You are currently browsing the category archive for the ‘kulturforskning’ category.

Vi börjar närma oss konsumtionens högtid, och jag reflekterar över att världen och människors umgängen har blivit mer abstrakta och mer fjärmande från naturen. Jag gick i skogsmulleskolan när jag var barn, jag såg grodyngel i vattendrag, och vintrar och somrar följde jag med familjen ut i skog och mark. I vårt samhälle behandlas djur ofta som produkter istället för som djur, produkter istället för levande varelser som bryr sig om, känner och reflekterar över sin omvärld. Som boskaps- och hönsindustrin, till exempel. Jag märker även en alienation i dagens samhällsdebatt som innehåller mycket markeringar och gränsdragningar mot människor av olika kulturella bakgrunder, som att olika kulturer och att kulturell mångfald är ett problem – istället för att se att vi alla hör till Jorden.

Så läser jag artikeln Ekologisk läskunnighet och naturrelationernas abstraktion i Antropocen 1 och jag tänker att här funderar Ebba Lisberg Jensen om sådant som jag också reflekterar över. Hon tar upp att människan idag inte längre kan läsa av och förstå naturen som förr, det blir en biologisk analfabetism. När människan levde närmare naturen än idag, så användes människans sinnen för att läsa av och förstå naturen, detta var tiden innan GPS, datorer, väderstationer och det industriella jordbruket och den industriella djurhållningen. Att läsa av naturen var centralt för människans överlevnad, det handlade om liv eller död – att kunna se när stormar var på väg ute på ett öppet hav, eller att skilja nyttiga örter och kryddor från giftiga, att hinna ta in skörden innan regnet.

Hennes vinkling i artikeln är vad som händer med oss människor när denna ”biologiska anfalfabetism” breder ut sig. Hon tar upp att språket utarmas, att naturen blir mer generaliserad och abstrakt och därmed otydliggörs i språket, vilket i sin tur påverkar människans upplevelse av naturen och gör den mer allmän och oprecis – människan skapar alltmer distans mellan sig själv och naturen. Det är med hjälp av språket, det lingvistiska systemet, som vi förhöjer och detaljerar vår upplevelse av naturen därför att lingvistiken hjälper oss med strukturen i vår perception. Det är med hjälp av språket som vi urskiljer detaljer i vår upplevelse. Hon exemplifierar detta med växten brunnäva (Geranium phaeum L.) som trots sitt namn har en lila färg, en mörklila färg, men när den fick sitt namn så fanns inte lila som en färg och då såg växten brun ut. Brun var den närmaste referensen för färgen, och att benämna den med en nyans av brunt gör att den försvinner bland andra bruna växter, men när vi är medvetna om färgen lila så ser vi denna växt tydligare och hur den särskiljer sig från bruna växter.

Detta handlar om att orden behövs för att skapa uppmärksamhet och särskillnad, vilket då förhöjer och tydliggör vår upplevelse av naturen. När orden saknas genom att de upphör från vardagsmedvetandet, från vardagsspråket, så minskas vår upplevelse av naturen, vi ser, märker och upplever färre detaljer, naturen blir mindre och mer onyanserad för våra sinnesintryck. I det förindustriella samhället så inrymde vardagsspråket mångfaldigt fler ord för naturfenomen än vardagsspråket rymmer idag, just för att det behövdes för livet före industrialismen, massproduktionen och de tekniska landvinningarna.

Ebba Lisberg Jensen tar även upp att ekologisk läsbarhet inte enbart handlar om ord, utan det handlar även om inlärd förmåga i våra kroppar. Hon ger ett exempel med en ung flicka som ramlar av en stock för hon väntar sig ett ryggstöd. Förmågan att klara sig i naturen, att gå i skog och mark och hantera den, den börjar försvinna – framförallt hos de som växer upp i städerna. Stadslivet är så fjärmat från naturen, det är en av människor konstruerad verklighet som på det sätt som många städer är byggda idag skapar en distans till naturen och till djur, själva fundamentet för mänskligt liv. Denna distans ökar genom sociala mediers allt ökande betydelse, att vi människor tillbringar mer tid att läsa av läsplattor, mobil- och dataskärmar än att uppleva naturen, vara i naturen, se, uppleva, umgås med naturen. Den virtuella verkligheten ökar i betydelse på bekostnad av den faktiska och naturliga verkligheten.

Vad händer med oss människor när rötterna till naturen domnas av eller till och med är borta helt? Vad händer med oss människor av denna allt ökande graden av abstraktion?

Jag menar, att när vi människor fjärmar oss från naturen så innebär det att känslan för naturen sjunker undan, att omsorgen för naturen minskar. Omsorg till djur och andra människor ser jag som kopplat till omsorgen för naturen, jag ser det som att allt detta hänger ihop. Vi kommer av naturen, oavsett vilka etniciteter, kulturella bakgrunder eller religioner eller livsåskådningar, så kommer vi alla av naturen – vi ingår i naturen, vi är en del av den och vi tillsammans behövs i världen för att arbeta med naturen istället för som nu emot naturen.

Konsumtionssamhället ser jag som en följd av distans till naturen, det bygger på en idé om att vår jord har oändliga resurser och det bygger på ett fjärmande, framförallt ur det västerländska perspektivet – för konsumtionssamhällets produkter massproduceras i länder långt borta och med råvaror tagna långt borta från den västeuropeiska närmiljön. Detta innebär även att den extrema miljöpåverkan som denna tillverkning och råvarukonsumtion ger upphov till, också finns längre bort. Det blir något diffust, något som inte rör en själv riktigt.

Djurplågeriet och den allt mer okänsliga industriella djurhållningen ser jag också som en följd av denna distansering från naturen. På samma sätt som vi inte ser träden, växterna och naturens kullar som har förstörts av den nya tekniska prylen av senaste modellen som vi nyss har köpt, så ser vi inte djurens plågade inskränkta liv när vi ser en plastförpackad köttbit i stormarknadens livsmedelsdisk. Och många kan inte längre avläsa djurs kroppsspråk, kan inte längre umgås naturligt med djur, det inlärs inte naturligt för den som växer upp i storstadens asfalt och betongmarker. Djur blir aliens, främlingar, något man hittar i charken i kvarterets livsmedelsbutik.

