You are currently browsing the monthly archive for november 2017.

#metoo handlar om hela samhället, att synliggöra alla former av sexuellt ofredande, övergrepp och våldtäkter som sker överallt i samhället, på alla organisationer, företag, organisationer, skolor, inom alla yrken. Det började med det som kan kallas för etablissemanget, men har sedan dess bildats stödgrupper och hashtaggar för alla möjliga kategorier… Skolor, vård och omsorg, tekniker, IT-folk osv. Sexuellt ofredande, övergrepp och våldtäkter framförallt på jobbet i yrkessammanhang, men även i andra sammanhang.

Jag tycker det är bra att detta lyfts fram och synliggörs, enormt läkande för kvinnor att lyfta fram det och som en samlad kraft. Kvinnor som känt skam, skuld osv. Det finns en stor skillnad mellan anmälda övergrepp och våldtäkter och upplevda övergrepp, det visar Nationella Trygghets Undersökningen. Just sexuellt ofredande, övergrepp och våldtäkter är den brottskategori som har lägst anmälningsgrad. Det har under många år varit skambelagt och skuldbelagt att anmäla, men medvetenheten har ökat om detta. Diskussioner i samhället lyfter medvetenheten om vad som är trakasserier, övergrepp, ofredande och det lyfter också viljan att berätta om det, att erkänna det för sig själv och för andra.

BRÅ:s NTU-undersökning består av intervjuer, och det kan finnas olika kunskap hos de intervjuade om lagstiftningen och om vad som definieras som våldtäkt eller ofredande, lagstiftningen gjordes om 2005 och 2013. Att NTU visar att sexbrotten ökar kan handla om en ökad medvetenhet om vad våldtäkt är, vad sexbrott är, som en effekt av den diskussion som funnits i sociala medier och i samhällsdebatt under senaste åren.

Forskning visar att ett ökat alkoholrelaterat uteliv och explosionen av dejting-sajter ökar risken för våldtäkt och att även inte anmäla våldtäkter relaterat till detta, pga skuld, skam och liknande. Forskning visar även att det är vanligt med våldtäkter med känd gärningsman, samtidigt som dessa våldtäkter är de som anmäls minst – finns alltså störst mörkertal för våldtäkter med för offret känd förövare. Det kan tyda på påverkan från vänner, familj, kollegor och inte minst förövaren själv. Det har visats i #metoo att det finns en nedtystningskultur, inte minst på arbetsplatser.

I tidigare undersökningar har det visasts att övergrepp och ofredande är väldigt vanligt i skolor, det bekräftas även av #metoo och här vill jag särskilt lyfta fram just den delkampanj som pågår om skolan som lyfter fram detta – inte minst om övergrepp från lärare till elever, eller där lärare gett ofredande killar stöd och skuldbelagt tjejjerna. Detta är absolut inget nytt i samhället, utan det nya är att det diskuteras mer, det finns en större medvetenhet, så differensen mellan anmälda brott och upplevda brott kommer troligen minska i framtiden. Sen finns det ju ofredande som inte tydligt är brott men ändå är obehagligt och kränkande.

Att det finns en sexistisk kultur i skolor, det märkte jag av i högstadiet och gymnasiet på 80-talet. Killar i omklädningsrummet till gymnastiken utbrast ”Nu till helgen ska vi bli fulla så vi blir stålmän och pumpar tjejjerna så de spricker” och det är sådan attityd som skapar ofredande, övergrepp och i extrema fall våldtäkter.

Vi behöver se detta i ett helhetsperspektiv och börja med att förstå och erkänna det finns i hela samhället, på alla nivåer, i alla sammanhang och att det inte handlar om några specifika grupper. De allra flesta kvinnor har blivit utsatta för sexuellt ofredande och övergrepp i olika former, under många, många år. Finns även män som utsätts, även om det inte är lika vanligt, men det förekommer det också tyvärr. Det behövs en genomgripande förändring av samhället och kulturen, det har uppenbarligen funnits en nedtystningskultur, men nu har fördämningarna brustit och allt fler kommer fram och visar att oj detta finns överallt. Och det är superviktigt att lyssna och bry sig om det.

