You are currently browsing the category archive for the ‘film och teater’ category.

Begreppet ”regnfilm” minns jag från när jag växte upp, det var ett begrepp som betydde film som man ser på sommaren när det regnar. Nu har årets sommar varit mer torr än regnig, men i går kom det några rejäla skurar när jag hade bestämt mig för att klippa gräsmattan. Följaktligen var det läge att se regnfilmer, och mitt val föll på:

Lucy
Franske regissören Luc Besson gjorde stor kommersiell succé med denna existentiellt reflekterande gangsterfilm, vilket kan tyckas ironiskt då filmen innehåller kritik mot konsumerism och samhällets utveckling. Jag uppskattar filmer med djup. Filmen börjar som ett hårtslående och brutalt ångestfyllt gangsterdrama, där paniken och kvinnans utsatthet berör. Så händer det sig att kvinnans mentala kapacitet ökar genom att hon fått i sig en syntetisk drog, och en kamp mot klockan börjar där förövarna ska hinnas sättas fast innan drogen förstör henne för mycket.

Samtidigt som detta pågår, så pågår även en diskussion och reflektion om vårt samhälle, människans utveckling och vad människan egentligen har gjort av den gåva som livet är. Under filmens gång får detta existentiella tema allt större utrymme. Filmen väcker frågor och reflektion som en bra film ska göra. De visuella effekterna, dramaturgin, klippningen, allt är på topp. Skådespelarna passar väl in i sina roller. Definitivt en av Luc Bessons mest minnesvärda alster.

Jupiter Ascending
Syskonen Wachowskis storslagna rymdopera återvänder till temat om det jordiska livet som en illusion, där det finns ett större sammanhang som jordens invånare inte är medvetna om. Där deras Matrix-serie hade ett mer existentiellt tema och frågeställning om vad verklighet är, och konflikten mellan människa och maskin, så är temat den här gången rymden och att jorden är en bricka i ett kosmiskt spel. Här finns ett klassiskt drama med riddaren och prinsessan och kungliga konflikter, men till skillnad från klassiska sagor så är prinsessan här inte en skör skönhet, utan en stark och bestämd, mycket medveten kvinna.

Jag tycker den här filmen är rätt svag. Temat för förutsägbart, den kungliga konflikten engagerar inte riktigt, det känns mest som visuella effekter och stridsscener efter en seg inledning som upplevs som en tonårsfilm. Romantiken oförståelig, i en utsatt och omtumlande, stressig situation så vill prinsessan plötsligt kyssas helt apropå ingenting. Dock har filmen ett rätt roligt mittenparti, som inte passar in i sammanhanget ett dugg men som är rätt kul när prinsessan fastnar i byråkratins korridorer när hon ska få sitt kungliga sigill, skattenummer och kräva sitt kungliga arv och förmåner. Här bryter scenografin av mot övriga filmen och det känns som en Terry Gilliam fantasi i en Harry Potter-miljö. Slutet är som man kan förvänta sig av en sådan här film. Detta känns mer som en ungdomsfilm.

Annonser

https://www.youtube.com/watch?v=m8pGJBgiiDU

Paterson. En man (Adam Driver) och hans stad, ett småstadsliv i New Jersey i USA. Han är busschaufför med ett inrutat liv. Varje vardagsmorgon går han upp tidigt, äter flingor och går till jobbet. I pauser skriver han poesi, vardagspoesi inspirerad av diktaren Willam Carlos Williams. Hans fru (Golshifteh Farahani) är konstnär med en egen stil på färger och mönster som fyller deras hem, hennes kläder och även reservdäckshållaren på bilen. Tillsammans har de en hund, en engelsk bulldog som varje vardagskväll får gå en runda med mannen som besöker en bar. Detta är vad den här filmen handlar om.

Det kanske inte låter så magiskt eller fascinerande, men i detta – vi kan säga anspråkslösa – vardagsliv så finns det magi, en vardagsmagi. Det finns tankar och berättelser hos människorna som åker med hans buss, det finns dramatik och känslor hos de han möter på baren. Det här är en poetiskt berättad film med utmärkta skådespelare, en vardagspoetisk film om busschauffören Paterson som skriver vardagspoesi i staden Paterson, med inspiration från stadens storhet William Carlos Williams som skrev diktverket Paterson om staden och dess grundare med samma namn. Det är poesi i sig. Filmen om Paterson är i berättandet poetisk på samma sätt som hans poesi. Njutningen ligger i detaljerna.

