Här en film från Hollywoods radarpar, bröderna Coen. Detta är underhållande och skruvat om Hollywoods gyllene era (1930-1959, filmen tilldrar sig i början av 1950-talet). En kärleksfull hyllning till drömmar, fantasier och filmens hårt arbetande människor. Självfallet är hjälten i en film om Hollywood en producent, med ett namn som luktar hårdkokt film noir och gangsterfilm – Eddie Mannix. Han jobbar nästan dygnet runt och han tvivlar, är det värt det? Den röda tråden är produktionen av storfilmen om Jesus Kristus, sett från en romares perspektiv. Filmens hjälte och affischnamn försvinner under mystiska förhållanden och jakten på skådisen börjar, samtidigt som Eddie brottas med andra filmproduktioners problem såväl som stjärnornas besvärliga privatliv där han är en fixare som ska leverera rätt image till skvallerpressen.

Allt serveras i en färgglad technicolor-liknande rulle som är fylld av nostalgi och referenser till kända filmer och genrer. Vi serveras den känslige och väldigt konstnärlige regissören från Europa, cowboysångaren som inte kan agera men som iallafall är snygg, den obligatoriska dansen på bordet i baren utförd av matroser som ska iväg på kryssning, simstjärnan som gör akrobatiska nummer i en vattentank och så givetvis de kommunistiska manusförfattarna som lägger krokben för Eddies planer.

Detta är en metafilm, en film om film, med referenser till klassiska filmer, genrer och filmstjärnor i varje scen. Otroligt nog så fungerar det, jag köper det, jag känner med Eddie. Och George Clooney gör ett paradnummer som den försvunne storstjärnan. Dock kanske detta är en film främst för filmentusiaster som hänger med i referenserna och blinkningarna till Hollywoods storhetstid – jag är inte säker på att detta är lika roande för andra, och här ligger filmens enda egentliga brist, att den kanske är för ”nördig”.

Jag hade mycket roligt när jag såg den, finns att hyra och köpa nu.

Fakta om filmen: http://www.imdb.com/title/tt0475290/
Hyr och köplänk på iTunes: https://itunes.apple.com/se/movie/hail-caesar!/id1071328290

Annonser

Sommartider nu och en fransk film som i huvudsak tilldrar sig på sommaren, en njutning för ögat med solen som glittrar över landsbygdsromantik och det parisiska stadslivet. Året är 1971 och unge Delphine (Izïa Higelin) lämnar bondgården i Sydfrankrike efter en olycklig kärleksaffär. I Paris träffar hon av en slump spanskläraren och feministaktivisten Carole (Cécile De France). Här börjar ett relationsdrama i aktivistmiljö. Det är kärlek, romantik och kamp för kvinnors rättigheter till sin egen kropp, till orgasm, abort och jämställdhet.

När jag ser detta så känner jag igen så mycket från nutiden, det är fortfarande samma kamp, samma ämnen, och har vi verkligen inte hunnit längre trots att det har gått så många år? Scenen där Delphine och Carole möts första gången, är väldigt talande. Feministaktivisterna med Carole i spetsen går stadsgatan fram och rör vid män och fäller kommentarer om män som män brukar göra mot kvinnor, det är ombytta roller och männen blir förbannade och kan inte hantera situationen. Bråk uppstår, Delphine går på samma gata och springer fram och försvarar kvinnorna i bråket, och de flyr tillsammans till bussen. I staden är rytmen snabb, diskussionerna livliga och passionen het.

När Delphines far blir sjuk och hon hemkallas till bondgården, så förändras tonen i filmen. Tempot blir långsammare, det är färre ord, mer blickar och gester, det finns en allvarsamhet och melankoli. Från stadens extroverta attityd till landsbygdens inåtvändhet. Delphine och Carole dansar på ängen medan kossorna tittar förundrat på, modern till Delphine är en konservativ och fåordig kvinna som sköter bondgårdens sysslor med allvarsam min. Mötet med den livfulla och glada parisiskan Carole blir också ett möte mellan storstad och landsbygd, mellan modernt och gammalt, progressivitet och tradition.

Skådespeleriet är fantastiskt, människorna levande och trovärdiga, och jag tycker om att fotot dröjer sig kvar vid ansikten, gester, känslor. Mycket berättas utan ord, dialog eller berättarröst. Jag tycker mycket om det, det fungerar väldigt bra och låter tittaren verkligen fördjupa sig i filmen och känna med karaktärerna. Bilden är bred och vyerna storslagna. Musiken passande lågmäld i bakgrunden, förutom vid filmens återkommande heta passionerade scener.

