You are currently browsing the tag archive for the ‘klimatet’ tag.

Vi börjar närma oss konsumtionens högtid, och jag reflekterar över att världen och människors umgängen har blivit mer abstrakta och mer fjärmande från naturen. Jag gick i skogsmulleskolan när jag var barn, jag såg grodyngel i vattendrag, och vintrar och somrar följde jag med familjen ut i skog och mark. I vårt samhälle behandlas djur ofta som produkter istället för som djur, produkter istället för levande varelser som bryr sig om, känner och reflekterar över sin omvärld. Som boskaps- och hönsindustrin, till exempel. Jag märker även en alienation i dagens samhällsdebatt som innehåller mycket markeringar och gränsdragningar mot människor av olika kulturella bakgrunder, som att olika kulturer och att kulturell mångfald är ett problem – istället för att se att vi alla hör till Jorden.

Så läser jag artikeln Ekologisk läskunnighet och naturrelationernas abstraktion i Antropocen och jag tänker att här funderar Ebba Lisberg Jensen om sådant som jag också reflekterar över. Hon tar upp att människan idag inte längre kan läsa av och förstå naturen som förr, det blir en biologisk analfabetism. När människan levde närmare naturen än idag, så användes människans sinnen för att läsa av och förstå naturen, detta var tiden innan GPS, datorer, väderstationer och det industriella jordbruket och den industriella djurhållningen. Att läsa av naturen var centralt för människans överlevnad, det handlade om liv eller död – att kunna se när stormar var på väg ute på ett öppet hav, eller att skilja nyttiga örter och kryddor från giftiga, att hinna ta in skörden innan regnet.

Hennes vinkling i artikeln är vad som händer med oss människor när denna ”biologiska anfalfabetism” breder ut sig. Hon tar upp att språket utarmas, att naturen blir mer generaliserad och abstrakt och därmed otydliggörs i språket, vilket i sin tur påverkar människans upplevelse av naturen och gör den mer allmän och oprecis – människan skapar alltmer distans mellan sig själv och naturen. Det är med hjälp av språket, det lingvistiska systemet, som vi förhöjer och detaljerar vår upplevelse av naturen därför att lingvistiken hjälper oss med strukturen i vår perception. Det är med hjälp av språket som vi urskiljer detaljer i vår upplevelse. Hon exemplifierar detta med växten brunnäva (Geranium phaeum L.) som trots sitt namn har en lila färg, en mörklila färg, men när den fick sitt namn så fanns inte lila som en färg och då såg växten brun ut. Brun var den närmaste referensen för färgen, och att benämna den med en nyans av brunt gör att den försvinner bland andra bruna växter, men när vi är medvetna om färgen lila så ser vi denna växt tydligare och hur den särskiljer sig från bruna växter.

Detta handlar om att orden behövs för att skapa uppmärksamhet och särskillnad, vilket då förhöjer och tydliggör vår upplevelse av naturen. När orden saknas genom att de upphör från vardagsmedvetandet, från vardagsspråket, så minskas vår upplevelse av naturen, vi ser, märker och upplever färre detaljer, naturen blir mindre och mer onyanserad för våra sinnesintryck. I det förindustriella samhället så inrymde vardagsspråket mångfaldigt fler ord för naturfenomen än vardagsspråket rymmer idag, just för att det behövdes för livet före industrialismen, massproduktionen och de tekniska landvinningarna.

Ebba Lisberg Jensen tar även upp att ekologisk läsbarhet inte enbart handlar om ord, utan det handlar även om inlärd förmåga i våra kroppar. Hon ger ett exempel med en ung flicka som ramlar av en stock för hon väntar sig ett ryggstöd. Förmågan att klara sig i naturen, att gå i skog och mark och hantera den, den börjar försvinna – framförallt hos de som växer upp i städerna. Stadslivet är så fjärmat från naturen, det är en av människor konstruerad verklighet som på det sätt som många städer är byggda idag skapar en distans till naturen och till djur, själva fundamentet för mänskligt liv. Denna distans ökar genom sociala mediers allt ökande betydelse, att vi människor tillbringar mer tid att läsa av läsplattor, mobil- och dataskärmar än att uppleva naturen, vara i naturen, se, uppleva, umgås med naturen. Den virtuella verkligheten ökar i betydelse på bekostnad av den faktiska och naturliga verkligheten.

Vad händer med oss människor när rötterna till naturen domnas av eller till och med är borta helt? Vad händer med oss människor av denna allt ökande graden av abstraktion?

Jag menar, att när vi människor fjärmar oss från naturen så innebär det att känslan för naturen sjunker undan, att omsorgen för naturen minskar. Omsorg till djur och andra människor ser jag som kopplat till omsorgen för naturen, jag ser det som att allt detta hänger ihop. Vi kommer av naturen, oavsett vilka etniciteter, kulturella bakgrunder eller religioner eller livsåskådningar, så kommer vi alla av naturen – vi ingår i naturen, vi är en del av den och vi tillsammans behövs i världen för att arbeta med naturen istället för som nu emot naturen.

