You are currently browsing the category archive for the ‘politik’ category.

Jag ser att många längtar tillbaks, till en tid som de minns som bättre med färre våldsbrott, kriminalitet, säkra gator och ett tryggt Sverige. Men stämmer verkligen den bilden av det förgångna?

Stockholm i mitten av 1980-talet: uppgörelser mellan olika kriminella, skottlossningar i Stockholms innerstad. Eller ta den kända Maskeradligan som genomförde ett antal uppmärksammade bankrån på 1980-talet. Och visst fanns det våldtäkter, misshandel, grov brottslighet, skottlossning etc. tidigare än så… Under 1950- och 1960-talet fanns Hökarängsligan och Spiltaligan som härjade i Stockholm och gjorde vardagen otrygg för stadens invånare. Våren 1895 (nej, ingen felskrivning, jag menar 1895!) sprängde stockholmspolisen det kriminella gänget ”Stora Ligan” som hade härjat runt i staden, ligan dominerades av arbetslösa ungdomar/unga vuxna i åldern 17-25 år (känns detta igen?!).

Inget nytt under solen. Däremot har ju befolkningen i städerna ökat vilket har gjort att det naturligt genom det blir fler kriminella i antal, sen har ju även narkotikan kommit starkare och blivit ett problem, och sedan slutet av 1980-talet har klassklyftor ökat i samhället vilket har ökat de socioekonomiska skillnaderna osv.

Men en viktig faktor är internet och sociala medier som Facebook, uppbyggnaden av informationssamhället. I ett samhälle utan Facebook, utan en mångfald av radio- och TV-stationer, utan en mångfald av nyhetsrapporterare, så är det många händelser som inte får plats i etern, som går många människor förbi. Och händelserna i städerna blev inte riksangelägenheter på samma sätt på 1960-talet som nu. Internet och sociala medier har gjort att världens våldsamheter har kommit närmare inpå, vi vet mer om det, det rapporteras med en gång, och allt är uppe till ytan, inte bara en bråkdel som förr. Den breda massan förr levde i en ignorans kan man säga, i nöjd och lycklig okunskap om allt det hemska som hände och skedde i samhället.

Det finns absolut en romantisering i samhället om gångna tider som var så mycket bättre än nu, en nostalgi och längtan tillbaks till en förlorad tid som flytt. Redan Marcel Proust skrev om det i sitt banbrytande epos ”På spaning efter den tid som flytt”. Det har förekommit i alla tider. Människor på medeltiden som satt och tänkte ”Det var minsann bättre förr”… Inget av det hjälper en förändring.

Låt oss göra det bästa av den tid som är nu och agera för fred och respekt, istället för att drömma tillbaks till en tid som egentligen aldrig funnits.

Annonser

När man ser sig om på internet och i media, när man tar del av det offentliga samtalet och samhällsdebatten, så kan det tyckas som att det har blivit värre med våld, krig och konflikter, som att världen befinner sig i ett kaos, eller som att Sverige eller vissa lokalsamhällen befinner sig i kaos. Jag ser det som ett resultat av att världen och dess händelser har kommit närmare, det finns mer i vår vardag genom utvecklingen av internet och annan masskommunikation. I mitten av 1980-talet fanns dödsskjutningar, rån och uppgörelser mellan olika kriminella gäng i Stockholms innerstad, men det blev inte lika mycket debatt rikskänt som när liknande händelser händer idag. Eller ta de ligor som härjade i Sverige på 1960-talet. Då fanns inte Facebook, vi hade begränsade kanaler i TV och radio, många händelser både inom Sverige och externt rymdes inte i etern eller den pappersmedia som fanns tillgänglig. Idag får en händelse snabb spridning över ett stort område, så det gör att det kan tyckas som att krig, våld, hemskheter har blivit mer för vi får reda på mer.

Krig, våld och konflikter finns i människans historia och det fortsätter, både mellan människor och mellan länder och alla nivåer däremellan. I grund och botten tror jag att allt handlar om människor som inte blivit sedda, hörda eller lyssnade på sedan tidig ålder. Detta påverkar människors beteenden. Många för ut sin frustration, sitt inre mörker, många identifierar sig med sitt ego och enbart det materiella. Jag tycker det är intressant att följa vad kriminella säger om sin uppväxt om sitt liv, ingen väljer egentligen kriminalitet och ingen är född ond, utan kriminalitet är som en konsekvens av en dysfunktionell tillvaro där människor inte har fått det stöd som de behöver. Även de ökande klassklyftorna i samhället bidrar till mer våld och kriminalitet (i Sverige har klassklyftor och inkomstskillnader ökat dramatiskt sedan i slutet av 1980-talet). Det uppkommer en vrede hos de som inte har därför att andra har.

Sen har vi ett samhälle som under många år har rört sig in i mer materialism, konsumerism, statusjakt där du är det du har, du är dina prylar, dina kläder, innemärkena som du har, och för att vara ”rätt” i gänget så behövs vissa – kostsamma – attribut. Det skapar också ojämlikhet och utanförskap, och därmed flera konfliktytor.

Ytterligare är filmer, TV-serier och datorspel som länge fört fram budskapet att konflikter löser man med vapen, med våld. Jag tror absolut att detta påverkar undermedvetet, den massiva explosionen av olika fictionmedier som överbelastar sinnet och bara matar på, och gör att skillnaden mellan verklighet och fiction blir otydlig. Se näthatet där människor hatar varandra och har en massa tankar om varandra bara för att man sitter på en annan sida av skärmen.

