You are currently browsing the category archive for the ‘miljö’ category.

Vi börjar närma oss konsumtionens högtid, och jag reflekterar över att världen och människors umgängen har blivit mer abstrakta och mer fjärmande från naturen. Jag gick i skogsmulleskolan när jag var barn, jag såg grodyngel i vattendrag, och vintrar och somrar följde jag med familjen ut i skog och mark. I vårt samhälle behandlas djur ofta som produkter istället för som djur, produkter istället för levande varelser som bryr sig om, känner och reflekterar över sin omvärld. Som boskaps- och hönsindustrin, till exempel. Jag märker även en alienation i dagens samhällsdebatt som innehåller mycket markeringar och gränsdragningar mot människor av olika kulturella bakgrunder, som att olika kulturer och att kulturell mångfald är ett problem – istället för att se att vi alla hör till Jorden.

Så läser jag artikeln Ekologisk läskunnighet och naturrelationernas abstraktion i Antropocen 1 och jag tänker att här funderar Ebba Lisberg Jensen om sådant som jag också reflekterar över. Hon tar upp att människan idag inte längre kan läsa av och förstå naturen som förr, det blir en biologisk analfabetism. När människan levde närmare naturen än idag, så användes människans sinnen för att läsa av och förstå naturen, detta var tiden innan GPS, datorer, väderstationer och det industriella jordbruket och den industriella djurhållningen. Att läsa av naturen var centralt för människans överlevnad, det handlade om liv eller död – att kunna se när stormar var på väg ute på ett öppet hav, eller att skilja nyttiga örter och kryddor från giftiga, att hinna ta in skörden innan regnet.

Hennes vinkling i artikeln är vad som händer med oss människor när denna ”biologiska anfalfabetism” breder ut sig. Hon tar upp att språket utarmas, att naturen blir mer generaliserad och abstrakt och därmed otydliggörs i språket, vilket i sin tur påverkar människans upplevelse av naturen och gör den mer allmän och oprecis – människan skapar alltmer distans mellan sig själv och naturen. Det är med hjälp av språket, det lingvistiska systemet, som vi förhöjer och detaljerar vår upplevelse av naturen därför att lingvistiken hjälper oss med strukturen i vår perception. Det är med hjälp av språket som vi urskiljer detaljer i vår upplevelse. Hon exemplifierar detta med växten brunnäva (Geranium phaeum L.) som trots sitt namn har en lila färg, en mörklila färg, men när den fick sitt namn så fanns inte lila som en färg och då såg växten brun ut. Brun var den närmaste referensen för färgen, och att benämna den med en nyans av brunt gör att den försvinner bland andra bruna växter, men när vi är medvetna om färgen lila så ser vi denna växt tydligare och hur den särskiljer sig från bruna växter.

Detta handlar om att orden behövs för att skapa uppmärksamhet och särskillnad, vilket då förhöjer och tydliggör vår upplevelse av naturen. När orden saknas genom att de upphör från vardagsmedvetandet, från vardagsspråket, så minskas vår upplevelse av naturen, vi ser, märker och upplever färre detaljer, naturen blir mindre och mer onyanserad för våra sinnesintryck. I det förindustriella samhället så inrymde vardagsspråket mångfaldigt fler ord för naturfenomen än vardagsspråket rymmer idag, just för att det behövdes för livet före industrialismen, massproduktionen och de tekniska landvinningarna.

Ebba Lisberg Jensen tar även upp att ekologisk läsbarhet inte enbart handlar om ord, utan det handlar även om inlärd förmåga i våra kroppar. Hon ger ett exempel med en ung flicka som ramlar av en stock för hon väntar sig ett ryggstöd. Förmågan att klara sig i naturen, att gå i skog och mark och hantera den, den börjar försvinna – framförallt hos de som växer upp i städerna. Stadslivet är så fjärmat från naturen, det är en av människor konstruerad verklighet som på det sätt som många städer är byggda idag skapar en distans till naturen och till djur, själva fundamentet för mänskligt liv. Denna distans ökar genom sociala mediers allt ökande betydelse, att vi människor tillbringar mer tid att läsa av läsplattor, mobil- och dataskärmar än att uppleva naturen, vara i naturen, se, uppleva, umgås med naturen. Den virtuella verkligheten ökar i betydelse på bekostnad av den faktiska och naturliga verkligheten.

