You are currently browsing the tag archive for the ‘svpol’ tag.

Krig är den yttersta konsekvensen av motsättningar, och jag vill hävda att motsättningar som har lett till krig har varit påhittade. Rädslor och misstro väcker motsättningar som, om det får näring att öka och eskalera kan utmynna i krig. Detta såg vi hända i forna Jugoslavien. Människor som hade levt nära varandra och kunnat samlats trots olika folk, språk och kulturer, bröts samman och började kriga mot varandra.

Grunden handlade om en framväxande nationalism, det växte fram folkrörelser som byggde på rädslan för ”den andre” och i nationalismen ingår att hitta en gemensam kultur, en gemensam kulturell identitet som skiljer sig från andra. Nationaliströrelserna fokuserade på kulturella olikheter och förstärkte dem, de ökade dessa mellan folken, så de separerade sig från varandra. De fick allt fler anhängare, retoriken skruvades upp allt mer och det resulterade till slut i kriget på balkan.

Fortfarande lever såren kvar, fortfarande lever motsättningarna kvar. Från att ha levt som vänner, grannar, lekt och arbetat och umgåtts med varandra, så är det nu misstro, hat och djupa sår som inte är läkta.

I Sverige växer nationalismen, det växer en rörelse som bygger på ”etnisk lojalitet” till vita svenskar och som ser mångkultur som ett hot, som är motståndare till etniska minoriteter och stödet för deras rättigheter. Förnekelse av Förintelsen och överlevandes vittnesmål, hat mot judar och en idé om global judisk makt, är centralt för detta. De vill söndra Sverige genom att så misstro mellan svenskar, genom attacker på det som de formulerar som ”PK-eliten”, ”kulturetablissemanget”, ”vänstermedia”, där grupper som bejakar det goda, sakliga och respektfulla samtalet benämns ”demokratiterrorister”. De sprider uthängningar på hemsidor och med videoklipp med falsk information och krigisk retorik. Vi såg det hända och händer i USA, krig mellan traditionell media och ”nymedia”, vi ser det nu i Sverige.

Sociala forum på internet har blivit en krigsplats för att sprida hat, misstro och osämja och separera människor från varandra. Låt oss motverka detta genom respektfulla samtal, genom att säga ifrån hat och hot, genom att värna saklighet och ärlighet. Låt oss mötas och se varandra.

Jag tror på allas lika värde, jag tror på respekt för minoriteter och det mångkulturella samhället. Att det är dags att kliva ur växande filterbubblor av påhittade motsättningar och misstro, för att att ta varandra i hand, mötas och se varandra. Mångkultur är ett fredsprojekt.

Raphael Mabo

Annonser

Tonen på sociala forum är ofta hård och kall, särskilt i ”alternativmedia” som florerar av verbalt våld och raljeringar mot meningsmotståndare. Gruppen #Jagärhär har nyligen utsatts för smutskastning av samhällsdebattörer som Joakim Lamotte, Ann Heberlein och Katerina Janouch med flera. #Jagärhär är en ideell förening som arbetar för ett vänligt och respektfullt samtalsklimat på sociala medier.

Det hela började med att ett tjugotal medlemmar ur gruppen försvarade en brottsdömd och attackerade ett brottsoffer på en privat sida på Facebook. Detta avskyvärda beteende ledde till att de snabbt uteslöts så fort gruppens administratörer fick reda på det, och gruppens talesperson Mina Dennert tog kraftigt avstånd och uttryckte sin sympati och deltagande med offret.

Gruppen har över 75 000 medlemmar och på sociala medier så hålls alla gruppens medlemmar ansvariga för det klandervärda och hemska beteende som ett tjugotal personer har haft. Gruppens alla medlemmar smutskastas och skuldbeläggs kollektivt för ett fåtal individers agerande. Jag frågar mig, är detta näthat rimligt? Är något näthat rimligt?