De geopolitiska konflikterna ser jag som ”som i det lilla som i det stora och som i det stora så och i det lilla”, alltså allt hänger ihop. Makro och mikro, de är inte separerade. Därför tillhör jag inte dem som skyller på ”eliten” som annars tillhör det vanliga idag. För ”eliten” är också människor. Och konfliktytor mellan människor är ett mänskligt problem, inte om ”folk” vs ”eliten”. Det som händer mellan länder är en reflektion (spegling) av konflikter mellan människor.

Jag håller med de som säger att det troligtvis kommer att bli värre, det är mycket rädslor, mörker och hat som forsar ut i samhället och det kommer att fortsätta forsa ut och verka ett tag till, sedan kommer en mättnad när människor har tröttnat på att hata, tröttnat på att kollektivt skuldbelägga, tröttnat på att dela upp och separera i olika grupper, tröttnat på nationalism, murar, gränser och distansering.

Och då kommer ljuset, då kommer enheten, då bygger vi ett nytt samhälle tillsammans. Fram tills dess gäller att göra det vi kan i den verklighet vi har omkring oss, göra det vi kan för att sprida respekt, kärlek och agera utifrån att alla människor är lika mycket värde. Agera för att minska klyftor och öka förståelse. Jag tror på att fortsätta tro på en fredlig värld, att vi kan nå fred. Att det kommer en era där människan har lagt ner krigen, har lagt ner sina vapen.

Det har börjat uppstå en diskussion om dödsstraff på sociala medier, som har sin utgångspunkt i några nyhetsrapporter om verkställda dödsdomar i andra länder bl a i Japan.

Jag vill inleda min problematisering av dödsstraff genom att beakta forskningsläget:

”1. Avskräckningseffekten: Detta är det mest empiriskt undersökta området. Här har majoriteten av komperativa undersökningar, prospektiva tidsföljdsstudier och longitudinella undersökningar pekat i riktning mot att dödstraff inte verkar ha någon avskräckande effekt på allmänheten i form av en minskande mordfrekvens. (Komparitiva studier, samt, prospektiva tidföljdsstudier: Sellin, Dann, Savitz, Gravez, Campion, Longitudinella studier: Ehrlich.- Wilson, 1985, s. 181 – 188).

[…]
2. Brutaliseringseffekt: Vissa forskare menar att dödsstraffet ökar mordfrekvensen (Bowers, 1994, s. 80f). Detta har kommit att benämnas som dödsstraffet brutaliseringseffekt. Forskningsdesignen inom detta område har varit i stort sett densamma som inom forskningen om avsräckande effekt, se ovan.

3. Diskrimininergingseffekt: Resultatet tyder relativt entydigt på att en oproportionerligt stor andel färgade våldtäktsmän, i framförallt USA:s sydstater, döms till dödsstraff. Någon tydlig diskriminering har däremot inte hittats mellan färgade och vita män dömda för mord. Forskningsdesignen har varit både longitudinell av tvärsnittskaraktär, samt komperativ med andra stater. (Ellsworth, 1994, s. 182, Wilson, 1985, s. 190).

4. Oskyldigt avrättade: Empiriska resultat verkar tyda på att oskyldiga personer har blivit avrättade. Forskningsuppläggningen har t.ex. bestått av att på nytt undersöka dödsstraffsdömda personer egentliga skuld till det brott de dömts för. (Rogers, 1979, s. 587, Red: Lacovetta och Chang.)” (Staffan Törestad 1995).

Just det sista argumentet, oaktat de andra, anser jag vara tillräckligt för att avstå från dödsstraff. Inget rättssamhälle, inget rättssystem, är 100 procent säkert, det gör att misstag sker. Det räcker med att en oskyldig avrättas för att visa problematiken med det, och att dödsstraff därför är fel. Vi kan inte uppnå ett 100 procentigt rättssäkert system, det går inte. Det kan uppstå bevis långt senare som inte fanns tillgängliga när personen dömdes och avrättades, det kan handla om vittnen som ljugit och om olika misstag som har begåtts i brottsundersökningen. Se gärna den senaste tidens debatt i Sverige om flera fall där brottsundersökningen har ifrågasatts flera år efter att en person har dömts och befunnit sig skyldig.

I forskning (Törestad, 1995) tas även upp att kriminella överskattar sin egen förmåga till ”det perfekta brottet” och underskattar påföljden av brottet. Vi kan uttrycka detta som att det hos kriminelle är vanligt att de har höga tankar om sig själva och sin förmåga att undgå rättvisan att hårda straff och dödsstraff därmed inte har en avskräckande effekt, för den kriminella tror ändå inte på att hen kommer att åka fast och bli lagförd.

