En biografisk film om den italienske filmregissören och multikonstnären Pier Paolo Pasolinis sista dygn, filmen följer hans hemkomst från ett möte i Stockholm till hans tragiska död på en strand i Italien.

Willem Dafoe är utmärkt och trovärdig som Pasolini, dessutom rätt lik honom utseendemässigt – ett synnerligen genomtänkt val! 70-tals känslan är väl genomförd ner i de minsta detaljerna – i kläder, möbler, fordon och även i Pasolinis personliga detaljer och stil. Filmmakarna har här haft god hjälp av Pasolinis familj för att få till de rätta detaljerna. Filmen känns verkligen som en tidsresa till Rom 1975. Tempot är långsamt och reflektivt, väldigt italienskt, och jag tror att Pasolini själv hade uppskattat denna film. Filmmusiken är perfekt passande, ett ödsligt melankoliskt stycke.

Fascinerad av Pasolini
Jag har varit fascinerad av Pier Paolo Pasolini sedan jag läste filmvetenskap vid Stockholms universitet i början av 1990-talet. Då såg jag Teorema från 1968 och jag fann den poetisk, märklig, fascinerande, rätt obegriplig och mystisk, samtidigt fascinerande. En filosofisk film centrerad kring samtal, sex och en mystisk främling som besöker en välbärgad familj i Milanos finare villaområde och som förändrar livet för varje varje medlem av hushållet. En film med ett rikt inre liv hos de medverkande karaktärerna och en existensiell symbolik och metadiskussion, om Gud och det förbjudna, om förtappade människor fängslade av det moderna samhället, men skenbart frisläppta genom främlingens sexuella inflytande. Som ung vuxen hade jag inte tidigare sett något liknande. Jag har även sett hans adaption av The Canterbury Tales som jag fann humoristisk och burlesk.

Pier Paolo Pasolinis konstnärsskap handlade om livet, människan, konsten, existensen med religiösa eller andliga reflektioner, och om sex. Han var författare, poet, dramatiker, journalist, målare, poet och aktiv samhällsdebattör. Som homosexuell och radikal vänster var han en kontroversiell person i Italien, både älskad och hatad för sina litterära verk såväl som för sina filmiska. Hans sista och mest kontroversiella film blev Salò – Sodoms 120 dagar, en film med provocerande sexualitet och som fick premiär först efter hans död.

Filosofisk metafilm
I filmen upptas Pasolinis tankar av det manus han skriver, hans kommande film som tar avstamp i några av de teman som diskuteras i Salò. Vi har här en man och hans vän som får se en glimrande stjärna på himlen och ser den som tecken på Messias återkomst, och de följer den – bland annat får de bevittna en fruktbarhetsfest mellan lesbiska och homosexuella – för att söka efter paradiset och i sitt sökande efter ljuset så upptäckter de att jorden har sina gåvor ändå. Dessa scener från manuset som aldrig blev klart, blir en metafilm genom att Pasolinis verklige älskare, vän och favoritskådespelare Ninetto Davoli spelar huvudpersonen.

En del av Pasolinis synsätt och tankar kommer fram i filmen Pasolini, framförallt i en intervjuscen där han i Willem Dafoes gestaltning för fram sin bild av samhället som hotat, att vi alla är hotade, ett farligt och korrupt samhälle som har förlorat kontakten med sin mänsklighet. Han var en djup kritiker av det framväxande konsumtionssamhället och tog ställning för arbetarklassen, för de lägsta och mest utsatta hos arbetarklassen. Pasolini förutspådde den italienska kulturens fall och övergång in i en ytlig kommersialism, många menar att den italienske mediemogulen Silvio Berlusconis politiska ledarskap var kulmen på den utveckling som Pasolini redan hade beskrivit och varnat för. Pasolini drömde sig tillbaka till medeltidens Italien, ett Italien innan fascism och konsumtion.

Stram, vacker och stark
Jag tyckte om att se Pasolini, en film så melankoliskt reflektiv och laddad med inre kraft precis som personen Pasolini själv. Den ger en inblick i hans ångest och passion, hans strävan och sökande. Det är en stram hållen film, inga stora känsloutbrott eller svulstig dramatik. Samtidigt väldigt infångande, för Pasolini själv som person är så intressant. En bra och sevärd film, en djup film framdriven av Pasolinis intellekt och levnadsöde.