Låt mig som aktiv medlem i #Jagärhär vara tydlig – gruppen tar inte ställning i sakpolitiska frågor eller i andra ämnen som förekommer i samhällsdebatten. Gruppens enda syfte, och det som förenar medlemmarna, det är att stå upp för ett vänligt och respektfullt samtalsklimat som ett samtal vänner emellan. Ett samtalsklimat fritt från rasism, sexism och andra former av verbalt våld.

Varje medlem har rätt att uttrycka sina egna personliga åsikter i samhällsdebatten utan att det ska tolkas som att de uttrycker en kollektiv åsikt för #jagärhär. Varje medlem ansvarar själv för sitt agerande på sociala medier. I gruppen görs ofta ett tydliggörande av gruppens syfte för att påminna medlemmarna om detta, att de ej ska framföra sina personliga åsikter om olika ämnen som att de är #Jagärhärs åsikter. #Jagärhär tar nämligen inte ställning som grupp i samhällsdebattens olika sakfrågor, gruppen tar endast ställning för ett vänligt och respektfullt samtalsklimat utifrån mänskliga rättigheter och allas lika värde.

När gruppens medlemmar och representanter kallas för terrorister, batkihäxor, PK-eliten, kulturmaffia, homomaffia, sionistmaffia, globalister och gruppen anklagas för att vara en sekt, så känner jag mig förbluffad. På alternativmedier piskas stämning upp med olika nedsättande kodord för att bygga gemenskap och styrka utifrån aggression och hat. Jag tror på vänlighet och respekt, att vi alla människor hör samman och ingår i varandra.

Jag personligen tror på det vänliga samtalet utan svordomar, utan raljeringar, utan nedsättande epitet, med respekt för allas lika värde oavsett etnisk, kulturell och religiös bakgrund. Jag tror på det mångkulturella samhället där vi bör möta varandra och inkludera varandra, oavsett vart vi är födda eller vilken kultur eller religion som tillhörs. Jag vill se ett vänligt, medmänskligt och solidariskt samhälle där människor stödjer varandra.

Verbalt våld, personangrepp och raljeringar, ser jag som uttryck för frustration. Låt den frustrationen ta andra vägar än att uttryckas med syfte att skada och såra våra medmänniskor. Gå ut i skogen och skrik, spring ett varv, bygg något vackert i trä, måla en tavla, lägg ett tegeltak… Gör något kreativt och vackert av den kraft som frustration innebär. Attacker mot medmänniskor är inte okej.

Låt oss tillsammans agera för ett vänligt och respektfullt samtalsklimat. Det räcker med hat och hot nu, det räcker med verbalt våld, det räcker med samhällsdebattörer som smutskastar och attackerar meningsmotståndare. Låt oss bygga samhället genom kreativitet och kärleksfull respekt och medmänsklighet.

Raphael Mabo
#jagärhär

 

Mina Dennert har skrivit en artikel om näthatet som hon och gruppen har utsatts för: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/pJPXj/jag-har-varit-tyst-men-nathatet-tar-aldrig-slut

Jag ser att många längtar tillbaks, till en tid som de minns som bättre med färre våldsbrott, kriminalitet, säkra gator och ett tryggt Sverige. Men stämmer verkligen den bilden av det förgångna?

Stockholm i mitten av 1980-talet: uppgörelser mellan olika kriminella, skottlossningar i Stockholms innerstad. Eller ta den kända Maskeradligan som genomförde ett antal uppmärksammade bankrån på 1980-talet. Och visst fanns det våldtäkter, misshandel, grov brottslighet, skottlossning etc. tidigare än så… Under 1950- och 1960-talet fanns Hökarängsligan och Spiltaligan som härjade i Stockholm och gjorde vardagen otrygg för stadens invånare. Våren 1895 (nej, ingen felskrivning, jag menar 1895!) sprängde stockholmspolisen det kriminella gänget ”Stora Ligan” som hade härjat runt i staden, ligan dominerades av arbetslösa ungdomar/unga vuxna i åldern 17-25 år (känns detta igen?!).