Vad händer med oss människor när rötterna till naturen domnas av eller till och med är borta helt? Vad händer med oss människor av denna allt ökande graden av abstraktion?

Jag menar, att när vi människor fjärmar oss från naturen så innebär det att känslan för naturen sjunker undan, att omsorgen för naturen minskar. Omsorg till djur och andra människor ser jag som kopplat till omsorgen för naturen, jag ser det som att allt detta hänger ihop. Vi kommer av naturen, oavsett vilka etniciteter, kulturella bakgrunder eller religioner eller livsåskådningar, så kommer vi alla av naturen – vi ingår i naturen, vi är en del av den och vi tillsammans behövs i världen för att arbeta med naturen istället för som nu emot naturen.

Konsumtionssamhället ser jag som en följd av distans till naturen, det bygger på en idé om att vår jord har oändliga resurser och det bygger på ett fjärmande, framförallt ur det västerländska perspektivet – för konsumtionssamhällets produkter massproduceras i länder långt borta och med råvaror tagna långt borta från den västeuropeiska närmiljön. Detta innebär även att den extrema miljöpåverkan som denna tillverkning och råvarukonsumtion ger upphov till, också finns längre bort. Det blir något diffust, något som inte rör en själv riktigt.

Djurplågeriet och den allt mer okänsliga industriella djurhållningen ser jag också som en följd av denna distansering från naturen. På samma sätt som vi inte ser träden, växterna och naturens kullar som har förstörts av den nya tekniska prylen av senaste modellen som vi nyss har köpt, så ser vi inte djurens plågade inskränkta liv när vi ser en plastförpackad köttbit i stormarknadens livsmedelsdisk. Och många kan inte längre avläsa djurs kroppsspråk, kan inte längre umgås naturligt med djur, det inlärs inte naturligt för den som växer upp i storstadens asfalt och betongmarker. Djur blir aliens, främlingar, något man hittar i charken i kvarterets livsmedelsbutik.

Ett fjärde symptom som jag tror hör samman med industrialismen och fjärmandet från naturen, det är den ökande individualismen på kollektivets bekostnad. Det tillhör urbaniseringen, det självständiga och individuella livet i storstaden. Vi är inte behov av kollektivt samarbete och samverkan idag som i det förindustriella bondesamhället. Detta gör även att kontakten mellan oss människor har minskat, jag pratar nu om verklig kontakt öga för öga, hand för hand, där vi ser, möter och känner varandra. Vi har fått många ensamma på grund av detta. Nu vet jag att det finns flera som är fullt bekväma med denna utveckling, men jag känner samtidigt en oro för den. Internet och sociala medier fyller vissa kommunikationsbehov, men blir ändå bara ett surrogat till riktiga möten i den fysiska verkligheten. Jag ser en risk i att sociala medier överanvänds vilket ökar abstraktionen och distanseringen mellan människor, att det blir ”filterbubblor” där vi inte längre ser varandra utan bara de som bekräftar våra egna synsätt och fördomar, vilket i sin tur ökar markering och aggressioner gentemot olika folkgrupper. Näthat etc.

Jag tror att vi behöver återknyta kontakten med naturen för att rädda miljön och kunna skapa fungerande och ekologiskt hållbara livsmiljöer, jag tror inte att detta måste innebära att vrider klockan tillbaks till den förindustriella perioden och lever exakt på samma sätt. Däremot tror jag att vi kan hitta kunskap från förr, som nu håller på att försvinna, som vi kan inspireras av i skapandet av en ny värld med en ny riktning från där vi finns idag. Jag tror att vi kan utveckla storstäderna till att innehålla mer natur.

Vi byggde storstäderna för att bemästra naturen, vi människor skulle visa oss som Gudar och arkitekter över planeten. Nu är det dags att öppna upp städerna för naturen, låta naturen komma in mer och vara en del av våra liv. Fler gröna ytor, vertikal odling, välkomna även djuren in i städerna för en grön och hållbar utveckling.

För detta behöver vi samarbeta och samverka. Jag ser det finns initiativ ute i landet, som en ny ”gröna vågen” a’la kollektivets 70-tal. Många ungdomar som samlas och ger sig ut och vill bygga, skapa och föra nya liv, utifrån nyckelord som hållbar utveckling, permakultur, enkelhet. Där ligger vårt hopp som mänsklighet, genom dessa initiativ kan vi återerövra naturen genom att bli en del av den igen, och lära oss att avläsa naturen igen – öka vår läsförståelse för djur och natur och därmed öka vår miljömässiga vokabulär.

