You are currently browsing the category archive for the ‘film och teater’ category.

En biografisk film om den italienske filmregissören och multikonstnären Pier Paolo Pasolinis sista dygn, filmen följer hans hemkomst från ett möte i Stockholm till hans tragiska död på en strand i Italien.

Willem Dafoe är utmärkt och trovärdig som Pasolini, dessutom rätt lik honom utseendemässigt – ett synnerligen genomtänkt val! 70-tals känslan är väl genomförd ner i de minsta detaljerna – i kläder, möbler, fordon och även i Pasolinis personliga detaljer och stil. Filmmakarna har här haft god hjälp av Pasolinis familj för att få till de rätta detaljerna. Filmen känns verkligen som en tidsresa till Rom 1975. Tempot är långsamt och reflektivt, väldigt italienskt, och jag tror att Pasolini själv hade uppskattat denna film. Filmmusiken är perfekt passande, ett ödsligt melankoliskt stycke.

Fascinerad av Pasolini
Jag har varit fascinerad av Pier Paolo Pasolini sedan jag läste filmvetenskap vid Stockholms universitet i början av 1990-talet. Då såg jag Teorema från 1968 och jag fann den poetisk, märklig, fascinerande, rätt obegriplig och mystisk, samtidigt fascinerande. En filosofisk film centrerad kring samtal, sex och en mystisk främling som besöker en välbärgad familj i Milanos finare villaområde och som förändrar livet för varje varje medlem av hushållet. En film med ett rikt inre liv hos de medverkande karaktärerna och en existensiell symbolik och metadiskussion, om Gud och det förbjudna, om förtappade människor fängslade av det moderna samhället, men skenbart frisläppta genom främlingens sexuella inflytande. Som ung vuxen hade jag inte tidigare sett något liknande. Jag har även sett hans adaption av The Canterbury Tales som jag fann humoristisk och burlesk.

Pier Paolo Pasolinis konstnärsskap handlade om livet, människan, konsten, existensen med religiösa eller andliga reflektioner, och om sex. Han var författare, poet, dramatiker, journalist, målare, poet och aktiv samhällsdebattör. Som homosexuell och radikal vänster var han en kontroversiell person i Italien, både älskad och hatad för sina litterära verk såväl som för sina filmiska. Hans sista och mest kontroversiella film blev Salò – Sodoms 120 dagar, en film med provocerande sexualitet och som fick premiär först efter hans död.

Filosofisk metafilm
I filmen upptas Pasolinis tankar av det manus han skriver, hans kommande film som tar avstamp i några av de teman som diskuteras i Salò. Vi har här en man och hans vän som får se en glimrande stjärna på himlen och ser den som tecken på Messias återkomst, och de följer den – bland annat får de bevittna en fruktbarhetsfest mellan lesbiska och homosexuella – för att söka efter paradiset och i sitt sökande efter ljuset så upptäckter de att jorden har sina gåvor ändå. Dessa scener från manuset som aldrig blev klart, blir en metafilm genom att Pasolinis verklige älskare, vän och favoritskådespelare Ninetto Davoli spelar huvudpersonen.

En del av Pasolinis synsätt och tankar kommer fram i filmen Pasolini, framförallt i en intervjuscen där han i Willem Dafoes gestaltning för fram sin bild av samhället som hotat, att vi alla är hotade, ett farligt och korrupt samhälle som har förlorat kontakten med sin mänsklighet. Han var en djup kritiker av det framväxande konsumtionssamhället och tog ställning för arbetarklassen, för de lägsta och mest utsatta hos arbetarklassen. Pasolini förutspådde den italienska kulturens fall och övergång in i en ytlig kommersialism, många menar att den italienske mediemogulen Silvio Berlusconis politiska ledarskap var kulmen på den utveckling som Pasolini redan hade beskrivit och varnat för. Pasolini drömde sig tillbaka till medeltidens Italien, ett Italien innan fascism och konsumtion.