Inget nytt under solen. Däremot har ju befolkningen i städerna ökat vilket har gjort att det naturligt genom det blir fler kriminella i antal, sen har ju även narkotikan kommit starkare och blivit ett problem, och sedan slutet av 1980-talet har klassklyftor ökat i samhället vilket har ökat de socioekonomiska skillnaderna osv.

Men en viktig faktor är internet och sociala medier som Facebook, uppbyggnaden av informationssamhället. I ett samhälle utan Facebook, utan en mångfald av radio- och TV-stationer, utan en mångfald av nyhetsrapporterare, så är det många händelser som inte får plats i etern, som går många människor förbi. Och händelserna i städerna blev inte riksangelägenheter på samma sätt på 1960-talet som nu. Internet och sociala medier har gjort att världens våldsamheter har kommit närmare inpå, vi vet mer om det, det rapporteras med en gång, och allt är uppe till ytan, inte bara en bråkdel som förr. Den breda massan förr levde i en ignorans kan man säga, i nöjd och lycklig okunskap om allt det hemska som hände och skedde i samhället.

Det finns absolut en romantisering i samhället om gångna tider som var så mycket bättre än nu, en nostalgi och längtan tillbaks till en förlorad tid som flytt. Redan Marcel Proust skrev om det i sitt banbrytande epos ”På spaning efter den tid som flytt”. Det har förekommit i alla tider. Människor på medeltiden som satt och tänkte ”Det var minsann bättre förr”… Inget av det hjälper en förändring.

Låt oss göra det bästa av den tid som är nu och agera för fred och respekt, istället för att drömma tillbaks till en tid som egentligen aldrig funnits.

När man ser sig om på internet och i media, när man tar del av det offentliga samtalet och samhällsdebatten, så kan det tyckas som att det har blivit värre med våld, krig och konflikter, som att världen befinner sig i ett kaos, eller som att Sverige eller vissa lokalsamhällen befinner sig i kaos. Jag ser det som ett resultat av att världen och dess händelser har kommit närmare, det finns mer i vår vardag genom utvecklingen av internet och annan masskommunikation. I mitten av 1980-talet fanns dödsskjutningar, rån och uppgörelser mellan olika kriminella gäng i Stockholms innerstad, men det blev inte lika mycket debatt rikskänt som när liknande händelser händer idag. Eller ta de ligor som härjade i Sverige på 1960-talet. Då fanns inte Facebook, vi hade begränsade kanaler i TV och radio, många händelser både inom Sverige och externt rymdes inte i etern eller den pappersmedia som fanns tillgänglig. Idag får en händelse snabb spridning över ett stort område, så det gör att det kan tyckas som att krig, våld, hemskheter har blivit mer för vi får reda på mer.

Krig, våld och konflikter finns i människans historia och det fortsätter, både mellan människor och mellan länder och alla nivåer däremellan. I grund och botten tror jag att allt handlar om människor som inte blivit sedda, hörda eller lyssnade på sedan tidig ålder. Detta påverkar människors beteenden. Många för ut sin frustration, sitt inre mörker, många identifierar sig med sitt ego och enbart det materiella. Jag tycker det är intressant att följa vad kriminella säger om sin uppväxt om sitt liv, ingen väljer egentligen kriminalitet och ingen är född ond, utan kriminalitet är som en konsekvens av en dysfunktionell tillvaro där människor inte har fått det stöd som de behöver. Även de ökande klassklyftorna i samhället bidrar till mer våld och kriminalitet (i Sverige har klassklyftor och inkomstskillnader ökat dramatiskt sedan i slutet av 1980-talet). Det uppkommer en vrede hos de som inte har därför att andra har.

Sen har vi ett samhälle som under många år har rört sig in i mer materialism, konsumerism, statusjakt där du är det du har, du är dina prylar, dina kläder, innemärkena som du har, och för att vara ”rätt” i gänget så behövs vissa – kostsamma – attribut. Det skapar också ojämlikhet och utanförskap, och därmed flera konfliktytor.