Här saknas en traditionell anglosaxisk dramaturgi, istället är det episoder som innehåller flera mindre episoder i ett ramverk som följer några dagar i Patersons liv. Dialogen är sparsam, skådespeleriet naturligt och utan stora gester. Den som har sett filmer av Jim Jarmusch tidigare kommer att känna igen stilen, det lugna tonfallet och en betraktande kamera. Vi tas med på en resa som sker både inuti oss själva och i berättelsen.

Det är stillsamt, vackert och på ytan enkelt som öppnar sig för ett djup. En film som lever kvar länge i mig efter att jag satt och såg den där i biosalongen på Bio Roxy i Örebro. Som poesi där varje mening och varje ord vibrerar av något mer än det skenbart enkla. Jag lämnade biosalongen med en skön, varm känsla inom mig, detta är en film som ger hopp. Rekommenderar varmt den här filmen!

Raphael Mabo

Fakta om filmen

Titel: Paterson
Regissör och manusförfattare: Jim Jarmusch
Lanseringsår: 2016
Längd: 118 minuter.

Här en film från Hollywoods radarpar, bröderna Coen. Detta är underhållande och skruvat om Hollywoods gyllene era (1930-1959, filmen tilldrar sig i början av 1950-talet). En kärleksfull hyllning till drömmar, fantasier och filmens hårt arbetande människor. Självfallet är hjälten i en film om Hollywood en producent, med ett namn som luktar hårdkokt film noir och gangsterfilm – Eddie Mannix. Han jobbar nästan dygnet runt och han tvivlar, är det värt det? Den röda tråden är produktionen av storfilmen om Jesus Kristus, sett från en romares perspektiv. Filmens hjälte och affischnamn försvinner under mystiska förhållanden och jakten på skådisen börjar, samtidigt som Eddie brottas med andra filmproduktioners problem såväl som stjärnornas besvärliga privatliv där han är en fixare som ska leverera rätt image till skvallerpressen.

Allt serveras i en färgglad technicolor-liknande rulle som är fylld av nostalgi och referenser till kända filmer och genrer. Vi serveras den känslige och väldigt konstnärlige regissören från Europa, cowboysångaren som inte kan agera men som iallafall är snygg, den obligatoriska dansen på bordet i baren utförd av matroser som ska iväg på kryssning, simstjärnan som gör akrobatiska nummer i en vattentank och så givetvis de kommunistiska manusförfattarna som lägger krokben för Eddies planer.

Detta är en metafilm, en film om film, med referenser till klassiska filmer, genrer och filmstjärnor i varje scen. Otroligt nog så fungerar det, jag köper det, jag känner med Eddie. Och George Clooney gör ett paradnummer som den försvunne storstjärnan. Dock kanske detta är en film främst för filmentusiaster som hänger med i referenserna och blinkningarna till Hollywoods storhetstid – jag är inte säker på att detta är lika roande för andra, och här ligger filmens enda egentliga brist, att den kanske är för ”nördig”.

Jag hade mycket roligt när jag såg den, finns att hyra och köpa nu.

Fakta om filmen: http://www.imdb.com/title/tt0475290/
Hyr och köplänk på iTunes: https://itunes.apple.com/se/movie/hail-caesar!/id1071328290

Sommartider nu och en fransk film som i huvudsak tilldrar sig på sommaren, en njutning för ögat med solen som glittrar över landsbygdsromantik och det parisiska stadslivet. Året är 1971 och unge Delphine (Izïa Higelin) lämnar bondgården i Sydfrankrike efter en olycklig kärleksaffär. I Paris träffar hon av en slump spanskläraren och feministaktivisten Carole (Cécile De France). Här börjar ett relationsdrama i aktivistmiljö. Det är kärlek, romantik och kamp för kvinnors rättigheter till sin egen kropp, till orgasm, abort och jämställdhet.