Det finns dessutom även moralfilosofiska argument emot dödsstraff:

Dödsstraff som hämndaktion för egot
Dödsstraff handlar om hämnd, inte om att rehabilitera en brottsling till att återinträda i samhället för att bidra. Idén om hämnd är skälet till att människors konflikter och krig är så svåra att lösa och fortgår genom generationer där man glömt hur det hela började men man minns den som slog till senast så man måste hämnas och de man attackerar hämnas tillbaks och så håller det på…

Hämnd kommer från egot. Jag använder här begreppet Egot från freudiansk psykologi, där egot står för självkoncept eller konceptualisering av självet. Vi kan se egot som en behållare och lagringsplats för all vår identifikation och föreställningar om den och det vi är, vårt jobb, våra studier och vår karriär. Vår självuppfattning finns i egot och även vårt bekräftelsebehov. Egot är berättelsen vi skapar om oss själva, det innebär konceptualiseringen av det egna självet – vår jag-upplevelse. Egot är en central del för vår fysiska upplevelse och navigationsprogram.

Men, en grundläggande funktion i egots program är rädsla, och den rädslan gör att egot kan uppfatta sig hotat och därmed agerar för att skydda sig själv vilket kan gå ut över andra. Egots rädslor och självförsvar kan ta sig uttryck i exempelvis avundsjuka, svartsjuka och motstånd mot förändring. Eller hämnd. Sårad självkänsla är också egot.

Det är lätt att dras med av egot och att identifiera sig med det, det är lätt för oss människor att tro att vi är egot och därmed tror vi på de berättelser, rädslor och känslor som egot skapar inuti oss. Men det är fullt möjligt att betrakta egot, för egot är en del inuti vårt jag, vår personlighet och medvetande, men det är inte allt som vi är.

När vi betraktar egot så upptäcker vi att vi är det som betraktar, vi blir medvetna om oss själva utifrån ett större perspektiv. Det jag, självet, som betraktar egot det är vårt medvetande, medvetande som är grunden inuti oss. Ju mer vi upplever och upptäcker vårt själv, jaget, medvetande så kan vi upptäcka att vi styrs mindre och mindre av egot, av rädslor och av bekräftelsebehov. Det kan vara en upplevelse av mer frihet och mer frid i sinnet, en expansion av det som vi är, upptäckten av vår inre sanna natur.

Ju mer vi läker vårt eget inre, ju mer vi läker vår barndoms upplevelser, ju mer vi landar inom oss själva och hittar vår egen inre trygghet, vår egen fri, då blir vi mer fri från egot, vi släpper mer och mer av vår identifikation, vi kan uppleva mer stunder av medvetande, och av nuet och av det som är.

Jag menar att vi får inte fred på jorden därför att människan klänger sig fast vid hämnd-tanken. Våld föder våld, krig göder krig. Dödsstraff har visat sig ha noll inverkan på att minska brotten, dessutom är det många oskyldiga som dödats för rättssystemet är osäkert. Dödsstraff bidrar till att öka acceptansen för våld i samhället, alltså motsatsen till det man söker verka med dödsstraff.

Staten som moralisk vägvisare
Det betyder inte att vi inte ska kunna döma handlingar, men vi människor är inte våra handlingar. Jag tror inte på att någon människa är ond i sin själ, jag tror på att vi alla föds med godhet inom oss. Sedan beror det på händelser i livet om vi lyckas förvalta och vara kontakt med denna godhet eller inte.

Min poäng är att staten ska sätta ribban och vara ett föredöme för moral. En stat som är för dödsstraff ser sig inte som moraliskt över den som mördar, eftersom som en sådan stat säger att det är rätt att döda med rätt motiv. Det leder i sin tur att tröskeln till att döda andra människor sänks.

En stat som är emot dödsstraff visar en tydlig signal om moral och visar i handling och lagar att det är fel att döda andra, det höjer den moraliska standarden och uppfattningen i samhället.

Växande våldsromantisering på internet
Ett problem idag är den växande våldsromantiseringen som vi har via filmer, TV-serier, datorspel och liknande, vi har sociala medier som stämmer över av hat, mobbning, mordhot och hot om våldtäkt och så vidare. Det har skett en avtrubbning i samhället där människor tycks ha glömt bort att det på andra sidan datorskärmen, mobiltelefonen, surfplattan, sitter verkliga människor.

Det är som att människor sitter och spelar spel och tar ut sina aggressioner på varandra på nätet. Detta trissar upp stämning och i extrema fall leder till våldsbrott i det fysiska där Breivik och skolbarnsmördaren i Trollhättan är de mest extrema exemplen på detta.

Vanliga skolbarn trakasseras, särskilt unga tjejjer är utsatta där unga killar kallar dem för horor. Tonen hos skolbarn idag är betydligt råare, hårdare där både våldtäkt och mord har romantiserats bland ungdomar. Denna mobbning sker inte öga för öga i klassrummet eller på rasterna som när jag var barn utan mobbningen sker via SMS, Snapchat, Facebook och olika sociala forum och meddelandetjänster. Även vanligt med spridning av falska porrbilder och uthängningar av framförallt unga tjejjer.

Rehabiliteringsinsatser en vinst för samhället
Det finns ingen empirisk evidens för att hårdare straff minskar vålden och hoten i samhället och gör samhället säkrare, det bör därför vara av intresse för samhället med rehabilitering – i det här sammanhanget betyder det att återanpassa den kriminella till en laglydig medborgare som betalar skatt och bidrar till samhället istället för att återfalla i kriminalitet och brott. Det finns tecken på att ökande insatser inom detta leder till färre återfall, vilket därmed är en vinst för samhället.

