You are currently browsing the category archive for the ‘Filosofi’ category.

Vi börjar närma oss konsumtionens högtid, och jag reflekterar över att världen och människors umgängen har blivit mer abstrakta och mer fjärmande från naturen. Jag gick i skogsmulleskolan när jag var barn, jag såg grodyngel i vattendrag, och vintrar och somrar följde jag med familjen ut i skog och mark. I vårt samhälle behandlas djur ofta som produkter istället för som djur, produkter istället för levande varelser som bryr sig om, känner och reflekterar över sin omvärld. Som boskaps- och hönsindustrin, till exempel. Jag märker även en alienation i dagens samhällsdebatt som innehåller mycket markeringar och gränsdragningar mot människor av olika kulturella bakgrunder, som att olika kulturer och att kulturell mångfald är ett problem – istället för att se att vi alla hör till Jorden.

Så läser jag artikeln Ekologisk läskunnighet och naturrelationernas abstraktion i Antropocen 1 och jag tänker att här funderar Ebba Lisberg Jensen om sådant som jag också reflekterar över. Hon tar upp att människan idag inte längre kan läsa av och förstå naturen som förr, det blir en biologisk analfabetism. När människan levde närmare naturen än idag, så användes människans sinnen för att läsa av och förstå naturen, detta var tiden innan GPS, datorer, väderstationer och det industriella jordbruket och den industriella djurhållningen. Att läsa av naturen var centralt för människans överlevnad, det handlade om liv eller död – att kunna se när stormar var på väg ute på ett öppet hav, eller att skilja nyttiga örter och kryddor från giftiga, att hinna ta in skörden innan regnet.

Hennes vinkling i artikeln är vad som händer med oss människor när denna ”biologiska anfalfabetism” breder ut sig. Hon tar upp att språket utarmas, att naturen blir mer generaliserad och abstrakt och därmed otydliggörs i språket, vilket i sin tur påverkar människans upplevelse av naturen och gör den mer allmän och oprecis – människan skapar alltmer distans mellan sig själv och naturen. Det är med hjälp av språket, det lingvistiska systemet, som vi förhöjer och detaljerar vår upplevelse av naturen därför att lingvistiken hjälper oss med strukturen i vår perception. Det är med hjälp av språket som vi urskiljer detaljer i vår upplevelse. Hon exemplifierar detta med växten brunnäva (Geranium phaeum L.) som trots sitt namn har en lila färg, en mörklila färg, men när den fick sitt namn så fanns inte lila som en färg och då såg växten brun ut. Brun var den närmaste referensen för färgen, och att benämna den med en nyans av brunt gör att den försvinner bland andra bruna växter, men när vi är medvetna om färgen lila så ser vi denna växt tydligare och hur den särskiljer sig från bruna växter.

Detta handlar om att orden behövs för att skapa uppmärksamhet och särskillnad, vilket då förhöjer och tydliggör vår upplevelse av naturen. När orden saknas genom att de upphör från vardagsmedvetandet, från vardagsspråket, så minskas vår upplevelse av naturen, vi ser, märker och upplever färre detaljer, naturen blir mindre och mer onyanserad för våra sinnesintryck. I det förindustriella samhället så inrymde vardagsspråket mångfaldigt fler ord för naturfenomen än vardagsspråket rymmer idag, just för att det behövdes för livet före industrialismen, massproduktionen och de tekniska landvinningarna.

Ebba Lisberg Jensen tar även upp att ekologisk läsbarhet inte enbart handlar om ord, utan det handlar även om inlärd förmåga i våra kroppar. Hon ger ett exempel med en ung flicka som ramlar av en stock för hon väntar sig ett ryggstöd. Förmågan att klara sig i naturen, att gå i skog och mark och hantera den, den börjar försvinna – framförallt hos de som växer upp i städerna. Stadslivet är så fjärmat från naturen, det är en av människor konstruerad verklighet som på det sätt som många städer är byggda idag skapar en distans till naturen och till djur, själva fundamentet för mänskligt liv. Denna distans ökar genom sociala mediers allt ökande betydelse, att vi människor tillbringar mer tid att läsa av läsplattor, mobil- och dataskärmar än att uppleva naturen, vara i naturen, se, uppleva, umgås med naturen. Den virtuella verkligheten ökar i betydelse på bekostnad av den faktiska och naturliga verkligheten.

