You are currently browsing the category archive for the ‘litteratur och konst’ category.

Mary Shelleys ”Frankenstein” publicerades första gången år 1818 och blev en banbrytade roman inom den gotiska litteraturen och den romantiska tidsepoken. Den berättar om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som vill skapa liv, så han samlar ihop material från döda människor och sätter ihop till en egen varelse som han sedan ger till liv. När livet är skapat så blir Victor förskräckt över sin skapelse så han flyr från sitt hem och laboratorium. Monstret får börja sin färd ute i världen ensam, han lär sig kommunicera och han lär sig om människans historia, men vart han än går blir han mött med avsky och stenkastningar. Monstret känner sig ensam och blir allt mer aggressiv, han dödar ett barn och upptäcker sin stora styrka. Han vill hitta sin skapare Victor och att Victor gör en partner åt honom.

Jag tänkte här berätta om romanens koppling till den franske 1700-tals filosofen Jean-Jaques Rousseau och några centrala begrepp i romanen. Jag utgår här från den engelska originalversionen av romanen som jag läser utifrån några infallsvinklar presenterade av olika forskare, bland annat Isaiah Berlin som skrev det populära verket ”The Roots of Romanticism” som behandlar den romantiska tidsepokens idéströmmar och deras ursprung.

Frankenstein och Rousseau

”He was paranoiac, savage and gloomy in some respects, and highly neurotic, as we should say today …?” (Berlin 2000, 53). Detta är Isaiah Berlins beskrivning av Jean-Jaques Rousseau, men det kunde lika gärna ha handlat om Victor Frankenstein. Precis som Jean-Jaques Rousseau var den fiktiva karaktären Frankenstein uppvuxen i Genève och både Frankenstein och Rousseau hade barndomar som kan beskrivas som idylliska. ”According to his Confessions, Rousseau’s childhood was idyllically happy, spent in an atmosphere of harmony and protective gentleness” (Jimack 1993, xvii). Rousseaus moder dör i barnsäng, medan Frankensteins mor dör när han är en ung vuxen student på 17 år (Shelley 1993, 34). Mary Shelleys egen mor dör när May bara är elva dagar gammal, så hon växer upp med sin far – precis som Rousseau.

Rousseau var en passionerad man med kraftfulla känslor, och Frankenstein menar jag var även han en känslomänniska. Tydligast framkommer detta när han går upp i sitt arbete och hans hälsa påverkas så att omvärlden uttrycker oro för honom. Den stigande intensiteten i Frankensteins arbete är tydligt i kapitel IV och framåt i Mary Shelleys bok. När han närmar sig fullbordan av arbetet säger han: ”No one can conceive the variety of feelings which bore me onwards, like a hurricane, in the first enthusiasm of success.” (Shelley 1993, 47). När monstret är klart och levande, går Frankenstein in i en depression. Victor Frankenstein är inte upplysningstidens rationelle vetenskapsman, utan han lever kraftigt i sina känslor vilket gör honom till en typisk karaktär i romantikens tidsepok.

För romantiken var Rousseau en viktig person, även fast Berlin menar att han inte var den fader till romantiken som många har påstått: ”His role has been exaggerated” (Berlin 2000, 52). Berlin menar att kärnan i Rousseaus filosofi var att vi lever i ett korrupt och våldsamt samhälle, men att det är möjligt att hitta Sanningen – inte via logik eller sofistikerat tänkande utan genom hjärtat i en oförstörd människa, den ädle vilden ”noble savage” eller ett barn. När Sanningen har uppenbarats så är den tillgänglig och gällande för alla och möjlig att leva efter.

Mary Shelleys föräldrar Willam Goldwin och Mary Wollstonecraft var inspirerade av Rousseau, det sägs att modern själv påstod att hon hade varit hälften kär i Rousseau och hon skriver om honom i bland annat hennes ofullbordade roman Maria, or The Wrongs of Woman Frankenstein började som projekt sommaren 1816 då Mary och hennes man poeten Percy Shelley var på resa i Schweiz, i de trakter och miljöer som Rousseau var uppväxt i (Marshall 1988, 182). Mary Shelley läste Confessions av Rousseau året innan hon började arbetet med Frankenstein.

Enligt Alan Richardson är romanen Frankenstein en gotisk roman i den romantiska idétraditionen (Richardson 1991). Den gotiska romanen växte fram under senare hälften av 1700-talet som en motreaktion av kvinnliga författare på den traditionella och konservativa brittiska romanen. Den gotiska romnanen var mer erotisk till sin karaktär, mer psykologisk och liberal, och tog upp ett kvinnligt perspektiv på moral och utbildning. Exempelvis Anne Radcliffes Romance of the forest där den kvinnliga huvudpersonen och tillika hjältinnan växer upp i en miljö som närmast kan beskrivas som en Rousseauiansk idyll från hans verk Emile (publicerad 1762), som är en genomgång av Rousseaus utbildningsfilosofi. Richardson menar att romanen Frankensten fortsätter denna linje på ett komplext och kritiskt sätt.

