You are currently browsing the tag archive for the ‘kultur’ tag.

En biografisk film om den italienske filmregissören och multikonstnären Pier Paolo Pasolinis sista dygn, filmen följer hans hemkomst från ett möte i Stockholm till hans tragiska död på en strand i Italien.

Willem Dafoe är utmärkt och trovärdig som Pasolini, dessutom rätt lik honom utseendemässigt – ett synnerligen genomtänkt val! 70-tals känslan är väl genomförd ner i de minsta detaljerna – i kläder, möbler, fordon och även i Pasolinis personliga detaljer och stil. Filmmakarna har här haft god hjälp av Pasolinis familj för att få till de rätta detaljerna. Filmen känns verkligen som en tidsresa till Rom 1975. Tempot är långsamt och reflektivt, väldigt italienskt, och jag tror att Pasolini själv hade uppskattat denna film. Filmmusiken är perfekt passande, ett ödsligt melankoliskt stycke.

Fascinerad av Pasolini
Jag har varit fascinerad av Pier Paolo Pasolini sedan jag läste filmvetenskap vid Stockholms universitet i början av 1990-talet. Då såg jag Teorema från 1968 och jag fann den poetisk, märklig, fascinerande, rätt obegriplig och mystisk, samtidigt fascinerande. En filosofisk film centrerad kring samtal, sex och en mystisk främling som besöker en välbärgad familj i Milanos finare villaområde och som förändrar livet för varje varje medlem av hushållet. En film med ett rikt inre liv hos de medverkande karaktärerna och en existensiell symbolik och metadiskussion, om Gud och det förbjudna, om förtappade människor fängslade av det moderna samhället, men skenbart frisläppta genom främlingens sexuella inflytande. Som ung vuxen hade jag inte tidigare sett något liknande. Jag har även sett hans adaption av The Canterbury Tales som jag fann humoristisk och burlesk.

Pier Paolo Pasolinis konstnärsskap handlade om livet, människan, konsten, existensen med religiösa eller andliga reflektioner, och om sex. Han var författare, poet, dramatiker, journalist, målare, poet och aktiv samhällsdebattör. Som homosexuell och radikal vänster var han en kontroversiell person i Italien, både älskad och hatad för sina litterära verk såväl som för sina filmiska. Hans sista och mest kontroversiella film blev Salò – Sodoms 120 dagar, en film med provocerande sexualitet och som fick premiär först efter hans död.

Filosofisk metafilm
I filmen upptas Pasolinis tankar av det manus han skriver, hans kommande film som tar avstamp i några av de teman som diskuteras i Salò. Vi har här en man och hans vän som får se en glimrande stjärna på himlen och ser den som tecken på Messias återkomst, och de följer den – bland annat får de bevittna en fruktbarhetsfest mellan lesbiska och homosexuella – för att söka efter paradiset och i sitt sökande efter ljuset så upptäckter de att jorden har sina gåvor ändå. Dessa scener från manuset som aldrig blev klart, blir en metafilm genom att Pasolinis verklige älskare, vän och favoritskådespelare Ninetto Davoli spelar huvudpersonen.

En del av Pasolinis synsätt och tankar kommer fram i filmen Pasolini, framförallt i en intervjuscen där han i Willem Dafoes gestaltning för fram sin bild av samhället som hotat, att vi alla är hotade, ett farligt och korrupt samhälle som har förlorat kontakten med sin mänsklighet. Han var en djup kritiker av det framväxande konsumtionssamhället och tog ställning för arbetarklassen, för de lägsta och mest utsatta hos arbetarklassen. Pasolini förutspådde den italienska kulturens fall och övergång in i en ytlig kommersialism, många menar att den italienske mediemogulen Silvio Berlusconis politiska ledarskap var kulmen på den utveckling som Pasolini redan hade beskrivit och varnat för. Pasolini drömde sig tillbaka till medeltidens Italien, ett Italien innan fascism och konsumtion.

Stram, vacker och stark
Jag tyckte om att se Pasolini, en film så melankoliskt reflektiv och laddad med inre kraft precis som personen Pasolini själv. Den ger en inblick i hans ångest och passion, hans strävan och sökande. Det är en stram hållen film, inga stora känsloutbrott eller svulstig dramatik. Samtidigt väldigt infångande, för Pasolini själv som person är så intressant. En bra och sevärd film, en djup film framdriven av Pasolinis intellekt och levnadsöde.