Ytterligare är filmer, TV-serier och datorspel som länge fört fram budskapet att konflikter löser man med vapen, med våld. Jag tror absolut att detta påverkar undermedvetet, den massiva explosionen av olika fictionmedier som överbelastar sinnet och bara matar på, och gör att skillnaden mellan verklighet och fiction blir otydlig. Se näthatet där människor hatar varandra och har en massa tankar om varandra bara för att man sitter på en annan sida av skärmen.

De geopolitiska konflikterna ser jag som ”som i det lilla som i det stora och som i det stora så och i det lilla”, alltså allt hänger ihop. Makro och mikro, de är inte separerade. Därför tillhör jag inte dem som skyller på ”eliten” som annars tillhör det vanliga idag. För ”eliten” är också människor. Och konfliktytor mellan människor är ett mänskligt problem, inte om ”folk” vs ”eliten”. Det som händer mellan länder är en reflektion (spegling) av konflikter mellan människor.

Jag håller med de som säger att det troligtvis kommer att bli värre, det är mycket rädslor, mörker och hat som forsar ut i samhället och det kommer att fortsätta forsa ut och verka ett tag till, sedan kommer en mättnad när människor har tröttnat på att hata, tröttnat på att kollektivt skuldbelägga, tröttnat på att dela upp och separera i olika grupper, tröttnat på nationalism, murar, gränser och distansering.

Och då kommer ljuset, då kommer enheten, då bygger vi ett nytt samhälle tillsammans. Fram tills dess gäller att göra det vi kan i den verklighet vi har omkring oss, göra det vi kan för att sprida respekt, kärlek och agera utifrån att alla människor är lika mycket värde. Agera för att minska klyftor och öka förståelse. Jag tror på att fortsätta tro på en fredlig värld, att vi kan nå fred. Att det kommer en era där människan har lagt ner krigen, har lagt ner sina vapen.

Det har börjat uppstå en diskussion om dödsstraff på sociala medier, som har sin utgångspunkt i några nyhetsrapporter om verkställda dödsdomar i andra länder bl a i Japan.

Jag vill inleda min problematisering av dödsstraff genom att beakta forskningsläget:

”1. Avskräckningseffekten: Detta är det mest empiriskt undersökta området. Här har majoriteten av komperativa undersökningar, prospektiva tidsföljdsstudier och longitudinella undersökningar pekat i riktning mot att dödstraff inte verkar ha någon avskräckande effekt på allmänheten i form av en minskande mordfrekvens. (Komparitiva studier, samt, prospektiva tidföljdsstudier: Sellin, Dann, Savitz, Gravez, Campion, Longitudinella studier: Ehrlich.- Wilson, 1985, s. 181 – 188).

[…]
2. Brutaliseringseffekt: Vissa forskare menar att dödsstraffet ökar mordfrekvensen (Bowers, 1994, s. 80f). Detta har kommit att benämnas som dödsstraffet brutaliseringseffekt. Forskningsdesignen inom detta område har varit i stort sett densamma som inom forskningen om avsräckande effekt, se ovan.

3. Diskrimininergingseffekt: Resultatet tyder relativt entydigt på att en oproportionerligt stor andel färgade våldtäktsmän, i framförallt USA:s sydstater, döms till dödsstraff. Någon tydlig diskriminering har däremot inte hittats mellan färgade och vita män dömda för mord. Forskningsdesignen har varit både longitudinell av tvärsnittskaraktär, samt komperativ med andra stater. (Ellsworth, 1994, s. 182, Wilson, 1985, s. 190).

4. Oskyldigt avrättade: Empiriska resultat verkar tyda på att oskyldiga personer har blivit avrättade. Forskningsuppläggningen har t.ex. bestått av att på nytt undersöka dödsstraffsdömda personer egentliga skuld till det brott de dömts för. (Rogers, 1979, s. 587, Red: Lacovetta och Chang.)” (Staffan Törestad 1995).

