You are currently browsing the category archive for the ‘feminism’ category.

Det finns – eller har funnits (kanske är på väg att ändras nu) – en tystnadskultur i Sverige om övergrepp och ofredande. Nu med hashtaggen #metoo kommer mångra fram, även historier längre tillbaks. Jag är kritisk till uthängandet med namn på personer som sker i media och sociala medier – jag tror på ett rättssystem där polisen utreder, åklagaren åklagar och domstolen dömer, ett fungerande rättssystem är en viktig grund för samhället och bör inte kidnappas av eller ersättas av mobbningsmobbar på sociala medier.

Jag ser ser en risk nu att detta görs till något som bara handlar om vissa kändisar eller mediaprofiler, och att det ofredande och de övergrepp som sker överallt i samhället i många sammanhang drunknar och inte syns. Det här problemet har funnits och finns överallt, säkert på de flesta arbetsplatser och de flesta kvinnor har utsatts för ofredande. Problemet är så mycket större än enskilda profiler som nu kommenteras/hängs ut i medier.

Ofredande, övergrepp och sexism behöver diskuteras i hela samhället, det är ett problem som börjar redan i ungdomen. Jag minns från min skoltid killar som sa i omklädningsrummet efter gymnastiken om att till helgen ”ska pumpa tjejjerna så hårt att de spricker” – det börjar redan med en jargong, som växer till ett synsätt och som säger att sexism och objektifiering är okej, det flyter ut till sexistiska skämt, taffsande och annat ofredande och i extremfall våldtäkt.

Detta är större och mer utbrett än att det handlar om vissa sammanhang som nu lyfts fram i media. Och det handlar inte om någon särskild etnisk, kulturell eller religiös bakgrund. Det handlar om alla bakgrunder, alla samhällsnivåer, alla samhällsklasser. Det finns och har alltid funnits runtomkring oss i samhället.

Det vi kan göra och bör göra är att visa ödmjukhet inför dessa berättelser om ofredande, övergrepp, sexism och objektifiering, som kommer fram, lyssna på de som berättar, och även ta vår tid att reflektera över det egna beteendet och den egna historien. För att bygga en ny samhällsutveckling baserat på respekt och hänsyn.

Annonser

I sociala medier växer hatet mot flyktingar och invandrare på grund av den hemska händelsen i Köln. Flyktingar och invandrare påstås ha en särskilt unken manlighet som inte finns i det perfekta Sverige med perfekta svenska män där alla män har ett exemplariskt beteende mot kvinnor och svenska män är ett föredöme för hela världen.

Låt mig börja med att fastställa att etniciteter inte är problemet, problemet är de som skuldbelägger etniciteter och som därmed sprider rädsla och hat mot andra människor. Det finns våldtäktsförövare inom alla etniska grupper och i alla länder. De flesta våldtäkter i Sverige utförs av svenskfödda medborgare med svenskfödda föräldrar. De allra flesta invandrare och flyktingar som kommer hit sköter sig.

Vi har ett patriarkat även i Sverige, med ojämställdhet och ojämlikhet på många områden. Visst kan vi säga att det finns nyanser i patriarkatet och visst kan sociala koder och umgänge se olika ut på olika ställen där blickar, miner och handslag betyder olika saker så missförstånd uppstår. Men, att tvinga sig på en kvinna med våld är inte accepterat någonstans inte ens i länder med hårdare patriarkat.

Trots den svenska självgodhetens synsätt om Sverige som ett jämställt paradis för kvinnor så finns definitivt en unken kvinnosyn här hos många infödda svenska män. Trots progressiva lagar i det svenska samhället och en värdegrund om allas lika värde, så finns det ändå flera män som ofredar kvinnor. Självgodheten där Sverige utmålas som paradiset innebär en mörkläggning och förnekande av det sexuella ofredande som sker och händer här och som skett och hänt här under lång tid.

Det blir absolut en mörkläggning om vi ska diskutera detta i termer av etnicitet, dessutom blir det kollektivt skuldbeläggande där även oskyldiga / de som sköter sig skuldbeläggs och straffas. Samtidigt viktigt förstå – Inte alla män, men vissa män och alldeles för många.

Våldtäkt begås inte av friska trygga män som mår bra och känner sig tillfreds med sina liv. Våldtäkt begås av män som vill kompensera för tillkortakommandena i livet genom att utöva makt över en annan människa. Mekanismen i våldtäkt är inte det sexuella, utan strävan efter makt och kontroll. Genom historien handlar våldtäkt om makt och kontroll. Män som mår dåligt över sin livssituation, som känner sig hotade, som väljer makt genom tvång över kvinnor för att kompensera och känna maktens berusning. Makt och kontroll är en drog.