Rousseau skiver i Emile : ”Suppose a child born with the size and strength of manhood, entering upon life full grown like Pallas from the brain of Jupiter” (Rousseau 1993, 32) och monstret föds först som en idé i Frankensteins huvud som sedan förverkligas och bringas till liv. Shelleys beskrivning av hur monstret blir medveten om liv och om sina sinnen, överensstämmer med hur Rousseau föreställer sig det.

”Noble savage”

Den ädle vilden, ”noble savage”, är ingen term som har uppfunnits av Rousseau även om han kraftigt associeras med det. Rousseau har inte ens använt begreppet, utan han skriver ”homme sauvage”, eller ”savage man”, i verket Discours sur l’origine et les fonemets de l’inégalité parmi les holmes där han uttrycker ett koncept om den ädle vilden som har blivit det mest spridda (Grenkowski 2012, 2). Begreppet ”noble savage” fanns redan på 1500- och 1600-talet.

Så vad menar Rousseau med detta koncept? I korthet handlar det om att i människans naturtillstånd, före civilisationen, så kände inte människan till gott och ont. Människan var till sin natur fredlig (Grenkowski 2011, 2). Skälet till att människan tappade sin fredlighet är framväxten av det ojämlika samhället, ett samhälle med hierarkisk uppdelning av människorna. I naturtillståndet är varje människa sin egen mästare och oberoende av andra.

Första raden i Emile lyder: ”God makes all things good; man meddles with them and they become evil” (Rousseau 1993, 5). Jag ser att detta är precis det som Mary Shelley utforskar och visar upp i sin roman. Hennes rika beskrivningar av både Victor Frankenstein och monstrets känsloliv gör berättelsen till psykologiskt inträngande, även det typiskt för romantiken. På flera ställen i romanen finns naturen tydligt med, som ”[…] it was almost motionless, for the winds were hushed, and all nature reposed under the eye of the quiet moon” (Shelley 1993, 178). Naturen är som en egen person i romanen, en egen karaktär som finns i bakgrunden och förstärker huvudkaraktärernas känslotillstånd. Victor Frankenstein är besatt av idén att animera naturen, skapa eget liv och det kaos, den ångest och hemskheter som följer av det tolkar jag som att Frankensteins gärning är ett brott mot naturen – det blir som en kommentar om att vetenskapen kan vara i strid med naturen. Frankensteins skapelse blir övernaturlig i betydelsen icke-av-naturen, och det övernaturliga var ett vanligt inslag i romantikens litterära tradition.

Monstret hos Mary Shelley överges av sin skapare Frankenstein och flyr ut i skogen. Under den öppna himlen lär han sig äta frukter, rötter, nötter och bär. Han noterar dygnets växlingar, värme och kyla, han hör fåglarnas sång och ljuden från andra djur, han utforskar sina sinnen och följer sina instinkter av hunger och törst som får honom att söka föda (Shelley 1993, 104). Han är i naturen utan kunskap om något samhälle och utan en relation till andra människor. Han är i naturtillståndet.

David Marshall anser att det finns mycket evidens för att monstret baseras på Rousseaus egna skrifter och anteckningar (Marshall 1988, 184). Ett exempel på detta är monstrets uppenbarelse och stora fysiska gestalt. Enligt Dave Marshall beskriver Rousseau i sitt verk L’Histoire des voyages en grupp monster som påminner om människor men som är större och längre. Precis som monstret i Frankenstein äter dessa frukter och nötter istället för kött. Frankensteins monster hittar en övergiven eld som människor har lämnat, och det gör Rousseaus monster också.

Så händer det att Frankensteins monster blir medveten om människors existens. Han kommer nära en by och hus och människor. Barnen skriker, en kvinna svimmar och bybor attackerar honom med att slänga stenar, så han flyr. (Shelley 1993, 108). Detta gör honom försiktig så han håller sig undan och observerar på avstånd. I början förstår han inte varför han attackeras, så han reagerar utan ilska mot attackerarna. Det är framförallt en stuga med dess invånare en äldre man och hans son och sonens käresta som blir föremålet för monstrets uppmärksamhet, och genom observation blir han medveten om uttryck för känslor som sorg och glädje, han förundras över att ungdomarna gråter ibland (Shelley 1993, 113).