Filmen rymmer både glädje och sorg, ilska och passion, men mest av allt finns ett djup och en tyngd som verkligen berör. Det här är en bra och tankeväckande film, excellent utfört.

Under de senaste dagarna så har det seglat upp en diskussion i sociala medier angående våldtäkter och ofredanden av kvinnor på festivaler som Putte-i-Parken och Bråvalla. Vad jag observerar i sociala medier det är att det ännu en gång har skapats en diskussion och debatt som främst rör sig mellan två läger. Detaljer om vad som exakt hänt väljer jag att inte diskutera eftersom polisutredning fortfarande pågår och det finns många oklarheter. Däremot tänker jag kommentera den pågående diskussionen i samhället.

Det ena lägret hävdar att våldtäkter och ofredanden handlar om etnicitet, ursprungskultur och är en importerad problematik i Sverige – därför ska vi fokusera på mäns etnicitet. Det andra lägret hävdar att våldtäkter och ofredanden finns över hela världen oavsett etnicitet och kultur, att den gemensamma nämnaren är män. Jag tar ställning för det senare och jag ska här förklara varför:

Om vi börjar med det svenska perspektivet, så visades redan i Brottsoffermyndighetens undersökning ”Slagen dam” som utkom år 2001, att mäns våld och sexuellt ofredande av kvinnor är ett stort problem: 46 procent av kvinnor fyllda 15 år hade varit utsatta för våld i en nära relation, 56 procent hade upplevt grova sexuella trakasserier och ofredande, 67 procent har erfarenhet av våld och sexuella trakasserier. Över 80 procent av förövarna var svenskar. Enligt forskarna ger detta ett mönster som även finns i Norge, Finland och Danmark. Jag kan lista fler undersökningar för att visa att detta finns, det är ett problem och det har funnits länge, och de allra flesta gärningsmän i Sverige är svenskar, födda och uppvuxna i Sverige.

Våldtäkter och ofredanden i offentliga miljöer där många människor samlas tätt, som exempelvis musikfestivaler, det är verkligen inget nytt. Det nya är att det diskuteras mer i dag, förr så fanns inte Facebook eller andra sociala medier, det fanns inte internet så nyheter och händelser spreds långsammare och färre nyheter fick plats eftersom det fanns färre mediekanaler. Förr så stannade denna forskning i den akademiska världen och dessa händelser nådde sällan ut till massorna. Därför saknades en allmän medvetenhet i samhället om dessa problems existens. Det var sällan tidningarna tog upp och debatterade det och skedde det så var det under kort tid. Det förekom inte ”nätstormar” som i dagens sociala medier.

Trots att vi i Sverige, och även i Norden (för länderna påminner om varandra) har jämställdhet och jämlikhet inskriven i grundlagen och där medborgarna har en tydlig idébild om det egna landet som jämställt och jämlikt med moderna och utvecklade värderingar som står högre än övriga världen, så finns denna problematik här och var ett stort problem långt innan kriget i Syrien och senaste tidens stora flyktingström. Tittar jag runt i världen så ser jag problem med våldtäkter och ofredanden i alla länder, i alla kulturer och oavsett etnicitet. Det är inte socialt accepterat någonstans, inte i något samhälle i stort, ändå sker och händer detta överallt.

Låt oss reflektera över en händelse: Bråvalla 2014, fyra ungdomar döms till gruppvåldtäkt, de är skåningar, de är svenska män. Ingenstans diskuteras brottet utifrån kontexten ”skånsk kultur” trots att ”kultur-kortet” alltid läggs fram när det handlar om personer med utländsk bakgrund. Detta speglar en oförmåga här i Sverige att ta in dessa händelser, som att det blir för nära och för känsligt att diskutera och uppmärksamma när det är svenskar.