Raphael Mabo

Fakta om filmen

Originaltitel: Pasolini
Regissör: Abel Ferrara
Längd: 84 minuter.
Premiär: 2014
Produktion: En samproduktion mellan Belgacom, Canal+, Dublin Films och Urania Pictures S.r.

Länk till filmen på iTunes

Annonser

Skrev en recension om ”Loving Vincent” – http://humanismkunskap.org/2017/11/01/loving-vincent/
En poetisk och reflektiv oljeanimerad film om Vincent van Goghs sista veckor i livet. Jag tyckte om den och rekommenderar den varmt.

Raphael Mabo

Hyrde igår via iTunes den italienska filmen ”Vad döljer du för mig?” och tyckte att den var en fantastisk och tankeväckande kommentar till dagens kommunikationssamhälle.

Den handlar om några vänner i medelåldern som samlas en varm sommarkväll för att äta middag och ha det trevligt medan de beskådar kvällens månförmörkelse. Under middagen kommer en i sällskapet på att de ska leka en lek som består i att de alla ska ska lägga sina mobiltelefoner på bordet, låta dem vara påslagna och att alla samtal sker med högtalaren på och att alla SMS läses upp…. Nu spelas vännernas hemliga liv upp för varandra, för givetvis kommer de samtalen och SMS som man just inte vill ska komma just den kvällen.

 

Detta är en dramakomedi med familjer och vänskap i centrum, som är ett vanligt tema hos många italienska filmer. Skådespelarna är fantastiska, dialogen rapp, skarp, känslig och trovärdig. Filmen börjar roligt, underhållande och glatt och blir allt mer mörk och konfliktfylld när dramatiken skruvas upp ju mer telefonerna ringer. Det är en film om känslor, lojalitet, svek, rädslor, kärlek, beskyddande och där sanningen inte är vacker eller trevlig när den rullas upp.

Samtidigt med allt detta så sker även en djupare filosofisk diskussion utifrån frågor som vad vet nära vänner om varandra egentligen, och vilken påverkan har kommunikationssamhället på våra relationer? Mobiltelefoner och internet skapar både närhet och distans, öppenhet och hemlighet. Lever vi ett liv i det fysiska livet och ett annat liv i mobilen och på internet?

Detta är en film med många bottnar och vändningar. En film som väcker tankar och reflektioner, en film som lever kvar länge efter visningen – som en bra film just gör. Filmiskt är den välgjord men känns mer som en filmad pjäs, den hade fungerat utmärkt på en teaterscen. Det är dialogen och skådespeleriet som driver filmen framåt och fångar betraktaren. En film som tilldrar sig en sommarkväll i Italien. Jag tyckte mycket om att se den och rekommenderar den varmt!

Fakta om filmen
Svensk titel: Vad döljer du för mig?
Originaltitel: Perfetti sconosciuti
Regissör: Paolo Genovese
Utgivningsår: 2016
Längd: 97 min.

Länk till filmen på iTunes.

Det finns – eller har funnits (kanske är på väg att ändras nu) – en tystnadskultur i Sverige om övergrepp och ofredande. Nu med hashtaggen #metoo kommer mångra fram, även historier längre tillbaks. Jag är kritisk till uthängandet med namn på personer som sker i media och sociala medier – jag tror på ett rättssystem där polisen utreder, åklagaren åklagar och domstolen dömer, ett fungerande rättssystem är en viktig grund för samhället och bör inte kidnappas av eller ersättas av mobbningsmobbar på sociala medier.

Jag ser ser en risk nu att detta görs till något som bara handlar om vissa kändisar eller mediaprofiler, och att det ofredande och de övergrepp som sker överallt i samhället i många sammanhang drunknar och inte syns. Det här problemet har funnits och finns överallt, säkert på de flesta arbetsplatser och de flesta kvinnor har utsatts för ofredande. Problemet är så mycket större än enskilda profiler som nu kommenteras/hängs ut i medier.

Ofredande, övergrepp och sexism behöver diskuteras i hela samhället, det är ett problem som börjar redan i ungdomen. Jag minns från min skoltid killar som sa i omklädningsrummet efter gymnastiken om att till helgen ”ska pumpa tjejjerna så hårt att de spricker” – det börjar redan med en jargong, som växer till ett synsätt och som säger att sexism och objektifiering är okej, det flyter ut till sexistiska skämt, taffsande och annat ofredande och i extremfall våldtäkt.