Vad händer med oss människor när rötterna till naturen domnas av eller till och med är borta helt? Vad händer med oss människor av denna allt ökande graden av abstraktion?

Jag menar, att när vi människor fjärmar oss från naturen så innebär det att känslan för naturen sjunker undan, att omsorgen för naturen minskar. Omsorg till djur och andra människor ser jag som kopplat till omsorgen för naturen, jag ser det som att allt detta hänger ihop. Vi kommer av naturen, oavsett vilka etniciteter, kulturella bakgrunder eller religioner eller livsåskådningar, så kommer vi alla av naturen – vi ingår i naturen, vi är en del av den och vi tillsammans behövs i världen för att arbeta med naturen istället för som nu emot naturen.

Konsumtionssamhället ser jag som en följd av distans till naturen, det bygger på en idé om att vår jord har oändliga resurser och det bygger på ett fjärmande, framförallt ur det västerländska perspektivet – för konsumtionssamhällets produkter massproduceras i länder långt borta och med råvaror tagna långt borta från den västeuropeiska närmiljön. Detta innebär även att den extrema miljöpåverkan som denna tillverkning och råvarukonsumtion ger upphov till, också finns längre bort. Det blir något diffust, något som inte rör en själv riktigt.

Djurplågeriet och den allt mer okänsliga industriella djurhållningen ser jag också som en följd av denna distansering från naturen. På samma sätt som vi inte ser träden, växterna och naturens kullar som har förstörts av den nya tekniska prylen av senaste modellen som vi nyss har köpt, så ser vi inte djurens plågade inskränkta liv när vi ser en plastförpackad köttbit i stormarknadens livsmedelsdisk. Och många kan inte längre avläsa djurs kroppsspråk, kan inte längre umgås naturligt med djur, det inlärs inte naturligt för den som växer upp i storstadens asfalt och betongmarker. Djur blir aliens, främlingar, något man hittar i charken i kvarterets livsmedelsbutik.

Ett fjärde symptom som jag tror hör samman med industrialismen och fjärmandet från naturen, det är den ökande individualismen på kollektivets bekostnad. Det tillhör urbaniseringen, det självständiga och individuella livet i storstaden. Vi är inte behov av kollektivt samarbete och samverkan idag som i det förindustriella bondesamhället. Detta gör även att kontakten mellan oss människor har minskat, jag pratar nu om verklig kontakt öga för öga, hand för hand, där vi ser, möter och känner varandra. Vi har fått många ensamma på grund av detta. Nu vet jag att det finns flera som är fullt bekväma med denna utveckling, men jag känner samtidigt en oro för den. Internet och sociala medier fyller vissa kommunikationsbehov, men blir ändå bara ett surrogat till riktiga möten i den fysiska verkligheten. Jag ser en risk i att sociala medier överanvänds vilket ökar abstraktionen och distanseringen mellan människor, att det blir ”filterbubblor” där vi inte längre ser varandra utan bara de som bekräftar våra egna synsätt och fördomar, vilket i sin tur ökar markering och aggressioner gentemot olika folkgrupper. Näthat etc.

Jag tror att vi behöver återknyta kontakten med naturen för att rädda miljön och kunna skapa fungerande och ekologiskt hållbara livsmiljöer, jag tror inte att detta måste innebära att vrider klockan tillbaks till den förindustriella perioden och lever exakt på samma sätt. Däremot tror jag att vi kan hitta kunskap från förr, som nu håller på att försvinna, som vi kan inspireras av i skapandet av en ny värld med en ny riktning från där vi finns idag. Jag tror att vi kan utveckla storstäderna till att innehålla mer natur.

Vi byggde storstäderna för att bemästra naturen, vi människor skulle visa oss som Gudar och arkitekter över planeten. Nu är det dags att öppna upp städerna för naturen, låta naturen komma in mer och vara en del av våra liv. Fler gröna ytor, vertikal odling, välkomna även djuren in i städerna för en grön och hållbar utveckling.