Raphael Mabo

Fakta om filmen

Originaltitel: Pasolini
Regissör: Abel Ferrara
Längd: 84 minuter.
Premiär: 2014
Produktion: En samproduktion mellan Belgacom, Canal+, Dublin Films och Urania Pictures S.r.

Länk till filmen på iTunes

Annonser

Tonen på sociala forum är ofta hård och kall, särskilt i ”alternativmedia” som florerar av verbalt våld och raljeringar mot meningsmotståndare. Gruppen #Jagärhär har nyligen utsatts för smutskastning av samhällsdebattörer som Joakim Lamotte, Ann Heberlein och Katerina Janouch med flera. #Jagärhär är en ideell förening som arbetar för ett vänligt och respektfullt samtalsklimat på sociala medier.

Det hela började med att ett tjugotal medlemmar ur gruppen försvarade en brottsdömd och attackerade ett brottsoffer på en privat sida på Facebook. Detta avskyvärda beteende ledde till att de snabbt uteslöts så fort gruppens administratörer fick reda på det, och gruppens talesperson Mina Dennert tog kraftigt avstånd och uttryckte sin sympati och deltagande med offret.

Gruppen har över 75 000 medlemmar och på sociala medier så hålls alla gruppens medlemmar ansvariga för det klandervärda och hemska beteende som ett tjugotal personer har haft. Gruppens alla medlemmar smutskastas och skuldbeläggs kollektivt för ett fåtal individers agerande. Jag frågar mig, är detta näthat rimligt? Är något näthat rimligt?

Låt mig som aktiv medlem i #Jagärhär vara tydlig – gruppen tar inte ställning i sakpolitiska frågor eller i andra ämnen som förekommer i samhällsdebatten. Gruppens enda syfte, och det som förenar medlemmarna, det är att stå upp för ett vänligt och respektfullt samtalsklimat som ett samtal vänner emellan. Ett samtalsklimat fritt från rasism, sexism och andra former av verbalt våld.

Varje medlem har rätt att uttrycka sina egna personliga åsikter i samhällsdebatten utan att det ska tolkas som att de uttrycker en kollektiv åsikt för #jagärhär. Varje medlem ansvarar själv för sitt agerande på sociala medier. I gruppen görs ofta ett tydliggörande av gruppens syfte för att påminna medlemmarna om detta, att de ej ska framföra sina personliga åsikter om olika ämnen som att de är #Jagärhärs åsikter. #Jagärhär tar nämligen inte ställning som grupp i samhällsdebattens olika sakfrågor, gruppen tar endast ställning för ett vänligt och respektfullt samtalsklimat utifrån mänskliga rättigheter och allas lika värde.

När gruppens medlemmar och representanter kallas för terrorister, batkihäxor, PK-eliten, kulturmaffia, homomaffia, sionistmaffia, globalister och gruppen anklagas för att vara en sekt, så känner jag mig förbluffad. På alternativmedier piskas stämning upp med olika nedsättande kodord för att bygga gemenskap och styrka utifrån aggression och hat. Jag tror på vänlighet och respekt, att vi alla människor hör samman och ingår i varandra.

Jag personligen tror på det vänliga samtalet utan svordomar, utan raljeringar, utan nedsättande epitet, med respekt för allas lika värde oavsett etnisk, kulturell och religiös bakgrund. Jag tror på det mångkulturella samhället där vi bör möta varandra och inkludera varandra, oavsett vart vi är födda eller vilken kultur eller religion som tillhörs. Jag vill se ett vänligt, medmänskligt och solidariskt samhälle där människor stödjer varandra.

Verbalt våld, personangrepp och raljeringar, ser jag som uttryck för frustration. Låt den frustrationen ta andra vägar än att uttryckas med syfte att skada och såra våra medmänniskor. Gå ut i skogen och skrik, spring ett varv, bygg något vackert i trä, måla en tavla, lägg ett tegeltak… Gör något kreativt och vackert av den kraft som frustration innebär. Attacker mot medmänniskor är inte okej.

Låt oss tillsammans agera för ett vänligt och respektfullt samtalsklimat. Det räcker med hat och hot nu, det räcker med verbalt våld, det räcker med samhällsdebattörer som smutskastar och attackerar meningsmotståndare. Låt oss bygga samhället genom kreativitet och kärleksfull respekt och medmänsklighet.

