You are currently browsing the category archive for the ‘vetenskap’ category.

Tema och problemställning

För min diskussion kommer jag att utgå från temat revolt och protest hos Hungerspelen och hur detta påverkar ungdomar idag, jag kommer att titta på hur Hungerspelens fiktion kan kopplas till verkligheten. En till aspekt som jag kommer ta upp är huvudkaraktären Katniss som inspiration för unga flickor idag.

Teorier och begrepp

Jag kommer använda mig av begreppen stigma och territoriell stigmatisering. Stigma står för negativa attityder och värderingar mot en grupp eller företeelse. Territoriell stigmatisering innebär en medial och samhällelig diskurs om ett område som påverkar människor negativt, som skapar rädsla och osäkerhet, som innebär stereotypiska föreställningar om kriminalitet, etnicitet, kultur och religion som skapar motsättningar och göder ett ”vi och dom” (Sernhede 2009). Området, territoriet, väcker en negativ associationsstruktur som färgar åsikter och attityder gentemot de som bor i området.

En till analytisk och teoretisk ingång som jag kommer att använda är postrukturalism. Det handlar om problematisering av skillnadsskapande (Ambjörnsson 2009). Makt kan upprätthållas genom att människor väljer att tillhöra en norm. Normalisering innebär en maktstruktur.

Bakgrund

Hungerspelen är en romanserie i tre delar författad av Suzanne Collins. Första delen släpptes år 2008 och serien har blivit en succé världen över. Trilogin har även filmatiserats, första filmen släpptes år 2012, andra 2013 och trilogins sista del släpps som två filmer där första halvan släpptes hösten år 2014 och sista filmen släpps hösten 2015. Serien är därmed väldigt aktuell för ungdomar idag. 

Böckerna beskriver en dystopisk värld i framtiden, en nation som tillkom efter stora naturkatastrofer och krig. Nationen består av en centralmakt och storstad som styr över ett antal distrikt där varje är specialiserad på ett särskilt produktionsområde och uppdelade i ett till tolv från rika till fattiga – det finns även ett mytomspunnet distrikt 13 som gjorde revolt och därför utrotades av centralmakten. För att straffa distrikten för ett tidigare uppror, är varje distrikt tvunget att utse en pojke och en flicka, 12 – 18 år, för ett gladiatorspel på liv och död; de så kallade ”hungerspelen”. Dessa spel är en populär händelse och underhållning i den statliga och enda TV-kanalen. Seriens huvudperson och hjältinna är Katniss, en fattig tonåring på 16 år från distrikt 12 som sysslar med kolutvinning. Vi får följa hennes kamp genom hungerspelen, som blir en kamp även mot den styrande regeringen och statsmakten. Katniss är bågskytt och kämpar för de fattiga mot de rika. Som hjälp har hon sin vän Peeta, en jämngammal kille som är kär i henne. Hungerspelen har ett klassiskt tema om kampen mellan de goda och de onda.

Innan jag satte igång med denna analys så hade jag inte mer kännedom om Hungerspelen än att det var böcker och filmer som varit väldigt framgångsrika, särskilt bland tonåringar. Jag hade inte läst någon av böckerna eller sett någon av filmerna. Efter att ha pratat med en pojke i tonåren som gillade trilogin, väcktes ett djupare intresse hos mig. Serien tycktes för mig som en intressant variant på Robin Hood-temat, och jag blev nyfiken på hur ungdomar relaterar till den kvinnliga hjältinnan och revolten mot statsmakten. Det kändes även intressant för mig med att skriva om en aktuell ungdomskultur. Inför den här analysen har jag sett de två första filmatiseringarna.