Detta är större och mer utbrett än att det handlar om vissa sammanhang som nu lyfts fram i media. Och det handlar inte om någon särskild etnisk, kulturell eller religiös bakgrund. Det handlar om alla bakgrunder, alla samhällsnivåer, alla samhällsklasser. Det finns och har alltid funnits runtomkring oss i samhället.

Det vi kan göra och bör göra är att visa ödmjukhet inför dessa berättelser om ofredande, övergrepp, sexism och objektifiering, som kommer fram, lyssna på de som berättar, och även ta vår tid att reflektera över det egna beteendet och den egna historien. För att bygga en ny samhällsutveckling baserat på respekt och hänsyn.

Krig är den yttersta konsekvensen av motsättningar, och jag vill hävda att motsättningar som har lett till krig har varit påhittade. Rädslor och misstro väcker motsättningar som, om det får näring att öka och eskalera kan utmynna i krig. Detta såg vi hända i forna Jugoslavien. Människor som hade levt nära varandra och kunnat samlats trots olika folk, språk och kulturer, bröts samman och började kriga mot varandra.

Grunden handlade om en framväxande nationalism, det växte fram folkrörelser som byggde på rädslan för ”den andre” och i nationalismen ingår att hitta en gemensam kultur, en gemensam kulturell identitet som skiljer sig från andra. Nationaliströrelserna fokuserade på kulturella olikheter och förstärkte dem, de ökade dessa mellan folken, så de separerade sig från varandra. De fick allt fler anhängare, retoriken skruvades upp allt mer och det resulterade till slut i kriget på balkan.

Fortfarande lever såren kvar, fortfarande lever motsättningarna kvar. Från att ha levt som vänner, grannar, lekt och arbetat och umgåtts med varandra, så är det nu misstro, hat och djupa sår som inte är läkta.

I Sverige växer nationalismen, det växer en rörelse som bygger på ”etnisk lojalitet” till vita svenskar och som ser mångkultur som ett hot, som är motståndare till etniska minoriteter och stödet för deras rättigheter. Förnekelse av Förintelsen och överlevandes vittnesmål, hat mot judar och en idé om global judisk makt, är centralt för detta. De vill söndra Sverige genom att så misstro mellan svenskar, genom attacker på det som de formulerar som ”PK-eliten”, ”kulturetablissemanget”, ”vänstermedia”, där grupper som bejakar det goda, sakliga och respektfulla samtalet benämns ”demokratiterrorister”. De sprider uthängningar på hemsidor och med videoklipp med falsk information och krigisk retorik. Vi såg det hända och händer i USA, krig mellan traditionell media och ”nymedia”, vi ser det nu i Sverige.

Sociala forum på internet har blivit en krigsplats för att sprida hat, misstro och osämja och separera människor från varandra. Låt oss motverka detta genom respektfulla samtal, genom att säga ifrån hat och hot, genom att värna saklighet och ärlighet. Låt oss mötas och se varandra.

Jag tror på allas lika värde, jag tror på respekt för minoriteter och det mångkulturella samhället. Att det är dags att kliva ur växande filterbubblor av påhittade motsättningar och misstro, för att att ta varandra i hand, mötas och se varandra. Mångkultur är ett fredsprojekt.

Raphael Mabo

Tonen på sociala forum är ofta hård och kall, särskilt i ”alternativmedia” som florerar av verbalt våld och raljeringar mot meningsmotståndare. Gruppen #Jagärhär har nyligen utsatts för smutskastning av samhällsdebattörer som Joakim Lamotte, Ann Heberlein och Katerina Janouch med flera. #Jagärhär är en ideell förening som arbetar för ett vänligt och respektfullt samtalsklimat på sociala medier.

Det hela började med att ett tjugotal medlemmar ur gruppen försvarade en brottsdömd och attackerade ett brottsoffer på en privat sida på Facebook. Detta avskyvärda beteende ledde till att de snabbt uteslöts så fort gruppens administratörer fick reda på det, och gruppens talesperson Mina Dennert tog kraftigt avstånd och uttryckte sin sympati och deltagande med offret.

Gruppen har över 75 000 medlemmar och på sociala medier så hålls alla gruppens medlemmar ansvariga för det klandervärda och hemska beteende som ett tjugotal personer har haft. Gruppens alla medlemmar smutskastas och skuldbeläggs kollektivt för ett fåtal individers agerande. Jag frågar mig, är detta näthat rimligt? Är något näthat rimligt?