Superviktigt att dessa berättelser kommer fram så att samhällets strukturer verkligen kan börja förändras. Ett krismedvetande där vi ser att bilden av det jämställda jämlika Sverige är en illusion och luftstlott och att mycket finns kvar att göra. Regeringen förbereder direkt till polisen om att prioritera sexuella övergrepp och våldtäkter i utredningsarbetet, men fortfarande så anmäls inte de flesta övergrepp. Så det behövs en djupare förändring av den svenska kulturen. Jag tror även det behövs mer relationsundervisning, inte bara sexualundervisning. Och mer arbete om jämlikhet och jämställdhet på arbetsplatser m m.

Annonser

BRÅ:s nyligen släppta rapport visar att upplevda övergrepp ökar, men samtidigt finns ett mörkertal mellan antal anmälningar och antal upplevt ofredande, de senaste tre åren har anmälningarna legat på omkring 10 procent (det varierar lite år från år) jämfört med upplevt ofredande. Dvs det är bara en minoritet som anmäls. Att sexbrotten ökar i BRÅ:s Nationella Trygghets Undersökning finns det många förklaringar till – som explosionen av internet-dejting och allt mer utåtriktat alkoholrelaterad uteliv, men även att medvetenheten i samhället ökar om ofredande och våldtäkter genom den diskussion som förts i samhällsdebatt sedan ett par år.

Senaste tidens #metoo har inte påverkat underlaget till BRÅ:s aktuella rapport men kan mycket väl påverka nästa års rapport (för den handlar om 2016), jag tror att ju mer vi talar om ofredande desto ökar anmälningsbenägenheten. Allt fler vågar anmäla, det blir allt mindre skambelagt och skuldbelagt att anmäla, allt fler säger nej. Även det som en del samhällsdebattörer vill kalla för ”klumpiga raggningsförsök” medvetandegörs som sexuellt ofredande.

Jag menar alltså att debatten om sexuellt ofredande innebär att allt fler handlingar upptäcks och tolkas som ofredande, det ser vi även av #metoo aktiviteterna. Aktiviteter som tidigare inte har setts som eller uppfattats som ofredande, ses nu som ofredande. Det har blivit mindre skambelagt se och kommunicera att det hänt. Sedan bör vi minnas att definitionen av våldtäkt och ofredande breddades 2005, vilket automatiskt gjorde att siffrorna för detta gick upp i statistiken.

BRÅ:s NTU-undersökning består av intervjuer, och det kan finnas olika kunskap hos de intervjuade om lagstiftningen och om vad som definieras som våldtäkt eller ofredande, dessa definitioner gjordes om år 2005. Att NTU visar att upplevda sexbrotten ökar kan handla om en ökad medvetenhet om vad våldtäkt är, vad sexbrott är, som en effekt av den diskussion som funnits i sociala medier och i samhällsdebatt under senaste åren.

Forskning visar också att ett ökat alkoholrelaterat uteliv och explosionen av dejting-sajter ökar risken för våldtäkt och att även inte anmäla våldtäkter relaterat till detta, pga skuld, skam och liknande. Forskning visar även att majoriteten av våldtäkter är de som sker med känd gärningsman och de är samtidigt de våldtäkter som anmäls minst, finns alltså störst mörkertal för våldtäkter med för offret känd förövare.

När det gäller vilka som begår brotten – Jerzy Sarneckis forskning, professor i kriminologi, har visat att när man tar in faktorer som socioekonomisk grupp plus utbildningsnivå, föräldrarnas arbets- eller studiebakgrund, familjeförhållanden, uppväxtmiljö m m, m m så ser man att människor som befinner sig i olika former av utanförskap är mer benägna att begå brott, även sexualbrott. Detta visar forskningen sedan lång tid tillbaks, för att förbygga brott behöver fler människor inkluderas i samhället, uppleva sig inkluderade och välkomna i samhället. Det är alltså inte relaterat till vilket land man är född i eller var man är medborgare.

Men sexbrott finns i hela samhället och begås av alla sorters män, vilket #metoo visar tydligt. Även män inom rättsssytemet begår sexbrott (se senaste uppropet mot övergrepp inom juristbranschen). Men – att peka ut vissa grupper innebär bara att fokus flyttas från det faktum att alla sorters män begår övergrepp och vi behöver ta ett samlat perspektiv för annars löser vi inte helheten. Utbildning om attityder, relationsundervisning inte bara sexundervisning kan vara delar i ett förebyggande arbete, tillsammans med lösningar för att få fler inkluderade i samhället. En bättre, mer inkluderande skola osv som får mer resurser så att problem kan identifieras och tas om hand tidigt.

