You are currently browsing the category archive for the ‘film och teater’ category.

Jag har skrivit en recension av ”Tracks” som finns här. Det är en film som jag blev betagen i, verkligen. En stark upplevelse på bio. 

Raphael Mabo

Annonser

Två ungdomar av skilda klasser, han arbetare och hon överklass, möts en sommar i en liten ort på landsbygden och förälskar sig i varandra. När hon börjar gymnasiet i storstaden så separeras de och andra världskriget kommer emellan, där han tar värvning.

Ja det låter som ett klassiskt drama och det har gjorts förr, men denna film har en särskild inramning och oväntad skruvning av berättelsen, tillsammans med starka skådespelarprestationer och ett färgstarkt foto, som gör att jag blir betagen. Den är romantisk, välspelad, rolig och sorgsen. En härlig film att se när regnet strilar ner denna sommar. Finns att hyra, bl a på iTunes. 

Raphael Mabo

MV5BMTQ0ODg1OTQ2Nl5BMl5BanBnXkFtZTgwNTc2MDY1MDE@._V1_SY317_CR1,0,214,317_Den stora skönheten är Paulo Sorrentinos mångfaldigt prisbelönta Oscarsvinnande italienska film med must, färg, många karaktärer, mycket dialog och en inblick i ett dekadent Romerskt nattliv med yta, alkohol och droger, sexuella utsvävningar, stil och manér – och existensiell ångest med återkommande hänvisningar till författare som Proust och Flaubert.

Filmen drar igång med ett extravagant party och födelsedagsfest för den 65-årige Jep, en journalist och författare känd för att ha skrivit en roman som gjorde stor succé när den kom och sedan blev det ingen mer roman skriven. Huvudpersonen är som en melankolisk och sorgsen Woody Allen i vit kostym med gul näsduk i kavajfickan och under sommarhatten finns ett soligt leende som fäller cyniska och dräpande kommentarer medan han rör sig bland innefolket och den rika kultureliten där palats, pool och långa partynätter är obligatoriska tillbehör. Och givetvis finns här även föryngringsdoktorn med botox-sprutan med, han som tar emot klienter på löpande band.

Som kontrast finns i bakgrunden ett kloster med nunnor, barn, vacker körsång och en åldrad kardinal som istället för livets stora och andliga frågor hellre vill diskutera matlagning och kryddor, medan skratten och glädjen är på ytan i en drömsk lek. När filmen börjar kännas färdig och klar, så lägger filmen i en ny växel genom en känslomässig konfrontation med Jeps ungdkomskärlek och återstoden av filmen blir en resa i mer existensiella reflektioner där barndomens minnen och svunna kärlekar kontrasterar mot nuet.

Trots att filmen levererar flera träffsäkra poänger så blir det aldrig riktigt roligt, inte på det där skrattande sättet, utan filmen håller en jämn sinnesstämning av en slags lättsam sorgsen och reflekterande melankoli från första rutan till den sista. Det är mer en allvarsam samtidsironi än slapstick.

Detta är en film med tydliga kontraster och polariteter; det är liv och död, skratt och sorg, rikedom och fattigdom, yta mot djup och religion, kapitalism mot kommunism, barn och vuxna, drömmen om romantisk kärlek som ställs mot sexuell lust. Det är fåfängans marknad och tillfälligheternas spel som kontrast till Roms vackra och stolta arkitektur och detaljrika skönhet.

Filmen är fylld av symbolik, detaljer och en rörlig betraktande kamera som rör sig mellan perspektiv på ett lekfullt sätt. Det synnerligen genomtänkta kameraarbetet innebär en visuell fest, som tillsammans med utmärkt och trovärdigt skådespeleri gör en välgjord film som håller intresset hos betraktaren vid liv, trots att den saknar egentlig början, slut och klassisk dramaturgi. Den slutar lika plötsligt som den börjar, och det emellan är episoder i Jeps liv bland hans vänner under en sommar i Rom.

En samhällskritisk film om det moderna stadslivet och tidsandan, som väcker tankar utan att leverera några lösningar eller svar. En viktig film på många sätt. Vart är samhället på väg, egentligen?