Jag ser det som att det finns en global våldtäktskultur och kultur av sexuella ofredanden av kvinnor som överskrider gränserna mellan länder, etniciteter och kulturer. Därför tror jag inte att vi kan lösa problematiken genom att fokusera på vissa etniska bakgrunder, jag tror att vi bäst löser det genom att se att detta handlar om män. Det är som att det finns en destruktiv manlighet som söker makt över kvinnor, jag ser det som män som är osäkra i sin manlighet som söker kompensation och att stärka sig själva genom att utöva våld och ofredande mot kvinnor, att de tror sig höja upp sig själva genom att slå ner en annan. Jag ser det som ett försök till kontroll, en inneboende strävan efter att styra och kuva kvinnor och tvinga dem till underkastelse, att detta är händelser som handlar om makt och män som får en kick av att känna den makten. Det är en obalanserad aggressiv maskulinitet, samma kraft som jag ser går ut i krig i världen mot andra män. Våldtäkt och ofredanden är vissa mäns krig mot kvinnor.

Det växer upp en ny manlighet i världen, män som vill frigöra sig från ålderdomliga attityder och värderingar och hitta sitt sätt att vara man på inuti sig själva, män som är friare i könsroller, som bryter mot tidigare ramar och utforskar livet på ett öppnare och mer expansivt sätt. Samtidigt med denna rörelse så finns också många osäkra män, män som upplever förvirring, som reflekterar över vad som är manligt, manlighet och vilka de är. Män som kanske inte alltid känner sig hemma i världen, som letar sin plats.

Jag ser en önskan hos många efter tillhörighet, en grupp, ett gäng. I många gäng frodas en destruktiv manlighet, en tuffhet som ett självförsvar. Detta börjar i ungdomstiden. Utanförskap, exkludering, klassklyftor – att vissa har och andra inte, den materiella kampen. Många mår dåligt, världen står inför många utmaningar: miljöförstöring, klimatförändringar, svält, fattigdom, en kamp om resurser.

Det behövs mer arbete på attityder och värderingar. Här har män, alla män, ett ansvar för sig själva och för andra män, att diskutera, reflektera, visa upp andra värderingar och attityder än de gamla som levt för länge. Vi män kan inspirera varandra! Ge osäkra män stöd att hitta trygghet och sin plats i livet. Men, det räcker inte utan det behövs mer. Världens stora frågor behöver också lösas, den ekonomiska ojämlikheten och problemet med resursfördelningen, att arbeta för mer samarbete och samverkan istället för misstänksamhet mot varandra.

Jag har inga enkla svar eller lösningar, men jag tror verkligen det är dags att fokusera bort från etnicitet och att arbeta för en ny manlighet.

Efter en kampanj fylld av personangrepp, anklagelser och rädslor så har de brittiska väljarna valt att Storbritannien skall lämna EU. Visst har EU flera problem, men att lämna EU bara för att man inte gillar medborgare från andra länder (Lämna-sidans huvudargument) det tycker jag är ett argument som inte känns riktigt seriöst. Jag menar, EU kan kritiseras att vara toppstyrt, ha en trög rörelse och med en monetär union som står för en nyliberal marknadsekonomi som ger för strama tyglar till folkets välfärd, men att den brittiska lämna-sidan använder det som ändå har varit bra med EU (den fria rörligheten) som argument för att lämna istället för något av det som man verkligen kan kritisera EU för, det doftar rädslor för andra människor.

Vad som kommer att hända nu står skrivet i stjärnorna, men troligen kan vi se en ekonomisk och politisk instabilitet. Jag tror att Storbritannien kommer att falla sönder och erodera ut i ett Skottland som lämnar Storbritannien och som kommer att förhandla fram ett eget avtal med EU, jag tror att risken för krig i Nordirland är överhängande men förhoppningsvis sker unionen med Irland smidigt, och jag tror att Storbritannien kastas ut från EU:s inre marknad och att brittiska företag kommer att få svårare att rekrytera arbetskraft.

För svenskt vidkommande så innebär det att framtiden för britterna i Sverige och svenskarna i Storbritannien nu är mer osäker. Länge har svenska unga vuxna åkt till Storbritannien, företrädesvis London, för att leva, studera och arbeta, skaffa sig erfarenhet och kompetens, och sedan kommer de tillbaks hit till Sverige och förgyller med nya visioner. Den möjligheten tror jag nu kommer att stoppas.

Jag är för en omgörning av EU där EU mer görs till ett projekt för medborgarna istället för ett projekt för storföretag. Det är så att jag tror på samarbete och öppna gränser, att människor ska ha fritt val att bo, studera och arbeta var de vill, att de rika ska hjälpa de fattiga och att världen gynnas av att människor kan åka omkring och inspireras och inspirera. Det är bra för oss människor med mångfald och mångkultur, och London är mångfaldens huvudstad i Europa.