Raphael Mabo

Fotnoter:

  1. Ebba Lisberg Jensen. Ekologisk läskunnighet och naturrelationernas abstraktion i Antropocen. Kulturella perspektiv 1, 2016.

Information om Kulturella perspektiv

Annonser

Vad som händer när vi fortsätter med kärnkraften och varför kärnkraften är en del av problemet och inte en del av lösningen

Under den tid som vi har haft kärnkraft, så har vi haft en stark industrialisering och utveckling av konsumtionssamhället därför att vi har haft tillgång till väldigt mycket elkraft. Denna höga industrialisering har på många sätt orsakat stora miljöproblem; som utsläpp i luft och vatten av industrierna, som kemikalier i vår natur, som en allt mer ökande gruvbrytning med sina problem med utsläpp i naturen och miljöförstöringen.

Vi har haft en utveckling till allt mer hemelektronik och det står idag för ett av de största näringsgrenarna inom samhället, det är en bransch vars produkters tillverkning tillhör det mest smutsiga och miljöbelastande som finns i världen idag. Världen har blivit allt mer elektrifierad där vi använder elektriska lösningar och installationer i mängder med miljöer, arbetsplatser och hem. Tillsammans med detta så har vi ett konsumtionssamhälle där producenterna tillverkar apparater med begränsad livslängd. Anledningen till att de gör detta är för att tjäna maximalt med pengar. Produkter med kort livslängd innebär att konsumenten måste köpa nytt oftare. 

Med en stor tillgång på elkraft finns ingen anledning till att ändra vår livsstil, en stor tillgång på elkraft göder ett överflödstänkande om elkraft och därmed inget incitament och ingen motivation för människor att hushålla med energi, att ändra konsumtionsvanor, att för företag ändra produktion och för vårt samhälle att genomföra nödvändiga förändringar. 

Denna stora tillgång på elkraft har kärnkraften skapat och därför har kärnkraften varit en stark bidragande orsak till att samhället har tagit en inriktning om miljöförstöring och konsumerism. Därför är en fortsatt satsning på kärnkraft en cementring av dagens samhälle och de problem och miljöförstöring som finns i vårt samhälle. En satsning på kärnkraft kommer innebära en fortsatt satsning på elektrisk utrustning från Kina och därmed ökad miljöförstöring. Och världens industrier kommer fortsätta att släppa ut klimat- och miljöförstörande utsläpp. 

Dessutom minskar inte kärnkraften nivåerna växthusgaserna idag, för att minska nivåerna behöver vi en satsning på naturen, jordbruket, växterna för att binda dessa gaser i jorden och vi behöver öka jordlagret – soil. Idag är jordlagret – soil – av undermålig kvalitet på grund av det kemiska industrialiserade jordbruket. Vi behöver göra på ett helt annat sätt, och det är inget kärnkraften hjälper oss med.

Jag tror inte att vi kan läsa miljöproblemen genom en fortsatt satsning på det som har orsakat problemen. Satsar vi kärnkraft kommer vi bara längre ifrån att lösa världens klimat- och miljöproblem. 

Lösningen är ett nytt paradigm och ett nytt tankesätt som är tvärtemot dagens:

Om vi räknar på dagens energibehov och har det som utgångspunkt för framtidens energilösningar, så menar jag att det innebär att sätta människan först. Det är samma sak som att säga att människan är viktigast på jorden och det som finns omkring människan ska anpassa sig efter människans behov. Det innebär att människan söker förändra världen efter sig själv. 

Jag anser att det är precis det tankesättet som har skapat kärnkraften och den miljöförstörande industrialiseringen och därmed de utmaningar på miljö- och klimatområdet som vi har idag. Därför är det fel att räkna på dagens energibehov och försöka mäta dagens energibehov. 

Det finns ett annat sätt att göra det på och det är att tänka tvärtemot. Inom permakultur så är det naturen som sätts före människan. Naturen är viktigare än människan eftersom naturen fanns innan människan och människan är en produkt av naturen. Människan är beroende av en fungerande miljö för att människan ska ha fungerande livsbetingelser. Om naturen inte fungerar, så kommer människan inte att överleva. Därför är människan underordnad naturen. Naturen härskar över människan och människans syfte är att tjäna naturen och se till så att naturen och miljön mår så bra som möjligt, när människan gör detta så kommer även människan själv att må bra. 