Raphael Mabo
#jagärhär

 

Mina Dennert har skrivit en artikel om näthatet som hon och gruppen har utsatts för: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/pJPXj/jag-har-varit-tyst-men-nathatet-tar-aldrig-slut

Jag ser att många längtar tillbaks, till en tid som de minns som bättre med färre våldsbrott, kriminalitet, säkra gator och ett tryggt Sverige. Men stämmer verkligen den bilden av det förgångna?

Stockholm i mitten av 1980-talet: uppgörelser mellan olika kriminella, skottlossningar i Stockholms innerstad. Eller ta den kända Maskeradligan som genomförde ett antal uppmärksammade bankrån på 1980-talet. Och visst fanns det våldtäkter, misshandel, grov brottslighet, skottlossning etc. tidigare än så… Under 1950- och 1960-talet fanns Hökarängsligan och Spiltaligan som härjade i Stockholm och gjorde vardagen otrygg för stadens invånare. Våren 1895 (nej, ingen felskrivning, jag menar 1895!) sprängde stockholmspolisen det kriminella gänget ”Stora Ligan” som hade härjat runt i staden, ligan dominerades av arbetslösa ungdomar/unga vuxna i åldern 17-25 år (känns detta igen?!).

Inget nytt under solen. Däremot har ju befolkningen i städerna ökat vilket har gjort att det naturligt genom det blir fler kriminella i antal, sen har ju även narkotikan kommit starkare och blivit ett problem, och sedan slutet av 1980-talet har klassklyftor ökat i samhället vilket har ökat de socioekonomiska skillnaderna osv.

Men en viktig faktor är internet och sociala medier som Facebook, uppbyggnaden av informationssamhället. I ett samhälle utan Facebook, utan en mångfald av radio- och TV-stationer, utan en mångfald av nyhetsrapporterare, så är det många händelser som inte får plats i etern, som går många människor förbi. Och händelserna i städerna blev inte riksangelägenheter på samma sätt på 1960-talet som nu. Internet och sociala medier har gjort att världens våldsamheter har kommit närmare inpå, vi vet mer om det, det rapporteras med en gång, och allt är uppe till ytan, inte bara en bråkdel som förr. Den breda massan förr levde i en ignorans kan man säga, i nöjd och lycklig okunskap om allt det hemska som hände och skedde i samhället.

Det finns absolut en romantisering i samhället om gångna tider som var så mycket bättre än nu, en nostalgi och längtan tillbaks till en förlorad tid som flytt. Redan Marcel Proust skrev om det i sitt banbrytande epos ”På spaning efter den tid som flytt”. Det har förekommit i alla tider. Människor på medeltiden som satt och tänkte ”Det var minsann bättre förr”… Inget av det hjälper en förändring.

Låt oss göra det bästa av den tid som är nu och agera för fred och respekt, istället för att drömma tillbaks till en tid som egentligen aldrig funnits.

När man ser sig om på internet och i media, när man tar del av det offentliga samtalet och samhällsdebatten, så kan det tyckas som att det har blivit värre med våld, krig och konflikter, som att världen befinner sig i ett kaos, eller som att Sverige eller vissa lokalsamhällen befinner sig i kaos. Jag ser det som ett resultat av att världen och dess händelser har kommit närmare, det finns mer i vår vardag genom utvecklingen av internet och annan masskommunikation. I mitten av 1980-talet fanns dödsskjutningar, rån och uppgörelser mellan olika kriminella gäng i Stockholms innerstad, men det blev inte lika mycket debatt rikskänt som när liknande händelser händer idag. Eller ta de ligor som härjade i Sverige på 1960-talet. Då fanns inte Facebook, vi hade begränsade kanaler i TV och radio, många händelser både inom Sverige och externt rymdes inte i etern eller den pappersmedia som fanns tillgänglig. Idag får en händelse snabb spridning över ett stort område, så det gör att det kan tyckas som att krig, våld, hemskheter har blivit mer för vi får reda på mer.

