvärlden och ”dom”.

Håkan Hvitfelt (1998, 72ff) skriver om stigmatiseringen av islam i nyhetsjournalistiken, som bygger på fördomar och etnocentrism gentemot tredje världen. En förklaring som Hvitfelt (1998, 75) lyfter fram kan vara Sovjetunionens fall och kommunismens fall som innebar ett vakuum och tomrum som medierna uppfyller med islam och religion som hotbilder.

Antologin innehåller många exempel från flera skribenter och det teoretiska perspektiv eller term som återkommer i texterna och som jag ser som en röd tråd eller ett tema, det är diskurs. Diskursen om invandrare, flyktingar och förorter. Denna diskurs diskuteras och analyseras, texterna visar vad denna diskurs innehåller och hur den innehåller det, de mekanismer som håller samman diskursen.

Mina reflektioner

Ristilammis avhandling är välskriven avhandling som jag imponeras av, ett bra språk och med en tydlig reflexivitet, texten har en personlig prägel och känns ändå med en öppen blick på Rosengård trots forskarens barndomsbakgrund där. Men kanske är det just det, att genom att han har lämnat Rosengård så kan han titta tillbaks på det med viss distans. Han har reagerat på pressens bild och känner inte igen sig, det är hans motivation för avhandlingen, att han vill ge ett bredare perspektiv utifrån frågan om hur den massmediala bilden kunde bli som den blev. Samtidigt så är det en inre personlig resa för honom, hans minnen finns med i avhandlingen som en reflexiv utgångspunkt.

Och jag ser det som att det dels handlar om att modernitetens dröm sprack, att moderniteten inte levde upp till förväntningarna – det klassiska med höga förväntningar och stort fall. Men jag ser även att området tidigt fick kritik, det fanns en kritisk och negativ diskussion om det från början. Rosengård fick aldrig chansen att komma in i Malmös gemenskap. Från början fanns en förväntan om att det skulle bli sociala problem – och det blev så också. Förorten som en självuppfyllande profetia av stigmatisering och en negativ diskurs, och Ristilammi pekar på detta i titelns ”svarta poesin” där poesi står för det skapade, något som människan har konstruerat. Mediernas konstruktion av ”svart poesi” om Rosengård var en bidragande orsak till nedgången.

Den bild som jag tar med mig från Bäckman (2009), det är en bild som innehåller både hopp och problem. Förorten innebär en gemenskap för dem som bor där, som är större än skillnaderna i etnicitet och bakgrunder – en gemenskap som innebär att mångfalden och det mångkulturella är något som de har gemensamt. Personer som ser sig som svenskar, distanserar sig från svenskheten i det övriga samhället och ser sig ändå mer som en del av sin förort. Bland ungdomarna finns en önskan och strävan efter förståelse och fred, visst uppstår tjafs och en del hårda diskussioner ibland, men även skoj, skämt och att de är vänner.

Även hos Bäckman finns den negativa diskursen om förorten med, en diskurs som ungdomarna reagerar på och jag ser deras lojalitet och vilja att berätta en annan berättelse, de säger att ja det finns problem men det finns också möjligheter. Det finns hopp.

Bäckmans avhandling är reflexiv och lika välskriven och personlig som Ristilammi, dessa avhandlingar liknar varandra på många sätt då de båda utgår från förorten och en förortsdiskurs – men perspektivet skiljer sig åt. Där Ristilammi går igenom olika diskurser som teman, så har Bäckman en tematisk uppdelning utifrån intersektionalitet. I Ristilammis text så vävs områdets fysiska gestaltningar, konstruktioner, arkitektur, planering samman med omvärldens texter, bilder. I dessa går människorna omkring och relaterar till detta och varandra. Det är förorten Rosengård som är i centrum med allt dess innehåll, och som kontrasteras mot världen utanför. I Bäckmans text är människorna i centrum, det är dessa ungdomars berättelser som är utgångspunkten och från dem så relateras förorten, innerstaden och andra bilder – utifrån deras kön, religion, klass och status. Hos Bäckman så är förorten scenen för ungdomarnas liv, hos Ristilammi är förorten temat för pjäsen och de boende är aktörer i pjäsen bland andra aktörer och meningsbärande former. Och detta är vad deras skillnader i perspektiv – Ristilammis diskursanalytiska och Bäckmans intersektionella – ger.