När jag ser detta så känner jag igen så mycket från nutiden, det är fortfarande samma kamp, samma ämnen, och har vi verkligen inte hunnit längre trots att det har gått så många år? Scenen där Delphine och Carole möts första gången, är väldigt talande. Feministaktivisterna med Carole i spetsen går stadsgatan fram och rör vid män och fäller kommentarer om män som män brukar göra mot kvinnor, det är ombytta roller och männen blir förbannade och kan inte hantera situationen. Bråk uppstår, Delphine går på samma gata och springer fram och försvarar kvinnorna i bråket, och de flyr tillsammans till bussen. I staden är rytmen snabb, diskussionerna livliga och passionen het.

När Delphines far blir sjuk och hon hemkallas till bondgården, så förändras tonen i filmen. Tempot blir långsammare, det är färre ord, mer blickar och gester, det finns en allvarsamhet och melankoli. Från stadens extroverta attityd till landsbygdens inåtvändhet. Delphine och Carole dansar på ängen medan kossorna tittar förundrat på, modern till Delphine är en konservativ och fåordig kvinna som sköter bondgårdens sysslor med allvarsam min. Mötet med den livfulla och glada parisiskan Carole blir också ett möte mellan storstad och landsbygd, mellan modernt och gammalt, progressivitet och tradition.

Skådespeleriet är fantastiskt, människorna levande och trovärdiga, och jag tycker om att fotot dröjer sig kvar vid ansikten, gester, känslor. Mycket berättas utan ord, dialog eller berättarröst. Jag tycker mycket om det, det fungerar väldigt bra och låter tittaren verkligen fördjupa sig i filmen och känna med karaktärerna. Bilden är bred och vyerna storslagna. Musiken passande lågmäld i bakgrunden, förutom vid filmens återkommande heta passionerade scener.

Filmen rymmer både glädje och sorg, ilska och passion, men mest av allt finns ett djup och en tyngd som verkligen berör. Det här är en bra och tankeväckande film, excellent utfört.

Jag var och såg ”The Dressmaker” nyligen i ett halvfullt biografrum i Örebro. Det var en spännande upplevelse. Filmen bygger på en roman av Rosalie Ham och utspelar sig i en liten by ute på landsbygden i Australien år 1951. Inledningen är tung, dramatisk och visar upp en förkärlek för ovanliga bildvinklar, storslagna scenerier och snäva närbilder. Det torra och ödesmättade landskapet bidrar till den dramatiska och ödesmättade känslan i filmen. Huvudpersonen ”Tilly” blev utslängd från sin födelseby vid 10 års ålder och efter att ha gjort succé som sömmerska och modedesigner i Paris återvänder hon till sin by efter 25 år för att besöka sin mor och för att reda ut händelser i sin barndom. Hon möts av fiendeskap och byns konflikter väcks upp till ytan av hennes ankomst, men hon möter även kärlek och romantik och oväntad vänskap.

Filmen är en känsloladdad och färgstark resa som rör sig mellan det burleska, dramatiska och djupt sorgsna. Detta är en svart och skruvad dramakomedi med oväntade vändningar. Jag berördes starkt av karaktärerna och det fina skådespeleriet. När man tror sig veta hur allt är och verkar, när filmen tycks landa i ett rosafärgat skimmer så börjar katastroferna avlösa varandra i en strid ström fram till den dramatiska upplösningen.

Dialogen är underhållande och fylld av dräpande, bitska one-liners och svar på tal, skådespelarna tar ut svängarna och kläderna är fantastiska – vad annat är att vänta där huvudpersonen är sömmerska? Samtidigt med humorn så fastnar skrattet i halsen, för svärtan är djup och tung och visar upp människors vansinne. Ingredienserna är hämnd, svartsjuka, mord, otrohet, lojaliteter, alkohol, galenskap, dekadens, kvinnans frigörelse och maktkamper, samt självfallet romantik.
I bakgrunden finns metareferenser till både Shakespeare’s tragedi ”Macbeth” och Billy Wilders mörka film-noir komedi ”Sunset Boulevard”, som på ett intelligent sätt är närvarande genom filmen och ger dramatiken en ytterligare dimension. Detta är en film som fortsätter och lever i sinnet även efter att den tagit slut, vilket är ett högt betyg.