Stram, vacker och stark
Jag tyckte om att se Pasolini, en film så melankoliskt reflektiv och laddad med inre kraft precis som personen Pasolini själv. Den ger en inblick i hans ångest och passion, hans strävan och sökande. Det är en stram hållen film, inga stora känsloutbrott eller svulstig dramatik. Samtidigt väldigt infångande, för Pasolini själv som person är så intressant. En bra och sevärd film, en djup film framdriven av Pasolinis intellekt och levnadsöde.

Raphael Mabo

Fakta om filmen

Originaltitel: Pasolini
Regissör: Abel Ferrara
Längd: 84 minuter.
Premiär: 2014
Produktion: En samproduktion mellan Belgacom, Canal+, Dublin Films och Urania Pictures S.r.

Länk till filmen på iTunes

Annonser

Skrev en recension om ”Loving Vincent” – http://humanismkunskap.org/2017/11/01/loving-vincent/
En poetisk och reflektiv oljeanimerad film om Vincent van Goghs sista veckor i livet. Jag tyckte om den och rekommenderar den varmt.

Raphael Mabo

Hyrde igår via iTunes den italienska filmen ”Vad döljer du för mig?” och tyckte att den var en fantastisk och tankeväckande kommentar till dagens kommunikationssamhälle.

Den handlar om några vänner i medelåldern som samlas en varm sommarkväll för att äta middag och ha det trevligt medan de beskådar kvällens månförmörkelse. Under middagen kommer en i sällskapet på att de ska leka en lek som består i att de alla ska ska lägga sina mobiltelefoner på bordet, låta dem vara påslagna och att alla samtal sker med högtalaren på och att alla SMS läses upp…. Nu spelas vännernas hemliga liv upp för varandra, för givetvis kommer de samtalen och SMS som man just inte vill ska komma just den kvällen.

 

Detta är en dramakomedi med familjer och vänskap i centrum, som är ett vanligt tema hos många italienska filmer. Skådespelarna är fantastiska, dialogen rapp, skarp, känslig och trovärdig. Filmen börjar roligt, underhållande och glatt och blir allt mer mörk och konfliktfylld när dramatiken skruvas upp ju mer telefonerna ringer. Det är en film om känslor, lojalitet, svek, rädslor, kärlek, beskyddande och där sanningen inte är vacker eller trevlig när den rullas upp.

Samtidigt med allt detta så sker även en djupare filosofisk diskussion utifrån frågor som vad vet nära vänner om varandra egentligen, och vilken påverkan har kommunikationssamhället på våra relationer? Mobiltelefoner och internet skapar både närhet och distans, öppenhet och hemlighet. Lever vi ett liv i det fysiska livet och ett annat liv i mobilen och på internet?

Detta är en film med många bottnar och vändningar. En film som väcker tankar och reflektioner, en film som lever kvar länge efter visningen – som en bra film just gör. Filmiskt är den välgjord men känns mer som en filmad pjäs, den hade fungerat utmärkt på en teaterscen. Det är dialogen och skådespeleriet som driver filmen framåt och fångar betraktaren. En film som tilldrar sig en sommarkväll i Italien. Jag tyckte mycket om att se den och rekommenderar den varmt!

Fakta om filmen
Svensk titel: Vad döljer du för mig?
Originaltitel: Perfetti sconosciuti
Regissör: Paolo Genovese
Utgivningsår: 2016
Längd: 97 min.

Länk till filmen på iTunes.

Begreppet ”regnfilm” minns jag från när jag växte upp, det var ett begrepp som betydde film som man ser på sommaren när det regnar. Nu har årets sommar varit mer torr än regnig, men i går kom det några rejäla skurar när jag hade bestämt mig för att klippa gräsmattan. Följaktligen var det läge att se regnfilmer, och mitt val föll på:

Lucy
Franske regissören Luc Besson gjorde stor kommersiell succé med denna existentiellt reflekterande gangsterfilm, vilket kan tyckas ironiskt då filmen innehåller kritik mot konsumerism och samhällets utveckling. Jag uppskattar filmer med djup. Filmen börjar som ett hårtslående och brutalt ångestfyllt gangsterdrama, där paniken och kvinnans utsatthet berör. Så händer det sig att kvinnans mentala kapacitet ökar genom att hon fått i sig en syntetisk drog, och en kamp mot klockan börjar där förövarna ska hinnas sättas fast innan drogen förstör henne för mycket.