Jag har funderat på om man kan säga att Bäckmans text har ett feministiskt perspektiv – det finns ett tydligt perspektiv och diskussion av genus och kön i texten, hur ungdomarna relaterar till dessa frågor, och huvudinformanterna är alla kvinnor. Men, feminism handlar också om att peka på saker som är fel för att få till stånd en förändring och den förändringen handlar om jämlikhet och jämställdhet. I den här avhandlingen så är det informanterna själva som uttrycker sina ställningstaganden och idéer om detta, mer än Bäckmans egen personliga röst. Bäckman finns med i bakgrunden och är tydligt reflexiv, i förgrunden finns informanterna och deras berättelse.

Brunes antologi ger ytterligare en pusselbit, och visar hur massmedia har bidragit starkt till stigmatisering av invandrare och flyktingar, media som för fram de negativa berättelserna och nästan aldrig visar de positiva. Medborgarna matas med negativa berättelser och reagerar med negativitet mot invandrare och flyktingar vilket bidrar till fler negativa berättelser i media som medborgarna reagerar på. Antologin visar hur viktigt det är att inte enbart fokusera på det negativa och mörka, utan att ha en nyhetsrapportering som även berättar de positiva och livsbejakande berättelserna. Den kom ut 1998 och fortfarande har vi massmedier som fokuserar på negativitet och problem för det säljer tidningar. Några försök har gjorts för att förändra, som Good News Magazine. Men de som har pengarna tror att det är negativitet och problem som säljer, och kanske är det så – men varför? I antologin finns tankar om att det är de egna rädslorna och problemen hos ”vi” som projiceras ut på ”dom”. Jag tänker mig att när ”vi” har problem så lättar det lite att läsa om ”dom” som har det ännu sämre, plus att ”vi” får känna oss som större och viktigare och bättre och mer ”normala” än ”dom” som vi kan vara glada över att inte tillhöra.

Och det gör mig ledsen, men jag har också hopp. Det är viktigt att balansera upp den mörka bilden med ljusa bilder, att även se och berätta det positiva – för det finns sådana berättelser, berättelser som inte får komma fram, som inte är hörda. När jag läser detta mörker så blir jag nyfiken på dessa ljusa, positiva berättelser.

Referenser

Brune, Ylva. 1998. Tårögda flickor och kusliga män. I Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism, Ylva Brune (red.). 29-58.

Brune, Ylva (red.). 1998. Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm: Carlssons

Bäckman, Maria. 2009. Miljonsvennar. Makadam.

Catomeris, Christian. 1998. Som att förflytta sig tjugo år tillbaka i tiden. Om etnisk ”enfald” på redaktionerna. I Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism, Ylva Brune (red.).15-28.

Hvitfelt, Håkan. 1998. Den muslimska faran. Om mediebilden av islam. I Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism, Ylva Brune (red.). 72-84.

Ristilammi, Per-Markku. 1994. Rosengård och den svarta poesin. En studie av modern annorlundahet. Brutus Östlings bokförlag Symposium.

Annonser

Modern forskning håller inte med om bilden av människor som våldsamma och krigiska. Människan härstammar från samma släktgren som Bonobon-apan, och Bonobon löser sina konflikter genom kärlek inte genom att slåss. Att jaga och döda djur är enligt forskning ett inlärt beteende hos människor, det finns människor som tog efter rovdjuren för att de valde att göra det – det finns också människor som inte följde det spåret. Det finns mänskliga kulturer sedan tusentals år som har behållit att inte jaga och slakta djur.

Douglas P. Fry, professor i antroplogi vid Åbo universitets akademi, har samlat ihop forskningen om människans krig och fred och visar i sina sammanställningar att människan genom årtusenden har varit ett i huvudsak fredligt väsen.