Just det sista argumentet, oaktat de andra, anser jag vara tillräckligt för att avstå från dödsstraff. Inget rättssamhälle, inget rättssystem, är 100 procent säkert, det gör att misstag sker. Det räcker med att en oskyldig avrättas för att visa problematiken med det, och att dödsstraff därför är fel. Vi kan inte uppnå ett 100 procentigt rättssäkert system, det går inte. Det kan uppstå bevis långt senare som inte fanns tillgängliga när personen dömdes och avrättades, det kan handla om vittnen som ljugit och om olika misstag som har begåtts i brottsundersökningen. Se gärna den senaste tidens debatt i Sverige om flera fall där brottsundersökningen har ifrågasatts flera år efter att en person har dömts och befunnit sig skyldig.

I forskning (Törestad, 1995) tas även upp att kriminella överskattar sin egen förmåga till ”det perfekta brottet” och underskattar påföljden av brottet. Vi kan uttrycka detta som att det hos kriminelle är vanligt att de har höga tankar om sig själva och sin förmåga att undgå rättvisan att hårda straff och dödsstraff därmed inte har en avskräckande effekt, för den kriminella tror ändå inte på att hen kommer att åka fast och bli lagförd.

Det finns dessutom även moralfilosofiska argument emot dödsstraff:

Dödsstraff som hämndaktion för egot
Dödsstraff handlar om hämnd, inte om att rehabilitera en brottsling till att återinträda i samhället för att bidra. Idén om hämnd är skälet till att människors konflikter och krig är så svåra att lösa och fortgår genom generationer där man glömt hur det hela började men man minns den som slog till senast så man måste hämnas och de man attackerar hämnas tillbaks och så håller det på…

Hämnd kommer från egot. Jag använder här begreppet Egot från freudiansk psykologi, där egot står för självkoncept eller konceptualisering av självet. Vi kan se egot som en behållare och lagringsplats för all vår identifikation och föreställningar om den och det vi är, vårt jobb, våra studier och vår karriär. Vår självuppfattning finns i egot och även vårt bekräftelsebehov. Egot är berättelsen vi skapar om oss själva, det innebär konceptualiseringen av det egna självet – vår jag-upplevelse. Egot är en central del för vår fysiska upplevelse och navigationsprogram.

Men, en grundläggande funktion i egots program är rädsla, och den rädslan gör att egot kan uppfatta sig hotat och därmed agerar för att skydda sig själv vilket kan gå ut över andra. Egots rädslor och självförsvar kan ta sig uttryck i exempelvis avundsjuka, svartsjuka och motstånd mot förändring. Eller hämnd. Sårad självkänsla är också egot.

Det är lätt att dras med av egot och att identifiera sig med det, det är lätt för oss människor att tro att vi är egot och därmed tror vi på de berättelser, rädslor och känslor som egot skapar inuti oss. Men det är fullt möjligt att betrakta egot, för egot är en del inuti vårt jag, vår personlighet och medvetande, men det är inte allt som vi är.

När vi betraktar egot så upptäcker vi att vi är det som betraktar, vi blir medvetna om oss själva utifrån ett större perspektiv. Det jag, självet, som betraktar egot det är vårt medvetande, medvetande som är grunden inuti oss. Ju mer vi upplever och upptäcker vårt själv, jaget, medvetande så kan vi upptäcka att vi styrs mindre och mindre av egot, av rädslor och av bekräftelsebehov. Det kan vara en upplevelse av mer frihet och mer frid i sinnet, en expansion av det som vi är, upptäckten av vår inre sanna natur.

Ju mer vi läker vårt eget inre, ju mer vi läker vår barndoms upplevelser, ju mer vi landar inom oss själva och hittar vår egen inre trygghet, vår egen fri, då blir vi mer fri från egot, vi släpper mer och mer av vår identifikation, vi kan uppleva mer stunder av medvetande, och av nuet och av det som är.

