You are currently browsing the tag archive for the ‘feminism’ tag.

BRÅ:s nyligen släppta rapport visar att upplevda övergrepp ökar, men samtidigt finns ett mörkertal mellan antal anmälningar och antal upplevt ofredande, de senaste tre åren har anmälningarna legat på omkring 10 procent (det varierar lite år från år) jämfört med upplevt ofredande. Dvs det är bara en minoritet som anmäls. Att sexbrotten ökar i BRÅ:s Nationella Trygghets Undersökning finns det många förklaringar till – som explosionen av internet-dejting och allt mer utåtriktat alkoholrelaterad uteliv, men även att medvetenheten i samhället ökar om ofredande och våldtäkter genom den diskussion som förts i samhällsdebatt sedan ett par år.

Senaste tidens #metoo har inte påverkat underlaget till BRÅ:s aktuella rapport men kan mycket väl påverka nästa års rapport (för den handlar om 2016), jag tror att ju mer vi talar om ofredande desto ökar anmälningsbenägenheten. Allt fler vågar anmäla, det blir allt mindre skambelagt och skuldbelagt att anmäla, allt fler säger nej. Även det som en del samhällsdebattörer vill kalla för ”klumpiga raggningsförsök” medvetandegörs som sexuellt ofredande.

Jag menar alltså att debatten om sexuellt ofredande innebär att allt fler handlingar upptäcks och tolkas som ofredande, det ser vi även av #metoo aktiviteterna. Aktiviteter som tidigare inte har setts som eller uppfattats som ofredande, ses nu som ofredande. Det har blivit mindre skambelagt se och kommunicera att det hänt. Sedan bör vi minnas att definitionen av våldtäkt och ofredande breddades 2005, vilket automatiskt gjorde att siffrorna för detta gick upp i statistiken.

BRÅ:s NTU-undersökning består av intervjuer, och det kan finnas olika kunskap hos de intervjuade om lagstiftningen och om vad som definieras som våldtäkt eller ofredande, dessa definitioner gjordes om år 2005. Att NTU visar att upplevda sexbrotten ökar kan handla om en ökad medvetenhet om vad våldtäkt är, vad sexbrott är, som en effekt av den diskussion som funnits i sociala medier och i samhällsdebatt under senaste åren.

Forskning visar också att ett ökat alkoholrelaterat uteliv och explosionen av dejting-sajter ökar risken för våldtäkt och att även inte anmäla våldtäkter relaterat till detta, pga skuld, skam och liknande. Forskning visar även att majoriteten av våldtäkter är de som sker med känd gärningsman och de är samtidigt de våldtäkter som anmäls minst, finns alltså störst mörkertal för våldtäkter med för offret känd förövare.

När det gäller vilka som begår brotten – Jerzy Sarneckis forskning, professor i kriminologi, har visat att när man tar in faktorer som socioekonomisk grupp plus utbildningsnivå, föräldrarnas arbets- eller studiebakgrund, familjeförhållanden, uppväxtmiljö m m, m m så ser man att människor som befinner sig i olika former av utanförskap är mer benägna att begå brott, även sexualbrott. Detta visar forskningen sedan lång tid tillbaks, för att förbygga brott behöver fler människor inkluderas i samhället, uppleva sig inkluderade och välkomna i samhället. Det är alltså inte relaterat till vilket land man är född i eller var man är medborgare.

Men sexbrott finns i hela samhället och begås av alla sorters män, vilket #metoo visar tydligt. Även män inom rättsssytemet begår sexbrott (se senaste uppropet mot övergrepp inom juristbranschen). Men – att peka ut vissa grupper innebär bara att fokus flyttas från det faktum att alla sorters män begår övergrepp och vi behöver ta ett samlat perspektiv för annars löser vi inte helheten. Utbildning om attityder, relationsundervisning inte bara sexundervisning kan vara delar i ett förebyggande arbete, tillsammans med lösningar för att få fler inkluderade i samhället. En bättre, mer inkluderande skola osv som får mer resurser så att problem kan identifieras och tas om hand tidigt.

Det behövs en förändring på många olika nivåer, för detta är komplext och finns i hela samhället, handlar inte om att bara man pekar ut några grupper så blir allt löst. Låt oss föra en nyanserad diskussion med lösningar som utgår från ämnets komplexitet och att det egentligen kokar ner till alla sorters män och överallt i hela samhället. Jag är medveten om att även män utsätta för ofredande och övergrepp, men det är betydligt fler kvinnor som utsätts av andra män – vilket givetvis inte försvarar övergreppen mot män. Min övertygelse är att när vi avvecklar patriarkatet och männens dominans och frigör för jämlikhet och jämställdhet, så frigörs även män. Patriarkatet skadar och förtrycker inte bara kvinnor, utan även män. Feminism är därför en kamp för både kvinnor och män.