Krig, våld och konflikter finns i människans historia och det fortsätter, både mellan människor och mellan länder och alla nivåer däremellan. I grund och botten tror jag att allt handlar om människor som inte blivit sedda, hörda eller lyssnade på sedan tidig ålder. Detta påverkar människors beteenden. Många för ut sin frustration, sitt inre mörker, många identifierar sig med sitt ego och enbart det materiella. Jag tycker det är intressant att följa vad kriminella säger om sin uppväxt om sitt liv, ingen väljer egentligen kriminalitet och ingen är född ond, utan kriminalitet är som en konsekvens av en dysfunktionell tillvaro där människor inte har fått det stöd som de behöver. Även de ökande klassklyftorna i samhället bidrar till mer våld och kriminalitet (i Sverige har klassklyftor och inkomstskillnader ökat dramatiskt sedan i slutet av 1980-talet). Det uppkommer en vrede hos de som inte har därför att andra har.

Sen har vi ett samhälle som under många år har rört sig in i mer materialism, konsumerism, statusjakt där du är det du har, du är dina prylar, dina kläder, innemärkena som du har, och för att vara ”rätt” i gänget så behövs vissa – kostsamma – attribut. Det skapar också ojämlikhet och utanförskap, och därmed flera konfliktytor.

Ytterligare är filmer, TV-serier och datorspel som länge fört fram budskapet att konflikter löser man med vapen, med våld. Jag tror absolut att detta påverkar undermedvetet, den massiva explosionen av olika fictionmedier som överbelastar sinnet och bara matar på, och gör att skillnaden mellan verklighet och fiction blir otydlig. Se näthatet där människor hatar varandra och har en massa tankar om varandra bara för att man sitter på en annan sida av skärmen.

De geopolitiska konflikterna ser jag som ”som i det lilla som i det stora och som i det stora så och i det lilla”, alltså allt hänger ihop. Makro och mikro, de är inte separerade. Därför tillhör jag inte dem som skyller på ”eliten” som annars tillhör det vanliga idag. För ”eliten” är också människor. Och konfliktytor mellan människor är ett mänskligt problem, inte om ”folk” vs ”eliten”. Det som händer mellan länder är en reflektion (spegling) av konflikter mellan människor.

Jag håller med de som säger att det troligtvis kommer att bli värre, det är mycket rädslor, mörker och hat som forsar ut i samhället och det kommer att fortsätta forsa ut och verka ett tag till, sedan kommer en mättnad när människor har tröttnat på att hata, tröttnat på att kollektivt skuldbelägga, tröttnat på att dela upp och separera i olika grupper, tröttnat på nationalism, murar, gränser och distansering.

Och då kommer ljuset, då kommer enheten, då bygger vi ett nytt samhälle tillsammans. Fram tills dess gäller att göra det vi kan i den verklighet vi har omkring oss, göra det vi kan för att sprida respekt, kärlek och agera utifrån att alla människor är lika mycket värde. Agera för att minska klyftor och öka förståelse. Jag tror på att fortsätta tro på en fredlig värld, att vi kan nå fred. Att det kommer en era där människan har lagt ner krigen, har lagt ner sina vapen.

Igår såg jag på ett program på SvT som jag upplevde väldigt inspirerande. Det var ett reportage om en kvinna i Bangalore i Indien som levde sin dröm och hon har blivit en förebild för en ny generation unga kvinnor som ifrågasätter traditionella könsroller. Detta ger mig hopp om ett utvecklat Indien där män och kvinnor kan bli mer jämställda. Den glädje och positiva energi och engagemang som visades upp i programmet blev jag glad av att se.

http://www.svtplay.se/video/1902375/del-2-av-6-dans-i-bangalore

Rekommenderas varmt!

Raphael Mabo

Sara Widén (Enhet) diskuterar dagens politiska klimat utifrån vetenskap om relationer och påverkan, att vi människor är reaktionella snarare än rationella. Det är en intressant artikel då den visar på att vi människor, inte minst i politiska sammanhang, påverkas av vår omgivnings ramsättande. Denna påverkan kan vara medveten eller omedveten. Om vi blir medvetna om vårt inre, att vi medvetandegör våra reaktioner och vår kommunikation, så tror jag att vi även kan börja diskutera inom politiska sammanhang om den gängse kulturen av smutskastning och polemisk retorik för att plocka poänger på varandra, hjälper eller stjälper en debatt och diskussion framåt som genererar lösningar. Medvetenhet är ett steg för förändring. Jag tror att den politiska kulturen skulle må bra av en förändring för mer samarbete, samverkan och fokus på lösningar än raljering.

Raphael Mabo