För detta behöver vi samarbeta och samverka. Jag ser det finns initiativ ute i landet, som en ny ”gröna vågen” a’la kollektivets 70-tal. Många ungdomar som samlas och ger sig ut och vill bygga, skapa och föra nya liv, utifrån nyckelord som hållbar utveckling, permakultur, enkelhet. Där ligger vårt hopp som mänsklighet, genom dessa initiativ kan vi återerövra naturen genom att bli en del av den igen, och lära oss att avläsa naturen igen – öka vår läsförståelse för djur och natur och därmed öka vår miljömässiga vokabulär.

Raphael Mabo

Fotnoter:

  1. Ebba Lisberg Jensen. Ekologisk läskunnighet och naturrelationernas abstraktion i Antropocen. Kulturella perspektiv 1, 2016.

Information om Kulturella perspektiv

Annonser

På internetforum, i diskussioner till artiklar och på Facebook, så lägger jag märke till det som jag uppfattar som en ökande ateistisk aggressiv aktivism. Ett klassiskt argument hos dem är att religionsfrihet måste innebära frihet från religion i samhället. Om vi nu för en stund bortser från problematiken att avgöra vad som är religion, tro, andlighet, ateism, icke-tro, och vem som avgör det (även i akademiska kretsar finns det olika uppfattningar om vad som är vad och en bredd mellan definitioner), och för enkelhetens skull för denna diskussion utgår från att detta ändå går att definiera på ett sätt som människor är överens om – Betänk nu detta: 

Vi har ett samhälle bestående av troende och icke-troende, av religiösa och icke-religiösa, av andliga och de med en materialistisk syn på tillvaron. I det offentliga rummet, på våra gator, i parker, på sjukhus, i skog och mark, så rör sig dessa människor. 
Troende, religiösa och andliga kan bära symboler, smycken och klädesplagg som visar deras livssyn, och materialistiska, icke-troende, icke-andliga materialister kan bära klädesplagg som saknar detta. En troende, andlig eller religiös person kan sitta i en park och be eller meditera, en ateist, icke-troende och icke-andlig kan avstå från sådana aktiviteter. 

Religionsfriheten och trosfriheten som vi har i Sverige tillåter en frihet att ha denna spännvidd hos människor, en bred spännvidd mellan andliga, religiösa, troende och ateistiska, icke-religiösa, icke-andliga uttryck och beteenden i det offentliga rummet. I det offentliga rummet så möter ateister, icke-religiösa och icke-troende de som är troende, religiösa och andliga, och de som är andliga, religiösa och troende möter ateister, icke-troende och icke-religiösa. Människor i det offentliga rummet möter följaktligen både religion och icke-religion, ateister och troende, andliga och materialister, och uttryck för allt detta.

En frihet från religion, andlighet och trosuppfattning i det offentliga rummet, som många ateistiska aktivister strävar efter, det skulle innebära att denna balans och jämvikt rubbas och att troende, religiösa och andliga skulle lämna detta hemma och i det offentliga rummet klä sig och uttrycka sig som ateister, icke-troende och icke-andliga. Om vi har kravet på frihet från religion, andlighet och tro i det offentliga rummet så bör vi alltså samtidigt ha krav på frihet från ateism, icke-tro och icke-religion i det offentliga rummet – att ateisterna, icke-religiösa och icke-troende lämnar det hemma. 
Då får vi att religiösa, troende och andliga klär sig, uttrycker sig och beter sig som ateister, icke-troende och icke-religiösa, samtidigt som ateister, materialister och icke-troende beter sig som troende, andliga och religiösa.
 
Det verkar ju rätt krångligt, så då tycker jag att det är enklare att låta människor vara som de är och att vi istället fortsätter att tillåta denna bredd mellan religion, andlighet, troende, ateism, materialism och icke-religion som vi gör nu. Istället för aggression mellan grupper, låt oss respektera människors val av livsåskådning där vi tillåter alla att finnas i det offentliga rummet. Låt oss tolerera och respektera andra människor. 

Vi människor är inte historielösa och jag tror på kunskap och bildning även för framtidens samhälle för jag tror på att för att hitta en riktning framåt är det även bra att veta varifrån man kommer. Humaniora och samhällskunskap ger oss överblick över samhällets utveckling och människans utveckling, det handlar om att förstå människorna och världen som vi lever i. 