Monstret lägger märke till att dessa människor använder ljud för att kommunicera och uttrycka känslor med, och han lär sig genom observation att förstå språket och att uttrycka sig verbalt, han lär sig kommunikation (Shelley 1993, 115). Enligt Gabriele Grenkowski så följer monstrets lingvistiska utveckling det som Rousseau beskriver i Essai sur l’origine des langues (Grenkowski 2011, 4). Grenkowski lyfter även fram att scenen i Frankenstein där den unge mannen Felix ger den unga kvinnan Safi en språklektion genom att läsa Ruins of Empire av Compte de Volney (Shelley 1993, 123), följer Rousseaus idé om att kärleken är det som har gett upphov till språket. När monstret nu förstår vad människorna säger så väcks han kunskap, han blir medveten om hierarki mellan människor, om kön, om namn, om historia, om namn på mat och föremål. Han tar del av deras livsberättelse och deras uppväxt och bakgrund. Genom dessa människors berättelser får monstret kunskap om livet, det är som en utbildning han går.

Värt att notera att i Frankenstein är det mannen som undervisar kvinnan, och i Rousseaus Emile är kvinnans utbildning sekundär till mannen. Kvinnan har alltså en underordnad ställning och monstret i Frankenstein har också en underordnad ställning och därmed representerar en feminin klassaspekt. Många kvinnor på 1700- och 1800-talet var till större delen självlärda och fick endast sporadiskt mer formell utbildning.

Observerandet av familjen De Lacey är en finess i romanen, den speglar Frankensteins egen familjesituation. Monstret är inte medvetet om detta, men som läsare kan vi se symboliken i att monstret observerar sin skapares familjesituation (en far, en son och sonens kärlek) som han själv aldrig fick ta del av, som han aldrig blev inkluderad i och han blir inte heller inkluderad av familjen De Lacey.

Att monstret är en ”ädel vilde”, med tonvikt på ”ädel”, det kan vi hitta flera exempel på i Frankenstein. Ett exempel är att monstret tar av familjen De Laceys matförråd om nätterna, men när han ser att de yngre i stugan ger den äldre mannen mat först utan att ge sig själva mat, så blir han djupt berörd och han känner sådan medkänsla med dem att han slutar stjäla ur deras matförråd och återgår istället till de rötter, bär och nötter han hittar i naturen (Shelley 1993, 114).

Från ädel till mördare

Monstrets utveckling från den ädle vilden till en mördare, det sker när han får djupare kontakter med samhället och vill bli en del av det. Han får tag på verken Paradise lost, Plutarch’s Lives, Sorrows of Werter (Shelley 1993, 133). Just Goethes Den unge Werthers lidanden nämns av Berlin som ett exempel på tyskarnas ”Sturm und Drang” rörelse som hade ett inflytande på romantiken (Berlin 1999, 57). Här väcks monstrets existentiella diskussioner om sig själv i relation till världen och tankar om hans skapare. Han är en Adam övergiven av sin Gud. Vi kan också se det som att när monstret får kunskap om civilisationen, när han får ta del av kunskapens träd, så börjar hans ursprungliga idylliska och fredliga tillstånd förändras. Han lägger märke till att han inte är välkommen bland människorna och att detta beror på utseendet, men han vill inkluderas och ha vänner i sitt liv. När monstret vill inkluderas i samhället så lägger han märke till sitt utanförskap. Tidigare, när han var en vilde utan bildning i skogen, så hade han ingen upplevelse av utanförskap, han var – så att säga – lycklig i sin okunskap.

När den äldre mannen, De Lacey, är ensam i stugan så gör monstret sig tillkänna. De Lacey är blind så han är inte medveten om monstrets utseende och udda uppenbarelse. De för en anständig och belevad konversation (Shelley 1993, 139). Men så kommer de andra medlemmarna av hushållet hem och tar avstånd från honom. Monstret ser skräcken i deras ögon, Safi rusar ut och Felix försöker attackera monstret (Shelley 1993, 142). Dessa människor har monstret sett som vänner, fast detta är första gången som de verkligen möts, och de avvisar honom och monstret flyr. Denna upplevelse gör ett stort och djupt intryck på monstret och hans vrede är väckt, hans vrede gentemot sin skapare. Det blir tydligt för honom att trots hans vänlighet och bildade välartikulerade språk, så är han inte välkommen på grund av att han har det utseende han har. Han döms efter sitt utseende istället för utifrån sina inre kvaliteter.

Här följer monstret den utveckling som Rousseau är övertygad om, att när den ädle vilden så att säga ”civiliseras” och kommer i kontakt med samhällets realitet, så leder det till att en i grunden gott väsen blir ondskefullt. Det är i jämförelsen med andra människor som monstrets avund och ensamhet väcks. Om vi utgår från Rousseaus resonemang enligt Grenkowski, så är en människa i naturtillståndet en varelse som inte har känslor som väcks av jämförelser och därför inte kan uppleva känslan av hat eller en vilja till hämnd, därför att en människa i naturtillståndet saknar känslan av stolthet och ära och det som inte finns kan heller inte såras (Grenkowski 2011, 7).