Konsumtionssamhället ser jag som en följd av distans till naturen, det bygger på en idé om att vår jord har oändliga resurser och det bygger på ett fjärmande, framförallt ur det västerländska perspektivet – för konsumtionssamhällets produkter massproduceras i länder långt borta och med råvaror tagna långt borta från den västeuropeiska närmiljön. Detta innebär även att den extrema miljöpåverkan som denna tillverkning och råvarukonsumtion ger upphov till, också finns längre bort. Det blir något diffust, något som inte rör en själv riktigt.

Djurplågeriet och den allt mer okänsliga industriella djurhållningen ser jag också som en följd av denna distansering från naturen. På samma sätt som vi inte ser träden, växterna och naturens kullar som har förstörts av den nya tekniska prylen av senaste modellen som vi nyss har köpt, så ser vi inte djurens plågade inskränkta liv när vi ser en plastförpackad köttbit i stormarknadens livsmedelsdisk. Och många kan inte längre avläsa djurs kroppsspråk, kan inte längre umgås naturligt med djur, det inlärs inte naturligt för den som växer upp i storstadens asfalt och betongmarker. Djur blir aliens, främlingar, något man hittar i charken i kvarterets livsmedelsbutik.

Ett fjärde symptom som jag tror hör samman med industrialismen och fjärmandet från naturen, det är den ökande individualismen på kollektivets bekostnad. Det tillhör urbaniseringen, det självständiga och individuella livet i storstaden. Vi är inte behov av kollektivt samarbete och samverkan idag som i det förindustriella bondesamhället. Detta gör även att kontakten mellan oss människor har minskat, jag pratar nu om verklig kontakt öga för öga, hand för hand, där vi ser, möter och känner varandra. Vi har fått många ensamma på grund av detta. Nu vet jag att det finns flera som är fullt bekväma med denna utveckling, men jag känner samtidigt en oro för den. Internet och sociala medier fyller vissa kommunikationsbehov, men blir ändå bara ett surrogat till riktiga möten i den fysiska verkligheten. Jag ser en risk i att sociala medier överanvänds vilket ökar abstraktionen och distanseringen mellan människor, att det blir ”filterbubblor” där vi inte längre ser varandra utan bara de som bekräftar våra egna synsätt och fördomar, vilket i sin tur ökar markering och aggressioner gentemot olika folkgrupper. Näthat etc.

Jag tror att vi behöver återknyta kontakten med naturen för att rädda miljön och kunna skapa fungerande och ekologiskt hållbara livsmiljöer, jag tror inte att detta måste innebära att vrider klockan tillbaks till den förindustriella perioden och lever exakt på samma sätt. Däremot tror jag att vi kan hitta kunskap från förr, som nu håller på att försvinna, som vi kan inspireras av i skapandet av en ny värld med en ny riktning från där vi finns idag. Jag tror att vi kan utveckla storstäderna till att innehålla mer natur.

Vi byggde storstäderna för att bemästra naturen, vi människor skulle visa oss som Gudar och arkitekter över planeten. Nu är det dags att öppna upp städerna för naturen, låta naturen komma in mer och vara en del av våra liv. Fler gröna ytor, vertikal odling, välkomna även djuren in i städerna för en grön och hållbar utveckling.

För detta behöver vi samarbeta och samverka. Jag ser det finns initiativ ute i landet, som en ny ”gröna vågen” a’la kollektivets 70-tal. Många ungdomar som samlas och ger sig ut och vill bygga, skapa och föra nya liv, utifrån nyckelord som hållbar utveckling, permakultur, enkelhet. Där ligger vårt hopp som mänsklighet, genom dessa initiativ kan vi återerövra naturen genom att bli en del av den igen, och lära oss att avläsa naturen igen – öka vår läsförståelse för djur och natur och därmed öka vår miljömässiga vokabulär.

Raphael Mabo

Fotnoter:

  1. Ebba Lisberg Jensen. Ekologisk läskunnighet och naturrelationernas abstraktion i Antropocen. Kulturella perspektiv 1, 2016.

Information om Kulturella perspektiv

 

Annonser

När jag växte upp så var solidaritet ett fint ord. Solidaritet innebär att den som är stark hjälper den som är svag, att den som är privilegierad hjälper den utsatte, att majoritetsgrupper hjälper och lyfter upp minoriteter. När jag ser mig omkring i sociala medier som Facebook, när jag läser – företrädesvis borgerliga – ledarsidor, när jag ser innehållet hos nya mediakanaler på webben, så ser och förstår jag att i dagens Sverige så är solidaritet inte längre något fint, eftersträvansvärt och bra. Istället så har det blivit ett fult ord som står för sådant som många i dagens Sverige vänder sig emot.