Krigen är, enligt professor Fry, en ökande sannolikhet på grund av en ökande komplexitet i hierarkiska samhällsstrukturer där människor tappat kontakten med varandra, vilket vi har sett framförallt under de senaste århundradena. Krig är alltså en sentida uppfinning, men vi bör ändå minnas att även idag så finns det mer av fred i världen än krig.

Men, myten om människans våldsamhet är en populär mytbildning som skapas och expanderas av massmedierna. Problem, konflikter, krig är säljande, det är iaf vad massmedierna tror. Därför koncentrerar sig massmedia på en negativ nyhetsrapportering och det mesta av det bra och positiva som händer i världen är de tysta om. Resultatet blir en skev och vrängd bild där massmedia har skapat negativa diskurser. Massmedia programmerar människor till negativitet och frammanar känslor av rädsla och hotfullhet. Dessutom utifrån ett eurocentriskt perspektiv som utgår från väst som norm och där länder och kulturer utanför Europa och den dominerande västliga diskursen negativiseras och utmålas i mörka färger. I en komplex och informationstät värld så förenklar massmedia världen och stödjer ett ”vi och dom”, det finns en kultur av mental negativ diskurs på nyhetsredaktioner, även i Sverige. Detta är fiktiva tavlor som facistiska rörelser och politiska partier stödjer sin politik på och fortsätter utslagningen av ”vi och dom” vilket leder till utanförskap och konflikter som en självuppfyllande profetia, inte minst gällande flyktingar, invandrare och andra religioner än kristendom.

För mer om detta rekommenderar jag den utmärkta antologin ”Mörk magi i vita medier” (Carlsson bokförlag) med Ylva Brune som redaktör. Det är en kritisk och tankeväckande reflektion över nyhetsrapporteringen med texter av svenska självkritiska journalister och av samhälls- och medieforskare. Boken är inte ny utan är från slutet av 1990-talet, men den gäller tyvärr fortfarande och är i högsta grad aktuell än i dag.

Civiliserade samhällen behöver utbildning, för utbildning hjälper oss att se igenom en komplex värld och sätta i sammanhang. Kunskap om historien och samhället hjälper oss att förstå människor och jag tror på att hämta upp historien, lära av den i vårt byggande framåt.

Raphael Mabo
Akademiker med etnologi som huvudämne och idéhistoria som biämne.

Intressanta länkar:

Samarbete för evolutionen framåt

Människor är födda till att samarbeta

Vi människor är inte historielösa och jag tror på kunskap och bildning även för framtidens samhälle för jag tror på att för att hitta en riktning framåt är det även bra att veta varifrån man kommer. Humaniora och samhällskunskap ger oss överblick över samhällets utveckling och människans utveckling, det handlar om att förstå människorna och världen som vi lever i. 

Jag har ju valt inriktningen etnologi för mina högre studier, och en inriktning inom etnologi är att se ”den andre” och hur detta bildas i samhället, hur vi skapar kultur i förhållande till varandra. Detta kan innebära forskning på utanförskap, särskilnad, grupperingar, mediabilder och myter. Vi människor tror väldigt mycket, särskilt om människor som kommer från andra ställen. Dessa myter skapar främlingsfientlighet och vandringssägner där man skapar utanförskap och ”vi” och ”dom”. Vad många forskare inom etnologi ägnar sig åt det är att belysa detta, visa upp att detta finns och hur det skapas och även att visa att detta just är myter, det är negativa diskurser som inte stämmer med verkligheten, det är massmediala bilder och politiska bilder som skapar avstånd mellan människor, det är selektiv nyhetsrapportering som bara berättar problem och negativitet – nyhetsrapportering som utgår från att problem säljer. Det gör att de positiva bilderna och berättelserna, som faktiskt finns, inte kommer fram och så blir det snedvridet. Människor tror på dessa negativa bilder och tror det är det enda som finns, eftersom det är vad massmedia rapporterar.

Etnologi bidrar till att slå hål på myterna och att det finns positiva berättelser, andra sidor, andra synsätt. Etnologi bidrar till mångfald och mänskliga möten. Etnologi hjälper oss att förstå det mångkulturella samhället och det är ett verktyg att använda i det.

Raphael Mabo
Akademiker med etnologi som huvudämne och idéhistoria som biämne.