Referens/Källa
”Dödsstraff – Argumentationsanalys av åtta representativa teser ur dödsstraffdebatten och forskningen” (Staffan Törestad, 1995, Allmän kriminologi, Stockholms Universitet).

I samhället idag finns en växande oro och diskussion om trygghet och kriminalitet. Sedan över 40 år tillbaks visar samhällsvetenskaplig forskning att bristande sociekonomiska förhållanden och social utsatthet är en högre riskfaktor för att utveckla kriminalitet, och det oavsett var människor kommer ifrån. Det är till exempel 6 gånger vanligare att en utförsäkrad arbetslös hamnar i kriminalitet jämfört med en som har jobb. Poliser är bara för att ta hand om det akuta, det löser inte grundproblematiken med klassklyftor, ekonomisk ojämställdhet, social utsatthet, bristande resurser till kommunala skolor och Socialtjänst etc etc.

En överrepresentation för en grupp betyder inte heller att alla i gruppen blir kriminella. Det finns givetvis individuella skäl också till kriminalitet. en individualitet hur vi responderar på socioekonomiska förhållanden, vissa individer klarar det bättre än andra, vissa klarar det sämre än andra. Det kan handla om en otrygg uppväxt och anknytningsproblematik och det kan även den som är född rik uppleva absolut. Men poängen är – om vi löser det som beror på socioekonomiskaskillnader så får vi ner kriminaliteten i samhället även om vi inte får bort den helt.

Jag tror på att det Sverige behöver är en ekonomisk politik som minskar klassklyftor och inkomstskillnader, som ökar resurserna inom vård, skola och omsorg, som underlättar för billiga hyresrätter genom en subventionerad hyresmarknad, som reglerar skolmarknaden och inför ett kvotsystem för att skapa böttre balans i klasserna, och en ökning av resurser till kommunal skola och till Socialtjänsten. Höj skatten för höginkomsttagare, inför en basinkomst för låginkomsttagare. Ta ut en markvärdesavgift och sänk skatten för enmans och fåmansbolag. Ta bort möjligheten till vinstuttag i den offentliga sektorn. Inför en statlig bank med medborgarkonto och medborgarkort/kreditkort. Inför en statlig e-valuta, kopplad till medborgarkontot i medborgarbanken. Ta ut höjda avgifter på gruvnäring och fossil energi.

Jag tror på solidaritet, jag anser att det är solidaritet som gör oss mänskliga. En solidaritet som innebär att vi ska hjälpa de människor som hamnar på glid i samhället. Det vinner även samhällsekonomin på eftersom det minskar brotten och förödelse och förstörelse i samhället. Det finns ingen samhällsekonomisk vinst genom att ha människor i fängelset, tvärtom!

Jag bekymras över den växande nationalismen i världen och menar att det tillsammans med elitism och hierarki ökar konflikterna i världen. Det är idén om att ”jag är bättre än du.”, om ”jag är mer värd och du är mindre värd”. Jag tror på global samverkan och samarbete för att gemensamt lösa världens problem, för vi har bara den här planeten och vi har den tillsammans. Därmed har vi ett gemensamt ansvar för planetens överlevnad.

Min poäng är alltså att människan har förlorat sig i materialism och tron på sina egna tankar och tappat kontaken inåt. Det är när vi går inåt i oss själva som vi hittar dst naturliga tillstånd som vi föds med, ett tillstånd av samhörighet, gemenskap och solidaritet. I vår uppväxt så kan detta naturtillstånd gynnas eller missgynnas. Jag är bekymrad över informationstätheten genom internet och sociala medier som även ges små barn genom skärmar och bärbara datorer. Den tekniska revolutionen innebär även en risk för separation från oss själva från vårt inre. Särskilt gällande småbarn med sinnen i utveckling.

Som vuxna kan vi hitta vägar för att återfinna naturtillståndet inom oss, vi kan ta pauser från tekniken, media, krav och förväntan, vi kan gå ut i naturen och andas, meditera och vara och känna och i det återupptäcka vår innersta natur. När vi gör detta så finner vi inte bara kärleken till oss själva, utan även till andra. Vi återfinner samhörigheten, känslan att alla är ett, av en mänsklighet, ett folk, alla tillhör vi samma familj för vi har alla samma utsprung.

Vi finner detta när vi sätter åt sidan våra intellektuella konstruktioner, yttre identifikation och ideologier. Då känner blir vi är vi vår sanna natur i samhörighet med alla och världen. I det en allomfattande kärlek som flödar över till alla människor. Där drivkraften inte är pengar och makt över andra, utan drivkraften är kärlek, medmänsklighet, solidaritet och kreativitet.

Människans naturtillstånd är kärlek. För när vi skalar av oss alla lager, när vi medvetandegörs om dem och betraktar dem så löses de upp ett efter ett kvar finns kärlek, det är vad som återstår, det är kärnan i varje människa. Våra tankar, värderingar, olika roller, normer och attityder är som klädesplagg vi har tagit på oss och växt samman med. Men om vi sätter dem åt sidan för ett tag och reser djupare inåt så kan vi hitta kärleken, som vill svämma över för oss själva och till andra. Tänk om den vore grunden till samhällsbygget, vilket samhälle skulle vi få då?

