You are currently browsing the tag archive for the ‘recension’ tag.

MV5BMTQ0ODg1OTQ2Nl5BMl5BanBnXkFtZTgwNTc2MDY1MDE@._V1_SY317_CR1,0,214,317_Den stora skönheten är Paulo Sorrentinos mångfaldigt prisbelönta Oscarsvinnande italienska film med must, färg, många karaktärer, mycket dialog och en inblick i ett dekadent Romerskt nattliv med yta, alkohol och droger, sexuella utsvävningar, stil och manér – och existensiell ångest med återkommande hänvisningar till författare som Proust och Flaubert.

Filmen drar igång med ett extravagant party och födelsedagsfest för den 65-årige Jep, en journalist och författare känd för att ha skrivit en roman som gjorde stor succé när den kom och sedan blev det ingen mer roman skriven. Huvudpersonen är som en melankolisk och sorgsen Woody Allen i vit kostym med gul näsduk i kavajfickan och under sommarhatten finns ett soligt leende som fäller cyniska och dräpande kommentarer medan han rör sig bland innefolket och den rika kultureliten där palats, pool och långa partynätter är obligatoriska tillbehör. Och givetvis finns här även föryngringsdoktorn med botox-sprutan med, han som tar emot klienter på löpande band.

Som kontrast finns i bakgrunden ett kloster med nunnor, barn, vacker körsång och en åldrad kardinal som istället för livets stora och andliga frågor hellre vill diskutera matlagning och kryddor, medan skratten och glädjen är på ytan i en drömsk lek. När filmen börjar kännas färdig och klar, så lägger filmen i en ny växel genom en känslomässig konfrontation med Jeps ungdkomskärlek och återstoden av filmen blir en resa i mer existensiella reflektioner där barndomens minnen och svunna kärlekar kontrasterar mot nuet.

Trots att filmen levererar flera träffsäkra poänger så blir det aldrig riktigt roligt, inte på det där skrattande sättet, utan filmen håller en jämn sinnesstämning av en slags lättsam sorgsen och reflekterande melankoli från första rutan till den sista. Det är mer en allvarsam samtidsironi än slapstick.

Detta är en film med tydliga kontraster och polariteter; det är liv och död, skratt och sorg, rikedom och fattigdom, yta mot djup och religion, kapitalism mot kommunism, barn och vuxna, drömmen om romantisk kärlek som ställs mot sexuell lust. Det är fåfängans marknad och tillfälligheternas spel som kontrast till Roms vackra och stolta arkitektur och detaljrika skönhet.

Filmen är fylld av symbolik, detaljer och en rörlig betraktande kamera som rör sig mellan perspektiv på ett lekfullt sätt. Det synnerligen genomtänkta kameraarbetet innebär en visuell fest, som tillsammans med utmärkt och trovärdigt skådespeleri gör en välgjord film som håller intresset hos betraktaren vid liv, trots att den saknar egentlig början, slut och klassisk dramaturgi. Den slutar lika plötsligt som den börjar, och det emellan är episoder i Jeps liv bland hans vänner under en sommar i Rom.

En samhällskritisk film om det moderna stadslivet och tidsandan, som väcker tankar utan att leverera några lösningar eller svar. En viktig film på många sätt. Vart är samhället på väg, egentligen?

En aktuell film i samma italienska tradition och anda som Ettore Scolas ”Vi som älskade varann så mycket” och Federico Fellinis ”Det ljuva livet”, om än med mer svärta.

Raphael Mabo

Annonser