Diskussion

Ett centralt tema i Hungerspelen är protest mot det rådande samhället, en protest mot orättvisorna. Förhållandet mellan huvudstaden och distrikten anser jag kan jämföras med förhållandet mellan innerstad och förorter. Enligt Binar och Sernhede (2013) förknippas innerstaden i regel med högre status och förorter med lägre status, där förorter är stigmatiserade. Det blir en territoriell stigmatisering som färgar invånarna i sitt område, där de bedöms utifrån sitt område istället för att bli sedda och mötas utifrån som de är. I Hungerspelen är staden drömmen och målet, det är det primära medan distrikten är sekundära och invånarna där har inte tillgång till staden annat än som deltagare i spelen och som vinnare. Förorten / distriktens ungdomar är underklass och innerstaden / storstaden är överklass. Lalander och Johansson (2012) tar upp att stigma säger mer om de som skapat stigmat, än om det som stigmatiseras. Stigma handlar om att höja upp den egna gruppen, normer, attityder, värderingar, genom att sänka statusen för andra; det handlar om att skapa ett vi som ses som bättre och mer värdefullt än  de andra. I Hungerspelen är storstaden vi och distrikten de andra, i vårt samhälle blir innerstaden vi och förorten de andra. Makten i Hungerspelen upprätthålls inte bara genom hot om våld och stark polismakt, i serien kallad fredsväktare, utan även genom normer och status. Ambjörnsson (2009) skriver utifrån poststrukturalismens perspektiv om att makt upprätthålls genom självdiscplinering, att människor följer samhällets normer av eget intresse för att det upplevs som bättre att göra det. Vi människor blir som lyckligast av att följa normen, och att följa normen har även högst status. Huvudpersonen Katniss följer inte normen, hon vinner spelen tillsammans med sin vän och de revolterar, på hennes initiativ, mot samhällets normer, lagar och regler – hon trotsar normerna och överenskommelserna och det vinner hon på. 

Sernhede (2009) skriver om att det pågår en utveckling där multietniska förortsområden segregeras från det övriga samhället, där ungdomarna kan uppleva ett främlingsskap i förhållande till majoritetskulturen och att de därmed öppnar för en global kultur. Hunger-spelen är en serie som når ungdomar över hela världen, det är en inspirationskälla som når ut globalt. Tematiken med en central makt som styr över andra, det är en tematik som fungerar för flera former av förtryck och diskriminering. Förutom att se det som särskiljande av storstad och förorter, så kan vi också se temat som särskiljande mellan rika och fattiga, mellan vuxna och ungdomar, mellan majoritetskultur och minoriteter, mellan innanförskap och utanförskap. Därmed kan vi se det som en lockelse och identitetsbildning för ungdomar som är emot rådande förhållanden i samhället.

Lindgren (2009, 20) tar upp ungdomskultur som en seismograf, ”ett finkänsligt instrument som registrerar och återger samhälliga förändringar, trender och strömningar”. Hungerspelen är ett exempel på fiktion som inspirerar aktiviteter och händelser i vår faktiska och aktuella verklighet därför att människor kan applicera Hungerspelens tematik på sin verklighet. Bengt Fridén (2014) skriver: ”I amerikanska Ferguson sprayas Katniss Everdeens stridsrop på husväggar. Rebellernas handsignal syns bland thailändska demokratikämpar. Hungerspelen har blivit samhällsomstörtande.” Han menar att serien går bäst hos de som på olika sätt står utanför den rådande normen i samhället. Grupper använder sig av symboler för att skapa en gemenskap mellan sig och särskilja sig ut från andra (Lalander och Johansson,  2012). I Hungerspelen finns två distinkta symboler som används av motståndsrörelsen: den ena är en fågel i en ring som håller i en pil; och den andra är en gest med ena handen där tummen och lillfingret möts, och de tre andra fingrarna hålls ihop och sträcks uppåt med handflatan utåt från kroppen. Dessa symboler har fått ett liv utanför fiktionen. Lalander och Johansson (2012, 38) säger: ”Många av de symboler som ungdomsgrupper gestaltar handlar om att visa att man tar avstånd från etablerade ideal och uppfattningar i samhället”. På detta sätt används även Hungerspelens symboler.  

Sernhede (2009) diskuterar motkulturer och subkulturer, där motkulturen har rötter i medelklassen och tar ett tydligt avstånd från den i samhället dominerande kulturen med förslag till alternativa levnadssätt, och subkulturen har rötter i arbetarklassen och är mer tydligt bundet till arbetarklassens villkor. De som leder proteströrelsen i Hungerspelen är ungdomar, det är en ungdomsrevolt som växer och får andra med sig. Ungdomar mot det som kan kallas för etablissemanget, mot vuxna och mot traditioner. Ungdomarna kommer med nya tankar och idéer, de vill förändra samhället och de står för en ny rättvisa. Jag ser det som att Hungerspelen inspirerar till motkultur oavsett ens klassbakgrund då berättelsens tematik kan appliceras på så många olika sorters förtryck och utanförskap. I Hungerspelen är det hos de fattiga och lägsta klasserna som motrörelsen verkligen börjar och eskalerar, revolten börjar hos de som har störst utanförskap. Att göra motstånd innebär att skaffa sig makt för att påverka sitt liv (Lalander och Johansson, 2012). 