Vi har den största flyktingströmmen i världen sedan andra världskriget, vi har dessutom en klimatkris och en skenande miljöförstöring. Världens samhällen utnyttjar jordens resurser i en rasande takt, precis som att vi hade betydligt fler jordklot än vi har. Det är lätt att i detta tappa tron på människor och mänskligheten, men jag tror fortfarande på solidaritet. Solidaritet behövs nu mer än någonsin. En solidaritet baserad på kärlek och tolerans.

Det pratas om volymer i samhällets flyktingdebatt, där man pratar om volymerna på flyktingströmmen som om det handlar om ett regnväder där man kan bestämma hur mycket molnen ska regna, eller en kran som fyller ett badkar där man stänger kranen när badkaret är fyllt. Men flyktingströmmen är inte något som stryps genom stängda gränser, för så länge det finns anledning att fly så kommer det finnas en flyktingström. Krig och våld är det som gör att människor tvingas lämna sina hem. I närområdena kring krigen och våldet är det redan överfullt med människor där flyktingar lever i läger under omänskliga förhållanden, världens fattigaste länder är de som har tagit emot flest flyktingar och de svämmar över. De behöver avlastning. Stänger vi gränserna och minskar mottagningen i Sverige så blir det inte färre flyktingar, strömmen finns fortfarande kvar, och vem tar hand om de som inte kommer in hit? Det är dags för Danmark, Finland, Norge att öppna upp sina gränser för flyktingar. Solidaritet behövs för att avlasta varandra och hjälpa till.

Inom den nära framtiden med växande klimatkris och miljöförstöring så kommer vi också att få nya kategorier av flyktingar, flyktingar som flyr därför att levnadsförhållandena i deras hem har förstörts av klimatkrisen. Vi kommer få flyktingar som flyr undan torka och översvämningar. Detta har redan börjat hända, och det kommer hända ännu mer i framtiden. Det är dags att världen ställer om sig till att vara förberedd för stora folkförflyttningar.

Enligt min uppfattning så har den som är privilegierad i samhället, den som befinner sig högre upp i samhällets rangskala, mer skyldigheter och den som befinner sig längre ner har färre. Den som tillhör majoritetsbefolkningen har mer skyldigheter och den som tillhör marginaliserade och utsatta grupper färre. Detta handlar nämligen också om solidaritet, att den som ingår mer i samhället har mer plikter – särskilt gentemot de utsatta, de som är utanför, de som exkluderas, de som diskrimineras och förtrycks.

I vårt samhälle idag ser jag att de privilegierade klagar på de som är mindre privilegierade. Ett exempel är ”Kista-mannen”, som det har skrivits mycket om i media senaste tiden, en man som attackerar och angriper tiggare i Kista. Han har jobb och arbete, är svensk medborgare och skattebetalare, och han angriper de som är utsatta och uteslutna ur samhället. Enligt hans egen utsago så har de inte rätt att vara där, för de betalar inte skatt och de beter sig ”annorlunda” enligt hans normer för hur människor ska vara. Jag anser att av de som är mer privilegierade så kan vi begära mer ödmjukhet, tolerans och acceptans – inte minst mer tolerans för människors olikheter och skilda personligheter.

I Sverige kan vi lösa mycket genom fler bostäder som vanliga människor har råd med. Utförsäljningen av Allmännyttan och omgörningen av hyresrätter till bostadsrätter har skapat en segregerad bostadsmarknad och bidragit till bostadsbrist. Det är dags att staten träder in och erbjuder hyresrätter med låg hyra. Urbaniseringen har lett till avfolkning av landsbygden med ökat tryck på storstäder, genom subventioner som lägre skatt i glesbygd för både individer och företag kan vi bygga ut och förstärka landsbygden. Sverige behöver fler småskaliga ekobönder som bidrar till biologisk mångfald, låt oss slopa skatt och avgifter för ekojordbruk. Och erbjud en basinkomst och grundtrygghet för samhällets utsatta och arbetslösa, låt oss förändra välfärdssystemet till att bli mer inkluderande istället för dagens exkluderande system med hårda krav som passiviserar och kränker människor. Låt oss skapa ett samhälle som tror på medborgarna!

Hittade en artikel om en intressant och nyskapande tänkare som jag anser behövs i vår tid. Jag tror på att vi behöver ett nytt ekonomiskt system som istället för att basera sig på maximal konsumtion, handlar om hushållning av naturens resurser och lösningar där vi tar in naturen som en parameter vid beslut och innovation. 

https://feministisktperspektiv.se/2014/10/10/naomi-klein-kapitalismen-ar-i-krig-mot-planeten/

För att hitta lösningar behöver vi också se problemen och ur ett helhetsperspektiv. Jag anser att det är precis det som Naomi Klein gör.