Låt mig som aktiv medlem i #Jagärhär vara tydlig – gruppen tar inte ställning i sakpolitiska frågor eller i andra ämnen som förekommer i samhällsdebatten. Gruppens enda syfte, och det som förenar medlemmarna, det är att stå upp för ett vänligt och respektfullt samtalsklimat som ett samtal vänner emellan. Ett samtalsklimat fritt från rasism, sexism och andra former av verbalt våld.

Varje medlem har rätt att uttrycka sina egna personliga åsikter i samhällsdebatten utan att det ska tolkas som att de uttrycker en kollektiv åsikt för #jagärhär. Varje medlem ansvarar själv för sitt agerande på sociala medier. I gruppen görs ofta ett tydliggörande av gruppens syfte för att påminna medlemmarna om detta, att de ej ska framföra sina personliga åsikter om olika ämnen som att de är #Jagärhärs åsikter. #Jagärhär tar nämligen inte ställning som grupp i samhällsdebattens olika sakfrågor, gruppen tar endast ställning för ett vänligt och respektfullt samtalsklimat utifrån mänskliga rättigheter och allas lika värde.

När gruppens medlemmar och representanter kallas för terrorister, batkihäxor, PK-eliten, kulturmaffia, homomaffia, sionistmaffia, globalister och gruppen anklagas för att vara en sekt, så känner jag mig förbluffad. På alternativmedier piskas stämning upp med olika nedsättande kodord för att bygga gemenskap och styrka utifrån aggression och hat. Jag tror på vänlighet och respekt, att vi alla människor hör samman och ingår i varandra.

Jag personligen tror på det vänliga samtalet utan svordomar, utan raljeringar, utan nedsättande epitet, med respekt för allas lika värde oavsett etnisk, kulturell och religiös bakgrund. Jag tror på det mångkulturella samhället där vi bör möta varandra och inkludera varandra, oavsett vart vi är födda eller vilken kultur eller religion som tillhörs. Jag vill se ett vänligt, medmänskligt och solidariskt samhälle där människor stödjer varandra.

Verbalt våld, personangrepp och raljeringar, ser jag som uttryck för frustration. Låt den frustrationen ta andra vägar än att uttryckas med syfte att skada och såra våra medmänniskor. Gå ut i skogen och skrik, spring ett varv, bygg något vackert i trä, måla en tavla, lägg ett tegeltak… Gör något kreativt och vackert av den kraft som frustration innebär. Attacker mot medmänniskor är inte okej.

Låt oss tillsammans agera för ett vänligt och respektfullt samtalsklimat. Det räcker med hat och hot nu, det räcker med verbalt våld, det räcker med samhällsdebattörer som smutskastar och attackerar meningsmotståndare. Låt oss bygga samhället genom kreativitet och kärleksfull respekt och medmänsklighet.

Raphael Mabo
#jagärhär

 

Mina Dennert har skrivit en artikel om näthatet som hon och gruppen har utsatts för: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/pJPXj/jag-har-varit-tyst-men-nathatet-tar-aldrig-slut

Jag ser att många längtar tillbaks, till en tid som de minns som bättre med färre våldsbrott, kriminalitet, säkra gator och ett tryggt Sverige. Men stämmer verkligen den bilden av det förgångna?

Stockholm i mitten av 1980-talet: uppgörelser mellan olika kriminella, skottlossningar i Stockholms innerstad. Eller ta den kända Maskeradligan som genomförde ett antal uppmärksammade bankrån på 1980-talet. Och visst fanns det våldtäkter, misshandel, grov brottslighet, skottlossning etc. tidigare än så… Under 1950- och 1960-talet fanns Hökarängsligan och Spiltaligan som härjade i Stockholm och gjorde vardagen otrygg för stadens invånare. Våren 1895 (nej, ingen felskrivning, jag menar 1895!) sprängde stockholmspolisen det kriminella gänget ”Stora Ligan” som hade härjat runt i staden, ligan dominerades av arbetslösa ungdomar/unga vuxna i åldern 17-25 år (känns detta igen?!).

Inget nytt under solen. Däremot har ju befolkningen i städerna ökat vilket har gjort att det naturligt genom det blir fler kriminella i antal, sen har ju även narkotikan kommit starkare och blivit ett problem, och sedan slutet av 1980-talet har klassklyftor ökat i samhället vilket har ökat de socioekonomiska skillnaderna osv.

