You are currently browsing the tag archive for the ‘svpol’ tag.

Idag röstade Riksdagen för det omdebatterade lagförslaget om att ge några ensamkommande en ny chans, jag ställer mig helt bakom beslutet. Tyvärr fylls sociala medier om falska påståenden om ”amnesti”, att de ljuger om sin ålder, att de saknar asylskäl och att nu kommer pensionärer inte få sin pension – Oseriös skrämselretorik för att skruva upp tonläget och öka polariseringen, att den som låter mest ska vara den som vinner. Det märks att det snart är val.

Detta handlar om de ensamkommande som drabbades av långa handläggningstider och att reglerna ändrades innan deras ansökan var färdigbehandlad. Jag tycker det är alldeles utmärkt att staten ger dem kompensation genom att ge dem möjlighet att gå klart skolan och att inkomma med en ny asylansökan.

Om Sverige hade gjort rätt från början så hade vi inte hamnat i den här situationen. Felet var alltså de långa handläggningstiderna i kombination med ett förändrat regelverk som gällde retroaktivt alltså även gällde för redan inkomna ansökningar istället för att bara gälla för de som lämnades in efter att reglerna ändrades.

Vi får se hur Migrationsverket kommer att bedöma dem den här gången, det vet vi inte än så det är bara spekulationer.

Tyvärr fokuserar medierna bara på flyktingar och skriver inte om de välfärdssatsningar som regeringen föreslagit, det har helt kommit bort i samhällsdebatten att skatten på pensioner sänks och att regeringen gör den största välfärdssatsningen i modern tid med mer pengar till sjukvård och utbildning m m.

Kommentarer om att de skulle ljuga om sin ålder osv, allt det är spekulationer utan evidens. Faktum är att det finns inga säkra metoder för åldersbedömningar, Migrationsverket skriver upp åldrar när det saknas dokumenterad evidens på att personen är under 18 år – det betyder inte att personen verkligen är över 18 år.
Forskning visar att det går bra för ensamkommande från Afghanistan i Sverige, de får snabbare jobb och integreras snabbare än andra ensamkommande. Sverige behöver dessutom arbetskraft så det vore slöseri med mänskliga resurser att inte ta hand om de som kommit hit och satsa på utbildning och integration.

”De ensamkommande barnen från Afghanistan får snabbare arbete än ensamkommande barn från andra länder. Det är en av slutsatserna i en omfattande studie av hur det går för de barn som kommer som ensamma flyktingar till Sverige.”
https://www.forskning.se/2017/01/25/ensamkommande-fran-afghanistan-klarar-sig-bast/

Rekommenderar även den här debattartikeln och framförallt slutet av den som visar upp afghanska ensamkommande som kommit och som har tagit fina akademiska meriter och fått jobb! https://www.aftonbladet.se/debatt/a/VRMLj4/sverige-har-hjalpt-oss-att-na-vara-drommar

Vi har även forskning från Mälardalens Högskola över ensamkommandes värderingar och attityder som ger en annan och mer positiv bild än den sedvanliga mediabilden som bara vill utmåla ensamkommande som problem med sunkiga attityder.

”– Egentligen är det så att den akademiska forskningen nästan uteslutande visar att invandring är en resurs men medias bild är ofta fokuserad på gruppen som ett problem. Därför är jag inte förvånad över att vår forskning visar en betydligt mer positiv bild av nyanlända, framför allt ensamkommande barn, jämfört med den bild media ger, säger Mehrdad Darvishpour som leder projektet ”Nyanlända barns inkludering och jämställdhetsutveckling i samhället”.”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vastmanland/forskare-medias-bild-av-de-ensamkommande-barnen-ar-felaktig

”För­ra årets BNP ökade mer än väntat på grund av de många flyk­tingar som kom un­der hösten och de in­satser som det ledde till. Även på läng­re sikt leder fler män­ni­skor i ett land till ökad eko­no­misk ak­ti­vi­tet, vil­ket är vad som av­speglas i till­växt­siff­rorna. En or­sak till att Sve­ri­ges ekonomi växt så snabbt jäm­fö­rt med många an­dra OECD-länder de sen­ate åren är den stora in­vandringen. Att kost­naderna på kort sikt kan vara stora är en an­nan sak.

Ge­nom att många män­ni­skor i de mest ”pro­duk­tiva” ål­drarna, 30-45 år, kommer minskar pro­blemen med att allt fär­re yr­kes­ak­tiva måste för­sörja allt fler unga och gam­la. För­enklat kan man säga att när vux­na män­ni­skor in­vandrar slipper sam­häl­let kost­naderna för för­sko­la skola, för­äld­ra­le­dig­het, pro­duk­tions­bort­fall un­der le­dig­heten et­ce­te­ra.”
http://www.skd.se/2016/12/10/in%C2%ADvandring-ger-vinster/