Det behövs en förändring på många olika nivåer, för detta är komplext och finns i hela samhället, handlar inte om att bara man pekar ut några grupper så blir allt löst. Låt oss föra en nyanserad diskussion med lösningar som utgår från ämnets komplexitet och att det egentligen kokar ner till alla sorters män och överallt i hela samhället. Jag är medveten om att även män utsätta för ofredande och övergrepp, men det är betydligt fler kvinnor som utsätts av andra män – vilket givetvis inte försvarar övergreppen mot män. Min övertygelse är att när vi avvecklar patriarkatet och männens dominans och frigör för jämlikhet och jämställdhet, så frigörs även män. Patriarkatet skadar och förtrycker inte bara kvinnor, utan även män. Feminism är därför en kamp för både kvinnor och män.

Källor

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P6kwp/sexbrott-nar-ny-toppniva
https://www.metro.se/artikel/experterna-slår-hål-på-sex-myter-om-våldtäkter-xr
https://www.dn.se/debatt/okad-invandring-leder-inte-till-okat-antal-brott/

En biografisk film om den italienske filmregissören och multikonstnären Pier Paolo Pasolinis sista dygn, filmen följer hans hemkomst från ett möte i Stockholm till hans tragiska död på en strand i Italien.

Willem Dafoe är utmärkt och trovärdig som Pasolini, dessutom rätt lik honom utseendemässigt – ett synnerligen genomtänkt val! 70-tals känslan är väl genomförd ner i de minsta detaljerna – i kläder, möbler, fordon och även i Pasolinis personliga detaljer och stil. Filmmakarna har här haft god hjälp av Pasolinis familj för att få till de rätta detaljerna. Filmen känns verkligen som en tidsresa till Rom 1975. Tempot är långsamt och reflektivt, väldigt italienskt, och jag tror att Pasolini själv hade uppskattat denna film. Filmmusiken är perfekt passande, ett ödsligt melankoliskt stycke.

Fascinerad av Pasolini
Jag har varit fascinerad av Pier Paolo Pasolini sedan jag läste filmvetenskap vid Stockholms universitet i början av 1990-talet. Då såg jag Teorema från 1968 och jag fann den poetisk, märklig, fascinerande, rätt obegriplig och mystisk, samtidigt fascinerande. En filosofisk film centrerad kring samtal, sex och en mystisk främling som besöker en välbärgad familj i Milanos finare villaområde och som förändrar livet för varje varje medlem av hushållet. En film med ett rikt inre liv hos de medverkande karaktärerna och en existensiell symbolik och metadiskussion, om Gud och det förbjudna, om förtappade människor fängslade av det moderna samhället, men skenbart frisläppta genom främlingens sexuella inflytande. Som ung vuxen hade jag inte tidigare sett något liknande. Jag har även sett hans adaption av The Canterbury Tales som jag fann humoristisk och burlesk.

Pier Paolo Pasolinis konstnärsskap handlade om livet, människan, konsten, existensen med religiösa eller andliga reflektioner, och om sex. Han var författare, poet, dramatiker, journalist, målare, poet och aktiv samhällsdebattör. Som homosexuell och radikal vänster var han en kontroversiell person i Italien, både älskad och hatad för sina litterära verk såväl som för sina filmiska. Hans sista och mest kontroversiella film blev Salò – Sodoms 120 dagar, en film med provocerande sexualitet och som fick premiär först efter hans död.

Filosofisk metafilm
I filmen upptas Pasolinis tankar av det manus han skriver, hans kommande film som tar avstamp i några av de teman som diskuteras i Salò. Vi har här en man och hans vän som får se en glimrande stjärna på himlen och ser den som tecken på Messias återkomst, och de följer den – bland annat får de bevittna en fruktbarhetsfest mellan lesbiska och homosexuella – för att söka efter paradiset och i sitt sökande efter ljuset så upptäckter de att jorden har sina gåvor ändå. Dessa scener från manuset som aldrig blev klart, blir en metafilm genom att Pasolinis verklige älskare, vän och favoritskådespelare Ninetto Davoli spelar huvudpersonen.