Ett fjärde symptom som jag tror hör samman med industrialismen och fjärmandet från naturen, det är den ökande individualismen på kollektivets bekostnad. Det tillhör urbaniseringen, det självständiga och individuella livet i storstaden. Vi är inte behov av kollektivt samarbete och samverkan idag som i det förindustriella bondesamhället. Detta gör även att kontakten mellan oss människor har minskat, jag pratar nu om verklig kontakt öga för öga, hand för hand, där vi ser, möter och känner varandra. Vi har fått många ensamma på grund av detta. Nu vet jag att det finns flera som är fullt bekväma med denna utveckling, men jag känner samtidigt en oro för den. Internet och sociala medier fyller vissa kommunikationsbehov, men blir ändå bara ett surrogat till riktiga möten i den fysiska verkligheten. Jag ser en risk i att sociala medier överanvänds vilket ökar abstraktionen och distanseringen mellan människor, att det blir ”filterbubblor” där vi inte längre ser varandra utan bara de som bekräftar våra egna synsätt och fördomar, vilket i sin tur ökar markering och aggressioner gentemot olika folkgrupper. Näthat etc.

Jag tror att vi behöver återknyta kontakten med naturen för att rädda miljön och kunna skapa fungerande och ekologiskt hållbara livsmiljöer, jag tror inte att detta måste innebära att vrider klockan tillbaks till den förindustriella perioden och lever exakt på samma sätt. Däremot tror jag att vi kan hitta kunskap från förr, som nu håller på att försvinna, som vi kan inspireras av i skapandet av en ny värld med en ny riktning från där vi finns idag. Jag tror att vi kan utveckla storstäderna till att innehålla mer natur.

Vi byggde storstäderna för att bemästra naturen, vi människor skulle visa oss som Gudar och arkitekter över planeten. Nu är det dags att öppna upp städerna för naturen, låta naturen komma in mer och vara en del av våra liv. Fler gröna ytor, vertikal odling, välkomna även djuren in i städerna för en grön och hållbar utveckling.

För detta behöver vi samarbeta och samverka. Jag ser det finns initiativ ute i landet, som en ny ”gröna vågen” a’la kollektivets 70-tal. Många ungdomar som samlas och ger sig ut och vill bygga, skapa och föra nya liv, utifrån nyckelord som hållbar utveckling, permakultur, enkelhet. Där ligger vårt hopp som mänsklighet, genom dessa initiativ kan vi återerövra naturen genom att bli en del av den igen, och lära oss att avläsa naturen igen – öka vår läsförståelse för djur och natur och därmed öka vår miljömässiga vokabulär.

Raphael Mabo

Fotnoter:

  1. Ebba Lisberg Jensen. Ekologisk läskunnighet och naturrelationernas abstraktion i Antropocen. Kulturella perspektiv 1, 2016.

Information om Kulturella perspektiv

Annonser

Tema och problemställning

För min diskussion kommer jag att utgå från temat revolt och protest hos Hungerspelen och hur detta påverkar ungdomar idag, jag kommer att titta på hur Hungerspelens fiktion kan kopplas till verkligheten. En till aspekt som jag kommer ta upp är huvudkaraktären Katniss som inspiration för unga flickor idag.

Teorier och begrepp

Jag kommer använda mig av begreppen stigma och territoriell stigmatisering. Stigma står för negativa attityder och värderingar mot en grupp eller företeelse. Territoriell stigmatisering innebär en medial och samhällelig diskurs om ett område som påverkar människor negativt, som skapar rädsla och osäkerhet, som innebär stereotypiska föreställningar om kriminalitet, etnicitet, kultur och religion som skapar motsättningar och göder ett ”vi och dom” (Sernhede 2009). Området, territoriet, väcker en negativ associationsstruktur som färgar åsikter och attityder gentemot de som bor i området.

En till analytisk och teoretisk ingång som jag kommer att använda är postrukturalism. Det handlar om problematisering av skillnadsskapande (Ambjörnsson 2009). Makt kan upprätthållas genom att människor väljer att tillhöra en norm. Normalisering innebär en maktstruktur.

Bakgrund

Hungerspelen är en romanserie i tre delar författad av Suzanne Collins. Första delen släpptes år 2008 och serien har blivit en succé världen över. Trilogin har även filmatiserats, första filmen släpptes år 2012, andra 2013 och trilogins sista del släpps som två filmer där första halvan släpptes hösten år 2014 och sista filmen släpps hösten 2015. Serien är därmed väldigt aktuell för ungdomar idag. 

Böckerna beskriver en dystopisk värld i framtiden, en nation som tillkom efter stora naturkatastrofer och krig. Nationen består av en centralmakt och storstad som styr över ett antal distrikt där varje är specialiserad på ett särskilt produktionsområde och uppdelade i ett till tolv från rika till fattiga – det finns även ett mytomspunnet distrikt 13 som gjorde revolt och därför utrotades av centralmakten. För att straffa distrikten för ett tidigare uppror, är varje distrikt tvunget att utse en pojke och en flicka, 12 – 18 år, för ett gladiatorspel på liv och död; de så kallade ”hungerspelen”. Dessa spel är en populär händelse och underhållning i den statliga och enda TV-kanalen. Seriens huvudperson och hjältinna är Katniss, en fattig tonåring på 16 år från distrikt 12 som sysslar med kolutvinning. Vi får följa hennes kamp genom hungerspelen, som blir en kamp även mot den styrande regeringen och statsmakten. Katniss är bågskytt och kämpar för de fattiga mot de rika. Som hjälp har hon sin vän Peeta, en jämngammal kille som är kär i henne. Hungerspelen har ett klassiskt tema om kampen mellan de goda och de onda.

Innan jag satte igång med denna analys så hade jag inte mer kännedom om Hungerspelen än att det var böcker och filmer som varit väldigt framgångsrika, särskilt bland tonåringar. Jag hade inte läst någon av böckerna eller sett någon av filmerna. Efter att ha pratat med en pojke i tonåren som gillade trilogin, väcktes ett djupare intresse hos mig. Serien tycktes för mig som en intressant variant på Robin Hood-temat, och jag blev nyfiken på hur ungdomar relaterar till den kvinnliga hjältinnan och revolten mot statsmakten. Det kändes även intressant för mig med att skriva om en aktuell ungdomskultur. Inför den här analysen har jag sett de två första filmatiseringarna.