Men en viktig faktor är internet och sociala medier som Facebook, uppbyggnaden av informationssamhället. I ett samhälle utan Facebook, utan en mångfald av radio- och TV-stationer, utan en mångfald av nyhetsrapporterare, så är det många händelser som inte får plats i etern, som går många människor förbi. Och händelserna i städerna blev inte riksangelägenheter på samma sätt på 1960-talet som nu. Internet och sociala medier har gjort att världens våldsamheter har kommit närmare inpå, vi vet mer om det, det rapporteras med en gång, och allt är uppe till ytan, inte bara en bråkdel som förr. Den breda massan förr levde i en ignorans kan man säga, i nöjd och lycklig okunskap om allt det hemska som hände och skedde i samhället.

Det finns absolut en romantisering i samhället om gångna tider som var så mycket bättre än nu, en nostalgi och längtan tillbaks till en förlorad tid som flytt. Redan Marcel Proust skrev om det i sitt banbrytande epos ”På spaning efter den tid som flytt”. Det har förekommit i alla tider. Människor på medeltiden som satt och tänkte ”Det var minsann bättre förr”… Inget av det hjälper en förändring.

Låt oss göra det bästa av den tid som är nu och agera för fred och respekt, istället för att drömma tillbaks till en tid som egentligen aldrig funnits.

När man ser sig om på internet och i media, när man tar del av det offentliga samtalet och samhällsdebatten, så kan det tyckas som att det har blivit värre med våld, krig och konflikter, som att världen befinner sig i ett kaos, eller som att Sverige eller vissa lokalsamhällen befinner sig i kaos. Jag ser det som ett resultat av att världen och dess händelser har kommit närmare, det finns mer i vår vardag genom utvecklingen av internet och annan masskommunikation. I mitten av 1980-talet fanns dödsskjutningar, rån och uppgörelser mellan olika kriminella gäng i Stockholms innerstad, men det blev inte lika mycket debatt rikskänt som när liknande händelser händer idag. Eller ta de ligor som härjade i Sverige på 1960-talet. Då fanns inte Facebook, vi hade begränsade kanaler i TV och radio, många händelser både inom Sverige och externt rymdes inte i etern eller den pappersmedia som fanns tillgänglig. Idag får en händelse snabb spridning över ett stort område, så det gör att det kan tyckas som att krig, våld, hemskheter har blivit mer för vi får reda på mer.

Krig, våld och konflikter finns i människans historia och det fortsätter, både mellan människor och mellan länder och alla nivåer däremellan. I grund och botten tror jag att allt handlar om människor som inte blivit sedda, hörda eller lyssnade på sedan tidig ålder. Detta påverkar människors beteenden. Många för ut sin frustration, sitt inre mörker, många identifierar sig med sitt ego och enbart det materiella. Jag tycker det är intressant att följa vad kriminella säger om sin uppväxt om sitt liv, ingen väljer egentligen kriminalitet och ingen är född ond, utan kriminalitet är som en konsekvens av en dysfunktionell tillvaro där människor inte har fått det stöd som de behöver. Även de ökande klassklyftorna i samhället bidrar till mer våld och kriminalitet (i Sverige har klassklyftor och inkomstskillnader ökat dramatiskt sedan i slutet av 1980-talet). Det uppkommer en vrede hos de som inte har därför att andra har.

Sen har vi ett samhälle som under många år har rört sig in i mer materialism, konsumerism, statusjakt där du är det du har, du är dina prylar, dina kläder, innemärkena som du har, och för att vara ”rätt” i gänget så behövs vissa – kostsamma – attribut. Det skapar också ojämlikhet och utanförskap, och därmed flera konfliktytor.

Ytterligare är filmer, TV-serier och datorspel som länge fört fram budskapet att konflikter löser man med vapen, med våld. Jag tror absolut att detta påverkar undermedvetet, den massiva explosionen av olika fictionmedier som överbelastar sinnet och bara matar på, och gör att skillnaden mellan verklighet och fiction blir otydlig. Se näthatet där människor hatar varandra och har en massa tankar om varandra bara för att man sitter på en annan sida av skärmen.

De geopolitiska konflikterna ser jag som ”som i det lilla som i det stora och som i det stora så och i det lilla”, alltså allt hänger ihop. Makro och mikro, de är inte separerade. Därför tillhör jag inte dem som skyller på ”eliten” som annars tillhör det vanliga idag. För ”eliten” är också människor. Och konfliktytor mellan människor är ett mänskligt problem, inte om ”folk” vs ”eliten”. Det som händer mellan länder är en reflektion (spegling) av konflikter mellan människor.

