You are currently browsing the monthly archive for juli 2016.

Här en film från Hollywoods radarpar, bröderna Coen. Detta är underhållande och skruvat om Hollywoods gyllene era (1930-1959, filmen tilldrar sig i början av 1950-talet). En kärleksfull hyllning till drömmar, fantasier och filmens hårt arbetande människor. Självfallet är hjälten i en film om Hollywood en producent, med ett namn som luktar hårdkokt film noir och gangsterfilm – Eddie Mannix. Han jobbar nästan dygnet runt och han tvivlar, är det värt det? Den röda tråden är produktionen av storfilmen om Jesus Kristus, sett från en romares perspektiv. Filmens hjälte och affischnamn försvinner under mystiska förhållanden och jakten på skådisen börjar, samtidigt som Eddie brottas med andra filmproduktioners problem såväl som stjärnornas besvärliga privatliv där han är en fixare som ska leverera rätt image till skvallerpressen.

Allt serveras i en färgglad technicolor-liknande rulle som är fylld av nostalgi och referenser till kända filmer och genrer. Vi serveras den känslige och väldigt konstnärlige regissören från Europa, cowboysångaren som inte kan agera men som iallafall är snygg, den obligatoriska dansen på bordet i baren utförd av matroser som ska iväg på kryssning, simstjärnan som gör akrobatiska nummer i en vattentank och så givetvis de kommunistiska manusförfattarna som lägger krokben för Eddies planer.

Detta är en metafilm, en film om film, med referenser till klassiska filmer, genrer och filmstjärnor i varje scen. Otroligt nog så fungerar det, jag köper det, jag känner med Eddie. Och George Clooney gör ett paradnummer som den försvunne storstjärnan. Dock kanske detta är en film främst för filmentusiaster som hänger med i referenserna och blinkningarna till Hollywoods storhetstid – jag är inte säker på att detta är lika roande för andra, och här ligger filmens enda egentliga brist, att den kanske är för ”nördig”.

Jag hade mycket roligt när jag såg den, finns att hyra och köpa nu.

Fakta om filmen: http://www.imdb.com/title/tt0475290/
Hyr och köplänk på iTunes: https://itunes.apple.com/se/movie/hail-caesar!/id1071328290

Annonser

Sommartider nu och en fransk film som i huvudsak tilldrar sig på sommaren, en njutning för ögat med solen som glittrar över landsbygdsromantik och det parisiska stadslivet. Året är 1971 och unge Delphine (Izïa Higelin) lämnar bondgården i Sydfrankrike efter en olycklig kärleksaffär. I Paris träffar hon av en slump spanskläraren och feministaktivisten Carole (Cécile De France). Här börjar ett relationsdrama i aktivistmiljö. Det är kärlek, romantik och kamp för kvinnors rättigheter till sin egen kropp, till orgasm, abort och jämställdhet.

När jag ser detta så känner jag igen så mycket från nutiden, det är fortfarande samma kamp, samma ämnen, och har vi verkligen inte hunnit längre trots att det har gått så många år? Scenen där Delphine och Carole möts första gången, är väldigt talande. Feministaktivisterna med Carole i spetsen går stadsgatan fram och rör vid män och fäller kommentarer om män som män brukar göra mot kvinnor, det är ombytta roller och männen blir förbannade och kan inte hantera situationen. Bråk uppstår, Delphine går på samma gata och springer fram och försvarar kvinnorna i bråket, och de flyr tillsammans till bussen. I staden är rytmen snabb, diskussionerna livliga och passionen het.

När Delphines far blir sjuk och hon hemkallas till bondgården, så förändras tonen i filmen. Tempot blir långsammare, det är färre ord, mer blickar och gester, det finns en allvarsamhet och melankoli. Från stadens extroverta attityd till landsbygdens inåtvändhet. Delphine och Carole dansar på ängen medan kossorna tittar förundrat på, modern till Delphine är en konservativ och fåordig kvinna som sköter bondgårdens sysslor med allvarsam min. Mötet med den livfulla och glada parisiskan Carole blir också ett möte mellan storstad och landsbygd, mellan modernt och gammalt, progressivitet och tradition.

Skådespeleriet är fantastiskt, människorna levande och trovärdiga, och jag tycker om att fotot dröjer sig kvar vid ansikten, gester, känslor. Mycket berättas utan ord, dialog eller berättarröst. Jag tycker mycket om det, det fungerar väldigt bra och låter tittaren verkligen fördjupa sig i filmen och känna med karaktärerna. Bilden är bred och vyerna storslagna. Musiken passande lågmäld i bakgrunden, förutom vid filmens återkommande heta passionerade scener.

Filmen rymmer både glädje och sorg, ilska och passion, men mest av allt finns ett djup och en tyngd som verkligen berör. Det här är en bra och tankeväckande film, excellent utfört.

Under de senaste dagarna så har det seglat upp en diskussion i sociala medier angående våldtäkter och ofredanden av kvinnor på festivaler som Putte-i-Parken och Bråvalla. Vad jag observerar i sociala medier det är att det ännu en gång har skapats en diskussion och debatt som främst rör sig mellan två läger. Detaljer om vad som exakt hänt väljer jag att inte diskutera eftersom polisutredning fortfarande pågår och det finns många oklarheter. Däremot tänker jag kommentera den pågående diskussionen i samhället.