Istället för att utgå från människans energibehov, så är första steget i en permakulturanalys att inventera naturen och undersöka naturens behov. Vad har naturen för resurser, hur fungerar nattens ekologiska system? Vad behöver naturen för att naturen ska kunna frodas och vara rik, levande och frisk?

Efter denna inventering av naturens behov, så kommer människan in. Hur ska nu människan här på bästa sätt uppfylla naturens behov och hjälpa naturen samtidigt som människans grundläggande behov som mat och ett hem uppfylls? Människan har behov som behöver uppfyllas för att människan på bästa sätt mår bra och kan tjäna och fylla naturens behov. 

Inom permakultur så finns synsättet att allt är energi. Energi är alltså inte enbart elkraft och kilowattimmar. Värme är energi. Sol, vind, vatten och så vidare – allt är energi. Strävan inom permakultur är att tillfredsställa människans grundbehov på ett sätt som hjälper naturen och där vi inspireras av naturen. Det handlar om att skapa energilösningar som utgår från det som naturen erbjuder. Ett exempel på detta är s k jordskepp, och om jordskepp finns en artikel här: 
http://www.fria.nu/artikel/112743 

Jordskepp visar att vi klarar oss utan mycket av den elektriska utrustning som idag har blivit standard i samhället. 

När det gäller industrier så menar jag att ska vi släppa storindustrierna och övergå till mindre hantverksmässig produktion där det mesta handlar om återvinning och service. Det som produceras nytt ska till större delen vara av förnyelsebara råvaror. Maten produceras lokalt och lokalsamhällets småföretagare hjälps åt för att tillhandahålla olika sorters service, tjänster och hjälp för samhällets medborgare. De datorer och teknik vi använder idag bör ha längre livslängd, hållbarhet och vara baserat på så mycket återvinning som möjligt. Världen har ett elektronikberg av kasserade datorer och mobiltelefoner, vi kan återvinna detta vilket även kommer minska gruvbrytningen. 

För att höja kvaliteten på jordlagret – soil – så har permakultur lösningar för biologisk mångfald och rikedom där växter och djur gynnas, allt utifrån ett systemtänkande där naturen kommer först och där människan och djuren samverkar under naturen för en hållbar utveckling och bra livskvalitet även för våra kommande generationer.

En viktig miljöfråga är sanden. Detta material för betong, glas och annat. Många av våra hus och våra vägar är baserat på sand som råvara. Men sanden håller på att ta slut. Den sand vi använder att bygga med kommer från haven, för den har en fyrkantig struktur (sanden i öknarna är polerad och rund, den kan vi inte bygga med för den hakar inte i varandra och bara blåser runt). Upptagningen av sand har en kraftfull negativ påverkan på marint liv, plus att det förstör sandsträndernas och kustlinjernas naturliga ”intelligens” – dvs vattnet och sanden hänger ihop. Denna dokumentär väcker frågor, men innehåller även lösningar – vi kan mala ner glas och andra sandprodukter och återanvända dem så att de blir som sandkorn igen. Vi behöver även hitta nya lösningar för att bygga så vi minskar sandberoendet.

SVT har nyligen visat en intressant dokumentär som belyser miljöproblematiken med sanden.
http://www.svt.se/dokument-utifran/se-program/del-1-1148

Raphael Mabo

 

Jag har börjat engagera mig politiskt i partiet Enhet, som har en vision om ett ekologiskt och hållbart samhälle. Tidigare har jag röstat på Miljöpartiet, men känner att de i min mening har gått från en del av sin grund de senaste åren. Som en del av mitt engagemang i Enhet är jag en av dem som hjälper till med partiets kommunikation.

Här är ett blogginlägg om avveckling av kärnkraft, med anledning av en ny kärnkraftskritisk bok.

Jag minns folkomröstningen 1980, jag minns Harrisburg. Detta är nu över 30 år sedan. Jag var då knappt 11 år, ändå var jag redan då engagerad i kärnkraftsfrågan och var för en avveckling. Nu över 30 år senare har inte mycket hänt på den fronten. Jag anser det är dags att väcka upp frågan igen och sätta igång med denna avveckling nu.

Raphael Mabo