You are currently browsing the category archive for the ‘musik’ category.

Mike Oldfield ”Return to Ommadawn” (Mercury/Virgin EMI, 2017)

Efter år av musikaliska utflykter och utforskande av olika genrer, som förra albumets poprock-doppade ”Man on the Rocks” eller det neoklassiska ”Music of the Spheres”, återvänder nu Mike Oldfield till den stil som präglade hans tidigare produktion. Han presenterar en uppföljare till sitt tredje album ”Ommadawn” från 1975, och följer i dess spår med två längre stycken som vardera är på ca 20 minuter. Detta är ett återvändande till Oldfields rötter i brittisk folkmusik och både teman och ljudbild känns igen från hans tidigare album, han t o m återanvänder vokala harmonier från det första Ommadawn-albumet, samtidigt som det låter inspirerat.

ReturnToOmmadawn.jpg

Fair useLink

Som förr är detta instrumentalmusik där Oldfield spelar alla instrument själv på sitt eget unika vis, han har en tydlig röst, ett eget sätt att spela på, oavsett om det är en elgitarr, en bastrumma eller flöjter som han trakterar. Förutom samplingen av röster från första Ommadawn så används inga programmerade spår eller synthesizers i produktionen, även om han har spelat in digitalt och mixat på en dator. Ljudkvaliteten är förträfflig och instrumenten framträder tydligt med luftighet i ljudbilden.

Sedan han släppte förra albumet 2014 så har Oldfield gått igenom en del kriser i sitt privatliv, och han har själv uttryckt i intervjuer att musiken har varit ett sätt för honom att hantera dessa. Detta är stark musik, det är kraftfullt, harmoniskt, omväxlande mellan fart och lugn, och en musikalisk resa fylld av energi och musiklust, och samtidigt nostalgi utan att vara en kopia från förr.

Musiken andas drömska landskap, dimhöljda klippor och medeltid. Det finns både den melankoliskt kyliga och blåsiga, men vackra hösten (framförallt i spår 1) och den blommande lekfulla och avslappnande våren (spår 2). Musiken har både ödmjukhet och känsla, en skön plats att befinna sig på. Organisk musik som når själen och som bejakar fantasin. Musik att omsvepas av och drömma sig bort till.

Jag tycker om detta.

Annonser

Under de senaste veckorna så har jag utforskat ny italiensk musik. Inspirationen kom från Italiens deltagande i Eurovision genom ”No degree of separation” med Francesca Michelin. En lågmäld och väl producerat poplåt a hög klass, kanske för hög klass för Eurovision kan man tänka som mer verkar handla om ju större bombastiska uttryck och scenshow desto mer uppmärksamhet.

Ända sedan jag var liten har jag lyssnat på italiensk musik, jag tycker om det italienska språkets klangljud och rytm, tycker om italiensk konst, kultur, mat och filmer. Under min tonårsperiod var jag förälskad på tonårsvis i sångerskan Alice (Carla Bissi) för hennes spännande mix av olika influenser och tongångar med en klassisk italiensk cantate skruvning ovanpå allt, och hon har fortsatt att vara en av de mer spännande och progressiva italienska artisterna genom sitt musikaliska utforskande. Umberto Tozzi och hans klassiker ”Ti Amo” har även det varit en följeslagare sedan unga år, och den romantiska schlagerpopen från Al Bano och Romina Power kanske främst genom ”Sempre sempre”.

Dagens italienska populärmusik innehåller flera guldkorn och en ny generation av artister. Jag vill särskilt nämna Nina Zilli som har fört in en Motown-Inspirerad soul och 50-60-tals nostalgi uppgraderad med italienska smaker och klanger. Här har vi en uttrycksfull sångerska med en självsäker scenpersonlighet och kraftfull attityd. Hennes röstomfång är brett, hon sjunger starkt och tar ut svängarna ordentligt. Hon är nu inte bara en sångerska, hon har skrivit flera av sina låtar själv ihop med olika samarbetspartners och hon har även musicerat och producerat. Sannerligen en talangfull artist!

Jag tycker särskilt mycket om albumet ”L’amore E’feminina” från 2012 och där särskilt låten ”Lasciatemi Dormire” som är en charmerande produktion i bästa Burt Bacharach-60-tal-fluff. Hon tangerar mycket av det luftiga retro-nostalgiska musiklandskap som brittiska pop-soul-jazz gruppen Swing Out Sister har muterat in sedan mitten av 1980-talet, men med en annan attityd och stil. Även senaste albumet ”Frasi&Fumo” från 2015 är en höjdare, om än mindre av Motown och mer singer-songwriter med fler gitarrer och mindre av fluffigt blås, men ändå en fortsättning på hennes musikaliska stil om än delvis i en annan kostymering.

Raphael Mabo

Musik ligger mig varmt om hjärtat och här är ett par recensioner som jag skrivit nyligen.

George Michael ”Symphonica”

Mike Oldfield ”Man on the Rocks”

Kommentera gärna, flipp eller flopp, håller du med eller är jag helt fel ute? 🙂

Raphael Mabo