Mary Shelley kommenterar Rousseau

Att monstret överges av Frankenstein och drivs av hat och hämnd mot sin skapare, det kan vara en kommentar från Mary Shelley till att Rousseau själv lämnade över sina barn till ett barnhem, det kan även vara en kommentar till att Mary Shelleys egen far skickade bort henne när hon var femton år för att bo med familjen Baxter i den skotländska orten Dundee (O’Rourke 1989). I en artikel i encyklopedin Lives of the Most Eminent Literary And Scientific Men Of France så diskuterar Mary Shelley Rousseau och hon återkommer flera gånger till att han lämnade bort sina barn, vilket är något hon skarpt kritiserar honom för och i sin artikel spekulerar hon i vad som hade blivit av barnen om de hade fått växa upp i sin egen familj med sin riktiga far och mor. Det är tydligt att detta var ett viktigt och brännbart tema för henne.

David Marshall argumenterar för att både Victor Frankenstein och monstret är karaktärer baserade på Rousseau (Marshall 1988, 185-195). Monstrets eleganta franska och bildning, uppväxten utan en moder och på flykt i Europa, kan alla härledas till Rousseau. En till problematik är sympatin i romanen. Både Frankenstein och monstret är komplexa karaktärer som både berör oss som läsare och väcker vår sympati i vissa stunder, samtidigt som båda också är osympatiska. Även Frankenstein är ett monster då han överger sin skapelse. Romanen saknar en typisk hjältefigur och även en typisk fiende. Detta kan vara en spegling av Mary Shelleys komplexa förhållande till personen Rousseau, hon både tog intryck av honom och var positivt samtidigt som hon kritiserade honom hårt i sin biografi av honom. Relationen mellan Victor Frankenstein och monstret kan ses som en meta-allegori över en av romantikens betydelsefulla stilbildare – Jean-Jaques Rousseau.

Källförteckning

Otryckta källor

O’Rourke, James, ”Nothing more unnatural: Mary Shelley’s Revision of Rousseau”, English Literary History 56:3 (1989). external link: http://knarf.english.upenn.edu/Articles/orourke.html (hämtad 2012-02-05)

Richardson, Alan, ”From Emile to Frankenstein: The Education of Monsters”, European Romantic Review 1:2 (1991). external link: http://knarf.english.upenn.edu/Articles/richards.html (hämtad 2012-02-05)

Tryckta källor

Berlin, Isaiah, The Roots of Romanticism (1999), 2. uppl. (Norfolk, 2000)

Grenkowski, Gabriele, The Monster in Frankenstein with Regard to Rousseau’s Concept of the ‘Noble Savage’, (London, 2011).

Jimack, P.D., ”Introduction” i Emile, Jean-Jaques Rousseau (London, 1993).

Marshall, David, The Surprising Effects of Sympathy: Marivaux, Diderot, Rousseau, and Mary Shelley, (Chicago, 1988).

Rousseau, Jean-Jaques, Emile (1762), Engelsk övers. (London, 1993).

Shelley, Mary, Frankenstein or The Modern Prometheus (1818), (London, 1993).

Annonser

”Brukspatron Adamsson” av Waldenström, är en allegori som utkom första gången 1862 som följetong i tidningen Stadsmissionären. Jag har läst den tionde upplagan, utgiven 1962.  Waldenström var en bildad man som efter avslutade studier på högre läroverk, blev inspirerad av nya religiösa vindar och under en predikan inför badgäster i Sundsvall föddes idén till berättelsen.

Detta är en historia om en rik mans fall och uppgång. Brukspatron Adamsson har en hustru, som har en egen syförening, och han har två söner. Han är en gudsfruktig man som ”med en aldrig tröttnande iver vårdade sig Adamsson om de sjuka och fattiga. Aldrig var någon så nitisk att besöka armodets och eländets kyrkor som han” (Waldenström 1962, 18). Dock finns det något som beslöjar det hela. Som mor Enfaldig yttrar sig: ”Det står inte så väl till, som patron tror. Patron är falsk i anden. Med alla sina goda gärningar försöker patron bara att komma undan den sorgliga upptäckten, att det inte är rätt beställt med patron” (Waldenström 1962, 19).

Det som nu händer i berättelsen, det är att konung Justus Allsvåldig skickar Moses till att driva in Adamssons skulder. Ja, det vill sig inget bättre det än att Adamsson tvingas sälja sitt gods och sitt bruk och blir satt i fängelse ty han har inte haft ordning på sin egen ekonomi. Han var frikostig och generös mot andra men såg inte till sig själv. Adamsson ägnade sig åt andras utveckling, men inte sin egen. Brukspatron vill så gärna vara andra till lags, men det blir som skådebröd för att han ska se sig själv omnämnas i tidningen och att andra ska gilla honom.