”Sverige behöver ett årligt invandringstillskott med 64.000 människor i arbetsför ålder under lång tid. Det säger Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg. – Det föds helt enkelt för få för att vi ska klara oss utan invandring.
SVT Nyheter har i några reportage berättat om den tilltagande arbetskraftsbristen i högkonjunkturens spår. Det råder stor brist på kockar inom restaurangbranschen. Många verkstadsindustrier söker med ljus och lykta efter folk. Flera tusen buss- och tågförare kommer att behövas de närmaste åren. Listan skulle kunna göras lång.”
https://www.google.se/amp/s/amp.svt.se/nyheter/inrikes/arbetsformedlingen-sverige-behover-stor-invandring-for-att-undvika-arbetskraftsbrist

Annonser

En av de viktigaste frågorna som mänskligheten står inför, är miljön och hur det påverkar oss. Jag vill till och med säga att det är den viktigaste frågan, eftersom miljön påverkar möjligheten för mänskligt liv. Det finns i debatten en tendens att skjuta på framtiden, att istället för de viktiga miljö- och klimatfrågorna fokusera på frågor som rör ekonomi, invandring och liknande. Det finns de som menar att vi har inte råd att tänka på miljön för det kostar för mycket att ställa om samhället.

Miljö- och klimatutmaningen innebär att mänskligheten behöver tänka om, tänka nytt, på så många områden. Inte bara lösningar för att minska människans skadeverkningar och öka den biologiska mångfalden; det behövs även lösningar för ett nytt ekonomiskt system. Miljön och klimatet påverkar även så många andra frågor också, det handlar om förutsättningarna för människans existens, för livets existens.

Jag rekommenderar följande tänkvärda bloggartikel:

http://www.gronomstart.nu/blogg/lena-wallin-hur-kommer-vi-att-paverkas-av-att-arter-forsvinner

Så har det uppstått en diskussion igen på sociala medier om dödsstraff. Dödsstraff finns i en del andra länder och i Sverige höjs rösterna för att införa det. Min åsikt är klar: Vad människor än har gjort så är dödsstraff fel. Brott ska lagföras, men dödsstraff ser jag som djupt problematiskt av flera skäl: 

1. Det går aldrig att försäkra sig om att oskyldiga inte döms, det har hänt flera gånger att man varit bombsäker på att man hittat och dömt rätt person, och så uppdagas det sen nya bevis som visar att fel person dömdes. Med dödsstraff kan man inte säga sen ”Sorry, vi tog fel”. 

2. Ett samhälle som tillåter dödsstraff kommunicerar ut att det är okej att mörda eftersom samhället själv gör det. Om vi ska kunna bygga ett säkert samhälle så blir det dubbla budskap om samhället säger det är fel fast samtidigt rätt att mörda. Staten ska vara det etiska och moraliska föredömet. 

3. Dödsstraff avskräcker inte från grova brott, för de som begår grova brott är övertygade om att de inte kommer åka fast. De överskattar sig själva, sin egen smarthet, och underskattar polisen. Det visar forskning. 

4. Dödsstraff handlar om hämnd, och människans lust efter hämnd och vedergällning är en stark bidragande orsak till att det finns en massa krig och våldsamheter i världen. Ett samhälle som kommunicerar ut att hämnd och vedergällning är helt okej, det är inget samhälle som kan bygga fred.

Så har vi återigen en burka och slöja-debatt i Sverige, som en följdverkan av den intensiva diskussion om ett eventuellt burka-förbud som pågår i Danmark. Jag anser att diskussionen har fel utgångspunkt – därför att man problematiserar kläderna istället för att problematisera tvång.

Anledningen till att det finns röster som vill förbjuda burka eller slöja (hijab), det är för att de ser dessa plagg som symboler för kvinnoförtryck som kvinnor påtvingas, och i samhällsdebatten finns ofta en hänvisning till Saudi Arabien och Iran. Det är särskilt intressant att Iran brukar nämnas eftersom i Iran har de inte ens burka, burka tillhör inte iransk eller persisk tradition. Däremot har de sedan den iranska revolutionen ett slöjtvång för kvinnor.

Tvånget ses som kvinnoförtryckande, och jag håller med – det är absolut förtryckande för kvinnor att tvingas ha ett visst plagg. Självfallet ska kvinnor ha rätt att bära vilka kläder de vill, en kvinna äger sin kropp och därför ska ha full rätt att bestämma hur hon vill smycka den och hur hon vill uttrycka sig själv och sin identitet i kläder. Men när man vill förbjuda klädesplagg för kvinnor så ägnar man sig åt symtombehandling istället för grundproblemet, och man gör det genom att ersätta ett förtryck med förtryck.

Låt mig förklara: Ett förbud mot burka eller slöja innebär ett tvång för kvinnor att avstå från kläder, det innebär att andra – staten/samhället – har åsikter om och vill bestämma vad kvinnor inte ska ha på sig. Det är lika illa som när staten/samhället eller kvinnornas män eller släktingar vill bestämma vad kvinnorna ska ha på sig. Det är andra sidan av samma mynt som tvång för slöja eller burka. Av detta förstår vi att det inte är kläderna i sig som är problemet, utan tvånget.

Vi bör även förstå att det finns många kvinnor som väljer dessa plagg frivilligt. Iran och Saudi Arabien har hårda klädlagar, men låt oss inte döma hela Mellanöstern och Nordafrika eller alla muslimska länder utifrån Iran och Saudi Arabien. Länderna är olika. Det innebär även att ställningen för dessa klädesplagg är olika, de har olika betydelse och innebörd i olika länder. Ett förbud mot dessa plagg blir särskilt diskriminerande och förtryckande för de som vill ha dessa plagg, som väljer dem frivilligt för att markera sin identitet.