Hungerspelen är normbrytande genom hjältinnan Katniss som tar ansvaret för att försörja sin familj, hon är ute och jagar med pil och båge för att skaffa föda. När hennes syster blir utvald till spelen så träder hon in i systerns ställe. Hennes vän och hjälpare Peeta är kär i henne, men hennes attityd till honom är betydligt svalare och mer distanserad. Hon är inte så intresserad av kläder, smink, pengar och av att visa upp sig, hon vill istället agera för rättvisa och hon gör det som hon upplevs krävs i de situationer hon hamnar i. Hennes drivkraft är inte ära och berömmelse, utan hon vill hjälpa de människor som är viktiga för henne. Katniss är en inspirerande karaktär för unga flickor idag, och en faktor till populariteten är för att hon bryter mot hur flickor vanligtvis skildras i ungdomsfiktion – Katniss jagar och skjuter med pilbåge i skogen istället för den normativa skildringen av flickor som lagar mat och läser (Bengtsson, 2013).

Hungerspelens övergripande tema är revolt och motstånd mot det rådande och existerande samhället, det är en motståndsrörelse där de fattigaste och de som är mest exkluderade agerar mot samhällets elit. Det är även ett populärkulturellt uppror mot en överhet som en vit mansnorm som härskande, vilket attraherar unga flickor (Fridén, 2014). Hungerspelens fiktion attraherar ungdomar som på olika sätt längtar och agerar efter förändring av samhället. 

Referenser

Ambjörnsson, Fanny (2009). Unga och sociala strukturer. I Lindgren, S. (red.). Ungdomskulturer. Malmö: Gleerups.

Bengtsson, Per (2013). Sålda på spelen. Lärarnas tidning. 22 februari. http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2013/02/22/salda-pa-hungerspelen (Hämtad 2015-03-13).

Bunar, N och Sernhede, O (red.). (2013). Skolan och ojämlikhetens urbana geografi. Daidalos: Göteborg

Fridén, Bengt (2014). Hungerspelen har något större att säga världen. Dagens Arena. 26 november. http://www.dagensarena.se/opinion/bjorn-friden-hungerspelen-har-nagot-storre-att-saga-varlden/ (Hämtad 2015-03-13). 

Lalander, P och Johansson, T. (2012). Ungdomsgrupper i teori och praktik. Studentlitteratur: Lund.

Lindgren, Simon (2009). Dagens ungdom. I Lindgren, S. (red.). Ungdomskulturer. Malmö: Gleerups.

Sernhede, Ove (2009). Unga Subkulturer. I Lindgren, S. (red.).  Ungdomskulturer. Malmö: Gleerups.

Annonser

Modern forskning håller inte med om bilden av människor som våldsamma och krigiska. Människan härstammar från samma släktgren som Bonobon-apan, och Bonobon löser sina konflikter genom kärlek inte genom att slåss. Att jaga och döda djur är enligt forskning ett inlärt beteende hos människor, det finns människor som tog efter rovdjuren för att de valde att göra det – det finns också människor som inte följde det spåret. Det finns mänskliga kulturer sedan tusentals år som har behållit att inte jaga och slakta djur.

Douglas P. Fry, professor i antroplogi vid Åbo universitets akademi, har samlat ihop forskningen om människans krig och fred och visar i sina sammanställningar att människan genom årtusenden har varit ett i huvudsak fredligt väsen.

Krigen är, enligt professor Fry, en ökande sannolikhet på grund av en ökande komplexitet i hierarkiska samhällsstrukturer där människor tappat kontakten med varandra, vilket vi har sett framförallt under de senaste århundradena. Krig är alltså en sentida uppfinning, men vi bör ändå minnas att även idag så finns det mer av fred i världen än krig.