Jag håller med de som säger att det troligtvis kommer att bli värre, det är mycket rädslor, mörker och hat som forsar ut i samhället och det kommer att fortsätta forsa ut och verka ett tag till, sedan kommer en mättnad när människor har tröttnat på att hata, tröttnat på att kollektivt skuldbelägga, tröttnat på att dela upp och separera i olika grupper, tröttnat på nationalism, murar, gränser och distansering.

Och då kommer ljuset, då kommer enheten, då bygger vi ett nytt samhälle tillsammans. Fram tills dess gäller att göra det vi kan i den verklighet vi har omkring oss, göra det vi kan för att sprida respekt, kärlek och agera utifrån att alla människor är lika mycket värde. Agera för att minska klyftor och öka förståelse. Jag tror på att fortsätta tro på en fredlig värld, att vi kan nå fred. Att det kommer en era där människan har lagt ner krigen, har lagt ner sina vapen.

Begreppet ”regnfilm” minns jag från när jag växte upp, det var ett begrepp som betydde film som man ser på sommaren när det regnar. Nu har årets sommar varit mer torr än regnig, men i går kom det några rejäla skurar när jag hade bestämt mig för att klippa gräsmattan. Följaktligen var det läge att se regnfilmer, och mitt val föll på:

Lucy
Franske regissören Luc Besson gjorde stor kommersiell succé med denna existentiellt reflekterande gangsterfilm, vilket kan tyckas ironiskt då filmen innehåller kritik mot konsumerism och samhällets utveckling. Jag uppskattar filmer med djup. Filmen börjar som ett hårtslående och brutalt ångestfyllt gangsterdrama, där paniken och kvinnans utsatthet berör. Så händer det sig att kvinnans mentala kapacitet ökar genom att hon fått i sig en syntetisk drog, och en kamp mot klockan börjar där förövarna ska hinnas sättas fast innan drogen förstör henne för mycket.

Samtidigt som detta pågår, så pågår även en diskussion och reflektion om vårt samhälle, människans utveckling och vad människan egentligen har gjort av den gåva som livet är. Under filmens gång får detta existentiella tema allt större utrymme. Filmen väcker frågor och reflektion som en bra film ska göra. De visuella effekterna, dramaturgin, klippningen, allt är på topp. Skådespelarna passar väl in i sina roller. Definitivt en av Luc Bessons mest minnesvärda alster.

Jupiter Ascending
Syskonen Wachowskis storslagna rymdopera återvänder till temat om det jordiska livet som en illusion, där det finns ett större sammanhang som jordens invånare inte är medvetna om. Där deras Matrix-serie hade ett mer existentiellt tema och frågeställning om vad verklighet är, och konflikten mellan människa och maskin, så är temat den här gången rymden och att jorden är en bricka i ett kosmiskt spel. Här finns ett klassiskt drama med riddaren och prinsessan och kungliga konflikter, men till skillnad från klassiska sagor så är prinsessan här inte en skör skönhet, utan en stark och bestämd, mycket medveten kvinna.

Jag tycker den här filmen är rätt svag. Temat för förutsägbart, den kungliga konflikten engagerar inte riktigt, det känns mest som visuella effekter och stridsscener efter en seg inledning som upplevs som en tonårsfilm. Romantiken oförståelig, i en utsatt och omtumlande, stressig situation så vill prinsessan plötsligt kyssas helt apropå ingenting. Dock har filmen ett rätt roligt mittenparti, som inte passar in i sammanhanget ett dugg men som är rätt kul när prinsessan fastnar i byråkratins korridorer när hon ska få sitt kungliga sigill, skattenummer och kräva sitt kungliga arv och förmåner. Här bryter scenografin av mot övriga filmen och det känns som en Terry Gilliam fantasi i en Harry Potter-miljö. Slutet är som man kan förvänta sig av en sådan här film. Detta känns mer som en ungdomsfilm.

Det har börjat uppstå en diskussion om dödsstraff på sociala medier, som har sin utgångspunkt i några nyhetsrapporter om verkställda dödsdomar i andra länder bl a i Japan.