Samtidigt som detta pågår, så pågår även en diskussion och reflektion om vårt samhälle, människans utveckling och vad människan egentligen har gjort av den gåva som livet är. Under filmens gång får detta existentiella tema allt större utrymme. Filmen väcker frågor och reflektion som en bra film ska göra. De visuella effekterna, dramaturgin, klippningen, allt är på topp. Skådespelarna passar väl in i sina roller. Definitivt en av Luc Bessons mest minnesvärda alster.

Jupiter Ascending
Syskonen Wachowskis storslagna rymdopera återvänder till temat om det jordiska livet som en illusion, där det finns ett större sammanhang som jordens invånare inte är medvetna om. Där deras Matrix-serie hade ett mer existentiellt tema och frågeställning om vad verklighet är, och konflikten mellan människa och maskin, så är temat den här gången rymden och att jorden är en bricka i ett kosmiskt spel. Här finns ett klassiskt drama med riddaren och prinsessan och kungliga konflikter, men till skillnad från klassiska sagor så är prinsessan här inte en skör skönhet, utan en stark och bestämd, mycket medveten kvinna.

Jag tycker den här filmen är rätt svag. Temat för förutsägbart, den kungliga konflikten engagerar inte riktigt, det känns mest som visuella effekter och stridsscener efter en seg inledning som upplevs som en tonårsfilm. Romantiken oförståelig, i en utsatt och omtumlande, stressig situation så vill prinsessan plötsligt kyssas helt apropå ingenting. Dock har filmen ett rätt roligt mittenparti, som inte passar in i sammanhanget ett dugg men som är rätt kul när prinsessan fastnar i byråkratins korridorer när hon ska få sitt kungliga sigill, skattenummer och kräva sitt kungliga arv och förmåner. Här bryter scenografin av mot övriga filmen och det känns som en Terry Gilliam fantasi i en Harry Potter-miljö. Slutet är som man kan förvänta sig av en sådan här film. Detta känns mer som en ungdomsfilm.

https://www.youtube.com/watch?v=m8pGJBgiiDU

Paterson. En man (Adam Driver) och hans stad, ett småstadsliv i New Jersey i USA. Han är busschaufför med ett inrutat liv. Varje vardagsmorgon går han upp tidigt, äter flingor och går till jobbet. I pauser skriver han poesi, vardagspoesi inspirerad av diktaren Willam Carlos Williams. Hans fru (Golshifteh Farahani) är konstnär med en egen stil på färger och mönster som fyller deras hem, hennes kläder och även reservdäckshållaren på bilen. Tillsammans har de en hund, en engelsk bulldog som varje vardagskväll får gå en runda med mannen som besöker en bar. Detta är vad den här filmen handlar om.

Det kanske inte låter så magiskt eller fascinerande, men i detta – vi kan säga anspråkslösa – vardagsliv så finns det magi, en vardagsmagi. Det finns tankar och berättelser hos människorna som åker med hans buss, det finns dramatik och känslor hos de han möter på baren. Det här är en poetiskt berättad film med utmärkta skådespelare, en vardagspoetisk film om busschauffören Paterson som skriver vardagspoesi i staden Paterson, med inspiration från stadens storhet William Carlos Williams som skrev diktverket Paterson om staden och dess grundare med samma namn. Det är poesi i sig. Filmen om Paterson är i berättandet poetisk på samma sätt som hans poesi. Njutningen ligger i detaljerna.

Här saknas en traditionell anglosaxisk dramaturgi, istället är det episoder som innehåller flera mindre episoder i ett ramverk som följer några dagar i Patersons liv. Dialogen är sparsam, skådespeleriet naturligt och utan stora gester. Den som har sett filmer av Jim Jarmusch tidigare kommer att känna igen stilen, det lugna tonfallet och en betraktande kamera. Vi tas med på en resa som sker både inuti oss själva och i berättelsen.

Det är stillsamt, vackert och på ytan enkelt som öppnar sig för ett djup. En film som lever kvar länge i mig efter att jag satt och såg den där i biosalongen på Bio Roxy i Örebro. Som poesi där varje mening och varje ord vibrerar av något mer än det skenbart enkla. Jag lämnade biosalongen med en skön, varm känsla inom mig, detta är en film som ger hopp. Rekommenderar varmt den här filmen!