Men, myten om människans våldsamhet är en populär mytbildning som skapas och expanderas av massmedierna. Problem, konflikter, krig är säljande, det är iaf vad massmedierna tror. Därför koncentrerar sig massmedia på en negativ nyhetsrapportering och det mesta av det bra och positiva som händer i världen är de tysta om. Resultatet blir en skev och vrängd bild där massmedia har skapat negativa diskurser. Massmedia programmerar människor till negativitet och frammanar känslor av rädsla och hotfullhet. Dessutom utifrån ett eurocentriskt perspektiv som utgår från väst som norm och där länder och kulturer utanför Europa och den dominerande västliga diskursen negativiseras och utmålas i mörka färger. I en komplex och informationstät värld så förenklar massmedia världen och stödjer ett ”vi och dom”, det finns en kultur av mental negativ diskurs på nyhetsredaktioner, även i Sverige. Detta är fiktiva tavlor som facistiska rörelser och politiska partier stödjer sin politik på och fortsätter utslagningen av ”vi och dom” vilket leder till utanförskap och konflikter som en självuppfyllande profetia, inte minst gällande flyktingar, invandrare och andra religioner än kristendom.

För mer om detta rekommenderar jag den utmärkta antologin ”Mörk magi i vita medier” (Carlsson bokförlag) med Ylva Brune som redaktör. Det är en kritisk och tankeväckande reflektion över nyhetsrapporteringen med texter av svenska självkritiska journalister och av samhälls- och medieforskare. Boken är inte ny utan är från slutet av 1990-talet, men den gäller tyvärr fortfarande och är i högsta grad aktuell än i dag.

Civiliserade samhällen behöver utbildning, för utbildning hjälper oss att se igenom en komplex värld och sätta i sammanhang. Kunskap om historien och samhället hjälper oss att förstå människor och jag tror på att hämta upp historien, lära av den i vårt byggande framåt.

Raphael Mabo
Akademiker med etnologi som huvudämne och idéhistoria som biämne.

Intressanta länkar:

Samarbete för evolutionen framåt

Människor är födda till att samarbeta

Vi människor är inte historielösa och jag tror på kunskap och bildning även för framtidens samhälle för jag tror på att för att hitta en riktning framåt är det även bra att veta varifrån man kommer. Humaniora och samhällskunskap ger oss överblick över samhällets utveckling och människans utveckling, det handlar om att förstå människorna och världen som vi lever i. 

Jag har ju valt inriktningen etnologi för mina högre studier, och en inriktning inom etnologi är att se ”den andre” och hur detta bildas i samhället, hur vi skapar kultur i förhållande till varandra. Detta kan innebära forskning på utanförskap, särskilnad, grupperingar, mediabilder och myter. Vi människor tror väldigt mycket, särskilt om människor som kommer från andra ställen. Dessa myter skapar främlingsfientlighet och vandringssägner där man skapar utanförskap och ”vi” och ”dom”. Vad många forskare inom etnologi ägnar sig åt det är att belysa detta, visa upp att detta finns och hur det skapas och även att visa att detta just är myter, det är negativa diskurser som inte stämmer med verkligheten, det är massmediala bilder och politiska bilder som skapar avstånd mellan människor, det är selektiv nyhetsrapportering som bara berättar problem och negativitet – nyhetsrapportering som utgår från att problem säljer. Det gör att de positiva bilderna och berättelserna, som faktiskt finns, inte kommer fram och så blir det snedvridet. Människor tror på dessa negativa bilder och tror det är det enda som finns, eftersom det är vad massmedia rapporterar.

Etnologi bidrar till att slå hål på myterna och att det finns positiva berättelser, andra sidor, andra synsätt. Etnologi bidrar till mångfald och mänskliga möten. Etnologi hjälper oss att förstå det mångkulturella samhället och det är ett verktyg att använda i det.

Raphael Mabo
Akademiker med etnologi som huvudämne och idéhistoria som biämne.

Det går en intressant serie på Kunskapskanalen som heter ”Från öst till väst, mellanösterns historia”. Igår gick avsnitt 4 ”den muslimska renässansen”. Avsnittet tog upp det arabiska och muslimska inflytandet på den europeiska renässansen. Mycket på grund av att stora delar av Spanien var under arabiskt och muslimskt inflytande under flera hundra år och därigenom var ”vägg i vägg” med övriga Europa. Bland annat togs staden Toledo upp som ett kulturellt och vetenskapligt centrum.

Några saker som avsnittet tog upp:

De grekiska filosoferna fanns översatta till arabiska, och det grekiska inflytandet gjorde att arabvärlden och muslimerna hade ett försprång gällande kultur, konst och vetenskap gentemot det kristna Europa. När dessa böcker började översättas från arabiskan till latinet, så tog sig det kristna Europa ut ur ”medeltidens mörker” (som det sades i programmet) och det arabiska inflytandet startade den europeiska renässansen.