Det som räddar honom är staden Evangelium och där får han en ny syn på tron. Så nog kan en enkel läsare som jag även förstå se att häri ligger en kritik mot den traditionella kyrkan vid den tiden. Waldenström vill visa på en annan väg, och man kan tolka honom som menande att den traditionella protestantiska kyrkan vid den tiden ledde till en väg som var falsk.

Väckelserörelsen på frammarsch

Waldenströms berättelse utkom i en tid då kristendomen i landet utvecklades och väckelserörelsen var på frammarsch med sin betoning på den personliga väckelsen. Verket ”Brukspatron Adamsson” illustrerar en personlig väckelse och är därför ett verk som ligger i linje med väckelserörelsen idétradition.

Läskunnigheten var på uppgång och intresset för tidskrifter var stort, med flera religiöst inriktade tidskrifter. Ett exempel är den engelske metodisten George Scott som startade tidningen Pietisten 1842 (Lindström 1997, 27) där C O Rosenius blev redaktör och som senare ersattes av Waldenström. Väckelserörelsen folk kom att kallas för ”läsare”, vilket enligt Lindström, underströk litteraturens stora betydelse. Dessa tidningar och tidskrifters roll var att förmedla rörelsernas självbild och självuppfattning (Lindström 1997, 28). Denna litteratur uppmuntrade till diskussion och samtal. Det var i detta tidevarv som Waldenström publicerade sin berättelse. Waldenströms historia låg tydligen rätt i tiden då det blev en stor framgång och han mottog både ros och ris. Han utvecklade berättelsen och omarbetade den till en bok och genom de många upplagorna så har han utvecklat den vidare för att spegla och ingjuta ny inspiration till väckelserörelsens diskussion och utveckling. Det var en bok som utvecklades genom de diskussioner som följdes i dess spår. (Lindström 1997, 55). Ja, jag ser absolut att man kan se den som ett viktigt dokument i förståelsen för den kyrkohistoriska utvecklingen, men däremot är det ingen faktakälla då den mer har varit diskussionsunderlag för att driva utvecklingen framåt än att vara en dokumentär om sin samtid.

Men, den speglade även Waldenströms egen religiösa utveckling. Han inspirerades av C O Rosenius och när han skrev brukspatronen så ”var han en övertygad och hängiven nyevangelist, som i allegorin sammanfattade sin kristendomskonception” (Lindström 1997, 54). Jag menar att Waldenströms egen uppväckelse är hans inspiration för sin berättelse, han vill dela med sig av sin förståelse, sina tankar och han vill föra en diskussion.

Berättar om sin tid

Kan man säga att Waldenströms bok visar på attityder och åsikter och stämningar från sin samtid, som jag enligt Bexells text tolkar som central frågeställning för kyrkohistorisk forskning? Jag får det intrycket ja. Karaktärerna berättelsen för en dialog med varandra som illustrerar olika trosuppfattningar och argumentation, och Adamsson utmanas av sin omgivning, han blir kritiserad och ställd till svars; när han faller och blir skuldsatt och får en ny tro så vänder sig hans tidigare umgänge och vänner sig emot honom. Jag menar att detta visar på Waldenströms förståelse för att alla inte okritiskt tog till sig väckelserörelsens tankevärld. Waldenström själv erfor något liknande genom att hans familj vände sig emot honom när han valde sin nya religiösa inriktning och hans far avsade sig sitt faderskap, om än tillfälligt men det torde ändå ha satt djupa spår i Waldenströms inre värld. Jag tror att man även kan se detta verk som en form av självterapi för Waldenström, att han riktar sig lika mycket till sin publik som till sig själv, där han övertygar om vägen, nåden och välsignelsen, som tillgänglig för alla. Som en tröst i en svår omvärld.

Karaktärerna i berättelsen rör sig i en miljö hämtad från sin samtid, det är ingen science fiction eller en förhistorisk fantasy, utan de rör sig under senare halvan av 1800-talet som är samma tid då boken skrevs, och illustrationerna av Jenny Nyström visar en samtid.

Jag ser boken som ett intressant tidsdokument som är viktigt i vår förståelse av religionens utveckling och samhällets utveckling i Sverige. Under 1800-talet skedde samhälleliga förändringar med både religiös förändring och industrisamhällets framväxt.