Raphael Mabo

Fakta om filmen

Titel: Paterson
Regissör och manusförfattare: Jim Jarmusch
Lanseringsår: 2016
Längd: 118 minuter.

Här en film från Hollywoods radarpar, bröderna Coen. Detta är underhållande och skruvat om Hollywoods gyllene era (1930-1959, filmen tilldrar sig i början av 1950-talet). En kärleksfull hyllning till drömmar, fantasier och filmens hårt arbetande människor. Självfallet är hjälten i en film om Hollywood en producent, med ett namn som luktar hårdkokt film noir och gangsterfilm – Eddie Mannix. Han jobbar nästan dygnet runt och han tvivlar, är det värt det? Den röda tråden är produktionen av storfilmen om Jesus Kristus, sett från en romares perspektiv. Filmens hjälte och affischnamn försvinner under mystiska förhållanden och jakten på skådisen börjar, samtidigt som Eddie brottas med andra filmproduktioners problem såväl som stjärnornas besvärliga privatliv där han är en fixare som ska leverera rätt image till skvallerpressen.

Allt serveras i en färgglad technicolor-liknande rulle som är fylld av nostalgi och referenser till kända filmer och genrer. Vi serveras den känslige och väldigt konstnärlige regissören från Europa, cowboysångaren som inte kan agera men som iallafall är snygg, den obligatoriska dansen på bordet i baren utförd av matroser som ska iväg på kryssning, simstjärnan som gör akrobatiska nummer i en vattentank och så givetvis de kommunistiska manusförfattarna som lägger krokben för Eddies planer.

Detta är en metafilm, en film om film, med referenser till klassiska filmer, genrer och filmstjärnor i varje scen. Otroligt nog så fungerar det, jag köper det, jag känner med Eddie. Och George Clooney gör ett paradnummer som den försvunne storstjärnan. Dock kanske detta är en film främst för filmentusiaster som hänger med i referenserna och blinkningarna till Hollywoods storhetstid – jag är inte säker på att detta är lika roande för andra, och här ligger filmens enda egentliga brist, att den kanske är för ”nördig”.

Jag hade mycket roligt när jag såg den, finns att hyra och köpa nu.

Fakta om filmen: http://www.imdb.com/title/tt0475290/
Hyr och köplänk på iTunes: https://itunes.apple.com/se/movie/hail-caesar!/id1071328290

Sommartider nu och en fransk film som i huvudsak tilldrar sig på sommaren, en njutning för ögat med solen som glittrar över landsbygdsromantik och det parisiska stadslivet. Året är 1971 och unge Delphine (Izïa Higelin) lämnar bondgården i Sydfrankrike efter en olycklig kärleksaffär. I Paris träffar hon av en slump spanskläraren och feministaktivisten Carole (Cécile De France). Här börjar ett relationsdrama i aktivistmiljö. Det är kärlek, romantik och kamp för kvinnors rättigheter till sin egen kropp, till orgasm, abort och jämställdhet.

När jag ser detta så känner jag igen så mycket från nutiden, det är fortfarande samma kamp, samma ämnen, och har vi verkligen inte hunnit längre trots att det har gått så många år? Scenen där Delphine och Carole möts första gången, är väldigt talande. Feministaktivisterna med Carole i spetsen går stadsgatan fram och rör vid män och fäller kommentarer om män som män brukar göra mot kvinnor, det är ombytta roller och männen blir förbannade och kan inte hantera situationen. Bråk uppstår, Delphine går på samma gata och springer fram och försvarar kvinnorna i bråket, och de flyr tillsammans till bussen. I staden är rytmen snabb, diskussionerna livliga och passionen het.

När Delphines far blir sjuk och hon hemkallas till bondgården, så förändras tonen i filmen. Tempot blir långsammare, det är färre ord, mer blickar och gester, det finns en allvarsamhet och melankoli. Från stadens extroverta attityd till landsbygdens inåtvändhet. Delphine och Carole dansar på ängen medan kossorna tittar förundrat på, modern till Delphine är en konservativ och fåordig kvinna som sköter bondgårdens sysslor med allvarsam min. Mötet med den livfulla och glada parisiskan Carole blir också ett möte mellan storstad och landsbygd, mellan modernt och gammalt, progressivitet och tradition.