Diskussion

Ett centralt tema i Hungerspelen är protest mot det rådande samhället, en protest mot orättvisorna. Förhållandet mellan huvudstaden och distrikten anser jag kan jämföras med förhållandet mellan innerstad och förorter. Enligt Binar och Sernhede (2013) förknippas innerstaden i regel med högre status och förorter med lägre status, där förorter är stigmatiserade. Det blir en territoriell stigmatisering som färgar invånarna i sitt område, där de bedöms utifrån sitt område istället för att bli sedda och mötas utifrån som de är. I Hungerspelen är staden drömmen och målet, det är det primära medan distrikten är sekundära och invånarna där har inte tillgång till staden annat än som deltagare i spelen och som vinnare. Förorten / distriktens ungdomar är underklass och innerstaden / storstaden är överklass. Lalander och Johansson (2012) tar upp att stigma säger mer om de som skapat stigmat, än om det som stigmatiseras. Stigma handlar om att höja upp den egna gruppen, normer, attityder, värderingar, genom att sänka statusen för andra; det handlar om att skapa ett vi som ses som bättre och mer värdefullt än  de andra. I Hungerspelen är storstaden vi och distrikten de andra, i vårt samhälle blir innerstaden vi och förorten de andra. Makten i Hungerspelen upprätthålls inte bara genom hot om våld och stark polismakt, i serien kallad fredsväktare, utan även genom normer och status. Ambjörnsson (2009) skriver utifrån poststrukturalismens perspektiv om att makt upprätthålls genom självdiscplinering, att människor följer samhällets normer av eget intresse för att det upplevs som bättre att göra det. Vi människor blir som lyckligast av att följa normen, och att följa normen har även högst status. Huvudpersonen Katniss följer inte normen, hon vinner spelen tillsammans med sin vän och de revolterar, på hennes initiativ, mot samhällets normer, lagar och regler – hon trotsar normerna och överenskommelserna och det vinner hon på. 

Sernhede (2009) skriver om att det pågår en utveckling där multietniska förortsområden segregeras från det övriga samhället, där ungdomarna kan uppleva ett främlingsskap i förhållande till majoritetskulturen och att de därmed öppnar för en global kultur. Hunger-spelen är en serie som når ungdomar över hela världen, det är en inspirationskälla som når ut globalt. Tematiken med en central makt som styr över andra, det är en tematik som fungerar för flera former av förtryck och diskriminering. Förutom att se det som särskiljande av storstad och förorter, så kan vi också se temat som särskiljande mellan rika och fattiga, mellan vuxna och ungdomar, mellan majoritetskultur och minoriteter, mellan innanförskap och utanförskap. Därmed kan vi se det som en lockelse och identitetsbildning för ungdomar som är emot rådande förhållanden i samhället.

Lindgren (2009, 20) tar upp ungdomskultur som en seismograf, ”ett finkänsligt instrument som registrerar och återger samhälliga förändringar, trender och strömningar”. Hungerspelen är ett exempel på fiktion som inspirerar aktiviteter och händelser i vår faktiska och aktuella verklighet därför att människor kan applicera Hungerspelens tematik på sin verklighet. Bengt Fridén (2014) skriver: ”I amerikanska Ferguson sprayas Katniss Everdeens stridsrop på husväggar. Rebellernas handsignal syns bland thailändska demokratikämpar. Hungerspelen har blivit samhällsomstörtande.” Han menar att serien går bäst hos de som på olika sätt står utanför den rådande normen i samhället. Grupper använder sig av symboler för att skapa en gemenskap mellan sig och särskilja sig ut från andra (Lalander och Johansson,  2012). I Hungerspelen finns två distinkta symboler som används av motståndsrörelsen: den ena är en fågel i en ring som håller i en pil; och den andra är en gest med ena handen där tummen och lillfingret möts, och de tre andra fingrarna hålls ihop och sträcks uppåt med handflatan utåt från kroppen. Dessa symboler har fått ett liv utanför fiktionen. Lalander och Johansson (2012, 38) säger: ”Många av de symboler som ungdomsgrupper gestaltar handlar om att visa att man tar avstånd från etablerade ideal och uppfattningar i samhället”. På detta sätt används även Hungerspelens symboler.  

Sernhede (2009) diskuterar motkulturer och subkulturer, där motkulturen har rötter i medelklassen och tar ett tydligt avstånd från den i samhället dominerande kulturen med förslag till alternativa levnadssätt, och subkulturen har rötter i arbetarklassen och är mer tydligt bundet till arbetarklassens villkor. De som leder proteströrelsen i Hungerspelen är ungdomar, det är en ungdomsrevolt som växer och får andra med sig. Ungdomar mot det som kan kallas för etablissemanget, mot vuxna och mot traditioner. Ungdomarna kommer med nya tankar och idéer, de vill förändra samhället och de står för en ny rättvisa. Jag ser det som att Hungerspelen inspirerar till motkultur oavsett ens klassbakgrund då berättelsens tematik kan appliceras på så många olika sorters förtryck och utanförskap. I Hungerspelen är det hos de fattiga och lägsta klasserna som motrörelsen verkligen börjar och eskalerar, revolten börjar hos de som har störst utanförskap. Att göra motstånd innebär att skaffa sig makt för att påverka sitt liv (Lalander och Johansson, 2012). 

Hungerspelen är normbrytande genom hjältinnan Katniss som tar ansvaret för att försörja sin familj, hon är ute och jagar med pil och båge för att skaffa föda. När hennes syster blir utvald till spelen så träder hon in i systerns ställe. Hennes vän och hjälpare Peeta är kär i henne, men hennes attityd till honom är betydligt svalare och mer distanserad. Hon är inte så intresserad av kläder, smink, pengar och av att visa upp sig, hon vill istället agera för rättvisa och hon gör det som hon upplevs krävs i de situationer hon hamnar i. Hennes drivkraft är inte ära och berömmelse, utan hon vill hjälpa de människor som är viktiga för henne. Katniss är en inspirerande karaktär för unga flickor idag, och en faktor till populariteten är för att hon bryter mot hur flickor vanligtvis skildras i ungdomsfiktion – Katniss jagar och skjuter med pilbåge i skogen istället för den normativa skildringen av flickor som lagar mat och läser (Bengtsson, 2013).

Hungerspelens övergripande tema är revolt och motstånd mot det rådande och existerande samhället, det är en motståndsrörelse där de fattigaste och de som är mest exkluderade agerar mot samhällets elit. Det är även ett populärkulturellt uppror mot en överhet som en vit mansnorm som härskande, vilket attraherar unga flickor (Fridén, 2014). Hungerspelens fiktion attraherar ungdomar som på olika sätt längtar och agerar efter förändring av samhället. 

Referenser

Ambjörnsson, Fanny (2009). Unga och sociala strukturer. I Lindgren, S. (red.). Ungdomskulturer. Malmö: Gleerups.