Jag tror på det mångkulturella samhället därför att jag tror på människors frihet. Kultur och traditioner skapas, omskapas och är i en ständig förnyelseprocess genom människors uppfinningsrikedom, interaktion och det är en process som sker både individuellt och kollektivt mellan oss människor i relation till varandra. Ingen kultur är statisk eller oföränderlig. Det ligger i människans natur att gå framåt, expandera och utvecklas. Samtidigt med detta så ligger det också i människans natur att vara osäker eller bekymrad inför förändringar. Vi människor är samtidigt vanedjur och vi söker tillhörighet med andra, för vi är inte isolerade utan föds in i ett sammanhang, in i ett kollektiv.

När vi svenskar reser utomlands och pratar om Sverige, så är vi mer hyllande och stolta över Sverige än vi skulle visa i Sverige. När svenskar flyttar utomlands så blir svenskarna mer patriotiska, mer omhuldande av det som uppfattas som svenska traditioner, än vi svenskar är i Sverige. Detta är inget unikt, detta finns över hela världen och i alla kulturer – att när vi kommer bort från vår hemmiljö, från vårt kulturella och sociala arv, så söker vi i främmande miljöer oss mer till den kultur och traditioner som vi är vana vid, samtidigt som vi också öppnar upp oss för att lära oss om den kultur och det land som vi har flyttat till. Vi behöver förankring med vårt ursprung för att bygga trygghet i det nya landet, i den nya tillvaron. Det är när vi har en trygg förankring i vår familj, i vårt ursprung och vårt arv, som vi även kan gå ut och möta människor utifrån öppenhet och respekt för den nya kultur som vi har flyttat till. Över hela världen så finns det föreningar, mötesplatser, kyrkor och ja även skolor, för människor från Sverige. Svenskar ser inget fel eller problem med detta, men när människor kommer hit från andra länder och skapar mötesplatser för sig precis som utflyttade svenskar gör i andra länder, då tar många svenskar det som ett hot mot Sverige.

Integration handlar om att människor som är nya i ett land tillåts ta med sig sin kultur och traditioner samtidigt som de jobbar, studerar, skaffar vänner och deltar i livet i det nya landet. Det finns ingen motsättning mellan att bejaka sina rötter och samtidigt också ta aktiv del i det nya landets liv. Det är vad mångkultur också är, att olika kulturer kan leva sida vid sida. Därför är det så viktigt detta som står i de svenska grundlagarna om att skydda och befrämja minoriteters kulturer. Trygghet, rötter, skapar fred. Inkludering av människor skapar fred. Assimilering (att förneka sitt arv, riva upp sina rötter och ta avstånd från vart man kommer ifrån) skapar otrygga människor, utan rötter, utan grund, utan kontakt med sin dåtid och därmed ingen trygg framtid. För att veta vart vi ska, för att möta livet utifrån en trygg plats, så tror jag att det är viktigt att vara medveten om och även bejaka varifrån vi kommer.

Det innebär självfallet inte att uttryck som strider mot de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen så som det är uttryckt av FN, ska tillåtas. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen är en gemensam överenskommelse, ett gemensamt beslutat fundament, som många av världens länder tillsammans har diskuterat fram. Alla länder brister tyvärr i hur detta omfamnas och stöds, så även Sverige som fortfarande inte har inlemmat barnkonventionen i svensk lagstiftning och som fortfarande bryter mot de mänskliga rättigheterna inte minst när det gäller till exempel hanteringen av samerna. Medvetenheten om de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen behöver stärkas i Sverige och i alla världens länder.

Uteslutning och exkludering skapar konfliktytor och därmed våld och ökar risken för krig. Nationalismens strävan efter monokulturella samhällen med likriktning och höga murar mot omvärlden, det ökar risken för krig. Nationalismen och murbyggande är vapenindustrins bästa vän. Jag tror på samarbete, samverkan och öppenhet. Klimatförändringarna och överutnyttjandet av naturens resurser ställer krav på ett globalt samarbete mellan länder, en global resursfördelning och globala åtgärder för en omställning till en tillvaro som är mer anpassad efter naturens förutsättningar.

Det mångkulturella samhället ställer krav på oss människor, att vi ser och behandlar varandra utifrån att alla människor är lika mycket värda. I sociala medier idag sprids en annan berättelse, en berättelse om att Sverige enbart är till för så kallade ”etniska svenskar” och att flyktingar, invandrare och människor som är födda någon annanstans än Sverige, är sämre människor. Det sprids myter och anklagelser om att flyktingar och invandrare får mer i bidrag, är skyldiga till de flesta våldtäkter och de flesta brott, och att medier skulle mörklägga och inte berätta sanningen om muslimer. Överallt i hela världen finns den berättelsen om människor som har kommit till ett nytt land, även svenskar som emigrerade till Nordamerika möttes av misstänksamhet, myter och fördomar. Jag säger inte att det mångkulturella samhället är lätt och utan utmaningar, men det är bättre än alternativen och den enda möjlighet jag ser framåt för en värld där vi tar ansvar för fred, samarbete och samverkan och därmed mänsklighetens överlevnad.