En aktuell film i samma italienska tradition och anda som Ettore Scolas ”Vi som älskade varann så mycket” och Federico Fellinis ”Det ljuva livet”, om än med mer svärta.

Raphael Mabo

Den store Gatsby är en film som har blivit sågad av den svenska kritikerkåren, men jag tyckte om den. Den är två och en halv timme lång, ändå upplevde jag den aldrig som för lång eller tråkig utan den var intressant hela vägen från början till slutet.

Scenografin och kostymeringen är förstklassig och stor vikt har lagts vid det visuella med många och häpnadsväckande kameraåkningar. I början är det ett snabbt tempo på den visuella festen, men när historien fördjupas sänks tempot och kameran vågar dröja sig kvar vid ansikten, människor och händelser. 

Under det visuellt spektakulära finns en känslig och intressant historia med drama och romantik. Historien tilldrar sig sommaren 1922, en tid av flödande optimism hos överklassen och de nyrika. Leonardo DiCaprio gör huvudrollen som den extraordinära Jay Gatsby, och han är formidabel i sin roll. Han levererar en perfekt avvägning mellan överspel och subtila uttryck. En man med pondus och samtidigt en ungdomlig romantiker och ibland en klädsam pojkaktighet som lyser igenom. Detta är en av DiCaprios bättre rollprestationer på senare tid.

Jay Gatsby är mannen som kommer från ingenstans och plötsligt har ett enormt hus till vilket han bjuder in societeten till stora fester varje helg. På andra sidan viken bor Tom och Daisy Buchanan. Jay känner Daisy sedan tidigare, han har haft en romantisk flört med Daisy innan första världskriget kom emellan, och nu vill han åter komma i kontakt med henne. Möjligheten för detta öppnar sig när Daisys kusin Nick, trovärdigt spelad av Tobey Maguire, flyttar in i en liten stuga bredvid Jays stora hus och Jay erbjuder sin vänskap. 

Tom Buchanan (Joel Edgerton) är född i en överklassfamilj och han ser ner på människor av enklare ursprung, han har en tydlig förkärlek för polospel, whisky och kvinnor. Daisy (Carey Mulligan) är en överklasskvinna som är besviken på sin makes ständiga otrohet, och hon minns sitt romantiska äventyr med Jay Gatsby innan hon gifte sig med Tom. 

En serie av dramatiska händelser och maktspel tar sin början, driven av klasskillnaden mellan Tom och Jay, med Nick som berättaren som rör sig i båda lägren. 

Alla skådespelare gör ett bra jobb och karaktärerna är i stort trovärdiga, även om jag upplever den bortskämda Daisy som alltför endimensionell jämfört med de andra och Tom som en karikatyr av en machoman från överklassen. Karaktärerna Jay och Nick är de mest utvecklade och de som också får mest utrymme i filmen, deras vänskaps utveckling berör.

Varje scen är omsorgsfullt visuellt komponerad fyllda med kärleksfulla referenser och symboler till jazzens storhetstid i det glada 20-talet. Detta är även en film som kritiserar och visar upp det absurda i klasskillnader och omåttligt överdåd.

Min främsta kritik mot filmen är musiken. Flera scener innehåller 20-talets jazz och charleston satt i en modern kontext av trummaskiner, synthesizers och rytmisk prat-sång. För mig skär det sig och illusionen av 20-talet får sig en törn, istället blir filmen genom detta som en dröm. Med mer äkta charleston och jazz, som på den tiden det begav sig, så hade jag uppskattat filmen mer. Nu känns musiken som en onödig anpassning till en modern publik.

Detta är en film om hopp och tro, om att följa sina drömmar. Jag rekommenderar den.
Nu såg jag 2D versionen, inte 3D och det är jag glad för. Jag tror att mängden kameråkningar  i början av filmen hade kunnat bli för mycket i 3D.

Jag ger filmen betyg 3 av 5 möjliga, med mer trovärdig musik hade den fått en fyra.