Jag menar att vi får inte fred på jorden därför att människan klänger sig fast vid hämnd-tanken. Våld föder våld, krig göder krig. Dödsstraff har visat sig ha noll inverkan på att minska brotten, dessutom är det många oskyldiga som dödats för rättssystemet är osäkert. Dödsstraff bidrar till att öka acceptansen för våld i samhället, alltså motsatsen till det man söker verka med dödsstraff.

Staten som moralisk vägvisare
Det betyder inte att vi inte ska kunna döma handlingar, men vi människor är inte våra handlingar. Jag tror inte på att någon människa är ond i sin själ, jag tror på att vi alla föds med godhet inom oss. Sedan beror det på händelser i livet om vi lyckas förvalta och vara kontakt med denna godhet eller inte.

Min poäng är att staten ska sätta ribban och vara ett föredöme för moral. En stat som är för dödsstraff ser sig inte som moraliskt över den som mördar, eftersom som en sådan stat säger att det är rätt att döda med rätt motiv. Det leder i sin tur att tröskeln till att döda andra människor sänks.

En stat som är emot dödsstraff visar en tydlig signal om moral och visar i handling och lagar att det är fel att döda andra, det höjer den moraliska standarden och uppfattningen i samhället.

Växande våldsromantisering på internet
Ett problem idag är den växande våldsromantiseringen som vi har via filmer, TV-serier, datorspel och liknande, vi har sociala medier som stämmer över av hat, mobbning, mordhot och hot om våldtäkt och så vidare. Det har skett en avtrubbning i samhället där människor tycks ha glömt bort att det på andra sidan datorskärmen, mobiltelefonen, surfplattan, sitter verkliga människor.

Det är som att människor sitter och spelar spel och tar ut sina aggressioner på varandra på nätet. Detta trissar upp stämning och i extrema fall leder till våldsbrott i det fysiska där Breivik och skolbarnsmördaren i Trollhättan är de mest extrema exemplen på detta.

Vanliga skolbarn trakasseras, särskilt unga tjejjer är utsatta där unga killar kallar dem för horor. Tonen hos skolbarn idag är betydligt råare, hårdare där både våldtäkt och mord har romantiserats bland ungdomar. Denna mobbning sker inte öga för öga i klassrummet eller på rasterna som när jag var barn utan mobbningen sker via SMS, Snapchat, Facebook och olika sociala forum och meddelandetjänster. Även vanligt med spridning av falska porrbilder och uthängningar av framförallt unga tjejjer.

Rehabiliteringsinsatser en vinst för samhället
Det finns ingen empirisk evidens för att hårdare straff minskar vålden och hoten i samhället och gör samhället säkrare, det bör därför vara av intresse för samhället med rehabilitering – i det här sammanhanget betyder det att återanpassa den kriminella till en laglydig medborgare som betalar skatt och bidrar till samhället istället för att återfalla i kriminalitet och brott. Det finns tecken på att ökande insatser inom detta leder till färre återfall, vilket därmed är en vinst för samhället.

Referens/Källa
”Dödsstraff – Argumentationsanalys av åtta representativa teser ur dödsstraffdebatten och forskningen” (Staffan Törestad, 1995, Allmän kriminologi, Stockholms Universitet).

Vi börjar närma oss konsumtionens högtid, och jag reflekterar över att världen och människors umgängen har blivit mer abstrakta och mer fjärmande från naturen. Jag gick i skogsmulleskolan när jag var barn, jag såg grodyngel i vattendrag, och vintrar och somrar följde jag med familjen ut i skog och mark. I vårt samhälle behandlas djur ofta som produkter istället för som djur, produkter istället för levande varelser som bryr sig om, känner och reflekterar över sin omvärld. Som boskaps- och hönsindustrin, till exempel. Jag märker även en alienation i dagens samhällsdebatt som innehåller mycket markeringar och gränsdragningar mot människor av olika kulturella bakgrunder, som att olika kulturer och att kulturell mångfald är ett problem – istället för att se att vi alla hör till Jorden.