En stor draghjälp för Europas vetenskapliga utveckling var den arabiska översättningen av Aristoteles, och att det fanns en arabisk kommentator som hade förklarat vad Aristoteles egentligen menade. Aristoteles ansågs svårläst, men denne kommentator gjorde läsningen och förståelsen enklare. Både Aristoteles och kommentatorns texter översattes till latinet och spred sig ut på de europeiska lärosätena.

Idén med universitet kommer från araberna och den muslimska världen.

De stora katedralerna byggdes med hjälp av de indoarabiska siffrorna, för det var enklare och ett mer effektivt system än de klassiska romerska siffrorna.

Kopernikus byggde sina idéer på vetenskapliga framsteg hos arabiska och muslimska astronomer. Bland annat så använde han en modell för att förklara en synvilla om planeters rörelse, som var baserad på en modell som redan fanns hos en arabisk astronom långt före Kopernikus.

Spridningen av dessa böcker, i latinska översättningar från arabiskan, hade en stor betydelse för den västerländska vetenskapliga revolutionen redan innan boktryckarkonsten. Och jag tycker nog det finns fog att säga att den vetenskapliga revolutionen började innan boktryckarkonsten, den började hos araberna och det som hände genom boktryckarkonsten som katalysator förhöjde och förstärkte den utveckling som redan fanns, den process som redan var igång.

För den som är intresserad finns avsnittet här på SVT Play.

www.svtplay.se/video/380758/del-4-av-7-den-muslimska-renassansen

Raphael Mabo
Skribent, zen-coach och student i etnologi och idéhistoria

 

 

Mitt syfte med denna blogg är att föra fram mina tankar och reflektioner om kultur och humanism. Jag har en bakgrund inom humaniora och kulturvetenskap med idéhistoria och filmvetenskap, religionsvetenskap och nu etnologi. Mitt intresse är människan och hur människan formar sin värld och sig själv, för mig är det därför naturligt att vara humanist i betydelsen ”människovän”. Jag har förstått att ”humanism” kan tolkas på flera sätt. Nyligen var evolutionsbiologen Richard Dawkins i Sverige, framträdde i Skavlan och höll en föreläsning i Stockholm anordnad av Kungliga Vetenskapsakademin. Han anser sig stå för humanism, men jag konstaterar att det han representerar är något annat än det jag står för.

Evolutionsbiologen Richard Dawkins tycker om att roa sig med att utmåla människor med en mer organisk syn på det vi uppfattar som verkligheten, som mindre intelligenta och som okunniga inom vetenskap. Hans idé är att det är bristande kunskap om den vetenskapliga metoden som gör att det finns människor som inte accepterar den mekaniska och ateistiska synen på verkligheten. Han menar att det är märkligt att man trots att man kan knyta skor, köra bil och i övrigt uppföra sig som en normal människa, ändå kan tro på något så vansinnigt som ”Gud”. Det finns forskare med en annan syn, exempelvis Dawkins egen kollega Dr. Rupert Sheldrake, biolog från Cambridge.

När det finns ”humanister” som påstår att de inte förstår hur intelligenta människor kan tro på något som kallas för ”övernaturligt” eller ”gud”, eller när de uttrycker att vetenskapen står för sanning och att allt annat är lögner, då uppfattar jag det som mindre tolerant gentemot andra idéer och uppfattningar om vår värld. Att raljera över att människor kan tro på Gud, det är oseriöst och det är en arrogans som inte går ihop med att vara humanist. När ”humanister” påstår att de vet vad som sker när döden inträffar, att då tar det slut och det finns inget mer, och att man ljuger för sina barn om man säger något annat – då gör de sin personliga åsikt till en universell sanning. De förstår inte själva att det handlar om åsikter, om tro, och att de själva representerar en tro. De vill göra just sin tro till en sanning som ska gälla för andra människor, vilket blir konfliktskapande. Vetenskapen, som jag ser det, behandlar inte universella sanningar, utan det är teorier som står för sannolikheter. De naturlagar som är formulerade, eller för den delen evolutionsteorin, är teorier, är tro. Många väljer att utgå från, säger att de är sanna, men som historien har visat så kan allting förändras – även inom vetenskapen. Det vetenskapen anser sig ”veta” i en punkt i historien, kan förändras senare. Handlar då vetenskap om verkligt vetande? Jag formulerar det som ”tror sig veta”, eftersom det kan ändras i framtiden. Att säga att människor ljuger när de visar fram andra teorier, andra ställningstaganden, än exempelvis Darwins evolutionsteori, det kan tolkas som brist på ödmjukhet.