Bengtsson, Per (2013). Sålda på spelen. Lärarnas tidning. 22 februari. http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2013/02/22/salda-pa-hungerspelen (Hämtad 2015-03-13).

Bunar, N och Sernhede, O (red.). (2013). Skolan och ojämlikhetens urbana geografi. Daidalos: Göteborg

Fridén, Bengt (2014). Hungerspelen har något större att säga världen. Dagens Arena. 26 november. http://www.dagensarena.se/opinion/bjorn-friden-hungerspelen-har-nagot-storre-att-saga-varlden/ (Hämtad 2015-03-13). 

Lalander, P och Johansson, T. (2012). Ungdomsgrupper i teori och praktik. Studentlitteratur: Lund.

Lindgren, Simon (2009). Dagens ungdom. I Lindgren, S. (red.). Ungdomskulturer. Malmö: Gleerups.

Sernhede, Ove (2009). Unga Subkulturer. I Lindgren, S. (red.).  Ungdomskulturer. Malmö: Gleerups.

Ibland hamnar jag i diskussioner som är kritiska mot humaniora, kultur- samhällsvetenskap. De kritiska argumenten brukar handla om svårigheten att se den samhälleliga nyttan med det, och att det bara är för individen själv och att det är bättre att utbildning fokuserar på praktiska färdigheter.

När jag ser mig omkring i samhället idag så ser jag ökande fördomar och diskriminering av människor som på olika vis är ”annorlunda” och jag ser rädslor, stigmatisering och att det blir allt vanligare att dra människor över en och samma kam.

Ett exempel är de allt vanligare påståendena sin florerar på internet om att det är en del av islam att män våldtar kvinnor, eller att judar är giriga och hungriga efter makt och världsherravälde, att romer är tjuvar, bedragare och för lata för att jobba. Alla dessa är förenklingar och fördomar.

Vad humaniora, kultur- och samhällsvetenskap har förmågan att ge samhället, det är kunskap och förståelse för människor, kulturella uttryck, religioner och så vidare. Humaniora, kultur- och samhällsvetenskap visar upp världens komplexitet, sätter i sammanhang och berättar om världen som färgrik i många nyanser istället för svart och vitt med enkla svar och särskillnad.

Jag tror på att det behövs mer av humaniora, kultur- och samhällsvetenskap i skolan idag. Under många år har dessa ämnen nedmonterats bit för bit till förmån för matematik, naturvetenskap och teknik. Jag ser det som en delförklaring till att intoleransen för andra människor ökar i samhället.

Det vi inte känner till, det vi har för lite kunskap om och det vi inte förstår, det skapar osäkerhet och av osäkerhet kommer rädsla och självförsvar för det okända.

Grunden för människors växande är inre trygghet och relationsskapande till sig själv och andra, i detta växer empati. Men jag tror vi även behöver en motvikt till informationssamhällets förenkling och polarisering, där ser jag att humaniora, kultur- och samhällsvetenskap har sin plats.

Raphael Mabo

Nu har min C-uppsats i etnologi blivit registrerad i DIVA-systemet: 
http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:704022

Varmt tack till informanter och alla som varit med och hjälpt till!

Tyvärr lägger inte institutionen upp C-uppsatser i fulltext, kontakta mig (eller etnologiska avdelningen vid Uppsala universitet) om du vil läsa den. 

Raphael Mabo

 

Jag tänker här diskutera konstruktionen av ”annorlundahet” i media och samhällsmedvetandet, och som utgångspunkt för min diskussion har jag valt två avhandlingar och en antologi: Per-Markku Ristilammi Rosengård och den svarta poesin. En studie av modern annorlundahet, Maria Bäckman Miljonsvennar och Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism med Ylva Brundin (redaktör).

Rosengård och den svarta poesin

Ristilammi (1994) har undersökt bostadsområdet Rosengård i Malmö. Han har intervjuat, samtalat med boende i området och verksamma med anknytning till Rosengård, och han har undersökt hur Rosengård framställs i pressens artiklar. Avhandlingen diskuterar det empiriska materialet utifrån diskurs, modernitet och postmodernitet. I detta finns en utgångspunkt där Rosengård ses som en symbol för annorlundahet, det är avhandlingens tema där Ristilammi (1994)  börjar med Rosengård som en symbol för modernitet och framåtanda och slutar med Rosengård som en symbol för motsatsen, alltså förfall och lågstatus. I början en positiv symbol för annorlundahet och i slutet en negativ. Rosengård har genom årens lopp stått för ett utanförskap, ett utanförskap i förändring.

Diskursbegreppet i avhandlingen bygger på sociologerna Franzén och Sandstedts Grannskap och stadsplanering som använder begreppet associationsstrukturer (Ristilammi 1994, 17). En associationsstruktur innebär de sammanhängande associationer som vi har kopplat till ett visst begrepp eller område – när vi möter ett begrepp som exempelvis förort så uppstår associationer inom oss om det, vi får vissa tankar, värderingar och åsikter. Detta tillsammans ingår i en associationsstruktur och är en specifik diskurs, men till denna mentala process lägger Ristilammi (1994, 17) till materiella strukturer och konkreta handlingar. Syftet är att beskriva beskrivningarna om Rosengård, det är diskursanalysen.

Ristilammi (1994, 20f) lyfter fram boendemiljön som förvandlas till ett stigma, människor bedöms negativt utifrån var de bor. Vi använder människor omkring oss för att skapa vår identitet och även de omgivande miljöerna blir en faktor i hur vi ser på oss själva. Om de flesta människor omkring oss har en negativ värdering av vår boendemiljö så får det inverkan på vår egen självkänsla och identitetsskapande och det är detta som skapar stigmat. Moderniteten sätter igång en förändringsprocess som skapar, men även bryter ner identiteter.

Från början så var Rosengård ett nytt bostadsområde som byggdes på tidigare åkermark och var byggt med 60-talets funktionalistiska stilideal och inuti fanns rymliga bostäder med badrum, toaletter, parkettgolv och kök med elektrisk spis. Det andades framåtanda och positiva, ljusa löften om framtiden. Men, bygget gick snabbt och arbetarna var inte helt inkörda på de nya materialen och byggprocessen. Det fanns en del problem. Området var lerigt och ett inflyttningsområde under längre tid. I pressen kritiserades bygget utifrån arkitekturen och planeringen som ansågs kall och omänsklig, det var för mycket av modernitetens rationella stilideal.