Jag vill inleda min problematisering av dödsstraff genom att beakta forskningsläget:

”1. Avskräckningseffekten: Detta är det mest empiriskt undersökta området. Här har majoriteten av komperativa undersökningar, prospektiva tidsföljdsstudier och longitudinella undersökningar pekat i riktning mot att dödstraff inte verkar ha någon avskräckande effekt på allmänheten i form av en minskande mordfrekvens. (Komparitiva studier, samt, prospektiva tidföljdsstudier: Sellin, Dann, Savitz, Gravez, Campion, Longitudinella studier: Ehrlich.- Wilson, 1985, s. 181 – 188).

[…]
2. Brutaliseringseffekt: Vissa forskare menar att dödsstraffet ökar mordfrekvensen (Bowers, 1994, s. 80f). Detta har kommit att benämnas som dödsstraffet brutaliseringseffekt. Forskningsdesignen inom detta område har varit i stort sett densamma som inom forskningen om avsräckande effekt, se ovan.

3. Diskrimininergingseffekt: Resultatet tyder relativt entydigt på att en oproportionerligt stor andel färgade våldtäktsmän, i framförallt USA:s sydstater, döms till dödsstraff. Någon tydlig diskriminering har däremot inte hittats mellan färgade och vita män dömda för mord. Forskningsdesignen har varit både longitudinell av tvärsnittskaraktär, samt komperativ med andra stater. (Ellsworth, 1994, s. 182, Wilson, 1985, s. 190).

4. Oskyldigt avrättade: Empiriska resultat verkar tyda på att oskyldiga personer har blivit avrättade. Forskningsuppläggningen har t.ex. bestått av att på nytt undersöka dödsstraffsdömda personer egentliga skuld till det brott de dömts för. (Rogers, 1979, s. 587, Red: Lacovetta och Chang.)” (Staffan Törestad 1995).

Just det sista argumentet, oaktat de andra, anser jag vara tillräckligt för att avstå från dödsstraff. Inget rättssamhälle, inget rättssystem, är 100 procent säkert, det gör att misstag sker. Det räcker med att en oskyldig avrättas för att visa problematiken med det, och att dödsstraff därför är fel. Vi kan inte uppnå ett 100 procentigt rättssäkert system, det går inte. Det kan uppstå bevis långt senare som inte fanns tillgängliga när personen dömdes och avrättades, det kan handla om vittnen som ljugit och om olika misstag som har begåtts i brottsundersökningen. Se gärna den senaste tidens debatt i Sverige om flera fall där brottsundersökningen har ifrågasatts flera år efter att en person har dömts och befunnit sig skyldig.

I forskning (Törestad, 1995) tas även upp att kriminella överskattar sin egen förmåga till ”det perfekta brottet” och underskattar påföljden av brottet. Vi kan uttrycka detta som att det hos kriminelle är vanligt att de har höga tankar om sig själva och sin förmåga att undgå rättvisan att hårda straff och dödsstraff därmed inte har en avskräckande effekt, för den kriminella tror ändå inte på att hen kommer att åka fast och bli lagförd.

Det finns dessutom även moralfilosofiska argument emot dödsstraff:

Dödsstraff som hämndaktion för egot
Dödsstraff handlar om hämnd, inte om att rehabilitera en brottsling till att återinträda i samhället för att bidra. Idén om hämnd är skälet till att människors konflikter och krig är så svåra att lösa och fortgår genom generationer där man glömt hur det hela började men man minns den som slog till senast så man måste hämnas och de man attackerar hämnas tillbaks och så håller det på…

Hämnd kommer från egot. Jag använder här begreppet Egot från freudiansk psykologi, där egot står för självkoncept eller konceptualisering av självet. Vi kan se egot som en behållare och lagringsplats för all vår identifikation och föreställningar om den och det vi är, vårt jobb, våra studier och vår karriär. Vår självuppfattning finns i egot och även vårt bekräftelsebehov. Egot är berättelsen vi skapar om oss själva, det innebär konceptualiseringen av det egna självet – vår jag-upplevelse. Egot är en central del för vår fysiska upplevelse och navigationsprogram.

Men, en grundläggande funktion i egots program är rädsla, och den rädslan gör att egot kan uppfatta sig hotat och därmed agerar för att skydda sig själv vilket kan gå ut över andra. Egots rädslor och självförsvar kan ta sig uttryck i exempelvis avundsjuka, svartsjuka och motstånd mot förändring. Eller hämnd. Sårad självkänsla är också egot.

