You are currently browsing the monthly archive for april 2018.

En av Europas mest spännande filmkonstnärer och en av de få kvinnor som har lyckats få en framträdande position som filmmakare, är franska Agnés Varda. Denna 88-åriga krutgumma har samarbetat med den unge bildkonstnären JR och de har gjort en dokumentär- och reportagefilm ”Faces, places” tillsammans om deras samarbete. JR är mest känd för att ha tapetserat upp stora bilder på offentliga byggnader och Agnés Varda är mest känd som fotograf och som filmare i den franska nya vågen och med kollegor som Jean-Luc Godard och Francois Truffaut.

JR och Agnés möts och de bestämmer sig för att åka runt i Frankrikes bruksorter och fotografera människor och sätta upp deras ansikten i storformat på olika platser, samtidigt som de också filmar detta arbete. Vi ser ett möte mellan olika generationer av konst, vi får även ta del av dessa konstnärers känslor, tankar, reflektioner och ges en personlig inblick i deras konstnärsskap. Det händer något stort och vackert i deras möte, trots en åldersskillnad på 55 år.

Det är lika mycket en självbiografisk film där Agnes berättar om sitt konstnärsskap med exempel från sitt liv, som det är en nutida roadtrip och dokumentär om människor i mindre bruksorter i Frankrike som har övergivits av storindustrin. Det är en film som rymmer både personliga minnen av Jean-Luc Godard och återskapande av dåtidens bilder och scener, som nutidens berättelser om vanliga arbetare, getherdar och fruar till män som arbetar i hamnen.

Detta är en film om Frankrike, om land och stad, om bruksort och Paris, om stillbild och film, om gammal och ung. Och om gammal och ny vänskap. En fantastisk film, så bra, så intressant, så rörande, så melankolisk och med både humor och allvar. En film som rör sig mellan fantasifull kreativitet och verkligt allvar. Jag tycker mycket om den.

Raphael Mabo

Fakta om filmen
Titel: Faces Places
Originaltitel: Visages villages
Regissörer: Agnés Varda och JR
Längd: 89 min
Svensk distributör: Folkets Bio

Annonser

En av vår tids största europeiska filmkonstnärer har gått ur tiden och ett av de mest lyckosamma konstnärliga samarbetena har upphört. Vittorio Taviani, som gjorde filmer tillsammans med sin bror Paolo, har avlidit. Jag minns första gången jag såg ”Padre Padrone” och hur den grep tag i mig, denna fantastiska film byggd på en verklig berättelse om sonen till en fattig herde, men med stora drömmar och som blev författare och lärare i språk trots att hans far inte tillät att han gick i skolan. ”San Lorenzo natten” (La notte di San Lorenzo), ”Kaos” (Kaos), ”Good Morgon Babylon” (Good Morning Babilonia) och min personliga favorit mästerverket ”Solen även om natten” (Il sole anche di notte).

Italien, detta land som har givit så många fantastiska konstnärer, och bröderna Taviani fyllde här sin egen nisch. De var inte så varma eller relationsfokuserade som Ettore Scola kunde vara, de var inte så färgrika, burleska och absurda som Federico Fellini eller introverta, existensiella och intellektuella som Michelangelo Antonioni. De gjorde poetiska, episka filmer, som ofta berättar om människor med passion, drömmar, idéer, men också med misslyckanden, det var filmer om människor på resa i livet där nuet, dåtiden och framtiden kopplades ihop. Just cirkeltänkandet, att då och nu hör samman, var ett tydligt och återkommande tema hos Taviani. 

De gjorde aldrig några komedier, ändå fanns det humor med. Framförallt fanns ett allvar och en skönhet, en estetik och melankoli, en ton som var unik för dem. Inga stora kamerarörelser, inga stora effekter eller snabba klipp, inte en massa dialog, de litade på sina bilder och poetiska berättande och utforskande av människors känslor. Det var ofta långa, långsamma filmer där man åkte in i en särskild värld där mycket hände och skedde under ytan. Och de var inte främmande för mystiska eller metafysiska inslag. De utgick ofta från litterära förlagor, som de tolkade på sitt eget vis. 

Jag är tacksam för att de har visat upp sin värld.