Därför: Kriminalisera tvånget. Gör det kriminellt för män att tvinga kvinnor att ha eller inte ha på sig vissa kläder, gör det kriminellt för män att tvinga sin åsikt på kvinnor. Män som vill bestämma om frun ska vara hemma eller jobba, män som vill styra fruns val av utbildning eller yrkesval osv. Inför ett förbud för tvång inom privatlivet. Män får ha åsikter, men inte tvinga sin åsikt på en kvinna, kvinnan ska ha rätt göra som hon vill. På samma sätt som det är kriminellt att tvinga kvinnor att ha sex, så kan vi göra det kriminellt att tvinga kvinnor att ha på sig vissa klädesplagg.

Vi kan också göra lagstiftningen könsneutral, dvs ingen ska få tvinga någon annan vad man ska ha på sig eller inte ha på sig, oavsett kön. Här gäller det att skriva lagen på sådant sätt att den tar hänsyn till att undantag kan göras för verksamheter där personalen av praktiska eller hygieniska skäl måste ha ett visst plagg. Självfallet ska man också kunna få ha klädkoder i olika privata och organisatoriska sammanhang, bara det kommuniceras innan och att det är en frivillig överenskommelse mellan deltagare.

När vi har lagen på plats där tvånget är förbjudet, så behöver vi självfallet också kombinera lagstiftningen med information och påverkansarbete för att förändra attityder från tvång till frivillighet. Här har civilsamhället stor betydelse. Det finns mängder med frivilligorganisationer som arbetar med att förändra normer och att frigöra kvinnor, som stödjer och stöttar kvinnor som vill gå en annan väg än sina män.

Problemet är att dessa organisationer har för lite resurser och får för lite pengar, så här behöver vi ge mer stöd för dessa. De anordnar kvinnocaféer och har kvinnocirklar, de utbildar, stöttar och ger kvinnor sammanhang för att bryta sig ur männens grepp. De gör ett stort arbete, tyvärr är ju deras arbete sällan uppmärksammat i media. En sådan organisation är till exempel Blå vägen som finns i Spånga, de arbetar bl a genom projektet VIA kvinnor som är en stegförflyttande verksamhet för att hjälpa kvinnor att gå från utanförskap till självförtroende, ny livskvalitet och aktörskap.

Inledningen till valrörelsen 2018 har dragit igång och redan nu kan vi se att flera partier – SD, M, L och S – närmast tävlar med varandra om vem som kan vara hårdast, tuffast och mest radikal i att bekämpa kriminalitet. Det jag reagerar över är att samhällsdebatten och mediernas rapportering handlar om symtombekämpning istället för orsaksförståelse.

Det som har försvunnit i debatten, är en diskussion om orsaker – om hur det har blivit som det har blivit. Och när det diskuteras så blir det bara ytligt och ett kollektivt skuldbeläggande av asylsökande, flyktingar och invandrare istället för att verkligen se bakomliggande orsaker. Man vill göra det till ett påstående om att det handlar om kultur, att människor som har en bakgrund i vissa länder skulle vara mer benägna att begå brott bara för att de är födda i ett visst land eller har en viss religiös eller kulturell bakgrund. Det synsättet är rasism, det är kulturell rasism att hävda att människor skulle vara mer benägna att begå brott på grund av kultur eller religion – precis som det är rasism att hävda att människor skulle vara mer benägna att begå brott på grund av sin hudfärg.

Om vi tränger djupare i frågan så ser vi att det egentligen inte alls handlar om hudfärg, kultur eller religion eller ens från vilket land man är född eller ens föräldrar är födda. Utan det handlar om Sverige och om svensk politik som har skapat situationen. Enligt Jerzy Sarnecki, professor i kriminalitet vid Stockholms universitet, så hittar vi förklaringen i socioekonomiska förhållanden. Han använder nu ett bredare perspektiv på socioekonomiska förhållanden än SCBs socioekonomisk status som bara tar upp klass. Vi pratar om inkomster, arbetare/tjänsteman eller arbetssökande, men också om utbildning, om föräldrars utbildningsnivå, om uppväxtförhållanden, om närhet till kriminalitet i området, om skolor och så vidare. Om vi tar hänsyn till detta så ser vi att det är personer med bristande socioekonomiska förhållanden som är överrepresenterade i kriminalstatistiken, och bland personer som har bristande socioekonomiska förhållanden så ser vi att det är personer med utländsk bakgrund som är överrepresenterade, framförallt personer som avviker utseendemässigt från samhällets dominerande vithetsnorm.

En viktig och ofta bortsedd faktor är skolan. Sedan över 10 år tillbaks så har samhällsvetenskaplig forskning, framförallt inom området sociologi, visat att det fria skolvalet och den marknadsliberala skolan påverkar utvecklingen negativt. Nu presenteras antologin ”Skolan, marknaden och samtiden” (Studentlitteratur) som samlar forskare från sociologi, pedagogik och socialt arbete och som problematiserar och visar på friskolereformen destruktiva effekter på samhällsutvecklingen. Jag tipsar även om antologin ”Skolan och ojämlikhetens urbana geografi” (Daidalos bokförlag) som har samma tema och som visar upp flera fallstudier som visar problematiken med friskolereformen och hur skolmarknaden ökar segregation och utanförskap.