Malmö växte inte i den takt som förutspåddes och området växte inte som planerat. Drömmen om moderniteten som det som vävde samman människor och skapade gemenskap, började krackelera bit för bit. Inte från den ena dagen till den andra, utan en långsam förändring av stämningen. Modernitetens stilideal skulle påverka människorna i en viss riktning, och nu kritiserades det att riktningen blev det motsatta – men kan verkligen byggnader påverka människor på det sättet? Ristilammi (1994) ifrågasätter det. Han lyfter även fram och diskuterar hur Rosengård avbildas i media, vilka bilder – fotografier – som media publicerar, här går han in på bildanalys av bilder där småbarn ställs i relation till de stora och höga betonghusen, och en diskurs om Rosengård som ett allt annat än barnvänligt genom klinisk arkitektur.

Inledningsvis blandades arbetarklass och medelklass, men så började medelklassen flytta ut till andra bostadsområden. Rosengård började få problem. Problem som förstärktes av pressens bilder och kommunala ansökningar om mer pengar till området, för i ansökningarna lyfte man fram problemen tydligt för att just få pengar. Det blev en negativ spiral neråt och det positiva med området och invånarnas upplevelser om sin egen miljö kom i skymundan. Rosengård började få ett allt sämre rykte – som en kombination av faktiska sociala problem, massmedial kritik av Rosengård som annorlunda och udda som i sin tur påverkade invånarna negativt. Kom man från Rosengård så fick man en stämpel på sig som förmedlade negativa signaler. Det blev en självuppfyllande profetia av negativitet och förfall.

På senare tid så har det blivit allt fler som förstår vikten av att balansera upp bilden av Rosengård, att inte enbart lyfta fram det negativa utan också att se det positiva. Den kraft som ändå finns i området hos människorna. Naturen omkring blomstrar, växterna och träden har vuxit upp och skapat mer naturmiljö än leråkern 20 år tidigare.

Miljonsvennar

”Miljonsvennar” är ett begrepp för svenskar uppvuxna i förorter skapade inom miljonprogrammet (Bäckman 2009, 13). Miljonprogrammet är ett namn för den svenska storsatsningen på moderna fastigheter i betong i förorter under 60-talet och en bit in i 70-talet. Den fysiska miljön för Maria Bäckmans undersökning är en förort söder om Stockholm som hon väljer att kalla för Bergby. Den inre miljön, eller det tankemässiga och värderingsmässiga rum hon undersöker – det är attityder, värderingar och åsikter om svenskar och invandrare. Utgångspunkten för Bäckman (2009) är att undersöka hur bilden av svennar och svenskhet skapas i en miljö där svensken är i numerärt underläge, och för detta har hon intervjuat främst tonårsflickor i en gymnasieskola med särskilt fokus på de i klassen som identifierade sig som svenskar.

Svenskhet, svenskar och invandrare är begrepp som Bäckman använder utifrån informanternas egen verklighet och definitioner och innebörder. Dessa begrepp innebär komplexitet och förändring. En slutsats i avhandlingen är att ungdomarna inte definierar sig själva som tillhörande det områden och den miljö där de bor och växer upp i, deras identifikation bygger på släktingars etniska rötter. Även för den som är född i Sverige och har föräldrar som är födda i Sverige så räcker det med att ha släkt och kulturell koppling till ett annat land för att man ska få den etniciteten. Bäckman (2009, 21f) tar även upp trekvarts, kvarts, halv och hel-etniciteter – alltså halvsvensk, trekvarts turk, helgrek och så vidare. Detta handlar om för ungdomarna att veta vilka de är, varifrån de kommer. Här görs det viktigt att inte vara helt svenskt, i kontexten gymnasiet, skolan och kompisarna. Utanför detta kan svenskheten bli mer viktig. Identiteter ändras och är relativa till situation och omgivning.

Bäckman (2009, 33f) tar upp att när hon intervjuar en grupp tjejer återkommande under en hel termin, så lägger hon märke till att åsikter, attityder och påståenden förändras. Hon är van vid att intervjua informanter en gång och så har hon sitt material. Här har hon haft möjlighet till återkommande intervjuer och att återvända till samma frågor och teman igen och igen, och ungdomarna ändrar sina svar, justerar och visar att svaren är relativa och inte absoluta. Det finns en flexibilitet och en utveckling. De återkommande intervjuerna fördjupar bilden och förståelsen om informanterna. För att ytterligare förstå informanternas värld och referenser, så bad Bäckman om att få bli personligt guidad av dem i deras områden – och dessa vandringar där informanterna berättade minnen, upplevelser och situationer fördjupade ytterligare och Bäckman var förvånad över att så mycket kom fram under dessa promenader.

Bäckmans teoretiska perspektiv är intersektionalitet ­– att etnicitet, kön, miljö, ålder och sociala sammanhang tillsammans vävs in i varandra och påverkar. Avhandlingens upplägg är narrativitet och berättelser, det är fokus på ungdomarnas egna berättelser om sig själva och utdrag av dessa återges och analyseras utifrån en tematisk uppställning utifrån intertextuella teman.

Idéer och föreställningar om förorten återkommer löpande i texten, det finns ett ramverk av hänvisningar till Gringo, som var en bilaga i Metro, och som ironiserar över innerstadsbors fördomar om förortsdjungeln. Förorten som ett stigma bestående av invandrare, utanförskap och problem, samtidigt som detta stigma också transformeras till karisma av ungdomarna själva – ett karisma som innebär potential, hopp och styrka. Omvärldens stigmatisering av förorten vänder sig ungdomarna sig emot, de skrattar åt det och visar lojalitet mot förorten som de anser är mycket bättre än som det beskrivs av omvärlden. Innerstadsbor och innerstadsungdomar anses vara fördomsfulla, rasister, ha massa pengar, vara bortskämda och inte vet något om livet och verkligheten medan förortsungdomarna vet hur det är och vad som gäller. Klass, åtskillnad, identitetsskapande löper som en röd tråd. Kvinnor, sexualitet och könsroller finns med och ett särskilt spänningsfält rör religion. I avhandlingens förort är många religiösa, oavsett etnisk bakgrund – även de som kategoriserar sig själva som svenskar. I samtalen finns ofta med en religiös kontext, religiöst färgade kommentarer och religiösa hänvisningar till skolans undervisning.