Källor

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P6kwp/sexbrott-nar-ny-toppniva
https://www.metro.se/artikel/experterna-slår-hål-på-sex-myter-om-våldtäkter-xr
https://www.dn.se/debatt/okad-invandring-leder-inte-till-okat-antal-brott/

Annonser

Sommartider nu och en fransk film som i huvudsak tilldrar sig på sommaren, en njutning för ögat med solen som glittrar över landsbygdsromantik och det parisiska stadslivet. Året är 1971 och unge Delphine (Izïa Higelin) lämnar bondgården i Sydfrankrike efter en olycklig kärleksaffär. I Paris träffar hon av en slump spanskläraren och feministaktivisten Carole (Cécile De France). Här börjar ett relationsdrama i aktivistmiljö. Det är kärlek, romantik och kamp för kvinnors rättigheter till sin egen kropp, till orgasm, abort och jämställdhet.

När jag ser detta så känner jag igen så mycket från nutiden, det är fortfarande samma kamp, samma ämnen, och har vi verkligen inte hunnit längre trots att det har gått så många år? Scenen där Delphine och Carole möts första gången, är väldigt talande. Feministaktivisterna med Carole i spetsen går stadsgatan fram och rör vid män och fäller kommentarer om män som män brukar göra mot kvinnor, det är ombytta roller och männen blir förbannade och kan inte hantera situationen. Bråk uppstår, Delphine går på samma gata och springer fram och försvarar kvinnorna i bråket, och de flyr tillsammans till bussen. I staden är rytmen snabb, diskussionerna livliga och passionen het.

När Delphines far blir sjuk och hon hemkallas till bondgården, så förändras tonen i filmen. Tempot blir långsammare, det är färre ord, mer blickar och gester, det finns en allvarsamhet och melankoli. Från stadens extroverta attityd till landsbygdens inåtvändhet. Delphine och Carole dansar på ängen medan kossorna tittar förundrat på, modern till Delphine är en konservativ och fåordig kvinna som sköter bondgårdens sysslor med allvarsam min. Mötet med den livfulla och glada parisiskan Carole blir också ett möte mellan storstad och landsbygd, mellan modernt och gammalt, progressivitet och tradition.

Skådespeleriet är fantastiskt, människorna levande och trovärdiga, och jag tycker om att fotot dröjer sig kvar vid ansikten, gester, känslor. Mycket berättas utan ord, dialog eller berättarröst. Jag tycker mycket om det, det fungerar väldigt bra och låter tittaren verkligen fördjupa sig i filmen och känna med karaktärerna. Bilden är bred och vyerna storslagna. Musiken passande lågmäld i bakgrunden, förutom vid filmens återkommande heta passionerade scener.

Filmen rymmer både glädje och sorg, ilska och passion, men mest av allt finns ett djup och en tyngd som verkligen berör. Det här är en bra och tankeväckande film, excellent utfört.

I väst finns en stigmatisering av islam som innebär att muslimer är kvinnoförtryckare och att islam i sin grund förtrycker kvinnor. I detta finns utgångspunkten att väst är mer jämlikt, mer utvecklat och mer högtstående gällande synen på kvinnan. Denna generalisering av islam och muslimer, är något som många muslimska kvinnor och även muslimska feminister, är starkt kritiska mot.

Islam är en mångfacetterad och heterogen religion med många riktningar och många synsätt och med många olika sätt att vara muslim på. Att dra alla muslimer över en och samma kam blir djupt orättvist, och det göder rasism, intolerans och islamofobi.

Det är dags att nyansera debatten och diskussionen om kvinnobilderna inom islam och den muslimska kultursfären. En som gör detta är Evin Ismail, som är forskare i sociologi vid Institutet för bostads och urbanforskning, Uppsala universitet. Hennes forskningsintresse handlar om i vilka former, och i vilken utsträckning svenska muslimer blir utsatta för islamofobi.

För tidskriften Feministiskt perspektiv har hon skrivit en artikel som utgår från den marockanska sociologen Fatima Mernissi. Bl a diskuterar Evin Ismail kvinnobilder och översättningar i väst av klassisk arabisk litteratur som Tusen och en natt, och hon visar på skillnaderna där de västliga tolkningarna innebär en kvinnobild där kvinnan är underlägsen mannen, och den styrka hos kvinnorna och den intellektuella jämlikhet som finns i originalmaterialet – har tagits bort.

Jag tycker att detta visar på den eurocentrism som finns i väst när det gäller perspektiv på omvärlden utanför den västerländska idé- och kultursfären, en eurocentrism som utgår från att väst är överlägsen och mer utvecklad och bildad än den övriga världen, och där det som är utanför Europa omskrivs och förvrängs för att framställas i sämre dager än väst.

Jag tror absolut att den feministiska diskussionen skulle vinna på en mer nyansering där vi är öppna för att även ifrågasätta vår västliga syn på feminism och vad som är förtryck och inte. Världen är inte svart eller vit, utan fylld av nyanser.

Raphael Mabo

Igår såg jag på ett program på SvT som jag upplevde väldigt inspirerande. Det var ett reportage om en kvinna i Bangalore i Indien som levde sin dröm och hon har blivit en förebild för en ny generation unga kvinnor som ifrågasätter traditionella könsroller. Detta ger mig hopp om ett utvecklat Indien där män och kvinnor kan bli mer jämställda. Den glädje och positiva energi och engagemang som visades upp i programmet blev jag glad av att se.

http://www.svtplay.se/video/1902375/del-2-av-6-dans-i-bangalore

Rekommenderas varmt!

Raphael Mabo