Friskolereformen har ökat segregationen i samhället och gjort att elever i behov av extra stöd inte får den. Lärarna har deprofessionaliserats – detta betyder att de har fått många fler arbetsuppgifter än att lära och utbilda elever, tid och resurser tas från deras grundläggande arbetsuppgift och detta i sin tur innebär att skolorna har försämrats. Friskolereformen har varit en kraftigt bidragande orsak till ökad segregation, utanförskap och påtagliga klassklyftor mellan skolor och mellan eleverna i skolor. Skolor har blivit en marknad där skolorna söker profilera sig mot vissa ”kunder” (elever), det är inte längre ett skolsystem där alla är välkomna.

Ungdomar som hamnar i kriminalitet, gör det därför att de har gett upp hoppet om samhället, de ser inte en utväg. Det är en tanke om ”Staten skiter i mig så då skiter jag i staten”. För många börjar det redan i förskolan, de blir inte sedda och möts inte med de resurser som behövs, det fortsätter upp i grundskolan där de får dåliga betyg, och med dåliga betyg minskar chanserna att få jobb i samhället. Det väcks allt mer en känsla att det är kört, de kommer inte få jobb, de kommer inte tjäna pengar, de kommer inte att kunna försörja sig själva. Och medan dessa dystopiska känslor expanderar och förstärks hos individen, så finns det människor omkring som lockar med en väg till pengar, framgång och egen försörjning, kriminella gäng som lockar med sammanhang, med vänner, gemenskap, att vara någon, att betyda något, makt över sin egen tillvaro.

När alternativen är å ena sidan ett samhälle som struntar i en, som inte hjälper en, som inte har gett en stöd och resurser för att kunna skaffa sin egen försörjning, och å andra sidan en väg som erbjuder just att skapa sin försörjning, att bli sedd och intagen i en gemenskap, ja då ser sig valet för många lätt – det blir den kriminella vägen.

Samhället har ett stort ansvar i detta – kombinationen friskolereformen som ökar segregation, diskriminering och ”vi och dom”, och en nyliberal ekonomisk politik som ökar klassklyftor som gör fattiga fattigare och rika rikare (skillnaderna i inkomster är på samma nivå idag som i slutet av 1940-talet, fördelningspolitiken från 70-talet är helt utraderad) – är starka orsaker till utanförskap och därmed kriminalitet hos ungdomar som växer upp i Miljonprogrammets förorter.

Det är dags att börja förändra skolsystemet för att möjliggöra bättre integration och få ner segregation och kriminalitet. Men vi behöver även förändra den ekonomiska politiken till mer fördelningspolitik för en minskning av klassklyftor.

För den som vill läsa mer

https://www.svd.se/systemet-med-fritt-skolval-maste-bytas-ut

http://vuxenpedagogik.com/2017/11/28/skolan-marknaden-och-framtiden/

http://www.daidalos.se/component/virtuemart/skolan-och-ojämlikhetens-urbana-geografi-om-skolan,-staden-och-valfriheten.htm?Itemid=181

https://www.dn.se/debatt/okad-invandring-leder-inte-till-okat-antal-brott/

http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/forskare-havdar-att-klyftor-gor-oss-sjuka

http://www.dagensarena.se/innehall/sverige-samst-i-klassen-har-okar-klyftorna-som-mest/

Idag är det minnesdag för Förintelsen, de hemska och tragiska händelserna som iscensattes av Naziregimen under andra världskriget där miljoner människor blev utsatta för systematisk avrättning bara för att de inte passade in i nazismens idéer om den vita ariska rasen och det tyska folket.

Jag tänder ljus för alla själar som drabbades, jag tänder även ljus för att hedra Raoul Wallenbergs minne och alla andra som arbetade för att rädda liv medan hemskheterna pågick. Jag tänder också ljus tillsammans med en bön om medmänsklighet, solidaritet och att vi människor ska minnas att vi alla hör ihop, att vi alla har ett värde och att vi alla förtjänar att leva i fred och frihet med varandra.

Idéer om separation är vad som fjärmar människor från varandra, som skapar krig och konflikter. Vi har den här världen tillsammans och vi alla tillhör samma mänsklighet, låt oss göra det bästa av det – låt oss visa kärlek och respekt för varje människa oavsett var hen är född, oavsett hudfärg, religiös tro/icke-tro, könsidentitet eller sexuell läggning. Oavsett fattig eller rik.

Låt oss gemensamt och tillsammans bygga en värld av mångfald där vi får plats tillsammans, där vi kan hålla varandras händer över världen, över nationsgränser, över kulturer, religioner och politiska idéer.

