Polariseringen och klyftorna mellan höger och vänster ökar i Sverige, jag ser det tydligt i det politiska samtalet och debatter på sociala medier. Framförallt kommer skillnaderna tydligast fram när vi pratar om människosyn och välfärdsstaten – bidragssystemen.

Jag möter allt fler inom högern som menar att människor är arbetslösa för att de ”orkar inte jobba” eller ”orkar inte söka jobb”. Att om människor är arbetslösa så är det ”deras eget fel”. Och därför ska vi ta bort bidrag för arbetslösa så de ”får en spark i baken” så att de på något magiskt sätt får jobb.

Verkligheten är att det finns arbetslöshet trots att utbudet av jobb ökar, vilket beror mycket på att arbetssökande och företagens efterfrågan inte matchar. Att arbetssökande har ”fel” utbildning eller ”fel” erfarenhet, inte att arbetslösa ”är lata och inte vill jobba”.

Här har ju vänstern en helt annan och humanare syn, där vi ska se och stötta människor som är arbetslösa istället för att skuldbelägga dem. Ett annat synsätt rör detta med ekonomisk ojämlikhet. Inom kriminologi, sociolog och statsvetenskap så ser man att ett lågt förtroende för samhället, för statsbärande funktioner, för samhällskontraktet och det sociala kapitalet, leder till sociala problem, till samhällsproblem. När människor allt mer uppfattar samhället som orättvist, som något som finns till för de rika, så sjunker respekten för samhällskontraktet, för staten och misstron ökar mellan människorna.

Men för högern så är detta inget problem, man menar att det är positivt och bra med ekonomisk ojämlikhet, att det är bra för Sverige att fattiga blir fattigare och att de rika blir rikare. Att allt mer av makt, kapital och samhällets tillgångar koncentreras kring Sveriges miljardärer, att miljardärerna får allt större kaka vilket lämnar mindre kaka åt andra, att det är något positivt och bra för det ”leder till investeringar”. Och om man inte har ekonomisk ojämlikhet så ”flyr människor landet och ingen kommer vilja jobba”.

Det räcker nu med att backa tillbaka till 1970-talet, det svenska 70-talet där inkomstskillnaderna var mindre än idag och det fanns en stark fördelningspolitik i samhället som handlade om att omfördela från de rika till de fattiga. År 1980 så var Sverige det land i världen med minst ekonomisk ojämlikhet. Sverige under 1970-talet var ett Sverige som på många sätt fungerade, med välfärd, skola och sjukvård. Ett tryggt och stabilt samhälle.

Sedan avregleringen av finansmarknaden 1985, omläggningen av skattesystemet 1991 och Reinfeldts skattesänkningar, så har klyftorna i Sverige ökat. De rika har blivit rikare och de fattiga har blivit fattigare. Kriminalitet, social oro, ohälsa och en allt mer ökande misstro mellan medborgarna och ett minskat förtroende för statens samhällsbärande funktioner, är tydliga och påtagliga effekter av detta.

Jag märker i samtal att tanken om ”sköt dig själv och skit i andra” inte bara är något som breder ut sig utan även uppmuntras. Tanken om att vi människor är separerade från varandra och att alla får klara sig själv och roffa åt sig bäst de kan. Samhället har blivit en kamp för överlevnad, en reality-såpa där man kämpar mot varandra för att skaffa sig vinning och fördelar på andras bekostnad.

Det är en utveckling som jag tycker är väldigt sorglig. Jag tror det finns flera förklaringar till att det har blivit så här – inte bara ökad ekonomisk ojämlikhet och klassklyftor, utan även internet och sociala medier som tycks uppmuntra det lägsta i oss människor. Att man söker och lyfter fram konflikter och kamp. Jag tror även tekniken med datorspel, filmer och TV-serier fyllda med våld och ensamma hjältar som slåss, har del i denna utveckling. Som en masspsykos, en programmering där våld och fysisk styrka är lösningen på konflikter, och där publiken ständigt matas med budskapet om att världen är farlig, rädda sig den som bäst kan.

Inom flera filosofiska och religiösa tankesystem, finns detta med att vi människor hör ihop, vi är inte separerade från varandra. Allt vi gör påverkar inte bara oss själva utan även omvärlden. Kanske är detta mänsklighetens största och svåraste läxa att lära sig.

Det är dags för nya berättelser, nya budskap! Eller nygamla budskap. Budskap om solidaritet, gemenskap, att bry sig om varandra, att bygga ett samhälle där vi tror på varandra!

Annonser