 

Raphael Mabo

Jag har skrivit en recension av ”Tracks” som finns här. Det är en film som jag blev betagen i, verkligen. En stark upplevelse på bio. 

Raphael Mabo

Två ungdomar av skilda klasser, han arbetare och hon överklass, möts en sommar i en liten ort på landsbygden och förälskar sig i varandra. När hon börjar gymnasiet i storstaden så separeras de och andra världskriget kommer emellan, där han tar värvning.

Ja det låter som ett klassiskt drama och det har gjorts förr, men denna film har en särskild inramning och oväntad skruvning av berättelsen, tillsammans med starka skådespelarprestationer och ett färgstarkt foto, som gör att jag blir betagen. Den är romantisk, välspelad, rolig och sorgsen. En härlig film att se när regnet strilar ner denna sommar. Finns att hyra, bl a på iTunes. 

Raphael Mabo

MV5BMTQ0ODg1OTQ2Nl5BMl5BanBnXkFtZTgwNTc2MDY1MDE@._V1_SY317_CR1,0,214,317_Den stora skönheten är Paulo Sorrentinos mångfaldigt prisbelönta Oscarsvinnande italienska film med must, färg, många karaktärer, mycket dialog och en inblick i ett dekadent Romerskt nattliv med yta, alkohol och droger, sexuella utsvävningar, stil och manér – och existensiell ångest med återkommande hänvisningar till författare som Proust och Flaubert.

Filmen drar igång med ett extravagant party och födelsedagsfest för den 65-årige Jep, en journalist och författare känd för att ha skrivit en roman som gjorde stor succé när den kom och sedan blev det ingen mer roman skriven. Huvudpersonen är som en melankolisk och sorgsen Woody Allen i vit kostym med gul näsduk i kavajfickan och under sommarhatten finns ett soligt leende som fäller cyniska och dräpande kommentarer medan han rör sig bland innefolket och den rika kultureliten där palats, pool och långa partynätter är obligatoriska tillbehör. Och givetvis finns här även föryngringsdoktorn med botox-sprutan med, han som tar emot klienter på löpande band.

Som kontrast finns i bakgrunden ett kloster med nunnor, barn, vacker körsång och en åldrad kardinal som istället för livets stora och andliga frågor hellre vill diskutera matlagning och kryddor, medan skratten och glädjen är på ytan i en drömsk lek. När filmen börjar kännas färdig och klar, så lägger filmen i en ny växel genom en känslomässig konfrontation med Jeps ungdkomskärlek och återstoden av filmen blir en resa i mer existensiella reflektioner där barndomens minnen och svunna kärlekar kontrasterar mot nuet.

Trots att filmen levererar flera träffsäkra poänger så blir det aldrig riktigt roligt, inte på det där skrattande sättet, utan filmen håller en jämn sinnesstämning av en slags lättsam sorgsen och reflekterande melankoli från första rutan till den sista. Det är mer en allvarsam samtidsironi än slapstick.

Detta är en film med tydliga kontraster och polariteter; det är liv och död, skratt och sorg, rikedom och fattigdom, yta mot djup och religion, kapitalism mot kommunism, barn och vuxna, drömmen om romantisk kärlek som ställs mot sexuell lust. Det är fåfängans marknad och tillfälligheternas spel som kontrast till Roms vackra och stolta arkitektur och detaljrika skönhet.

Filmen är fylld av symbolik, detaljer och en rörlig betraktande kamera som rör sig mellan perspektiv på ett lekfullt sätt. Det synnerligen genomtänkta kameraarbetet innebär en visuell fest, som tillsammans med utmärkt och trovärdigt skådespeleri gör en välgjord film som håller intresset hos betraktaren vid liv, trots att den saknar egentlig början, slut och klassisk dramaturgi. Den slutar lika plötsligt som den börjar, och det emellan är episoder i Jeps liv bland hans vänner under en sommar i Rom.