Raphael Mabo

Vi börjar närma oss konsumtionens högtid, och jag reflekterar över att världen och människors umgängen har blivit mer abstrakta och mer fjärmande från naturen. Jag gick i skogsmulleskolan när jag var barn, jag såg grodyngel i vattendrag, och vintrar och somrar följde jag med familjen ut i skog och mark. I vårt samhälle behandlas djur ofta som produkter istället för som djur, produkter istället för levande varelser som bryr sig om, känner och reflekterar över sin omvärld. Som boskaps- och hönsindustrin, till exempel. Jag märker även en alienation i dagens samhällsdebatt som innehåller mycket markeringar och gränsdragningar mot människor av olika kulturella bakgrunder, som att olika kulturer och att kulturell mångfald är ett problem – istället för att se att vi alla hör till Jorden.

Så läser jag artikeln Ekologisk läskunnighet och naturrelationernas abstraktion i Antropocen och jag tänker att här funderar Ebba Lisberg Jensen om sådant som jag också reflekterar över. Hon tar upp att människan idag inte längre kan läsa av och förstå naturen som förr, det blir en biologisk analfabetism. När människan levde närmare naturen än idag, så användes människans sinnen för att läsa av och förstå naturen, detta var tiden innan GPS, datorer, väderstationer och det industriella jordbruket och den industriella djurhållningen. Att läsa av naturen var centralt för människans överlevnad, det handlade om liv eller död – att kunna se när stormar var på väg ute på ett öppet hav, eller att skilja nyttiga örter och kryddor från giftiga, att hinna ta in skörden innan regnet.

Hennes vinkling i artikeln är vad som händer med oss människor när denna ”biologiska anfalfabetism” breder ut sig. Hon tar upp att språket utarmas, att naturen blir mer generaliserad och abstrakt och därmed otydliggörs i språket, vilket i sin tur påverkar människans upplevelse av naturen och gör den mer allmän och oprecis – människan skapar alltmer distans mellan sig själv och naturen. Det är med hjälp av språket, det lingvistiska systemet, som vi förhöjer och detaljerar vår upplevelse av naturen därför att lingvistiken hjälper oss med strukturen i vår perception. Det är med hjälp av språket som vi urskiljer detaljer i vår upplevelse. Hon exemplifierar detta med växten brunnäva (Geranium phaeum L.) som trots sitt namn har en lila färg, en mörklila färg, men när den fick sitt namn så fanns inte lila som en färg och då såg växten brun ut. Brun var den närmaste referensen för färgen, och att benämna den med en nyans av brunt gör att den försvinner bland andra bruna växter, men när vi är medvetna om färgen lila så ser vi denna växt tydligare och hur den särskiljer sig från bruna växter.

Detta handlar om att orden behövs för att skapa uppmärksamhet och särskillnad, vilket då förhöjer och tydliggör vår upplevelse av naturen. När orden saknas genom att de upphör från vardagsmedvetandet, från vardagsspråket, så minskas vår upplevelse av naturen, vi ser, märker och upplever färre detaljer, naturen blir mindre och mer onyanserad för våra sinnesintryck. I det förindustriella samhället så inrymde vardagsspråket mångfaldigt fler ord för naturfenomen än vardagsspråket rymmer idag, just för att det behövdes för livet före industrialismen, massproduktionen och de tekniska landvinningarna.

Ebba Lisberg Jensen tar även upp att ekologisk läsbarhet inte enbart handlar om ord, utan det handlar även om inlärd förmåga i våra kroppar. Hon ger ett exempel med en ung flicka som ramlar av en stock för hon väntar sig ett ryggstöd. Förmågan att klara sig i naturen, att gå i skog och mark och hantera den, den börjar försvinna – framförallt hos de som växer upp i städerna. Stadslivet är så fjärmat från naturen, det är en av människor konstruerad verklighet som på det sätt som många städer är byggda idag skapar en distans till naturen och till djur, själva fundamentet för mänskligt liv. Denna distans ökar genom sociala mediers allt ökande betydelse, att vi människor tillbringar mer tid att läsa av läsplattor, mobil- och dataskärmar än att uppleva naturen, vara i naturen, se, uppleva, umgås med naturen. Den virtuella verkligheten ökar i betydelse på bekostnad av den faktiska och naturliga verkligheten.

Vad händer med oss människor när rötterna till naturen domnas av eller till och med är borta helt? Vad händer med oss människor av denna allt ökande graden av abstraktion?

Jag menar, att när vi människor fjärmar oss från naturen så innebär det att känslan för naturen sjunker undan, att omsorgen för naturen minskar. Omsorg till djur och andra människor ser jag som kopplat till omsorgen för naturen, jag ser det som att allt detta hänger ihop. Vi kommer av naturen, oavsett vilka etniciteter, kulturella bakgrunder eller religioner eller livsåskådningar, så kommer vi alla av naturen – vi ingår i naturen, vi är en del av den och vi tillsammans behövs i världen för att arbeta med naturen istället för som nu emot naturen.

Konsumtionssamhället ser jag som en följd av distans till naturen, det bygger på en idé om att vår jord har oändliga resurser och det bygger på ett fjärmande, framförallt ur det västerländska perspektivet – för konsumtionssamhällets produkter massproduceras i länder långt borta och med råvaror tagna långt borta från den västeuropeiska närmiljön. Detta innebär även att den extrema miljöpåverkan som denna tillverkning och råvarukonsumtion ger upphov till, också finns längre bort. Det blir något diffust, något som inte rör en själv riktigt.

