You are currently browsing the monthly archive for juni 2016.

Efter en kampanj fylld av personangrepp, anklagelser och rädslor så har de brittiska väljarna valt att Storbritannien skall lämna EU. Visst har EU flera problem, men att lämna EU bara för att man inte gillar medborgare från andra länder (Lämna-sidans huvudargument) det tycker jag är ett argument som inte känns riktigt seriöst. Jag menar, EU kan kritiseras att vara toppstyrt, ha en trög rörelse och med en monetär union som står för en nyliberal marknadsekonomi som ger för strama tyglar till folkets välfärd, men att den brittiska lämna-sidan använder det som ändå har varit bra med EU (den fria rörligheten) som argument för att lämna istället för något av det som man verkligen kan kritisera EU för, det doftar rädslor för andra människor.

Vad som kommer att hända nu står skrivet i stjärnorna, men troligen kan vi se en ekonomisk och politisk instabilitet. Jag tror att Storbritannien kommer att falla sönder och erodera ut i ett Skottland som lämnar Storbritannien och som kommer att förhandla fram ett eget avtal med EU, jag tror att risken för krig i Nordirland är överhängande men förhoppningsvis sker unionen med Irland smidigt, och jag tror att Storbritannien kastas ut från EU:s inre marknad och att brittiska företag kommer att få svårare att rekrytera arbetskraft.

För svenskt vidkommande så innebär det att framtiden för britterna i Sverige och svenskarna i Storbritannien nu är mer osäker. Länge har svenska unga vuxna åkt till Storbritannien, företrädesvis London, för att leva, studera och arbeta, skaffa sig erfarenhet och kompetens, och sedan kommer de tillbaks hit till Sverige och förgyller med nya visioner. Den möjligheten tror jag nu kommer att stoppas.

Jag är för en omgörning av EU där EU mer görs till ett projekt för medborgarna istället för ett projekt för storföretag. Det är så att jag tror på samarbete och öppna gränser, att människor ska ha fritt val att bo, studera och arbeta var de vill, att de rika ska hjälpa de fattiga och att världen gynnas av att människor kan åka omkring och inspireras och inspirera. Det är bra för oss människor med mångfald och mångkultur, och London är mångfaldens huvudstad i Europa.

EU började som ett handelsprojekt och ett ekonomiskt projekt, nu är det dags för nästa steg som handlar om EU som ett socialt och mänskligt projekt där mänskliga rättigheter och den enskilda människans rätt före storföretagens vinstmaximering kan stå fokus.

Jag tror att brexit kommer att smärta Storbritannien allra mest, men att övriga EU står kvar. Nu kommer Franrike och Tyskland att ta ledartröjan inom EU, vilket kan vara positivt då Storbritannien har varit de som fört den mest extrema nyliberala marknadsekonomin där man gett fördelar till storföretagen på miljön och människornas bekostnad. Storbritannien har även fört den mest kärnkraftsvänliga politiken inom EU. 

Annonser

För den som vill följa mig på Instagram så finns jag nu där med… 🙂

https://www.instagram.com/raphaelmabo/

När jag ser nyheterna om fotbollshuliganismen som terroriserar fotbollen, så gör jag reflektionen att händelserna under fotbolls EM illustrerar den destruktiva nationalism som växer fram i Europa, en nationalism som vill bygga murar och göra länder till fiender. Det finns en koppling mellan fotbollshuliganism och högerextremism, det är destruktiva krafter som vill använda våld och som vill attackera människor som hejar på ett annat fotbollslag eller som är födda i ett annat land. Attackerarna får en kick av att slåss, våldet blir som en beroendeframkallande drog, det finns en tjusning i maktens berusning för dessa. Separatistiska krafter som vill utesluta och exkludera människor, det leder till nya konfliktytor och konflikter.

Jag tror även att detta handlar om en reaktion på feminism från män som vill fortsätta med patriarkala strukturer, som känner sig hotade av att kvinnor kommer fram mer i samhället och att arbetet med jämställdhet och jämlikhet fortsätter. Idén om starka manliga män där våldet är en del av identiteten, det är en idé om en traditionell maskulinitet som tyvärr har fått ett uppsving i vissa kretsar ut mot högerkanten. Låt mig säga till dessa män: riktiga män slåss inte, riktiga män väljer fred.

Jag tror att framtiden för Europa och även för hela mänskligheten, handlar om samarbete och öppna gränser, en värld där vi ser att vi alla är lika mycket värda och där de rika länderna delar med sig till de fattiga, en värld där vi fördelar resurserna mer jämlikt och mer jämställt. Idag så lever Europa på att utnyttja tredje världen och köpa in konsumtionsvaror till låga priser medan arbetarna i tredje världen svälter och utför ett smutsigt och farligt arbete. Den destruktiva nationalismen och högerpopulismen strävar efter ett Europa som fungerar som ”hunger games” med taggtrådar mellan distrikten. Det känns som fel väg att gå.