Jag har ju valt inriktningen etnologi för mina högre studier, och en inriktning inom etnologi är att se ”den andre” och hur detta bildas i samhället, hur vi skapar kultur i förhållande till varandra. Detta kan innebära forskning på utanförskap, särskilnad, grupperingar, mediabilder och myter. Vi människor tror väldigt mycket, särskilt om människor som kommer från andra ställen. Dessa myter skapar främlingsfientlighet och vandringssägner där man skapar utanförskap och ”vi” och ”dom”. Vad många forskare inom etnologi ägnar sig åt det är att belysa detta, visa upp att detta finns och hur det skapas och även att visa att detta just är myter, det är negativa diskurser som inte stämmer med verkligheten, det är massmediala bilder och politiska bilder som skapar avstånd mellan människor, det är selektiv nyhetsrapportering som bara berättar problem och negativitet – nyhetsrapportering som utgår från att problem säljer. Det gör att de positiva bilderna och berättelserna, som faktiskt finns, inte kommer fram och så blir det snedvridet. Människor tror på dessa negativa bilder och tror det är det enda som finns, eftersom det är vad massmedia rapporterar.

Etnologi bidrar till att slå hål på myterna och att det finns positiva berättelser, andra sidor, andra synsätt. Etnologi bidrar till mångfald och mänskliga möten. Etnologi hjälper oss att förstå det mångkulturella samhället och det är ett verktyg att använda i det.

Raphael Mabo
Akademiker med etnologi som huvudämne och idéhistoria som biämne.

För att spinna vidare på Indien och hinduismen, och min förra text om Baghavad Gita, så vill jag säga det att –
När vi har frid i oss själva, när vi har lycksalighet – inte den tillfälliga falska och övergående lyckan som kommer av tillfällig tillfredsställelse av vår längtan och lustar – , då påverkar detta samhället till mer frid, lycka och osjälviskhet. Vi har Mahatma Gandhis ord – ”Var den förändring du vill se i världen”. Personlig utveckling hos individen, såsom finns i Baghavad Gita och i flera andra hinduistiska texter, utvecklar också samhället. En samhällsförändring som kommer inifrån individen. För att skapa ett samhälle byggt på kärlek behöver du uppleva och känna kärlek inuti, du behöver vara kärlek för att kunna bygga samhället av kärlek. Du behöver vara i frid och fred med dig själv för att vara utan krig, våld och konflikt med andra människor. Du behöver vara i fred med dig för att vara rättvis mot andra.

När du är i frid, lycka, osjälviskhet och kärlek, så agerar du ut detta i världen och omgivningen omkring dig och du skapar strukturer och förhållanden som utgår från detta. Den som är i frid och fred med sig själv, den är också detta med omgivningen och därför är den personen utan krig, utan konflikt, utan osämja. Yoga och meditation är för att kultivera detta inuti sig. Bhakti yoga (hyllning av det gudomliga genom sång och dans) öppnar hjärtat och sprider kärleken inuti sig själv och sin omgivning.

Härav följer att de orättvisor och konflikter vi ser i världen, de beror på att människor saknar frid och kärlek i sig själva. De som krigar, gör det för de har krig inom sig. När människor upptäcker enheten med allt, som är det som visas i flera hinduistiska texter som en grundtanke – allas själar kommer från Det Enda, från enhet – och desa själar finns inte enbart i människan utan även i naturen – så kan människan se att varje man är en älskad broder och varje kvinna en älskad syster, och därmed visa medkänsla för allt liv och allt levande – inte bara människan utan även djuren och naturen. Krig, miljöförstöriing, våld mot djur, allt är effekter av kriget inuti människan, ett krig som styrs av egot – egoismen. Egot och egoismen är självet i disharmoni och obalans, egot är det sjuka självet. Självet som friskt är i frid, kärlek och osjälviskhet och medkänsla med allt. Och ett sådant själv bidrar till fred, kärlek och rättvisa i världen – det är en fundamental utgångspunkt för en harmonisk värld där alla människor får plats och älskas som de är.

I ett Indien av hundratals miljoner människor och begränsade materiella resurser och strukturer, så är det givetvis en utmaning att behålla friden och kärleken, osjälviskheten. Det kan t o m vara en utmaning att uppleva frid och kärlek ens tillfälligtvis. Men vi människor kan sträva mot det och göra vårt bästa för det och därmed för varandra.