Djurplågeriet och den allt mer okänsliga industriella djurhållningen ser jag också som en följd av denna distansering från naturen. På samma sätt som vi inte ser träden, växterna och naturens kullar som har förstörts av den nya tekniska prylen av senaste modellen som vi nyss har köpt, så ser vi inte djurens plågade inskränkta liv när vi ser en plastförpackad köttbit i stormarknadens livsmedelsdisk. Och många kan inte längre avläsa djurs kroppsspråk, kan inte längre umgås naturligt med djur, det inlärs inte naturligt för den som växer upp i storstadens asfalt och betongmarker. Djur blir aliens, främlingar, något man hittar i charken i kvarterets livsmedelsbutik.

Ett fjärde symptom som jag tror hör samman med industrialismen och fjärmandet från naturen, det är den ökande individualismen på kollektivets bekostnad. Det tillhör urbaniseringen, det självständiga och individuella livet i storstaden. Vi är inte behov av kollektivt samarbete och samverkan idag som i det förindustriella bondesamhället. Detta gör även att kontakten mellan oss människor har minskat, jag pratar nu om verklig kontakt öga för öga, hand för hand, där vi ser, möter och känner varandra. Vi har fått många ensamma på grund av detta. Nu vet jag att det finns flera som är fullt bekväma med denna utveckling, men jag känner samtidigt en oro för den. Internet och sociala medier fyller vissa kommunikationsbehov, men blir ändå bara ett surrogat till riktiga möten i den fysiska verkligheten. Jag ser en risk i att sociala medier överanvänds vilket ökar abstraktionen och distanseringen mellan människor, att det blir ”filterbubblor” där vi inte längre ser varandra utan bara de som bekräftar våra egna synsätt och fördomar, vilket i sin tur ökar markering och aggressioner gentemot olika folkgrupper. Näthat etc.

Jag tror att vi behöver återknyta kontakten med naturen för att rädda miljön och kunna skapa fungerande och ekologiskt hållbara livsmiljöer, jag tror inte att detta måste innebära att vrider klockan tillbaks till den förindustriella perioden och lever exakt på samma sätt. Däremot tror jag att vi kan hitta kunskap från förr, som nu håller på att försvinna, som vi kan inspireras av i skapandet av en ny värld med en ny riktning från där vi finns idag. Jag tror att vi kan utveckla storstäderna till att innehålla mer natur.

Vi byggde storstäderna för att bemästra naturen, vi människor skulle visa oss som Gudar och arkitekter över planeten. Nu är det dags att öppna upp städerna för naturen, låta naturen komma in mer och vara en del av våra liv. Fler gröna ytor, vertikal odling, välkomna även djuren in i städerna för en grön och hållbar utveckling.

För detta behöver vi samarbeta och samverka. Jag ser det finns initiativ ute i landet, som en ny ”gröna vågen” a’la kollektivets 70-tal. Många ungdomar som samlas och ger sig ut och vill bygga, skapa och föra nya liv, utifrån nyckelord som hållbar utveckling, permakultur, enkelhet. Där ligger vårt hopp som mänsklighet, genom dessa initiativ kan vi återerövra naturen genom att bli en del av den igen, och lära oss att avläsa naturen igen – öka vår läsförståelse för djur och natur och därmed öka vår miljömässiga vokabulär.

Raphael Mabo

Fotnoter:

  1. Ebba Lisberg Jensen. Ekologisk läskunnighet och naturrelationernas abstraktion i Antropocen. Kulturella perspektiv 1, 2016.

Information om Kulturella perspektiv

 

#metoo handlar om hela samhället, att synliggöra alla former av sexuellt ofredande, övergrepp och våldtäkter som sker överallt i samhället, på alla organisationer, företag, organisationer, skolor, inom alla yrken. Det började med det som kan kallas för etablissemanget, men har sedan dess bildats stödgrupper och hashtaggar för alla möjliga kategorier… Skolor, vård och omsorg, tekniker, IT-folk osv. Sexuellt ofredande, övergrepp och våldtäkter framförallt på jobbet i yrkessammanhang, men även i andra sammanhang.

Jag tycker det är bra att detta lyfts fram och synliggörs, enormt läkande för kvinnor att lyfta fram det och som en samlad kraft. Kvinnor som känt skam, skuld osv. Det finns en stor skillnad mellan anmälda övergrepp och våldtäkter och upplevda övergrepp, det visar Nationella Trygghets Undersökningen. Just sexuellt ofredande, övergrepp och våldtäkter är den brottskategori som har lägst anmälningsgrad. Det har under många år varit skambelagt och skuldbelagt att anmäla, men medvetenheten har ökat om detta. Diskussioner i samhället lyfter medvetenheten om vad som är trakasserier, övergrepp, ofredande och det lyfter också viljan att berätta om det, att erkänna det för sig själv och för andra.