EU började som ett handelsprojekt och ett ekonomiskt projekt, nu är det dags för nästa steg som handlar om EU som ett socialt och mänskligt projekt där mänskliga rättigheter och den enskilda människans rätt före storföretagens vinstmaximering kan stå fokus.

Jag tror att brexit kommer att smärta Storbritannien allra mest, men att övriga EU står kvar. Nu kommer Franrike och Tyskland att ta ledartröjan inom EU, vilket kan vara positivt då Storbritannien har varit de som fört den mest extrema nyliberala marknadsekonomin där man gett fördelar till storföretagen på miljön och människornas bekostnad. Storbritannien har även fört den mest kärnkraftsvänliga politiken inom EU. 

För den som vill följa mig på Instagram så finns jag nu där med… 🙂

https://www.instagram.com/raphaelmabo/

När jag ser nyheterna om fotbollshuliganismen som terroriserar fotbollen, så gör jag reflektionen att händelserna under fotbolls EM illustrerar den destruktiva nationalism som växer fram i Europa, en nationalism som vill bygga murar och göra länder till fiender. Det finns en koppling mellan fotbollshuliganism och högerextremism, det är destruktiva krafter som vill använda våld och som vill attackera människor som hejar på ett annat fotbollslag eller som är födda i ett annat land. Attackerarna får en kick av att slåss, våldet blir som en beroendeframkallande drog, det finns en tjusning i maktens berusning för dessa. Separatistiska krafter som vill utesluta och exkludera människor, det leder till nya konfliktytor och konflikter.

Jag tror även att detta handlar om en reaktion på feminism från män som vill fortsätta med patriarkala strukturer, som känner sig hotade av att kvinnor kommer fram mer i samhället och att arbetet med jämställdhet och jämlikhet fortsätter. Idén om starka manliga män där våldet är en del av identiteten, det är en idé om en traditionell maskulinitet som tyvärr har fått ett uppsving i vissa kretsar ut mot högerkanten. Låt mig säga till dessa män: riktiga män slåss inte, riktiga män väljer fred.

Jag tror att framtiden för Europa och även för hela mänskligheten, handlar om samarbete och öppna gränser, en värld där vi ser att vi alla är lika mycket värda och där de rika länderna delar med sig till de fattiga, en värld där vi fördelar resurserna mer jämlikt och mer jämställt. Idag så lever Europa på att utnyttja tredje världen och köpa in konsumtionsvaror till låga priser medan arbetarna i tredje världen svälter och utför ett smutsigt och farligt arbete. Den destruktiva nationalismen och högerpopulismen strävar efter ett Europa som fungerar som ”hunger games” med taggtrådar mellan distrikten. Det känns som fel väg att gå.

Raphael Mabo

Under de senaste veckorna så har jag utforskat ny italiensk musik. Inspirationen kom från Italiens deltagande i Eurovision genom ”No degree of separation” med Francesca Michelin. En lågmäld och väl producerat poplåt a hög klass, kanske för hög klass för Eurovision kan man tänka som mer verkar handla om ju större bombastiska uttryck och scenshow desto mer uppmärksamhet.

Ända sedan jag var liten har jag lyssnat på italiensk musik, jag tycker om det italienska språkets klangljud och rytm, tycker om italiensk konst, kultur, mat och filmer. Under min tonårsperiod var jag förälskad på tonårsvis i sångerskan Alice (Carla Bissi) för hennes spännande mix av olika influenser och tongångar med en klassisk italiensk cantate skruvning ovanpå allt, och hon har fortsatt att vara en av de mer spännande och progressiva italienska artisterna genom sitt musikaliska utforskande. Umberto Tozzi och hans klassiker ”Ti Amo” har även det varit en följeslagare sedan unga år, och den romantiska schlagerpopen från Al Bano och Romina Power kanske främst genom ”Sempre sempre”.

Dagens italienska populärmusik innehåller flera guldkorn och en ny generation av artister. Jag vill särskilt nämna Nina Zilli som har fört in en Motown-Inspirerad soul och 50-60-tals nostalgi uppgraderad med italienska smaker och klanger. Här har vi en uttrycksfull sångerska med en självsäker scenpersonlighet och kraftfull attityd. Hennes röstomfång är brett, hon sjunger starkt och tar ut svängarna ordentligt. Hon är nu inte bara en sångerska, hon har skrivit flera av sina låtar själv ihop med olika samarbetspartners och hon har även musicerat och producerat. Sannerligen en talangfull artist!