Raphael Mabo

Referenser

Bexell, Oloph, ”Kyrkohistoria och skönlitteratur”, 2012, Uppsala universitet

Lindström, Harry, ”I livsfrågornas spänningsfält”, 1997, Verbum förlag, Stockholm

Waldenström, P, ”Brukspatron Adamsson. Eller var bor du?”, 1962, Missionsförbundets förlag, Falköping

http://sv.wikipedia.org/wiki/Väckelse

Redan det första stycket i Albert Camus berömda litterära verk ”Främlingen” väcker idén inom mig att huvudpersonen Mersault har en speciell personlighet. ”Mamma dog i dag. Eller i går kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: ’Mor avliden. Begravning i morgon. Högaktningsfullt’. Det betyder inget. Kanske var det i går.” (Camus 1942, 7)

Han visar ingen sorg, utan konstaterar lakoniskt att mamma har dött, och han inte vet om det var idag eller igår. Nyckelmeningen är ”Det betyder inget”, och det är en mening som återkommer flera gånger i berättelsen. Efter detta konstaterande går Mersault igenom sin planering för resan till det hem där hans mor har levt och andra förberedelser, som att låna en svart slips och sorgband. Han konstaterar att det är mycket varmt. (Camus 1942, 8) Väl framme vid hemmet möter han föreståndaren och de för en diskussion och han visas in till sin mors kista där hon ligger inuti. Fortfarande ingen känslomässig rörelse hos Mersault, inget mer än en tanke om han kan röka inför sin mor, och han beslutar sig för att det har ingen som helst betydelse. (Camus 1942, 13)

Det intryck jag får av Mersault, det är att han är en yngling som lever i nuet och att han har en pragmatisk personlighet. Han reflekterar sällan över sin livshistoria. Jag kan tänka mig att det naturliga när ens mor dör, är att reflektera över den tid man hade tillsammans. Det gjorde jag när min far dog. Det kom upp minnesbilder i mitt huvud. Mersault gör inga sådana reflektioner av sig själv. När portvakten för hemmet säger att hans mors vänner kommer och det behöver ordnas kaffe och stolar till dem, så är Mersaults kommentar en fråga om det inte går att släcka en av lamporna för ljuset stör honom. (Camus 1942, 13) När han vaknar hos portvakten funderar han på sina kolleger och att de nu börjar stiga upp för att gå till jobbet. (Camus 1942, 17) Jag får intrycket att hans mors dödsfall och begravning, är en olägenhet för Mersault, en händelse som rubbar hans vardag och rutiner något och därmed blir händelsen en olägenhet. Inte dödsfallet i sig som en olägenhet, utan de effekter det har på hans vardag. Dock accepterar han situationen utan protest och han följer med det som händer omkring honom.

Mersaults reflektioner gäller det han kan observera omkring sig i nuet och som påverkar hans sinnen – värmen, ljuset som bländar, tröttheten i kroppen, vinden som förde med sig salt i luften med mera.

Vad är en människa?

Jag tänker på Primo Levis ”Vad är en människa?”, där fångarna kan sägas tappa sin mänsklighet genom att deras känslor fråntas dem genom den behandling som de utsätts för. Jag tänker på Primo Levis språk som går till ett konkret beskrivande av det som händer och sker runtomkring honom i lägret, där han minskar känslobeskrivningarna. Men när jag läser Primo Levi så fylls jag av känslor, därför att de beskrivningar om vad som händer omkring honom är så detaljerade och jag kan sätta mig in i det och känna avsky, avsmak och illamående. ”Framme vid cylindern lägger vi ner syllen på marken och sedan blir jag stående där, spikrak, halvt förblindad, med öppen mun och hängande armar, uppfylld av den kortvariga och negativa extas man råkar i när smärtan upphör.” (Levi 1958, 73)

Mersault är en jag-person i Albert Camus berättelse och berättar utifrån sitt perspektiv, ett perspektiv som är fåordigt. Jag uppfattar en distans och känner mig neutral när jag läser, och får uppfattningen att den karaktär som Camus skildrar är neutral till sin hållning. Det är som att han är utan värderingar.

Låt oss nu gå över till kärleken, eller nej. Inte kärlek för det är ju Mersault vi pratar om. För honom handlar det om åtrå. Han träffar Marie i vattnet och han föreslår bio. Hon reagerar på hans sorgklädsel och han säger att hans mamma har dött, och han får lust att lägga till att det inte var hans fel (något han sa till sin chef) men han hejdar sig. Här kommer igen ”Det betydde ingenting”. Han avslutar med att tänka att man ändå alltid är lite skyldig. (Camus 1942, 26)

Någonstans har Mersault alltså känslor eftersom han tänker att man alltid är lite skyldig. Det finns skuldkänslor hos honom för sin moders död, eller är det mer av nyanser till skuldkänslor? Han lämnade bort modern till ett hem, av rationella skäl, är det en skuld om detta som rör sig i honom? Skulden antyds, men blir inte mer än så. Som den singlande röken från cigaretterna han röker, så rör dessa antydningar av skuld sig flyktigt bort från honom.