Patriarkatet finns överallt, machokultur där pojkar lär sig av sina pappor att mannen har rätt att kontrollera sin kvinna – är högst levande i Sverige, oavsett etnicitet tillhörighet. När jag växte upp så minns jag omklädningsrummet efter gymnastiken i högstadiet och raljeringarna och hån mot kvinnor och hyllande av ”riktiga män”. En vanlig ”typisk svensk” högstadieklass med ”svenska värderingar”. Att kompensera för sina tillkortakommanden, sin osäkerhet, sitt missnöje med livet, genom att utöva makt över kvinnor – det är ett typiskt manligt problem som tillhör den manliga kulturen och patriarkatet oavsett religiös, kulturell och etnisk bakgrund. Jag blev mobbad i skolan för jag ansågs för feminin, och därmed var jag udda. Det var osäkra svenskfödda killar med svenskfödda föräldrar, som mådde dåligt och tog ut sin frustration på mig – i deras ögon fick jag symbolisera den kvinnliga kraften som skulle förtryckas.

En viktig faktor är splittrade familjer, frånvarande föräldrar, dålig kontakt med papporna, avsaknad av trygga manliga förebilder, socioekonomiska problem, arbetslöshet, utanförskap, exkludering – som ger en otrygg barndom och killarna kompenserar genom att stärka sig själva genom att ta ut sin frustration på andra (företrädesvis flickor, kvinnor).

Det är självfallet inte ok att förtrycka kvinnor och kvinnlig kraft, men vi löser inget genom att svartmåla etniciteter och dra dem över en och samma kam. Det innebär bara ett blundande för det våld och förtryck som utövas av män oavsett religion och etnisk bakgrund. Som svensk man så skäms jag över den unkna manlighet som finns i det här landet och som ständigt sopas under mattan för det är bekvämare att låtsas som den inte finns och att all unkenhet kommer utifrån. Med patriarkatet följer också en idé om ”vi är bäst och andra är sämst”, jag ser en koppling mellan patriarkat, destruktiv nationalism och rasism. De följer sig åt.

Vi män har ett ansvar att kommunicera och stå för en värdig och respektfull syn mot kvinnor, tänk om vi män kunde göra det istället för att peka finger åt varandra och säga ”vi med etnisk bakgrund xy är bättre än ni med etnisk bakgrund yx”.

För en kvinna som drabbas så gör allt sexuellt våld och ofredande lika ont oavsett var förövaren är född.

I väst finns en stigmatisering av islam som innebär att muslimer är kvinnoförtryckare och att islam i sin grund förtrycker kvinnor. I detta finns utgångspunkten att väst är mer jämlikt, mer utvecklat och mer högtstående gällande synen på kvinnan. Denna generalisering av islam och muslimer, är något som många muslimska kvinnor och även muslimska feminister, är starkt kritiska mot.

Islam är en mångfacetterad och heterogen religion med många riktningar och många synsätt och med många olika sätt att vara muslim på. Att dra alla muslimer över en och samma kam blir djupt orättvist, och det göder rasism, intolerans och islamofobi.

Det är dags att nyansera debatten och diskussionen om kvinnobilderna inom islam och den muslimska kultursfären. En som gör detta är Evin Ismail, som är forskare i sociologi vid Institutet för bostads och urbanforskning, Uppsala universitet. Hennes forskningsintresse handlar om i vilka former, och i vilken utsträckning svenska muslimer blir utsatta för islamofobi.

För tidskriften Feministiskt perspektiv har hon skrivit en artikel som utgår från den marockanska sociologen Fatima Mernissi. Bl a diskuterar Evin Ismail kvinnobilder och översättningar i väst av klassisk arabisk litteratur som Tusen och en natt, och hon visar på skillnaderna där de västliga tolkningarna innebär en kvinnobild där kvinnan är underlägsen mannen, och den styrka hos kvinnorna och den intellektuella jämlikhet som finns i originalmaterialet – har tagits bort.

Jag tycker att detta visar på den eurocentrism som finns i väst när det gäller perspektiv på omvärlden utanför den västerländska idé- och kultursfären, en eurocentrism som utgår från att väst är överlägsen och mer utvecklad och bildad än den övriga världen, och där det som är utanför Europa omskrivs och förvrängs för att framställas i sämre dager än väst.

Jag tror absolut att den feministiska diskussionen skulle vinna på en mer nyansering där vi är öppna för att även ifrågasätta vår västliga syn på feminism och vad som är förtryck och inte. Världen är inte svart eller vit, utan fylld av nyanser.

Raphael Mabo

Igår såg jag på ett program på SvT som jag upplevde väldigt inspirerande. Det var ett reportage om en kvinna i Bangalore i Indien som levde sin dröm och hon har blivit en förebild för en ny generation unga kvinnor som ifrågasätter traditionella könsroller. Detta ger mig hopp om ett utvecklat Indien där män och kvinnor kan bli mer jämställda. Den glädje och positiva energi och engagemang som visades upp i programmet blev jag glad av att se.

http://www.svtplay.se/video/1902375/del-2-av-6-dans-i-bangalore

Rekommenderas varmt!

Raphael Mabo