Mörk magi i vita medier

Här har vi en antologi som redovisar och reflekterar över bilden av invandrare, flyktingar, främlingsfientlighet och rasism som den finns i media. I inledningen (Brune 1998, 9ff) sätts tonen och definitionerna – invandrare och flyktingar är begrepp som används i nyhetsjournalistiken kopplat till politiska och administrativa åtgärder – de blir visiterade, utplacerade, utvisade, statistiska, beräknas, får boende, utbildning, innebär kostnader och brottslighet och arbetslöshet utreds och kommenteras. ”Invandrare, det är de som inte är som vi, och som inte på generationer kan bli som vi” (Brune 1998, 9).

Antologins titel ”mörk magi” syftar på att journalistiken skapar en förväntan på invandrare och flyktingar som problem, utanförskap, brottslighet, missbruk och genom detta bidrar till att dessa människor upplever sig maktlösa och utanför samhället. Christian Cartomeris (1998, 25) berättar om en ”mental segreation” på redaktionerna som skapar ett ”vi” och ”dom” och som leder till en skev skildring av verkligheten, vilket får sitt uttryck i en journalistik som rent praktiskt riskerar att befästa och fördjupa segreationen i samhället.

Brune (1998, 29ff) diskuterar ”vi” och ”dom” som motsatsförhållanden där ”dom” har egenskaper och utför handlingar som ”vi” inte vill eller inte kan ha. Det finns en konflikt mellan ”vi” och ”dom” där ”vi” problematiserar och definierar konflikten. ”Den andra” blir ett hot och i mediebevakningen lyfts det fram gränskontroll, flyktingvägar, falska identiteter och tusentals flyktingar som går under jorden och gömmer sig från utvisning – det finns en polisiär misstanke i nyhetsförmedlingen där ”vi” behöver skydda oss från omvärlden och ”dom”.

Håkan Hvitfelt (1998, 72ff) skriver om stigmatiseringen av islam i nyhetsjournalistiken, som bygger på fördomar och etnocentrism gentemot tredje världen. En förklaring som Hvitfelt (1998, 75) lyfter fram kan vara Sovjetunionens fall och kommunismens fall som innebar ett vakuum och tomrum som medierna uppfyller med islam och religion som hotbilder.

Antologin innehåller många exempel från flera skribenter och det teoretiska perspektiv eller term som återkommer i texterna och som jag ser som en röd tråd eller ett tema, det är diskurs. Diskursen om invandrare, flyktingar och förorter. Denna diskurs diskuteras och analyseras, texterna visar vad denna diskurs innehåller och hur den innehåller det, de mekanismer som håller samman diskursen.

Mina reflektioner

Ristilammis avhandling är välskriven avhandling som jag imponeras av, ett bra språk och med en tydlig reflexivitet, texten har en personlig prägel och känns ändå med en öppen blick på Rosengård trots forskarens barndomsbakgrund där. Men kanske är det just det, att genom att han har lämnat Rosengård så kan han titta tillbaks på det med viss distans. Han har reagerat på pressens bild och känner inte igen sig, det är hans motivation för avhandlingen, att han vill ge ett bredare perspektiv utifrån frågan om hur den massmediala bilden kunde bli som den blev. Samtidigt så är det en inre personlig resa för honom, hans minnen finns med i avhandlingen som en reflexiv utgångspunkt.

Och jag ser det som att det dels handlar om att modernitetens dröm sprack, att moderniteten inte levde upp till förväntningarna – det klassiska med höga förväntningar och stort fall. Men jag ser även att området tidigt fick kritik, det fanns en kritisk och negativ diskussion om det från början. Rosengård fick aldrig chansen att komma in i Malmös gemenskap. Från början fanns en förväntan om att det skulle bli sociala problem – och det blev så också. Förorten som en självuppfyllande profetia av stigmatisering och en negativ diskurs, och Ristilammi pekar på detta i titelns ”svarta poesin” där poesi står för det skapade, något som människan har konstruerat. Mediernas konstruktion av ”svart poesi” om Rosengård var en bidragande orsak till nedgången.

Den bild som jag tar med mig från Bäckman (2009), det är en bild som innehåller både hopp och problem. Förorten innebär en gemenskap för dem som bor där, som är större än skillnaderna i etnicitet och bakgrunder – en gemenskap som innebär att mångfalden och det mångkulturella är något som de har gemensamt. Personer som ser sig som svenskar, distanserar sig från svenskheten i det övriga samhället och ser sig ändå mer som en del av sin förort. Bland ungdomarna finns en önskan och strävan efter förståelse och fred, visst uppstår tjafs och en del hårda diskussioner ibland, men även skoj, skämt och att de är vänner.

Även hos Bäckman finns den negativa diskursen om förorten med, en diskurs som ungdomarna reagerar på och jag ser deras lojalitet och vilja att berätta en annan berättelse, de säger att ja det finns problem men det finns också möjligheter. Det finns hopp.

Bäckmans avhandling är reflexiv och lika välskriven och personlig som Ristilammi, dessa avhandlingar liknar varandra på många sätt då de båda utgår från förorten och en förortsdiskurs – men perspektivet skiljer sig åt. Där Ristilammi går igenom olika diskurser som teman, så har Bäckman en tematisk uppdelning utifrån intersektionalitet. I Ristilammis text så vävs områdets fysiska gestaltningar, konstruktioner, arkitektur, planering samman med omvärldens texter, bilder. I dessa går människorna omkring och relaterar till detta och varandra. Det är förorten Rosengård som är i centrum med allt dess innehåll, och som kontrasteras mot världen utanför. I Bäckmans text är människorna i centrum, det är dessa ungdomars berättelser som är utgångspunkten och från dem så relateras förorten, innerstaden och andra bilder – utifrån deras kön, religion, klass och status. Hos Bäckman så är förorten scenen för ungdomarnas liv, hos Ristilammi är förorten temat för pjäsen och de boende är aktörer i pjäsen bland andra aktörer och meningsbärande former. Och detta är vad deras skillnader i perspektiv – Ristilammis diskursanalytiska och Bäckmans intersektionella – ger.

Jag har funderat på om man kan säga att Bäckmans text har ett feministiskt perspektiv – det finns ett tydligt perspektiv och diskussion av genus och kön i texten, hur ungdomarna relaterar till dessa frågor, och huvudinformanterna är alla kvinnor. Men, feminism handlar också om att peka på saker som är fel för att få till stånd en förändring och den förändringen handlar om jämlikhet och jämställdhet. I den här avhandlingen så är det informanterna själva som uttrycker sina ställningstaganden och idéer om detta, mer än Bäckmans egen personliga röst. Bäckman finns med i bakgrunden och är tydligt reflexiv, i förgrunden finns informanterna och deras berättelse.