Skådespeleriet är fantastiskt, människorna levande och trovärdiga, och jag tycker om att fotot dröjer sig kvar vid ansikten, gester, känslor. Mycket berättas utan ord, dialog eller berättarröst. Jag tycker mycket om det, det fungerar väldigt bra och låter tittaren verkligen fördjupa sig i filmen och känna med karaktärerna. Bilden är bred och vyerna storslagna. Musiken passande lågmäld i bakgrunden, förutom vid filmens återkommande heta passionerade scener.

Filmen rymmer både glädje och sorg, ilska och passion, men mest av allt finns ett djup och en tyngd som verkligen berör. Det här är en bra och tankeväckande film, excellent utfört.

Jag var och såg ”The Dressmaker” nyligen i ett halvfullt biografrum i Örebro. Det var en spännande upplevelse. Filmen bygger på en roman av Rosalie Ham och utspelar sig i en liten by ute på landsbygden i Australien år 1951. Inledningen är tung, dramatisk och visar upp en förkärlek för ovanliga bildvinklar, storslagna scenerier och snäva närbilder. Det torra och ödesmättade landskapet bidrar till den dramatiska och ödesmättade känslan i filmen. Huvudpersonen ”Tilly” blev utslängd från sin födelseby vid 10 års ålder och efter att ha gjort succé som sömmerska och modedesigner i Paris återvänder hon till sin by efter 25 år för att besöka sin mor och för att reda ut händelser i sin barndom. Hon möts av fiendeskap och byns konflikter väcks upp till ytan av hennes ankomst, men hon möter även kärlek och romantik och oväntad vänskap.

Filmen är en känsloladdad och färgstark resa som rör sig mellan det burleska, dramatiska och djupt sorgsna. Detta är en svart och skruvad dramakomedi med oväntade vändningar. Jag berördes starkt av karaktärerna och det fina skådespeleriet. När man tror sig veta hur allt är och verkar, när filmen tycks landa i ett rosafärgat skimmer så börjar katastroferna avlösa varandra i en strid ström fram till den dramatiska upplösningen.

Dialogen är underhållande och fylld av dräpande, bitska one-liners och svar på tal, skådespelarna tar ut svängarna och kläderna är fantastiska – vad annat är att vänta där huvudpersonen är sömmerska? Samtidigt med humorn så fastnar skrattet i halsen, för svärtan är djup och tung och visar upp människors vansinne. Ingredienserna är hämnd, svartsjuka, mord, otrohet, lojaliteter, alkohol, galenskap, dekadens, kvinnans frigörelse och maktkamper, samt självfallet romantik.
I bakgrunden finns metareferenser till både Shakespeare’s tragedi ”Macbeth” och Billy Wilders mörka film-noir komedi ”Sunset Boulevard”, som på ett intelligent sätt är närvarande genom filmen och ger dramatiken en ytterligare dimension. Detta är en film som fortsätter och lever i sinnet även efter att den tagit slut, vilket är ett högt betyg.

 

Raphael Mabo

Jag har skrivit en recension av ”Tracks” som finns här. Det är en film som jag blev betagen i, verkligen. En stark upplevelse på bio. 

Raphael Mabo

Två ungdomar av skilda klasser, han arbetare och hon överklass, möts en sommar i en liten ort på landsbygden och förälskar sig i varandra. När hon börjar gymnasiet i storstaden så separeras de och andra världskriget kommer emellan, där han tar värvning.

Ja det låter som ett klassiskt drama och det har gjorts förr, men denna film har en särskild inramning och oväntad skruvning av berättelsen, tillsammans med starka skådespelarprestationer och ett färgstarkt foto, som gör att jag blir betagen. Den är romantisk, välspelad, rolig och sorgsen. En härlig film att se när regnet strilar ner denna sommar. Finns att hyra, bl a på iTunes. 

Raphael Mabo