Raphael Mabo

Under de senaste veckorna så har jag utforskat ny italiensk musik. Inspirationen kom från Italiens deltagande i Eurovision genom ”No degree of separation” med Francesca Michelin. En lågmäld och väl producerat poplåt a hög klass, kanske för hög klass för Eurovision kan man tänka som mer verkar handla om ju större bombastiska uttryck och scenshow desto mer uppmärksamhet.

Ända sedan jag var liten har jag lyssnat på italiensk musik, jag tycker om det italienska språkets klangljud och rytm, tycker om italiensk konst, kultur, mat och filmer. Under min tonårsperiod var jag förälskad på tonårsvis i sångerskan Alice (Carla Bissi) för hennes spännande mix av olika influenser och tongångar med en klassisk italiensk cantate skruvning ovanpå allt, och hon har fortsatt att vara en av de mer spännande och progressiva italienska artisterna genom sitt musikaliska utforskande. Umberto Tozzi och hans klassiker ”Ti Amo” har även det varit en följeslagare sedan unga år, och den romantiska schlagerpopen från Al Bano och Romina Power kanske främst genom ”Sempre sempre”.

Dagens italienska populärmusik innehåller flera guldkorn och en ny generation av artister. Jag vill särskilt nämna Nina Zilli som har fört in en Motown-Inspirerad soul och 50-60-tals nostalgi uppgraderad med italienska smaker och klanger. Här har vi en uttrycksfull sångerska med en självsäker scenpersonlighet och kraftfull attityd. Hennes röstomfång är brett, hon sjunger starkt och tar ut svängarna ordentligt. Hon är nu inte bara en sångerska, hon har skrivit flera av sina låtar själv ihop med olika samarbetspartners och hon har även musicerat och producerat. Sannerligen en talangfull artist!

Jag tycker särskilt mycket om albumet ”L’amore E’feminina” från 2012 och där särskilt låten ”Lasciatemi Dormire” som är en charmerande produktion i bästa Burt Bacharach-60-tal-fluff. Hon tangerar mycket av det luftiga retro-nostalgiska musiklandskap som brittiska pop-soul-jazz gruppen Swing Out Sister har muterat in sedan mitten av 1980-talet, men med en annan attityd och stil. Även senaste albumet ”Frasi&Fumo” från 2015 är en höjdare, om än mindre av Motown och mer singer-songwriter med fler gitarrer och mindre av fluffigt blås, men ändå en fortsättning på hennes musikaliska stil om än delvis i en annan kostymering.

Raphael Mabo

Jag var och såg ”The Dressmaker” nyligen i ett halvfullt biografrum i Örebro. Det var en spännande upplevelse. Filmen bygger på en roman av Rosalie Ham och utspelar sig i en liten by ute på landsbygden i Australien år 1951. Inledningen är tung, dramatisk och visar upp en förkärlek för ovanliga bildvinklar, storslagna scenerier och snäva närbilder. Det torra och ödesmättade landskapet bidrar till den dramatiska och ödesmättade känslan i filmen. Huvudpersonen ”Tilly” blev utslängd från sin födelseby vid 10 års ålder och efter att ha gjort succé som sömmerska och modedesigner i Paris återvänder hon till sin by efter 25 år för att besöka sin mor och för att reda ut händelser i sin barndom. Hon möts av fiendeskap och byns konflikter väcks upp till ytan av hennes ankomst, men hon möter även kärlek och romantik och oväntad vänskap.

Filmen är en känsloladdad och färgstark resa som rör sig mellan det burleska, dramatiska och djupt sorgsna. Detta är en svart och skruvad dramakomedi med oväntade vändningar. Jag berördes starkt av karaktärerna och det fina skådespeleriet. När man tror sig veta hur allt är och verkar, när filmen tycks landa i ett rosafärgat skimmer så börjar katastroferna avlösa varandra i en strid ström fram till den dramatiska upplösningen.

Dialogen är underhållande och fylld av dräpande, bitska one-liners och svar på tal, skådespelarna tar ut svängarna och kläderna är fantastiska – vad annat är att vänta där huvudpersonen är sömmerska? Samtidigt med humorn så fastnar skrattet i halsen, för svärtan är djup och tung och visar upp människors vansinne. Ingredienserna är hämnd, svartsjuka, mord, otrohet, lojaliteter, alkohol, galenskap, dekadens, kvinnans frigörelse och maktkamper, samt självfallet romantik.
I bakgrunden finns metareferenser till både Shakespeare’s tragedi ”Macbeth” och Billy Wilders mörka film-noir komedi ”Sunset Boulevard”, som på ett intelligent sätt är närvarande genom filmen och ger dramatiken en ytterligare dimension. Detta är en film som fortsätter och lever i sinnet även efter att den tagit slut, vilket är ett högt betyg.

 

Raphael Mabo