You are currently browsing the monthly archive for februari 2016.

I mitt arbete med asylsökande så möter jag en pojke från Afghanistan. Han är än så länge omedveten om det svenska samhället omkring honom där allt fler väljer att hata och kollektivt skuldbelägga ensamkommande barn, barn som kommit till Sverige utan sina föräldrar. Han är inte ens i tonåren.

Jag hör, ser och möter människor som anser att alla ensamkommande barn egentligen är vuxna,och att alla ensamkommande barn trakasserar flickor och kvinnor sexuellt och att alla är rånare. Jag hör, ser och möter människor i Sverige idag som anser att det är de ensamkommande barnens eget fel att allt de har dåligt rykte och att allt fler svenskar hatar dem. Om en procent ensamkommande beter sig illa så får de kvarvarande 99 procenten skulden för det.

Pojken från Afghanistan har kommit hit utan föräldrar. Han har rest ut i världen för att fly krig, för att överleva, driven av drömmen om en annan och bättre tillvaro. Han kommer hit till Sverige och som andra ensamkommande barn så möter han medmänskliga svenskar som arbetar för hans bästa, svenskar som fortfarande tror på solidaritet och att värna om liv oavsett etnisk bakgrund, hudfärg eller var människor är födda – vi som försöker navigera och ta oss fram i ett svenskt samhälle med allt hårdare och tuffare retorik och angrepp på mänskliga värden, ett Sverige där rasismen har normaliserats till en sådan grad att vara emot rasism är att ”vara PK” och det är något fult.

Jag ser mig omkring i ett Sverige där att vara för solidaritet och medmänsklighet kallas för ”naivt”, där rasism, kollektivt skuldbeläggande och hat kallas för ”realism”, där att tro på människor lika värde, tro på jämställdhet, jämlikhet och religionsfrihet kallas för ”PK” och det är fel, negativt och avskyvärt.

Så tänker jag på pojken från Afghanistan, att för honom så gör vi skillnad i hans liv när vi är kärleksfulla och behandlar honom som den pojke av ljus som han är. Det är vi vuxna som lär barn och oss själva att hata andra på grund av var de kommer ifrån, det är vi vuxna som sår hat, osämja och konflikter i barn av ljus. Tänk om vi kunde få låta dem vara ljus istället för att vi ska förgifta dem med vuxnas hat. Det är vårt ansvar som vuxna att visa på kärlek och ljuset som vägen framåt, det är vårt ansvar som vuxna att expandera den fred som dessa barn har med sig från födseln.

Sverige faller sönder av hat, faller sönder av vuxna människor som sitter på Facebook och sprider ut frustration och hat och som röstar på ett parti som tror på hatet som väg. Den destruktiva nationalismen som hatar andra har blivit rumsren, normaliserad och accepterad.

Vi som tror på medmänsklighet och solidaritet, låt oss fortsätta arbeta med det och tro på det varje dag, varje dygn, varje vecka. Låt oss lära av 1930-talet och agera för kärleken som väg. Låt oss visa att kärlek, medmänsklighet och solidaritet är realistiskt, äkta och sant!

Raphael Mabo

Annonser