You are currently browsing the tag archive for the ‘italiensk’ tag.

En biografisk film om den italienske filmregissören och multikonstnären Pier Paolo Pasolinis sista dygn, filmen följer hans hemkomst från ett möte i Stockholm till hans tragiska död på en strand i Italien.

Willem Dafoe är utmärkt och trovärdig som Pasolini, dessutom rätt lik honom utseendemässigt – ett synnerligen genomtänkt val! 70-tals känslan är väl genomförd ner i de minsta detaljerna – i kläder, möbler, fordon och även i Pasolinis personliga detaljer och stil. Filmmakarna har här haft god hjälp av Pasolinis familj för att få till de rätta detaljerna. Filmen känns verkligen som en tidsresa till Rom 1975. Tempot är långsamt och reflektivt, väldigt italienskt, och jag tror att Pasolini själv hade uppskattat denna film. Filmmusiken är perfekt passande, ett ödsligt melankoliskt stycke.

Fascinerad av Pasolini
Jag har varit fascinerad av Pier Paolo Pasolini sedan jag läste filmvetenskap vid Stockholms universitet i början av 1990-talet. Då såg jag Teorema från 1968 och jag fann den poetisk, märklig, fascinerande, rätt obegriplig och mystisk, samtidigt fascinerande. En filosofisk film centrerad kring samtal, sex och en mystisk främling som besöker en välbärgad familj i Milanos finare villaområde och som förändrar livet för varje varje medlem av hushållet. En film med ett rikt inre liv hos de medverkande karaktärerna och en existensiell symbolik och metadiskussion, om Gud och det förbjudna, om förtappade människor fängslade av det moderna samhället, men skenbart frisläppta genom främlingens sexuella inflytande. Som ung vuxen hade jag inte tidigare sett något liknande. Jag har även sett hans adaption av The Canterbury Tales som jag fann humoristisk och burlesk.

Pier Paolo Pasolinis konstnärsskap handlade om livet, människan, konsten, existensen med religiösa eller andliga reflektioner, och om sex. Han var författare, poet, dramatiker, journalist, målare, poet och aktiv samhällsdebattör. Som homosexuell och radikal vänster var han en kontroversiell person i Italien, både älskad och hatad för sina litterära verk såväl som för sina filmiska. Hans sista och mest kontroversiella film blev Salò – Sodoms 120 dagar, en film med provocerande sexualitet och som fick premiär först efter hans död.

Filosofisk metafilm
I filmen upptas Pasolinis tankar av det manus han skriver, hans kommande film som tar avstamp i några av de teman som diskuteras i Salò. Vi har här en man och hans vän som får se en glimrande stjärna på himlen och ser den som tecken på Messias återkomst, och de följer den – bland annat får de bevittna en fruktbarhetsfest mellan lesbiska och homosexuella – för att söka efter paradiset och i sitt sökande efter ljuset så upptäckter de att jorden har sina gåvor ändå. Dessa scener från manuset som aldrig blev klart, blir en metafilm genom att Pasolinis verklige älskare, vän och favoritskådespelare Ninetto Davoli spelar huvudpersonen.

En del av Pasolinis synsätt och tankar kommer fram i filmen Pasolini, framförallt i en intervjuscen där han i Willem Dafoes gestaltning för fram sin bild av samhället som hotat, att vi alla är hotade, ett farligt och korrupt samhälle som har förlorat kontakten med sin mänsklighet. Han var en djup kritiker av det framväxande konsumtionssamhället och tog ställning för arbetarklassen, för de lägsta och mest utsatta hos arbetarklassen. Pasolini förutspådde den italienska kulturens fall och övergång in i en ytlig kommersialism, många menar att den italienske mediemogulen Silvio Berlusconis politiska ledarskap var kulmen på den utveckling som Pasolini redan hade beskrivit och varnat för. Pasolini drömde sig tillbaka till medeltidens Italien, ett Italien innan fascism och konsumtion.