Jag tycker särskilt mycket om albumet ”L’amore E’feminina” från 2012 och där särskilt låten ”Lasciatemi Dormire” som är en charmerande produktion i bästa Burt Bacharach-60-tal-fluff. Hon tangerar mycket av det luftiga retro-nostalgiska musiklandskap som brittiska pop-soul-jazz gruppen Swing Out Sister har muterat in sedan mitten av 1980-talet, men med en annan attityd och stil. Även senaste albumet ”Frasi&Fumo” från 2015 är en höjdare, om än mindre av Motown och mer singer-songwriter med fler gitarrer och mindre av fluffigt blås, men ändå en fortsättning på hennes musikaliska stil om än delvis i en annan kostymering.

Raphael Mabo

Jag var och såg ”The Dressmaker” nyligen i ett halvfullt biografrum i Örebro. Det var en spännande upplevelse. Filmen bygger på en roman av Rosalie Ham och utspelar sig i en liten by ute på landsbygden i Australien år 1951. Inledningen är tung, dramatisk och visar upp en förkärlek för ovanliga bildvinklar, storslagna scenerier och snäva närbilder. Det torra och ödesmättade landskapet bidrar till den dramatiska och ödesmättade känslan i filmen. Huvudpersonen ”Tilly” blev utslängd från sin födelseby vid 10 års ålder och efter att ha gjort succé som sömmerska och modedesigner i Paris återvänder hon till sin by efter 25 år för att besöka sin mor och för att reda ut händelser i sin barndom. Hon möts av fiendeskap och byns konflikter väcks upp till ytan av hennes ankomst, men hon möter även kärlek och romantik och oväntad vänskap.

Filmen är en känsloladdad och färgstark resa som rör sig mellan det burleska, dramatiska och djupt sorgsna. Detta är en svart och skruvad dramakomedi med oväntade vändningar. Jag berördes starkt av karaktärerna och det fina skådespeleriet. När man tror sig veta hur allt är och verkar, när filmen tycks landa i ett rosafärgat skimmer så börjar katastroferna avlösa varandra i en strid ström fram till den dramatiska upplösningen.

Dialogen är underhållande och fylld av dräpande, bitska one-liners och svar på tal, skådespelarna tar ut svängarna och kläderna är fantastiska – vad annat är att vänta där huvudpersonen är sömmerska? Samtidigt med humorn så fastnar skrattet i halsen, för svärtan är djup och tung och visar upp människors vansinne. Ingredienserna är hämnd, svartsjuka, mord, otrohet, lojaliteter, alkohol, galenskap, dekadens, kvinnans frigörelse och maktkamper, samt självfallet romantik.
I bakgrunden finns metareferenser till både Shakespeare’s tragedi ”Macbeth” och Billy Wilders mörka film-noir komedi ”Sunset Boulevard”, som på ett intelligent sätt är närvarande genom filmen och ger dramatiken en ytterligare dimension. Detta är en film som fortsätter och lever i sinnet även efter att den tagit slut, vilket är ett högt betyg.

 

Raphael Mabo

De senaste dagarnas debatt om svenska förorter tycks landa i samma konklusion som förr, nämligen att det traditionella receptet med fler poliser och hårdare tag är det bästa. Jag konstaterar att samhällsvetenskaplig forskning än en gång ignoreras i den politiska debatten.

För grundorsaken till kriminella gäng, narkotikahandel, att ungdomar driver omkring på gator och torg utan något att göra, det är samma grundorsak som har funnits så länge och som fördjupas och allt mer biter sig fast. Det handlar om utanförskap, om arbetslösa och fattiga föräldrar, om drogproblem, trasiga familjerelationer, om ett samhälle som har dragit in på social service och närvaro i förorten. Det handlar om segregation, om klassklyftor där de rika blir allt rikare och de fattigare blir fattigare. Särskilt har detta expanderat sedan Carl Bildts regeringsperiod under 1990-talet. Vi ser helt enkelt resultatet av en nyliberal ekonomisk politik som skapar utanförskap och som exkluderar människor.