Det är lätt att dras med av egot och att identifiera sig med det, det är lätt för oss människor att tro att vi är egot och därmed tror vi på de berättelser, rädslor och känslor som egot skapar inuti oss. Men det är fullt möjligt att betrakta egot, för egot är en del inuti vårt jag, vår personlighet och medvetande, men det är inte allt som vi är.

När vi betraktar egot så upptäcker vi att vi är det som betraktar, vi blir medvetna om oss själva utifrån ett större perspektiv. Det jag, självet, som betraktar egot det är vårt medvetande, medvetande som är grunden inuti oss. Ju mer vi upplever och upptäcker vårt själv, jaget, medvetande så kan vi upptäcka att vi styrs mindre och mindre av egot, av rädslor och av bekräftelsebehov. Det kan vara en upplevelse av mer frihet och mer frid i sinnet, en expansion av det som vi är, upptäckten av vår inre sanna natur.

Ju mer vi läker vårt eget inre, ju mer vi läker vår barndoms upplevelser, ju mer vi landar inom oss själva och hittar vår egen inre trygghet, vår egen fri, då blir vi mer fri från egot, vi släpper mer och mer av vår identifikation, vi kan uppleva mer stunder av medvetande, och av nuet och av det som är.

Jag menar att vi får inte fred på jorden därför att människan klänger sig fast vid hämnd-tanken. Våld föder våld, krig göder krig. Dödsstraff har visat sig ha noll inverkan på att minska brotten, dessutom är det många oskyldiga som dödats för rättssystemet är osäkert. Dödsstraff bidrar till att öka acceptansen för våld i samhället, alltså motsatsen till det man söker verka med dödsstraff.

Staten som moralisk vägvisare
Det betyder inte att vi inte ska kunna döma handlingar, men vi människor är inte våra handlingar. Jag tror inte på att någon människa är ond i sin själ, jag tror på att vi alla föds med godhet inom oss. Sedan beror det på händelser i livet om vi lyckas förvalta och vara kontakt med denna godhet eller inte.

Min poäng är att staten ska sätta ribban och vara ett föredöme för moral. En stat som är för dödsstraff ser sig inte som moraliskt över den som mördar, eftersom som en sådan stat säger att det är rätt att döda med rätt motiv. Det leder i sin tur att tröskeln till att döda andra människor sänks.

En stat som är emot dödsstraff visar en tydlig signal om moral och visar i handling och lagar att det är fel att döda andra, det höjer den moraliska standarden och uppfattningen i samhället.

Växande våldsromantisering på internet
Ett problem idag är den växande våldsromantiseringen som vi har via filmer, TV-serier, datorspel och liknande, vi har sociala medier som stämmer över av hat, mobbning, mordhot och hot om våldtäkt och så vidare. Det har skett en avtrubbning i samhället där människor tycks ha glömt bort att det på andra sidan datorskärmen, mobiltelefonen, surfplattan, sitter verkliga människor.

Det är som att människor sitter och spelar spel och tar ut sina aggressioner på varandra på nätet. Detta trissar upp stämning och i extrema fall leder till våldsbrott i det fysiska där Breivik och skolbarnsmördaren i Trollhättan är de mest extrema exemplen på detta.

Vanliga skolbarn trakasseras, särskilt unga tjejjer är utsatta där unga killar kallar dem för horor. Tonen hos skolbarn idag är betydligt råare, hårdare där både våldtäkt och mord har romantiserats bland ungdomar. Denna mobbning sker inte öga för öga i klassrummet eller på rasterna som när jag var barn utan mobbningen sker via SMS, Snapchat, Facebook och olika sociala forum och meddelandetjänster. Även vanligt med spridning av falska porrbilder och uthängningar av framförallt unga tjejjer.

Rehabiliteringsinsatser en vinst för samhället
Det finns ingen empirisk evidens för att hårdare straff minskar vålden och hoten i samhället och gör samhället säkrare, det bör därför vara av intresse för samhället med rehabilitering – i det här sammanhanget betyder det att återanpassa den kriminella till en laglydig medborgare som betalar skatt och bidrar till samhället istället för att återfalla i kriminalitet och brott. Det finns tecken på att ökande insatser inom detta leder till färre återfall, vilket därmed är en vinst för samhället.

Referens/Källa
”Dödsstraff – Argumentationsanalys av åtta representativa teser ur dödsstraffdebatten och forskningen” (Staffan Törestad, 1995, Allmän kriminologi, Stockholms Universitet).