BRÅ:s NTU-undersökning består av intervjuer, och det kan finnas olika kunskap hos de intervjuade om lagstiftningen och om vad som definieras som våldtäkt eller ofredande, lagstiftningen gjordes om 2005 och 2013. Att NTU visar att sexbrotten ökar kan handla om en ökad medvetenhet om vad våldtäkt är, vad sexbrott är, som en effekt av den diskussion som funnits i sociala medier och i samhällsdebatt under senaste åren.

Forskning visar att ett ökat alkoholrelaterat uteliv och explosionen av dejting-sajter ökar risken för våldtäkt och att även inte anmäla våldtäkter relaterat till detta, pga skuld, skam och liknande. Forskning visar även att det är vanligt med våldtäkter med känd gärningsman, samtidigt som dessa våldtäkter är de som anmäls minst – finns alltså störst mörkertal för våldtäkter med för offret känd förövare. Det kan tyda på påverkan från vänner, familj, kollegor och inte minst förövaren själv. Det har visats i #metoo att det finns en nedtystningskultur, inte minst på arbetsplatser.

I tidigare undersökningar har det visasts att övergrepp och ofredande är väldigt vanligt i skolor, det bekräftas även av #metoo och här vill jag särskilt lyfta fram just den delkampanj som pågår om skolan som lyfter fram detta – inte minst om övergrepp från lärare till elever, eller där lärare gett ofredande killar stöd och skuldbelagt tjejjerna. Detta är absolut inget nytt i samhället, utan det nya är att det diskuteras mer, det finns en större medvetenhet, så differensen mellan anmälda brott och upplevda brott kommer troligen minska i framtiden. Sen finns det ju ofredande som inte tydligt är brott men ändå är obehagligt och kränkande.

Att det finns en sexistisk kultur i skolor, det märkte jag av i högstadiet och gymnasiet på 80-talet. Killar i omklädningsrummet till gymnastiken utbrast ”Nu till helgen ska vi bli fulla så vi blir stålmän och pumpar tjejjerna så de spricker” och det är sådan attityd som skapar ofredande, övergrepp och i extrema fall våldtäkter.

Vi behöver se detta i ett helhetsperspektiv och börja med att förstå och erkänna det finns i hela samhället, på alla nivåer, i alla sammanhang och att det inte handlar om några specifika grupper. De allra flesta kvinnor har blivit utsatta för sexuellt ofredande och övergrepp i olika former, under många, många år. Finns även män som utsätts, även om det inte är lika vanligt, men det förekommer det också tyvärr. Det behövs en genomgripande förändring av samhället och kulturen, det har uppenbarligen funnits en nedtystningskultur, men nu har fördämningarna brustit och allt fler kommer fram och visar att oj detta finns överallt. Och det är superviktigt att lyssna och bry sig om det.

Superviktigt att dessa berättelser kommer fram så att samhällets strukturer verkligen kan börja förändras. Ett krismedvetande där vi ser att bilden av det jämställda jämlika Sverige är en illusion och luftstlott och att mycket finns kvar att göra. Regeringen förbereder direkt till polisen om att prioritera sexuella övergrepp och våldtäkter i utredningsarbetet, men fortfarande så anmäls inte de flesta övergrepp. Så det behövs en djupare förändring av den svenska kulturen. Jag tror även det behövs mer relationsundervisning, inte bara sexualundervisning. Och mer arbete om jämlikhet och jämställdhet på arbetsplatser m m.

BRÅ:s nyligen släppta rapport visar att upplevda övergrepp ökar, men samtidigt finns ett mörkertal mellan antal anmälningar och antal upplevt ofredande, de senaste tre åren har anmälningarna legat på omkring 10 procent (det varierar lite år från år) jämfört med upplevt ofredande. Dvs det är bara en minoritet som anmäls. Att sexbrotten ökar i BRÅ:s Nationella Trygghets Undersökning finns det många förklaringar till – som explosionen av internet-dejting och allt mer utåtriktat alkoholrelaterad uteliv, men även att medvetenheten i samhället ökar om ofredande och våldtäkter genom den diskussion som förts i samhällsdebatt sedan ett par år.

Senaste tidens #metoo har inte påverkat underlaget till BRÅ:s aktuella rapport men kan mycket väl påverka nästa års rapport (för den handlar om 2016), jag tror att ju mer vi talar om ofredande desto ökar anmälningsbenägenheten. Allt fler vågar anmäla, det blir allt mindre skambelagt och skuldbelagt att anmäla, allt fler säger nej. Även det som en del samhällsdebattörer vill kalla för ”klumpiga raggningsförsök” medvetandegörs som sexuellt ofredande.

Jag menar alltså att debatten om sexuellt ofredande innebär att allt fler handlingar upptäcks och tolkas som ofredande, det ser vi även av #metoo aktiviteterna. Aktiviteter som tidigare inte har setts som eller uppfattats som ofredande, ses nu som ofredande. Det har blivit mindre skambelagt se och kommunicera att det hänt. Sedan bör vi minnas att definitionen av våldtäkt och ofredande breddades 2005, vilket automatiskt gjorde att siffrorna för detta gick upp i statistiken.

BRÅ:s NTU-undersökning består av intervjuer, och det kan finnas olika kunskap hos de intervjuade om lagstiftningen och om vad som definieras som våldtäkt eller ofredande, dessa definitioner gjordes om år 2005. Att NTU visar att upplevda sexbrotten ökar kan handla om en ökad medvetenhet om vad våldtäkt är, vad sexbrott är, som en effekt av den diskussion som funnits i sociala medier och i samhällsdebatt under senaste åren.