”Humanister” som bortförklarar alternativ medicin och alternativa behandlingar med ”bara placebo”, är heller inget som jag tycker är verklig humanism eftersom dessa s k ”humanister” då nedvärderar inte bara patienternas upplevelser av att bli fria från fysiska smärta, eksem och olika hudförändringar, allvarliga sjukdomar, cancer med mera – utan det blir en nedvärdering även av behandlarna. För mig är det förvånande att man kan nedvärdera alternativen genom hänvisning till att det ”inte är vetenskap” då det finns mycket vetenskaplig forskning som stödjer alternativ medicin och alternativa behandlingsformer. Att inte känna till denna seriösa forskning och dessa resultat som vetenskapligt visar att alternativ medicin och alternativa behandlingsformer är effektiva, ekonomiska och hjälpande för patienten – det kallar jag för okunnighet. Exempelvis så finns det över 200 vetenskapliga undersökningar som visar att homeopati har positiv och läkande effekt. Jag ser kritiken mot alternativ medicin och alternativa behandlingsformer som ett uttryck för vetenskaplig fundamentalism, dvs att man måste komma med ett normativt resultat för att bli accepterad. Forskning som visar annat än det som är politiskt korrekt, det hänvisar man till vetenskapens bakgård genom att kalla det för ”pseudovetenskap”. Se bara på den vetenskapliga kritiken mot vaccination och mot den teoretiska bakgrund som vacciner utgår ifrån, istället för att diskutera denna fråga seriöst så slår skolmedicinen, läkemedelsbolagen och även politiska företrädare, sig ifrån kritiken genom att kalla det för ”konspirationsteorier”. Att människor blir sjuka och inte får hjälp av skolmedicinen och den normativa vetenskapen, det lyfter man inte upp till en seriös diskussionsnivå. Många av de som söker sig till alternativen, gör det därför att skolmedicinen och den politiskt korrekta vetenskapen har fallerat i att hjälpa dem, och många av dessa får hjälp och blir fria från sina besvär av alternativa behandlingsformer. Istället för att uttrycka detta som något som är farlig pseudovetenskap och bedrägeri, så anser jag att man borde vara glada för att dessa människor – som skolmedicinen inte kunde ta hand om – äntligen fick hjälp. Skolmedicinen och den politiskt korrekta vetenskapen fungerar inte i alla lägen, har inte svar på allt och kan inte hjälpa alla människor. Istället för att vara fientlig till alternativen, så tror jag svenska folket skulle vinna på om företrädarna för skolmedicin och den politiskt korrekta vetenskapen var mer toleranta gentemot alternativen. För mig är det inte vetenskapligt att döma ut alternativen, särskilt inte när många blir verkligt hjälpta av dem.

Jag ser vetenskapen som ett möjliggörande för utbyte av olika tankar och idéer, som handlar om att bringa mer förståelse för vår omvärld. Där dessa tankar, idéer och teorier inte är huggna i sten, att vetenskapen är heterogen (alltså innebär en mångfald olika syner som drar åt olika håll). Bara för att svenska skolor lär ut vissa teorier, så innebär inte det att just de teorierna är mer sanna än andra. ”Humanister” säger sig vilja ha en neutral skola, en sekulär skola, men svenska skolan är inte neutral i livskåskådningsfrågor – den naturvetenskapliga och ateistiska världsbilden har företräde, den utmålas som den gällande. Det har t o m gått så långt att ”humanister” menar att den naturvetenskapliga världsbilden inte är en fråga om livsåskådning, fast det är en världsbild som påverkar synen på livet.

I Sverige har man ett urval av vetenskap som får finnas i det offentliga rummet, det är mycket vetenskap och forskning som inte får utrymme här – detta gäller inte minst forskning inom medicin och biologi som visar något annat än läkemedelsbolagens och skolmedicinens syn. En tidskrift som belyser detta och tar upp alternativ forskning, det är 2000-talets vetenskap. Den visar upp intressant, ofta häpnadsväckande, forskning utanför de breda massorna som får pengar och stöd och utrymme i traditionella massmedier.

Raphael Mabo

Länkar:
Dr. Thomas Campbell föreläsning om medvetande, fysik, verkligheten

Dr. Rupert Sheldrake – The Science Delusion

Peter Wilberg – Why God is real and ‘science’ is religious myth