En del av Pasolinis synsätt och tankar kommer fram i filmen Pasolini, framförallt i en intervjuscen där han i Willem Dafoes gestaltning för fram sin bild av samhället som hotat, att vi alla är hotade, ett farligt och korrupt samhälle som har förlorat kontakten med sin mänsklighet. Han var en djup kritiker av det framväxande konsumtionssamhället och tog ställning för arbetarklassen, för de lägsta och mest utsatta hos arbetarklassen. Pasolini förutspådde den italienska kulturens fall och övergång in i en ytlig kommersialism, många menar att den italienske mediemogulen Silvio Berlusconis politiska ledarskap var kulmen på den utveckling som Pasolini redan hade beskrivit och varnat för. Pasolini drömde sig tillbaka till medeltidens Italien, ett Italien innan fascism och konsumtion.

Stram, vacker och stark
Jag tyckte om att se Pasolini, en film så melankoliskt reflektiv och laddad med inre kraft precis som personen Pasolini själv. Den ger en inblick i hans ångest och passion, hans strävan och sökande. Det är en stram hållen film, inga stora känsloutbrott eller svulstig dramatik. Samtidigt väldigt infångande, för Pasolini själv som person är så intressant. En bra och sevärd film, en djup film framdriven av Pasolinis intellekt och levnadsöde.

Raphael Mabo

Fakta om filmen

Originaltitel: Pasolini
Regissör: Abel Ferrara
Längd: 84 minuter.
Premiär: 2014
Produktion: En samproduktion mellan Belgacom, Canal+, Dublin Films och Urania Pictures S.r.

Länk till filmen på iTunes

Skrev en recension om ”Loving Vincent” – http://humanismkunskap.org/2017/11/01/loving-vincent/
En poetisk och reflektiv oljeanimerad film om Vincent van Goghs sista veckor i livet. Jag tyckte om den och rekommenderar den varmt.

Raphael Mabo

Hyrde igår via iTunes den italienska filmen ”Vad döljer du för mig?” och tyckte att den var en fantastisk och tankeväckande kommentar till dagens kommunikationssamhälle.

Den handlar om några vänner i medelåldern som samlas en varm sommarkväll för att äta middag och ha det trevligt medan de beskådar kvällens månförmörkelse. Under middagen kommer en i sällskapet på att de ska leka en lek som består i att de alla ska ska lägga sina mobiltelefoner på bordet, låta dem vara påslagna och att alla samtal sker med högtalaren på och att alla SMS läses upp…. Nu spelas vännernas hemliga liv upp för varandra, för givetvis kommer de samtalen och SMS som man just inte vill ska komma just den kvällen.

 

Detta är en dramakomedi med familjer och vänskap i centrum, som är ett vanligt tema hos många italienska filmer. Skådespelarna är fantastiska, dialogen rapp, skarp, känslig och trovärdig. Filmen börjar roligt, underhållande och glatt och blir allt mer mörk och konfliktfylld när dramatiken skruvas upp ju mer telefonerna ringer. Det är en film om känslor, lojalitet, svek, rädslor, kärlek, beskyddande och där sanningen inte är vacker eller trevlig när den rullas upp.

Samtidigt med allt detta så sker även en djupare filosofisk diskussion utifrån frågor som vad vet nära vänner om varandra egentligen, och vilken påverkan har kommunikationssamhället på våra relationer? Mobiltelefoner och internet skapar både närhet och distans, öppenhet och hemlighet. Lever vi ett liv i det fysiska livet och ett annat liv i mobilen och på internet?

Detta är en film med många bottnar och vändningar. En film som väcker tankar och reflektioner, en film som lever kvar länge efter visningen – som en bra film just gör. Filmiskt är den välgjord men känns mer som en filmad pjäs, den hade fungerat utmärkt på en teaterscen. Det är dialogen och skådespeleriet som driver filmen framåt och fångar betraktaren. En film som tilldrar sig en sommarkväll i Italien. Jag tyckte mycket om att se den och rekommenderar den varmt!

Fakta om filmen
Svensk titel: Vad döljer du för mig?
Originaltitel: Perfetti sconosciuti
Regissör: Paolo Genovese
Utgivningsår: 2016
Längd: 97 min.

Länk till filmen på iTunes.