För Marie känner han alltså åtrå, inte på grund av hennes personlighet utan på grund av hennes klänning och sandaler. (Camus 1942, 45) Hon frågar om han vill gifta sig med henne och han svarar att det gjorde honom detsamma men att de kan gifta sig om hon vill. (Camus 1942, 55). Vad jag uppfattar här, det är att Mersault låter sig styras av andra. Berättelsen är fylld av flera exempel på detta. Raymond som vill skriva ett brev till sin älskarinna och ber Mersault vara hans vän. Mersault svarar ja för Raymond vill det, han svarar ja för Marie vill det. Men vad vill Mersault själv? Det lägger han inte in någon egentlig tanke om, han reflekterar inte över det. Eller kan man säga att Mersault vill vara till lags? Intressant är att andra tycker om honom, och jag funderar på om skälet är just att Mersault följer med, han innebär inget motstånd för andra, och därför ser andra honom som en vän. Mersault försöker inte åstadkomma något med andra människor, han varken styr eller manipulerar dem åt något håll, och han begär heller inget av dem. Mersault blir som en spegel för omvärlden omkring honom, han reflekterar tillbaks det andra människor vill och då uppfattar de honom som sympatisk.

David i Coetzees ”Onåd” är Mersaults raka motsats, som jag ser det. Han söker uttalat fysisk njutning och lidelse. Han följer sina lustar och tar aktiv del i sitt liv, han försöker styra och manipulera personer omkring sig, särskilt kvinnor där han är en jägare som söker fånga in sitt offer. ”Medan hon smuttar på det böjer han sig fram och stryker henne över kinden. ’Du är väldigt vacker’, säger han. ’Jag ska inbjuda dig att göra något lättsinnigt’. Han stryker henne över kinden igen. ’Stanna. Tillbringa natten med mig’. (Coetze 1999, 21)

David skaffar sig fiender genom sitt manipulerande, han förlorar sitt jobb och sin sociala status genom hans sökande efter sexuell njutning med kvinnor. Han bryter mot samhällets regler och förordningar, och han bryter sig även in i sina offers privatliv.

Observatör av livet

Mersault är en observatör av verkligheten, han gillar att titta på andra och betrakta livet omkring honom som han gör när han tittar ut för sitt fönster. (Camus 1942, 30-31) När han går vid stranden utanför semesterstugan, så ligger en man på stranden som Raymond har varnat honom för. Solen är varm och bländande, Mersault reagerar på solen. Mannen som låg ner på stranden och vilade tar fram en kniv. Den gnistrar i solen och bländar Mersault som upplever ett hugg och han skjuter. (Camus 1942, 74-75) Mersault reflekterar inte, utan han reagerar på det som hände omkring honom – utifrån en utgångspunkt där han har blivit varnad för mannen han såg ligga ner på stranden. Så Mersault vet denne man är farlig, för det har Raymond berättat.

Efterspelet som följer dömer Mersault skyldig. Detta efterspel som bedömer hans karaktär efter hans  handlingar. Uppgifter som att Mersault inte vet sin moders riktiga ålder, att han röker inför modern i kistan, att han inte gråter, att han går på bio och ser en rolig film dagen efter begravningen – allt detta blir till nackdel för Mersault och precis som David så är han oförstående. Mersault kan se att han är skyldig i samhällets ögon, som David också kan se, men varken Mersault eller David kan be om ursäkt när de anklagas, eller visa en ånger.

I Kafkas ”Förvandlingen” har vi Gregor som förvandlas till en skalbagge och han har inte längre möjlighet att kommunicera eller bete sig på det sätt som uppfattas som mänskligt, och genom detta hamnar han i ett utanförskap, i en icke-mänsklighet. Mersault beter sig inte enligt samhällets norm, han reagerar inte på ett sådant sätt som åklagaren, eller prästen för de dödsdömda, förväntar sig att en människa reagerar på. Gregor döms ut som en insekt, och Mersault döms till döden och därmed till en icke-människa. Mersault är inte tillräckligt mänsklig för att få leva. I båda fallen så tolkas de av omgivningen, och omgivningens tolkningar visar en skillnad mot det inre liv som både Gregor och Mersault har. Jag frågar mig, kanske det skulle vara annorlunda om vi verkligen kunde gå in i djupet av varje människa och uppleva varandra inifrån? Både Franz Kafka och Albert Camus har här tagit upp en kommunikationsproblematik mellan en människa och omgivningen. Omgivningen dömer människor utifrån omgivningens egna tankar och präglingar. En skillnad finns, Camus Mersault kan kommunicera med mänskligt tal medan Kafkas Gregor inte kan göra det. Dock hjälper detta inte eftersom omvärlden runt Mersault ändå tolkar Mersault utifrån egna värderingar och förväntningar.

Erica Appelros diskuterar kroppens gränser och identifikationsbetydelse utifrån religion, att genom det yttre signalerar vi vår tillhörighet vilket också kan leda till utanförskap.(Appelros 2012, 157-159) I Camus berättelse så bryr sig Mersault om det yttre, det är det han ser och reagerar på. Vi kan kalla det för en objektifiering, däremot har han inga djupare tankar om vad det innebär. Jag säger att han i stort avstår från att tolka sin omvärld, istället reagerar han på händelser och uttryckt utan djupare reflektion. Han själv klär sig som andra och har inga speciella kännetecken.