Vi bygger det nya samhället varje dag genom att se, möta och respektera varje människa som en människa, oavsett var den människan är född, oavsett religiös tro eller icke-tro, oavsett folkgrupp. Vi bygger genom att berätta, visa och sprida om vår tro på det mångkulturella samhället och människors lika värde, att stå upp för de mänskliga rättigheterna varje dag i samhället och även på sociala medier, att sprida goda, positiva vibbar!

ag tror på en värld i frihet, och jag tror på att det förutsätter ett samhälle där människor har en bra grundtrygghet och där mängden pengar hos en själv eller hos ens föräldrar eller familj ej inverkar på ens förutsättningar att skapa sitt eget liv och få utbildning, vård och omsorg efter ens behov. När jag tittar runt i världen så ser jag en värld av ojämlikheter och klasskillnader, jag ser också en värld med mycket rädslor och allt högre röster hos de som vill isolera länder, folkgrupper, religioner och kulturer från varandra , en värld där militarismens och nationalismens höjda röster bygger murar och skapar nya konfliktytor och gör världen mer osäker. Samtidigt finns det också många som arbetar för en annan värld, en värld för gemenskap, samarbete och fred där människor får inkluderas, en gränslös värld med broar över nerrivna murar.

En grundförutsättning som jag ser för det nya samhället, det är basinkomst. En grundekonomisk trygghet som ger människor möjlighet att följa hjärtats längtan, skapa och vara kreativa. Jag tror att det ligger i varje människa en känsla för andra där vi vill hjälpa till, vara för service och samarbete där vi hjälps åt, men att denna känsla och kraft trycks undan i dagens samhälle där människor ska slå sig fram på andras bekostnad och se andra som konkurrenter istället för som kollegor. Jag är inte förvånad över att rasism, diskriminering och utanförskap samt våld och konflikter, är resultatet av vårt nuvarande dysfunktionella samhällsbygge.

En kravlös basinkomst som ingen behöver kämpa sig till, en basinkomst som en mänsklig rättighet, en existenspeng som tack för att man föddes och finns till, ett grundbidrag utan en förnedrande utredning av myndigheter som ser varje medborgare som en potentiell utnyttjare av systemet och en brottsling. Det ser jag fram emot.

Finansieringen ordnas genom skatt på överutnyttjande av naturresurser, markavgift och på miljöförstöring, utifrån iden att den som bidrar till sämre miljö, sämre ekologiska förutsättningar, gifter i vatten, markområden och luft, ska betala för det. Det ska vara olönsamt att förstöra naturen, det ska vara lönsamt att bevara naturen och underhålla ekologiska giftfria system med biologisk mångfald. Jag ser även i detta ett räntefritt samhälle.

Ännu längre fram ser jag en bytes- och tjänsteekonomi, utan pengar, utan bankkonton, utan ett samhälle som ständigt värderar, bedömer och skapar status genom fysiska attribut.

Jag tror på att drömma, för utan drömmar vore vi inte människor. Med drömmar har vi mål, vi har längtan som drivkraft och vi arbetar för kärlek och mänsklighet.

Under de senaste dagarna så har det seglat upp en diskussion i sociala medier angående våldtäkter och ofredanden av kvinnor på festivaler som Putte-i-Parken och Bråvalla. Vad jag observerar i sociala medier det är att det ännu en gång har skapats en diskussion och debatt som främst rör sig mellan två läger. Detaljer om vad som exakt hänt väljer jag att inte diskutera eftersom polisutredning fortfarande pågår och det finns många oklarheter. Däremot tänker jag kommentera den pågående diskussionen i samhället.

Det ena lägret hävdar att våldtäkter och ofredanden handlar om etnicitet, ursprungskultur och är en importerad problematik i Sverige – därför ska vi fokusera på mäns etnicitet. Det andra lägret hävdar att våldtäkter och ofredanden finns över hela världen oavsett etnicitet och kultur, att den gemensamma nämnaren är män. Jag tar ställning för det senare och jag ska här förklara varför:

Om vi börjar med det svenska perspektivet, så visades redan i Brottsoffermyndighetens undersökning ”Slagen dam” som utkom år 2001, att mäns våld och sexuellt ofredande av kvinnor är ett stort problem: 46 procent av kvinnor fyllda 15 år hade varit utsatta för våld i en nära relation, 56 procent hade upplevt grova sexuella trakasserier och ofredande, 67 procent har erfarenhet av våld och sexuella trakasserier. Över 80 procent av förövarna var svenskar. Enligt forskarna ger detta ett mönster som även finns i Norge, Finland och Danmark. Jag kan lista fler undersökningar för att visa att detta finns, det är ett problem och det har funnits länge, och de allra flesta gärningsmän i Sverige är svenskar, födda och uppvuxna i Sverige.

Våldtäkter och ofredanden i offentliga miljöer där många människor samlas tätt, som exempelvis musikfestivaler, det är verkligen inget nytt. Det nya är att det diskuteras mer i dag, förr så fanns inte Facebook eller andra sociala medier, det fanns inte internet så nyheter och händelser spreds långsammare och färre nyheter fick plats eftersom det fanns färre mediekanaler. Förr så stannade denna forskning i den akademiska världen och dessa händelser nådde sällan ut till massorna. Därför saknades en allmän medvetenhet i samhället om dessa problems existens. Det var sällan tidningarna tog upp och debatterade det och skedde det så var det under kort tid. Det förekom inte ”nätstormar” som i dagens sociala medier.