Brunes antologi ger ytterligare en pusselbit, och visar hur massmedia har bidragit starkt till stigmatisering av invandrare och flyktingar, media som för fram de negativa berättelserna och nästan aldrig visar de positiva. Medborgarna matas med negativa berättelser och reagerar med negativitet mot invandrare och flyktingar vilket bidrar till fler negativa berättelser i media som medborgarna reagerar på. Antologin visar hur viktigt det är att inte enbart fokusera på det negativa och mörka, utan att ha en nyhetsrapportering som även berättar de positiva och livsbejakande berättelserna. Den kom ut 1998 och fortfarande har vi massmedier som fokuserar på negativitet och problem för det säljer tidningar. Några försök har gjorts för att förändra, som Good News Magazine. Men de som har pengarna tror att det är negativitet och problem som säljer, och kanske är det så – men varför? I antologin finns tankar om att det är de egna rädslorna och problemen hos ”vi” som projiceras ut på ”dom”. Jag tänker mig att när ”vi” har problem så lättar det lite att läsa om ”dom” som har det ännu sämre, plus att ”vi” får känna oss som större och viktigare och bättre och mer ”normala” än ”dom” som vi kan vara glada över att inte tillhöra.

Och det gör mig ledsen, men jag har också hopp. Det är viktigt att balansera upp den mörka bilden med ljusa bilder, att även se och berätta det positiva – för det finns sådana berättelser, berättelser som inte får komma fram, som inte är hörda. När jag läser detta mörker så blir jag nyfiken på dessa ljusa, positiva berättelser.

Referenser

Brune, Ylva. 1998. Tårögda flickor och kusliga män. I Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism, Ylva Brune (red.). 29-58.

Brune, Ylva (red.). 1998. Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm: Carlssons

Bäckman, Maria. 2009. Miljonsvennar. Makadam.

Catomeris, Christian. 1998. Som att förflytta sig tjugo år tillbaka i tiden. Om etnisk ”enfald” på redaktionerna. I Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism, Ylva Brune (red.).15-28.

Hvitfelt, Håkan. 1998. Den muslimska faran. Om mediebilden av islam. I Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism, Ylva Brune (red.). 72-84.

Ristilammi, Per-Markku. 1994. Rosengård och den svarta poesin. En studie av modern annorlundahet. Brutus Östlings bokförlag Symposium.

Modern forskning håller inte med om bilden av människor som våldsamma och krigiska. Människan härstammar från samma släktgren som Bonobon-apan, och Bonobon löser sina konflikter genom kärlek inte genom att slåss. Att jaga och döda djur är enligt forskning ett inlärt beteende hos människor, det finns människor som tog efter rovdjuren för att de valde att göra det – det finns också människor som inte följde det spåret. Det finns mänskliga kulturer sedan tusentals år som har behållit att inte jaga och slakta djur.

Douglas P. Fry, professor i antroplogi vid Åbo universitets akademi, har samlat ihop forskningen om människans krig och fred och visar i sina sammanställningar att människan genom årtusenden har varit ett i huvudsak fredligt väsen.

Krigen är, enligt professor Fry, en ökande sannolikhet på grund av en ökande komplexitet i hierarkiska samhällsstrukturer där människor tappat kontakten med varandra, vilket vi har sett framförallt under de senaste århundradena. Krig är alltså en sentida uppfinning, men vi bör ändå minnas att även idag så finns det mer av fred i världen än krig.

Men, myten om människans våldsamhet är en populär mytbildning som skapas och expanderas av massmedierna. Problem, konflikter, krig är säljande, det är iaf vad massmedierna tror. Därför koncentrerar sig massmedia på en negativ nyhetsrapportering och det mesta av det bra och positiva som händer i världen är de tysta om. Resultatet blir en skev och vrängd bild där massmedia har skapat negativa diskurser. Massmedia programmerar människor till negativitet och frammanar känslor av rädsla och hotfullhet. Dessutom utifrån ett eurocentriskt perspektiv som utgår från väst som norm och där länder och kulturer utanför Europa och den dominerande västliga diskursen negativiseras och utmålas i mörka färger. I en komplex och informationstät värld så förenklar massmedia världen och stödjer ett ”vi och dom”, det finns en kultur av mental negativ diskurs på nyhetsredaktioner, även i Sverige. Detta är fiktiva tavlor som facistiska rörelser och politiska partier stödjer sin politik på och fortsätter utslagningen av ”vi och dom” vilket leder till utanförskap och konflikter som en självuppfyllande profetia, inte minst gällande flyktingar, invandrare och andra religioner än kristendom.

För mer om detta rekommenderar jag den utmärkta antologin ”Mörk magi i vita medier” (Carlsson bokförlag) med Ylva Brune som redaktör. Det är en kritisk och tankeväckande reflektion över nyhetsrapporteringen med texter av svenska självkritiska journalister och av samhälls- och medieforskare. Boken är inte ny utan är från slutet av 1990-talet, men den gäller tyvärr fortfarande och är i högsta grad aktuell än i dag.

Civiliserade samhällen behöver utbildning, för utbildning hjälper oss att se igenom en komplex värld och sätta i sammanhang. Kunskap om historien och samhället hjälper oss att förstå människor och jag tror på att hämta upp historien, lära av den i vårt byggande framåt.

Raphael Mabo
Akademiker med etnologi som huvudämne och idéhistoria som biämne.

Intressanta länkar:

Samarbete för evolutionen framåt

Människor är födda till att samarbeta

Vi människor är inte historielösa och jag tror på kunskap och bildning även för framtidens samhälle för jag tror på att för att hitta en riktning framåt är det även bra att veta varifrån man kommer. Humaniora och samhällskunskap ger oss överblick över samhällets utveckling och människans utveckling, det handlar om att förstå människorna och världen som vi lever i. 