Utanför språket, utanför samhället

Appelros menar att människor har en konceptualisering som innebär att vi kan förstå varandra, även om detaljerna i konceptualiseringen kan skilja sig åt. (Appelros 2012, 160) Att det finns en social och språklig begreppsvärld. Kopplar vi detta till Camus berättelse så finns denna sociala och språkliga begreppsvärld utanför Mersault och han själv deltar inte i den, han är utanför men det tycks mig som att han själv inte förstår det, också för att det inte tycks intressera honom huruvida han är inkluderad eller exkluderad i världen eller inte. Appelros skriver om kulturella och sociala normer. Jag ser i berättelsen att Mersault bryter mot de som gäller i hans omvärld och därför blir han dömd. Han har icke-normativa reaktioner och det gör att han passar in i vissa koncept i omvärlden, exempelvis konceptet av att vara ond. Mersault tror inte på Gud, och jag tänker att han inte är en person som tror på något annat än det han själv upplever fysiskt. Detta ger han själv ledning till genom ”mina fysiska behov ofta störde mina känslor” (Camus 1942, 81)

Mersault är en person som inte har mycket att säga i berättelsen, och då tiger han. (Camus 1942, 83) Helen Andersson skriver om språket som gränsdragare mellan mänskligt och icke-mänskligt och säger om Kafkas berättelser ”det är hur man talar som avgör en människas öde.” (Andersson 2012, 89) Jag menar att detta är tydligt i Albert Camus berättelse, där Mersaults fåordiga kommunikation och hans icke-normativa svarsbeteende ställer till besvär för honom i bokens slutskede.

Tidigare har jag framfört att han får vänner och en kärlek genom att han följer med utan motstånd det som händer och han bejakar de förslag som kommer från utomstående, utan vidare reflektion. I början av boken ger detta honom framgång, sen vänds det till nederlag genom dödsskjutningen av mannen på stranden. I kapitlen efter den händelsen så frågas han ut och han ger fortfarande inget motstånd till det som händer honom, men här är en intressant grej. Han ger inte de svar som förväntas av honom, kanske för att han avkrävs förklaringar och det blir ett för stort krav på honom. När det inte räcker med ja eller nej eller en kortare kommentar utan inre reflektion, när man begär en förklaring utifrån ett inre sökande, då kan han inte ge det.

Andersson skriver: ”Det är begripligheten, språket som definierar det politiska djur som är människa. Är du obegripligt, det vill säga talar på ett felaktigt sätt, är du hänvisad till den enbart djuriska sfären.” (Andersson 2012, 88)

Mersault är obegriplig för domaren, åklagaren och prästen och han blir till en icke-människa, men Mersault vill inte vara en del av omgivningens verklighet. När prästen säger han ska be för honom så brister det i Mersault. (Camus 1942, 147) Vi får reda på att för Mersault så har alla lika betydelse, och i slutändan så betyder det inget. Det är den biten som krockar mellan Mersaults verklighet och omgivningens, för i omgivningens verklighet så betyder det vad folk gör, vem man är och vad man tycker. Det är det som en människa är i världen omkring Mersault, att det finns en mening. Och för Mersault, där inget betyder något, så finns det inte det och därför är han en icke-människa.

Livsfrågor och mening

Albert Camus berättelse väcker frågor om vårt samhälle och om relationer, om reaktioner och normer och attityder. Berättelsen tydliggör, genom Mersaults fåordighet och fåkänslighet, omgivningen kring Mersault. Genom Mersaults sätt att vara ser vi hans omgivning mer. Det är effekten av Albert Camus stilistiska grepp, och däri ligger också berättelsens mästerskap – att den väcker frågor och visar upp människor där jag som läsare får reflektera och betrakta över dessa människor omkring Mersault, för genom att han inte reflekterar över dem ges jag som läsare utrymme att göra det. En fråga som återkommer till mig är – vad är viktigt, vad betyder något, är det viktigt att det betyder något, är det viktigt med en mening?

Referenser

Albert Camus, ”Främlingen”, 1942, Albert Bonniers förlag 2009

Franz Kafka, ”Förvandlingen”, LL-Förlaget 2010

Erica Appelros, ”Kroppens gränser”, Textkompendium Mänskligt och omänskligt, Uppsala universitet 2012

Helen Andersson, ”Mellan människa och icke-människa”, Textkompendium Mänskligt och omänskligt, Uppsala universitet 2012

J. M. Coetzee, ”Onåd”, 1999, Brombergs Bokförlag 2000

Primo Levi, ”Är detta en människa”, 1958, Bonnierpocket 2001