Trots att vi i Sverige, och även i Norden (för länderna påminner om varandra) har jämställdhet och jämlikhet inskriven i grundlagen och där medborgarna har en tydlig idébild om det egna landet som jämställt och jämlikt med moderna och utvecklade värderingar som står högre än övriga världen, så finns denna problematik här och var ett stort problem långt innan kriget i Syrien och senaste tidens stora flyktingström. Tittar jag runt i världen så ser jag problem med våldtäkter och ofredanden i alla länder, i alla kulturer och oavsett etnicitet. Det är inte socialt accepterat någonstans, inte i något samhälle i stort, ändå sker och händer detta överallt.

Låt oss reflektera över en händelse: Bråvalla 2014, fyra ungdomar döms till gruppvåldtäkt, de är skåningar, de är svenska män. Ingenstans diskuteras brottet utifrån kontexten ”skånsk kultur” trots att ”kultur-kortet” alltid läggs fram när det handlar om personer med utländsk bakgrund. Detta speglar en oförmåga här i Sverige att ta in dessa händelser, som att det blir för nära och för känsligt att diskutera och uppmärksamma när det är svenskar.

Jag ser det som att det finns en global våldtäktskultur och kultur av sexuella ofredanden av kvinnor som överskrider gränserna mellan länder, etniciteter och kulturer. Därför tror jag inte att vi kan lösa problematiken genom att fokusera på vissa etniska bakgrunder, jag tror att vi bäst löser det genom att se att detta handlar om män. Det är som att det finns en destruktiv manlighet som söker makt över kvinnor, jag ser det som män som är osäkra i sin manlighet som söker kompensation och att stärka sig själva genom att utöva våld och ofredande mot kvinnor, att de tror sig höja upp sig själva genom att slå ner en annan. Jag ser det som ett försök till kontroll, en inneboende strävan efter att styra och kuva kvinnor och tvinga dem till underkastelse, att detta är händelser som handlar om makt och män som får en kick av att känna den makten. Det är en obalanserad aggressiv maskulinitet, samma kraft som jag ser går ut i krig i världen mot andra män. Våldtäkt och ofredanden är vissa mäns krig mot kvinnor.

Det växer upp en ny manlighet i världen, män som vill frigöra sig från ålderdomliga attityder och värderingar och hitta sitt sätt att vara man på inuti sig själva, män som är friare i könsroller, som bryter mot tidigare ramar och utforskar livet på ett öppnare och mer expansivt sätt. Samtidigt med denna rörelse så finns också många osäkra män, män som upplever förvirring, som reflekterar över vad som är manligt, manlighet och vilka de är. Män som kanske inte alltid känner sig hemma i världen, som letar sin plats.

Jag ser en önskan hos många efter tillhörighet, en grupp, ett gäng. I många gäng frodas en destruktiv manlighet, en tuffhet som ett självförsvar. Detta börjar i ungdomstiden. Utanförskap, exkludering, klassklyftor – att vissa har och andra inte, den materiella kampen. Många mår dåligt, världen står inför många utmaningar: miljöförstöring, klimatförändringar, svält, fattigdom, en kamp om resurser.

Det behövs mer arbete på attityder och värderingar. Här har män, alla män, ett ansvar för sig själva och för andra män, att diskutera, reflektera, visa upp andra värderingar och attityder än de gamla som levt för länge. Vi män kan inspirera varandra! Ge osäkra män stöd att hitta trygghet och sin plats i livet. Men, det räcker inte utan det behövs mer. Världens stora frågor behöver också lösas, den ekonomiska ojämlikheten och problemet med resursfördelningen, att arbeta för mer samarbete och samverkan istället för misstänksamhet mot varandra.

Jag har inga enkla svar eller lösningar, men jag tror verkligen det är dags att fokusera bort från etnicitet och att arbeta för en ny manlighet.

Efter en kampanj fylld av personangrepp, anklagelser och rädslor så har de brittiska väljarna valt att Storbritannien skall lämna EU. Visst har EU flera problem, men att lämna EU bara för att man inte gillar medborgare från andra länder (Lämna-sidans huvudargument) det tycker jag är ett argument som inte känns riktigt seriöst. Jag menar, EU kan kritiseras att vara toppstyrt, ha en trög rörelse och med en monetär union som står för en nyliberal marknadsekonomi som ger för strama tyglar till folkets välfärd, men att den brittiska lämna-sidan använder det som ändå har varit bra med EU (den fria rörligheten) som argument för att lämna istället för något av det som man verkligen kan kritisera EU för, det doftar rädslor för andra människor.

Vad som kommer att hända nu står skrivet i stjärnorna, men troligen kan vi se en ekonomisk och politisk instabilitet. Jag tror att Storbritannien kommer att falla sönder och erodera ut i ett Skottland som lämnar Storbritannien och som kommer att förhandla fram ett eget avtal med EU, jag tror att risken för krig i Nordirland är överhängande men förhoppningsvis sker unionen med Irland smidigt, och jag tror att Storbritannien kastas ut från EU:s inre marknad och att brittiska företag kommer att få svårare att rekrytera arbetskraft.

För svenskt vidkommande så innebär det att framtiden för britterna i Sverige och svenskarna i Storbritannien nu är mer osäker. Länge har svenska unga vuxna åkt till Storbritannien, företrädesvis London, för att leva, studera och arbeta, skaffa sig erfarenhet och kompetens, och sedan kommer de tillbaks hit till Sverige och förgyller med nya visioner. Den möjligheten tror jag nu kommer att stoppas.