Forskning visar också att ett ökat alkoholrelaterat uteliv och explosionen av dejting-sajter ökar risken för våldtäkt och att även inte anmäla våldtäkter relaterat till detta, pga skuld, skam och liknande. Forskning visar även att majoriteten av våldtäkter är de som sker med känd gärningsman och de är samtidigt de våldtäkter som anmäls minst, finns alltså störst mörkertal för våldtäkter med för offret känd förövare.

När det gäller vilka som begår brotten – Jerzy Sarneckis forskning, professor i kriminologi, har visat att när man tar in faktorer som socioekonomisk grupp plus utbildningsnivå, föräldrarnas arbets- eller studiebakgrund, familjeförhållanden, uppväxtmiljö m m, m m så ser man att människor som befinner sig i olika former av utanförskap är mer benägna att begå brott, även sexualbrott. Detta visar forskningen sedan lång tid tillbaks, för att förbygga brott behöver fler människor inkluderas i samhället, uppleva sig inkluderade och välkomna i samhället. Det är alltså inte relaterat till vilket land man är född i eller var man är medborgare.

Men sexbrott finns i hela samhället och begås av alla sorters män, vilket #metoo visar tydligt. Även män inom rättsssytemet begår sexbrott (se senaste uppropet mot övergrepp inom juristbranschen). Men – att peka ut vissa grupper innebär bara att fokus flyttas från det faktum att alla sorters män begår övergrepp och vi behöver ta ett samlat perspektiv för annars löser vi inte helheten. Utbildning om attityder, relationsundervisning inte bara sexundervisning kan vara delar i ett förebyggande arbete, tillsammans med lösningar för att få fler inkluderade i samhället. En bättre, mer inkluderande skola osv som får mer resurser så att problem kan identifieras och tas om hand tidigt.

Det behövs en förändring på många olika nivåer, för detta är komplext och finns i hela samhället, handlar inte om att bara man pekar ut några grupper så blir allt löst. Låt oss föra en nyanserad diskussion med lösningar som utgår från ämnets komplexitet och att det egentligen kokar ner till alla sorters män och överallt i hela samhället. Jag är medveten om att även män utsätta för ofredande och övergrepp, men det är betydligt fler kvinnor som utsätts av andra män – vilket givetvis inte försvarar övergreppen mot män. Min övertygelse är att när vi avvecklar patriarkatet och männens dominans och frigör för jämlikhet och jämställdhet, så frigörs även män. Patriarkatet skadar och förtrycker inte bara kvinnor, utan även män. Feminism är därför en kamp för både kvinnor och män.

Källor

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P6kwp/sexbrott-nar-ny-toppniva
https://www.metro.se/artikel/experterna-slår-hål-på-sex-myter-om-våldtäkter-xr
https://www.dn.se/debatt/okad-invandring-leder-inte-till-okat-antal-brott/

Det finns – eller har funnits (kanske är på väg att ändras nu) – en tystnadskultur i Sverige om övergrepp och ofredande. Nu med hashtaggen #metoo kommer mångra fram, även historier längre tillbaks. Jag är kritisk till uthängandet med namn på personer som sker i media och sociala medier – jag tror på ett rättssystem där polisen utreder, åklagaren åklagar och domstolen dömer, ett fungerande rättssystem är en viktig grund för samhället och bör inte kidnappas av eller ersättas av mobbningsmobbar på sociala medier.

Jag ser ser en risk nu att detta görs till något som bara handlar om vissa kändisar eller mediaprofiler, och att det ofredande och de övergrepp som sker överallt i samhället i många sammanhang drunknar och inte syns. Det här problemet har funnits och finns överallt, säkert på de flesta arbetsplatser och de flesta kvinnor har utsatts för ofredande. Problemet är så mycket större än enskilda profiler som nu kommenteras/hängs ut i medier.

Ofredande, övergrepp och sexism behöver diskuteras i hela samhället, det är ett problem som börjar redan i ungdomen. Jag minns från min skoltid killar som sa i omklädningsrummet efter gymnastiken om att till helgen ”ska pumpa tjejjerna så hårt att de spricker” – det börjar redan med en jargong, som växer till ett synsätt och som säger att sexism och objektifiering är okej, det flyter ut till sexistiska skämt, taffsande och annat ofredande och i extremfall våldtäkt.

Detta är större och mer utbrett än att det handlar om vissa sammanhang som nu lyfts fram i media. Och det handlar inte om någon särskild etnisk, kulturell eller religiös bakgrund. Det handlar om alla bakgrunder, alla samhällsnivåer, alla samhällsklasser. Det finns och har alltid funnits runtomkring oss i samhället.

Det vi kan göra och bör göra är att visa ödmjukhet inför dessa berättelser om ofredande, övergrepp, sexism och objektifiering, som kommer fram, lyssna på de som berättar, och även ta vår tid att reflektera över det egna beteendet och den egna historien. För att bygga en ny samhällsutveckling baserat på respekt och hänsyn.