Stram, vacker och stark
Jag tyckte om att se Pasolini, en film så melankoliskt reflektiv och laddad med inre kraft precis som personen Pasolini själv. Den ger en inblick i hans ångest och passion, hans strävan och sökande. Det är en stram hållen film, inga stora känsloutbrott eller svulstig dramatik. Samtidigt väldigt infångande, för Pasolini själv som person är så intressant. En bra och sevärd film, en djup film framdriven av Pasolinis intellekt och levnadsöde.

Raphael Mabo

Fakta om filmen

Originaltitel: Pasolini
Regissör: Abel Ferrara
Längd: 84 minuter.
Premiär: 2014
Produktion: En samproduktion mellan Belgacom, Canal+, Dublin Films och Urania Pictures S.r.

Länk till filmen på iTunes

Annonser

MV5BMTQ0ODg1OTQ2Nl5BMl5BanBnXkFtZTgwNTc2MDY1MDE@._V1_SY317_CR1,0,214,317_Den stora skönheten är Paulo Sorrentinos mångfaldigt prisbelönta Oscarsvinnande italienska film med must, färg, många karaktärer, mycket dialog och en inblick i ett dekadent Romerskt nattliv med yta, alkohol och droger, sexuella utsvävningar, stil och manér – och existensiell ångest med återkommande hänvisningar till författare som Proust och Flaubert.

Filmen drar igång med ett extravagant party och födelsedagsfest för den 65-årige Jep, en journalist och författare känd för att ha skrivit en roman som gjorde stor succé när den kom och sedan blev det ingen mer roman skriven. Huvudpersonen är som en melankolisk och sorgsen Woody Allen i vit kostym med gul näsduk i kavajfickan och under sommarhatten finns ett soligt leende som fäller cyniska och dräpande kommentarer medan han rör sig bland innefolket och den rika kultureliten där palats, pool och långa partynätter är obligatoriska tillbehör. Och givetvis finns här även föryngringsdoktorn med botox-sprutan med, han som tar emot klienter på löpande band.

Som kontrast finns i bakgrunden ett kloster med nunnor, barn, vacker körsång och en åldrad kardinal som istället för livets stora och andliga frågor hellre vill diskutera matlagning och kryddor, medan skratten och glädjen är på ytan i en drömsk lek. När filmen börjar kännas färdig och klar, så lägger filmen i en ny växel genom en känslomässig konfrontation med Jeps ungdkomskärlek och återstoden av filmen blir en resa i mer existensiella reflektioner där barndomens minnen och svunna kärlekar kontrasterar mot nuet.

Trots att filmen levererar flera träffsäkra poänger så blir det aldrig riktigt roligt, inte på det där skrattande sättet, utan filmen håller en jämn sinnesstämning av en slags lättsam sorgsen och reflekterande melankoli från första rutan till den sista. Det är mer en allvarsam samtidsironi än slapstick.

Detta är en film med tydliga kontraster och polariteter; det är liv och död, skratt och sorg, rikedom och fattigdom, yta mot djup och religion, kapitalism mot kommunism, barn och vuxna, drömmen om romantisk kärlek som ställs mot sexuell lust. Det är fåfängans marknad och tillfälligheternas spel som kontrast till Roms vackra och stolta arkitektur och detaljrika skönhet.

Filmen är fylld av symbolik, detaljer och en rörlig betraktande kamera som rör sig mellan perspektiv på ett lekfullt sätt. Det synnerligen genomtänkta kameraarbetet innebär en visuell fest, som tillsammans med utmärkt och trovärdigt skådespeleri gör en välgjord film som håller intresset hos betraktaren vid liv, trots att den saknar egentlig början, slut och klassisk dramaturgi. Den slutar lika plötsligt som den börjar, och det emellan är episoder i Jeps liv bland hans vänner under en sommar i Rom.

En samhällskritisk film om det moderna stadslivet och tidsandan, som väcker tankar utan att leverera några lösningar eller svar. En viktig film på många sätt. Vart är samhället på väg, egentligen?

En aktuell film i samma italienska tradition och anda som Ettore Scolas ”Vi som älskade varann så mycket” och Federico Fellinis ”Det ljuva livet”, om än med mer svärta.

Raphael Mabo