Jag har ju valt inriktningen etnologi för mina högre studier, och en inriktning inom etnologi är att se ”den andre” och hur detta bildas i samhället, hur vi skapar kultur i förhållande till varandra. Detta kan innebära forskning på utanförskap, särskilnad, grupperingar, mediabilder och myter. Vi människor tror väldigt mycket, särskilt om människor som kommer från andra ställen. Dessa myter skapar främlingsfientlighet och vandringssägner där man skapar utanförskap och ”vi” och ”dom”. Vad många forskare inom etnologi ägnar sig åt det är att belysa detta, visa upp att detta finns och hur det skapas och även att visa att detta just är myter, det är negativa diskurser som inte stämmer med verkligheten, det är massmediala bilder och politiska bilder som skapar avstånd mellan människor, det är selektiv nyhetsrapportering som bara berättar problem och negativitet – nyhetsrapportering som utgår från att problem säljer. Det gör att de positiva bilderna och berättelserna, som faktiskt finns, inte kommer fram och så blir det snedvridet. Människor tror på dessa negativa bilder och tror det är det enda som finns, eftersom det är vad massmedia rapporterar.

Etnologi bidrar till att slå hål på myterna och att det finns positiva berättelser, andra sidor, andra synsätt. Etnologi bidrar till mångfald och mänskliga möten. Etnologi hjälper oss att förstå det mångkulturella samhället och det är ett verktyg att använda i det.

Raphael Mabo
Akademiker med etnologi som huvudämne och idéhistoria som biämne.

Vi individer har en tendens att gruppera in oss för att hantera och strukturera vår verklighet, och i detta så är vi också medlemmar av flera grupper samtidigt vilket gör att ingen grupp är homogen. Det är en naturlig strävan för människor att göra detta, det finns människor som uppskattar att hedra sitt arv och en kulturell tradition som de är uppvuxna i. Men samtidigt som vi föds in i en familj och vissa traditioner, så ingår vi också i en massa andra grupper samtidigt. 

Samtidigt som man kan vara en nordsame tillhörande en sameby, så kan man också vara en hårdrockare, homosexuell, medelålders akademiker som är frimärkssamlare samt samlar på 50-tals bilar och Rockabilly med brylcreme i håret och har ett idolporträtt av Johny Cash i garaget bredvid The Aerosmiths och Iron Maiden. Personen i detta exempel tillhör nu flera grupper samtidigt, och han är ingen ”typisk” same, eller ”typisk” medelålders akademiker, ”typisk” frimärkssamlare, ”typisk” hårdrockare, eller ”typisk” 50-talist med rockabilly. Han tillhör alla grupperingar och för honom är det en del i identitetsskapandet och det är trevligt att umgås med likasinnande i frimärkskklubben, på hårdrockskonsert eller det lokala garaget med en jukebox, samtidigt som han sitter i sametinget och är politiskt aktiv för samernas rättigheter. 

Jag ser det inte som fel att människor grupperar och delar in sig. Problemet blir när det föds idéer om att människor i vissa grupper är bättre och att människor i andra grupper är sämre. Detta är ingen automatisk funktion i en grupp, utan det är något som avgörs av människorna själva om de vill höja upp sig själva och se ner på andra utanför den egna gruppen eller grupperna som man tillhör. Att hantera mindre strukturer är lättare för människor, samtidigt som man givetvis också är världsmedborgare och ovanför det också ingår i universums alla liv. 

Som jag ser det handlar det hela om en inre trygghet, att när människor har sin inre trygghet så har de också förutsättningar och en möjlighet för att möta andra människor utifrån detta. 

Etnologi är kulturforskning, en forskning om människor, och i detta finns en strävan efter att se individer – kulturforskning visar just att idéen om en homogenitet är en illusion. En bok som jag har kommit i kontakt med under mina studier i etnologi är ”Olikhetens paradigm” och den tyckte jag om, det handlar om se individer och att se i det intersektionella perspektivet istället för bara en grupp. Intersektionellt perspektiv är same-exemplet jag tog upp ovan, att se att människor är så mycket. Det ä en motvikt till kategoriseringar som ”vita medelålders män” eller ”Kvinnliga akademiker över 40” eller vad man nu har för kategorisering, det intersektionella perspektivet ser mycket mer än så och når individen. I detta ser vi att individer är olika, för även om vi alla kommer från samma källa och alla är precis lika mycket värda, så ha vi också olika personligheter, olika intressen, olika personliga strävan i livet, vi har olika klädstilar, vi gillar olika musik, vi har olika personliga uttryck – och detta innebär i praktiken en mångkulturalism och därför är jag också för mångkulturalismen eftersom jag menar att det är det vi människor är. 

Jag personligen är inspirerad av Michel Focault. Han var starkt engagerad för flyktingar och mänskliga rättigheter, exempelvis båtflyktingar från Vietnam som var frekvent i slutet av 70-talet. Vid en presskonferens sa han följande: ”Det finns ett internationellt medborgarskap som medför rättigheter, förpliktelser och som förbinder till uppror mot allt missbruk av makt, vem som än utövar den och vem som än är dess offer. När allt kommer omkring är vi alla styrda /—/ Individernas vilja måste få en plats i den verklighet som regeringarna har velat behålla som sitt monopol, ett monopol som man måste ta ifrån dem bit för bit varje dag”

En populär idé idag är idén om en stängd nationalstat för att bevara och stärka en etnisk homogenitet och en etnisk mångfald i världen. Teorin är att om man samlar etniciteter i olika nationalstater med restriktiv invandringspolitik så kan man stärka den egna kulturella identiteten. Detta bygger på tanken om att öppna gränser och ett mångkulturellt möte skulle innebära en likriktning där alla människor blir likadana.

Modern socialantropologisk forskning, bl a som den redovisas i Thomas Hylland Eriksens bok ”Etnicitet och nationalism” visar något annat. Det har nämligen visats sig utifrån empirisk forskning i bland annat USA och andra länder med många folkgrupper som lever nära varandra, att när man blandar folkgrupper så hjälper och stärker detta det egna identitetsskapandet och byggandet av kulturella identiteter. Etnicitetsbegreppet är inte en egenskaper hos en folkgrupp, utan är aspekter som uppstår i sociala relationer mellan människor. Du behöver människor omkring dig för att hitta din egen identitet, och du behöver olika kulturer omkring dig för att hitta den du vill tillhöra, för att kunna identifiera och definiera din kulturella identitet.

Istället för en likriktning så stärker människor sina rötter och det skapas även nya grupper och etniciteter i ett mångkulturellt samhälle. Det sker en dynamisk och expansiv kulturutveckling. Det är i det mångkulturella samhället som mångfalden av etniciteter och kulturella identiteter kan bevaras och stärkas, medan den stängda nationalstaten står för likriktning och är ett hot mot etnisk mångfald. Nationalstater med restriktiv invandring tenderar dessutom till ökad främlingsfientlighet och en destruktiv protektionism jämfört med länder med öppnare gränser.

Raphael Mabo