Vi ser också att konsumtionssamhället har rotat sig fast, ett kapitalistiskt samhälle där status och identifikation med materiella märkesvaror blir allt mer betydelsefullt. Vi ser ett samhälle där den senaste mobiltekniken, de senaste applikationerna och tekniska utrustningen ger innehavaren status och delaktighet, att känna sig som ”en i gänget”. Och detta kostar, detta behöver finansieras – vilket ungdomar i fattiga familjer inte har råd med. De växer upp i en värld där de ser att allt kostar mycket pengar. Fotbollsträning och andra fritidsaktiviteter kan kosta tusentals kronor per termin, det har inte låginkomstfamiljer råd med.

Den lösningen som tyvärr alltfler ser, det är de snabba pengarnas lösning, det handlar om illegal affärsverksamhet för att utöka ens intäkter och känna sig delaktig och trygg i en grupp som tar hand om en när samhället har misslyckats med det.

Jag känner mig oroad över utvecklingen, inte minst när många politiker fortfarande tror att fler poliser löser utanförskap. Det är dags för ett nytt synsätt, en ny politik som ser till människorna. Jag hoppas på politiker som tar ansvar för att minska klassklyftor och börja bygga ett inkluderande, varmt och välkomnande Sverige.

Raphael Mabo

I mitt arbete med asylsökande så möter jag en pojke från Afghanistan. Han är än så länge omedveten om det svenska samhället omkring honom där allt fler väljer att hata och kollektivt skuldbelägga ensamkommande barn, barn som kommit till Sverige utan sina föräldrar. Han är inte ens i tonåren.

Jag hör, ser och möter människor som anser att alla ensamkommande barn egentligen är vuxna,och att alla ensamkommande barn trakasserar flickor och kvinnor sexuellt och att alla är rånare. Jag hör, ser och möter människor i Sverige idag som anser att det är de ensamkommande barnens eget fel att allt de har dåligt rykte och att allt fler svenskar hatar dem. Om en procent ensamkommande beter sig illa så får de kvarvarande 99 procenten skulden för det.

Pojken från Afghanistan har kommit hit utan föräldrar. Han har rest ut i världen för att fly krig, för att överleva, driven av drömmen om en annan och bättre tillvaro. Han kommer hit till Sverige och som andra ensamkommande barn så möter han medmänskliga svenskar som arbetar för hans bästa, svenskar som fortfarande tror på solidaritet och att värna om liv oavsett etnisk bakgrund, hudfärg eller var människor är födda – vi som försöker navigera och ta oss fram i ett svenskt samhälle med allt hårdare och tuffare retorik och angrepp på mänskliga värden, ett Sverige där rasismen har normaliserats till en sådan grad att vara emot rasism är att ”vara PK” och det är något fult.

Jag ser mig omkring i ett Sverige där att vara för solidaritet och medmänsklighet kallas för ”naivt”, där rasism, kollektivt skuldbeläggande och hat kallas för ”realism”, där att tro på människor lika värde, tro på jämställdhet, jämlikhet och religionsfrihet kallas för ”PK” och det är fel, negativt och avskyvärt.

Så tänker jag på pojken från Afghanistan, att för honom så gör vi skillnad i hans liv när vi är kärleksfulla och behandlar honom som den pojke av ljus som han är. Det är vi vuxna som lär barn och oss själva att hata andra på grund av var de kommer ifrån, det är vi vuxna som sår hat, osämja och konflikter i barn av ljus. Tänk om vi kunde få låta dem vara ljus istället för att vi ska förgifta dem med vuxnas hat. Det är vårt ansvar som vuxna att visa på kärlek och ljuset som vägen framåt, det är vårt ansvar som vuxna att expandera den fred som dessa barn har med sig från födseln.

Sverige faller sönder av hat, faller sönder av vuxna människor som sitter på Facebook och sprider ut frustration och hat och som röstar på ett parti som tror på hatet som väg. Den destruktiva nationalismen som hatar andra har blivit rumsren, normaliserad och accepterad.

Vi som tror på medmänsklighet och solidaritet, låt oss fortsätta arbeta med det och tro på det varje dag, varje dygn, varje vecka. Låt oss lära av 1930-talet och agera för kärleken som väg. Låt oss visa att kärlek, medmänsklighet och solidaritet är realistiskt, äkta och sant!

Raphael Mabo