Jag är för en omgörning av EU där EU mer görs till ett projekt för medborgarna istället för ett projekt för storföretag. Det är så att jag tror på samarbete och öppna gränser, att människor ska ha fritt val att bo, studera och arbeta var de vill, att de rika ska hjälpa de fattiga och att världen gynnas av att människor kan åka omkring och inspireras och inspirera. Det är bra för oss människor med mångfald och mångkultur, och London är mångfaldens huvudstad i Europa.

EU började som ett handelsprojekt och ett ekonomiskt projekt, nu är det dags för nästa steg som handlar om EU som ett socialt och mänskligt projekt där mänskliga rättigheter och den enskilda människans rätt före storföretagens vinstmaximering kan stå fokus.

Jag tror att brexit kommer att smärta Storbritannien allra mest, men att övriga EU står kvar. Nu kommer Franrike och Tyskland att ta ledartröjan inom EU, vilket kan vara positivt då Storbritannien har varit de som fört den mest extrema nyliberala marknadsekonomin där man gett fördelar till storföretagen på miljön och människornas bekostnad. Storbritannien har även fört den mest kärnkraftsvänliga politiken inom EU. 

När jag ser nyheterna om fotbollshuliganismen som terroriserar fotbollen, så gör jag reflektionen att händelserna under fotbolls EM illustrerar den destruktiva nationalism som växer fram i Europa, en nationalism som vill bygga murar och göra länder till fiender. Det finns en koppling mellan fotbollshuliganism och högerextremism, det är destruktiva krafter som vill använda våld och som vill attackera människor som hejar på ett annat fotbollslag eller som är födda i ett annat land. Attackerarna får en kick av att slåss, våldet blir som en beroendeframkallande drog, det finns en tjusning i maktens berusning för dessa. Separatistiska krafter som vill utesluta och exkludera människor, det leder till nya konfliktytor och konflikter.

Jag tror även att detta handlar om en reaktion på feminism från män som vill fortsätta med patriarkala strukturer, som känner sig hotade av att kvinnor kommer fram mer i samhället och att arbetet med jämställdhet och jämlikhet fortsätter. Idén om starka manliga män där våldet är en del av identiteten, det är en idé om en traditionell maskulinitet som tyvärr har fått ett uppsving i vissa kretsar ut mot högerkanten. Låt mig säga till dessa män: riktiga män slåss inte, riktiga män väljer fred.

Jag tror att framtiden för Europa och även för hela mänskligheten, handlar om samarbete och öppna gränser, en värld där vi ser att vi alla är lika mycket värda och där de rika länderna delar med sig till de fattiga, en värld där vi fördelar resurserna mer jämlikt och mer jämställt. Idag så lever Europa på att utnyttja tredje världen och köpa in konsumtionsvaror till låga priser medan arbetarna i tredje världen svälter och utför ett smutsigt och farligt arbete. Den destruktiva nationalismen och högerpopulismen strävar efter ett Europa som fungerar som ”hunger games” med taggtrådar mellan distrikten. Det känns som fel väg att gå.

Raphael Mabo

De senaste dagarnas debatt om svenska förorter tycks landa i samma konklusion som förr, nämligen att det traditionella receptet med fler poliser och hårdare tag är det bästa. Jag konstaterar att samhällsvetenskaplig forskning än en gång ignoreras i den politiska debatten.

För grundorsaken till kriminella gäng, narkotikahandel, att ungdomar driver omkring på gator och torg utan något att göra, det är samma grundorsak som har funnits så länge och som fördjupas och allt mer biter sig fast. Det handlar om utanförskap, om arbetslösa och fattiga föräldrar, om drogproblem, trasiga familjerelationer, om ett samhälle som har dragit in på social service och närvaro i förorten. Det handlar om segregation, om klassklyftor där de rika blir allt rikare och de fattigare blir fattigare. Särskilt har detta expanderat sedan Carl Bildts regeringsperiod under 1990-talet. Vi ser helt enkelt resultatet av en nyliberal ekonomisk politik som skapar utanförskap och som exkluderar människor.

Vi ser också att konsumtionssamhället har rotat sig fast, ett kapitalistiskt samhälle där status och identifikation med materiella märkesvaror blir allt mer betydelsefullt. Vi ser ett samhälle där den senaste mobiltekniken, de senaste applikationerna och tekniska utrustningen ger innehavaren status och delaktighet, att känna sig som ”en i gänget”. Och detta kostar, detta behöver finansieras – vilket ungdomar i fattiga familjer inte har råd med. De växer upp i en värld där de ser att allt kostar mycket pengar. Fotbollsträning och andra fritidsaktiviteter kan kosta tusentals kronor per termin, det har inte låginkomstfamiljer råd med.

Den lösningen som tyvärr alltfler ser, det är de snabba pengarnas lösning, det handlar om illegal affärsverksamhet för att utöka ens intäkter och känna sig delaktig och trygg i en grupp som tar hand om en när samhället har misslyckats med det.

Jag känner mig oroad över utvecklingen, inte minst när många politiker fortfarande tror att fler poliser löser utanförskap. Det är dags för ett nytt synsätt, en ny politik som ser till människorna. Jag hoppas på politiker som tar ansvar för att minska klassklyftor och börja bygga ett inkluderande, varmt och välkomnande Sverige.

Raphael Mabo