När det kommer inifrån så är det äkta, är du visar kärlek till en annan människa för du är i frid och fred med dig själv så blir det en annan kvalitet än om du visar kärlek för att du har fått höra att det är vad du ska göra. När man är i frid och fred med sig själv så kan man inte låta bli att visa kärlek, det kommer av sig självt, det är naturligt och det finns ingen som behöver tala om för en att man ska göra det. Det händer och uppstår som en följd av den inre friden och lycksaligheten.

Raphael Mabo
Skribent, zen-coach och student i etnologi och idéhistoria

Det går en intressant serie på Kunskapskanalen som heter ”Från öst till väst, mellanösterns historia”. Igår gick avsnitt 4 ”den muslimska renässansen”. Avsnittet tog upp det arabiska och muslimska inflytandet på den europeiska renässansen. Mycket på grund av att stora delar av Spanien var under arabiskt och muslimskt inflytande under flera hundra år och därigenom var ”vägg i vägg” med övriga Europa. Bland annat togs staden Toledo upp som ett kulturellt och vetenskapligt centrum.

Några saker som avsnittet tog upp:

De grekiska filosoferna fanns översatta till arabiska, och det grekiska inflytandet gjorde att arabvärlden och muslimerna hade ett försprång gällande kultur, konst och vetenskap gentemot det kristna Europa. När dessa böcker började översättas från arabiskan till latinet, så tog sig det kristna Europa ut ur ”medeltidens mörker” (som det sades i programmet) och det arabiska inflytandet startade den europeiska renässansen.

En stor draghjälp för Europas vetenskapliga utveckling var den arabiska översättningen av Aristoteles, och att det fanns en arabisk kommentator som hade förklarat vad Aristoteles egentligen menade. Aristoteles ansågs svårläst, men denne kommentator gjorde läsningen och förståelsen enklare. Både Aristoteles och kommentatorns texter översattes till latinet och spred sig ut på de europeiska lärosätena.

Idén med universitet kommer från araberna och den muslimska världen.

De stora katedralerna byggdes med hjälp av de indoarabiska siffrorna, för det var enklare och ett mer effektivt system än de klassiska romerska siffrorna.

Kopernikus byggde sina idéer på vetenskapliga framsteg hos arabiska och muslimska astronomer. Bland annat så använde han en modell för att förklara en synvilla om planeters rörelse, som var baserad på en modell som redan fanns hos en arabisk astronom långt före Kopernikus.

Spridningen av dessa böcker, i latinska översättningar från arabiskan, hade en stor betydelse för den västerländska vetenskapliga revolutionen redan innan boktryckarkonsten. Och jag tycker nog det finns fog att säga att den vetenskapliga revolutionen började innan boktryckarkonsten, den började hos araberna och det som hände genom boktryckarkonsten som katalysator förhöjde och förstärkte den utveckling som redan fanns, den process som redan var igång.

För den som är intresserad finns avsnittet här på SVT Play.

www.svtplay.se/video/380758/del-4-av-7-den-muslimska-renassansen

Raphael Mabo
Skribent, zen-coach och student i etnologi och idéhistoria

 

 

Jag tror på ett samhälle där människor får verka och skapa utefter den längtan som bor i varje människa. Jag tror på ett samhälle där människor kan möta andra utan rädsla eller fientlighet. Jag tror på ett samhälle där våra olikheter i personligheter, trosuppfattning, hudfärg och etnisk bakgrund ej är ett hinder för möten, utan tvärtom innebär en inspirerande dynamik och mångfald för jag tror vi kan lära av varandra och om vi alla är precis likadana vad har vi att ge, lära och visa varandra?

Min vision om samhället förutsätter yttrandefrihet och därmed även religionsfrihet. Jag anser att vi inte ska ha en stat som lägger sig i vilket val av religion vi har, vi ska ha rätt att ha vilken religion som helst och få utrycka denna i det offentliga rummet. För mig berikar mångfald och mångkulturalism samhället, jag tror vi expanderar som människor.

Raphael Mabo
Skribent, zen-coach och student i etnologi och idéhistoria