Det ena lägret hävdar att våldtäkter och ofredanden handlar om etnicitet, ursprungskultur och är en importerad problematik i Sverige – därför ska vi fokusera på mäns etnicitet. Det andra lägret hävdar att våldtäkter och ofredanden finns över hela världen oavsett etnicitet och kultur, att den gemensamma nämnaren är män. Jag tar ställning för det senare och jag ska här förklara varför:

Om vi börjar med det svenska perspektivet, så visades redan i Brottsoffermyndighetens undersökning ”Slagen dam” som utkom år 2001, att mäns våld och sexuellt ofredande av kvinnor är ett stort problem: 46 procent av kvinnor fyllda 15 år hade varit utsatta för våld i en nära relation, 56 procent hade upplevt grova sexuella trakasserier och ofredande, 67 procent har erfarenhet av våld och sexuella trakasserier. Över 80 procent av förövarna var svenskar. Enligt forskarna ger detta ett mönster som även finns i Norge, Finland och Danmark. Jag kan lista fler undersökningar för att visa att detta finns, det är ett problem och det har funnits länge, och de allra flesta gärningsmän i Sverige är svenskar, födda och uppvuxna i Sverige.

Våldtäkter och ofredanden i offentliga miljöer där många människor samlas tätt, som exempelvis musikfestivaler, det är verkligen inget nytt. Det nya är att det diskuteras mer i dag, förr så fanns inte Facebook eller andra sociala medier, det fanns inte internet så nyheter och händelser spreds långsammare och färre nyheter fick plats eftersom det fanns färre mediekanaler. Förr så stannade denna forskning i den akademiska världen och dessa händelser nådde sällan ut till massorna. Därför saknades en allmän medvetenhet i samhället om dessa problems existens. Det var sällan tidningarna tog upp och debatterade det och skedde det så var det under kort tid. Det förekom inte ”nätstormar” som i dagens sociala medier.

Trots att vi i Sverige, och även i Norden (för länderna påminner om varandra) har jämställdhet och jämlikhet inskriven i grundlagen och där medborgarna har en tydlig idébild om det egna landet som jämställt och jämlikt med moderna och utvecklade värderingar som står högre än övriga världen, så finns denna problematik här och var ett stort problem långt innan kriget i Syrien och senaste tidens stora flyktingström. Tittar jag runt i världen så ser jag problem med våldtäkter och ofredanden i alla länder, i alla kulturer och oavsett etnicitet. Det är inte socialt accepterat någonstans, inte i något samhälle i stort, ändå sker och händer detta överallt.

Låt oss reflektera över en händelse: Bråvalla 2014, fyra ungdomar döms till gruppvåldtäkt, de är skåningar, de är svenska män. Ingenstans diskuteras brottet utifrån kontexten ”skånsk kultur” trots att ”kultur-kortet” alltid läggs fram när det handlar om personer med utländsk bakgrund. Detta speglar en oförmåga här i Sverige att ta in dessa händelser, som att det blir för nära och för känsligt att diskutera och uppmärksamma när det är svenskar.

Jag ser det som att det finns en global våldtäktskultur och kultur av sexuella ofredanden av kvinnor som överskrider gränserna mellan länder, etniciteter och kulturer. Därför tror jag inte att vi kan lösa problematiken genom att fokusera på vissa etniska bakgrunder, jag tror att vi bäst löser det genom att se att detta handlar om män. Det är som att det finns en destruktiv manlighet som söker makt över kvinnor, jag ser det som män som är osäkra i sin manlighet som söker kompensation och att stärka sig själva genom att utöva våld och ofredande mot kvinnor, att de tror sig höja upp sig själva genom att slå ner en annan. Jag ser det som ett försök till kontroll, en inneboende strävan efter att styra och kuva kvinnor och tvinga dem till underkastelse, att detta är händelser som handlar om makt och män som får en kick av att känna den makten. Det är en obalanserad aggressiv maskulinitet, samma kraft som jag ser går ut i krig i världen mot andra män. Våldtäkt och ofredanden är vissa mäns krig mot kvinnor.

Det växer upp en ny manlighet i världen, män som vill frigöra sig från ålderdomliga attityder och värderingar och hitta sitt sätt att vara man på inuti sig själva, män som är friare i könsroller, som bryter mot tidigare ramar och utforskar livet på ett öppnare och mer expansivt sätt. Samtidigt med denna rörelse så finns också många osäkra män, män som upplever förvirring, som reflekterar över vad som är manligt, manlighet och vilka de är. Män som kanske inte alltid känner sig hemma i världen, som letar sin plats.

Jag ser en önskan hos många efter tillhörighet, en grupp, ett gäng. I många gäng frodas en destruktiv manlighet, en tuffhet som ett självförsvar. Detta börjar i ungdomstiden. Utanförskap, exkludering, klassklyftor – att vissa har och andra inte, den materiella kampen. Många mår dåligt, världen står inför många utmaningar: miljöförstöring, klimatförändringar, svält, fattigdom, en kamp om resurser.

Det behövs mer arbete på attityder och värderingar. Här har män, alla män, ett ansvar för sig själva och för andra män, att diskutera, reflektera, visa upp andra värderingar och attityder än de gamla som levt för länge. Vi män kan inspirera varandra! Ge osäkra män stöd att hitta trygghet och sin plats i livet. Men, det räcker inte utan det behövs mer. Världens stora frågor behöver också lösas, den ekonomiska ojämlikheten och problemet med resursfördelningen, att arbeta för mer samarbete och samverkan istället för misstänksamhet mot varandra.

Jag har inga enkla svar eller lösningar, men jag tror verkligen det är dags att fokusera bort från etnicitet och att arbeta för en ny manlighet.