En samhällskritisk film om det moderna stadslivet och tidsandan, som väcker tankar utan att leverera några lösningar eller svar. En viktig film på många sätt. Vart är samhället på väg, egentligen?

En aktuell film i samma italienska tradition och anda som Ettore Scolas ”Vi som älskade varann så mycket” och Federico Fellinis ”Det ljuva livet”, om än med mer svärta.

Raphael Mabo

Den store Gatsby är en film som har blivit sågad av den svenska kritikerkåren, men jag tyckte om den. Den är två och en halv timme lång, ändå upplevde jag den aldrig som för lång eller tråkig utan den var intressant hela vägen från början till slutet.

Scenografin och kostymeringen är förstklassig och stor vikt har lagts vid det visuella med många och häpnadsväckande kameraåkningar. I början är det ett snabbt tempo på den visuella festen, men när historien fördjupas sänks tempot och kameran vågar dröja sig kvar vid ansikten, människor och händelser. 

Under det visuellt spektakulära finns en känslig och intressant historia med drama och romantik. Historien tilldrar sig sommaren 1922, en tid av flödande optimism hos överklassen och de nyrika. Leonardo DiCaprio gör huvudrollen som den extraordinära Jay Gatsby, och han är formidabel i sin roll. Han levererar en perfekt avvägning mellan överspel och subtila uttryck. En man med pondus och samtidigt en ungdomlig romantiker och ibland en klädsam pojkaktighet som lyser igenom. Detta är en av DiCaprios bättre rollprestationer på senare tid.

Jay Gatsby är mannen som kommer från ingenstans och plötsligt har ett enormt hus till vilket han bjuder in societeten till stora fester varje helg. På andra sidan viken bor Tom och Daisy Buchanan. Jay känner Daisy sedan tidigare, han har haft en romantisk flört med Daisy innan första världskriget kom emellan, och nu vill han åter komma i kontakt med henne. Möjligheten för detta öppnar sig när Daisys kusin Nick, trovärdigt spelad av Tobey Maguire, flyttar in i en liten stuga bredvid Jays stora hus och Jay erbjuder sin vänskap. 

Tom Buchanan (Joel Edgerton) är född i en överklassfamilj och han ser ner på människor av enklare ursprung, han har en tydlig förkärlek för polospel, whisky och kvinnor. Daisy (Carey Mulligan) är en överklasskvinna som är besviken på sin makes ständiga otrohet, och hon minns sitt romantiska äventyr med Jay Gatsby innan hon gifte sig med Tom. 

En serie av dramatiska händelser och maktspel tar sin början, driven av klasskillnaden mellan Tom och Jay, med Nick som berättaren som rör sig i båda lägren. 

Alla skådespelare gör ett bra jobb och karaktärerna är i stort trovärdiga, även om jag upplever den bortskämda Daisy som alltför endimensionell jämfört med de andra och Tom som en karikatyr av en machoman från överklassen. Karaktärerna Jay och Nick är de mest utvecklade och de som också får mest utrymme i filmen, deras vänskaps utveckling berör.

Varje scen är omsorgsfullt visuellt komponerad fyllda med kärleksfulla referenser och symboler till jazzens storhetstid i det glada 20-talet. Detta är även en film som kritiserar och visar upp det absurda i klasskillnader och omåttligt överdåd.

Min främsta kritik mot filmen är musiken. Flera scener innehåller 20-talets jazz och charleston satt i en modern kontext av trummaskiner, synthesizers och rytmisk prat-sång. För mig skär det sig och illusionen av 20-talet får sig en törn, istället blir filmen genom detta som en dröm. Med mer äkta charleston och jazz, som på den tiden det begav sig, så hade jag uppskattat filmen mer. Nu känns musiken som en onödig anpassning till en modern publik.

Detta är en film om hopp och tro, om att följa sina drömmar. Jag rekommenderar den.
Nu såg jag 2D versionen, inte 3D och det är jag glad för. Jag tror att mängden kameråkningar  i början av filmen hade kunnat bli för mycket i 3D.

Jag ger filmen betyg 3 av 5 möjliga, med mer trovärdig musik hade den fått en fyra.