Så läser jag artikeln Ekologisk läskunnighet och naturrelationernas abstraktion i Antropocen

1

och jag tänker att här funderar Ebba Lisberg Jensen om sådant som jag också reflekterar över. Hon tar upp att människan idag inte längre kan läsa av och förstå naturen som förr, det blir en biologisk analfabetism. När människan levde närmare naturen än idag, så användes människans sinnen för att läsa av och förstå naturen, detta var tiden innan GPS, datorer, väderstationer och det industriella jordbruket och den industriella djurhållningen. Att läsa av naturen var centralt för människans överlevnad, det handlade om liv eller död – att kunna se när stormar var på väg ute på ett öppet hav, eller att skilja nyttiga örter och kryddor från giftiga, att hinna ta in skörden innan regnet.

Hennes vinkling i artikeln är vad som händer med oss människor när denna ”biologiska anfalfabetism” breder ut sig. Hon tar upp att språket utarmas, att naturen blir mer generaliserad och abstrakt och därmed otydliggörs i språket, vilket i sin tur påverkar människans upplevelse av naturen och gör den mer allmän och oprecis – människan skapar alltmer distans mellan sig själv och naturen. Det är med hjälp av språket, det lingvistiska systemet, som vi förhöjer och detaljerar vår upplevelse av naturen därför att lingvistiken hjälper oss med strukturen i vår perception. Det är med hjälp av språket som vi urskiljer detaljer i vår upplevelse. Hon exemplifierar detta med växten brunnäva (Geranium phaeum L.) som trots sitt namn har en lila färg, en mörklila färg, men när den fick sitt namn så fanns inte lila som en färg och då såg växten brun ut. Brun var den närmaste referensen för färgen, och att benämna den med en nyans av brunt gör att den försvinner bland andra bruna växter, men när vi är medvetna om färgen lila så ser vi denna växt tydligare och hur den särskiljer sig från bruna växter.

Detta handlar om att orden behövs för att skapa uppmärksamhet och särskillnad, vilket då förhöjer och tydliggör vår upplevelse av naturen. När orden saknas genom att de upphör från vardagsmedvetandet, från vardagsspråket, så minskas vår upplevelse av naturen, vi ser, märker och upplever färre detaljer, naturen blir mindre och mer onyanserad för våra sinnesintryck. I det förindustriella samhället så inrymde vardagsspråket mångfaldigt fler ord för naturfenomen än vardagsspråket rymmer idag, just för att det behövdes för livet före industrialismen, massproduktionen och de tekniska landvinningarna.

Ebba Lisberg Jensen tar även upp att ekologisk läsbarhet inte enbart handlar om ord, utan det handlar även om inlärd förmåga i våra kroppar. Hon ger ett exempel med en ung flicka som ramlar av en stock för hon väntar sig ett ryggstöd. Förmågan att klara sig i naturen, att gå i skog och mark och hantera den, den börjar försvinna – framförallt hos de som växer upp i städerna. Stadslivet är så fjärmat från naturen, det är en av människor konstruerad verklighet som på det sätt som många städer är byggda idag skapar en distans till naturen och till djur, själva fundamentet för mänskligt liv. Denna distans ökar genom sociala mediers allt ökande betydelse, att vi människor tillbringar mer tid att läsa av läsplattor, mobil- och dataskärmar än att uppleva naturen, vara i naturen, se, uppleva, umgås med naturen. Den virtuella verkligheten ökar i betydelse på bekostnad av den faktiska och naturliga verkligheten.

Vad händer med oss människor när rötterna till naturen domnas av eller till och med är borta helt? Vad händer med oss människor av denna allt ökande graden av abstraktion?

Jag menar, att när vi människor fjärmar oss från naturen så innebär det att känslan för naturen sjunker undan, att omsorgen för naturen minskar. Omsorg till djur och andra människor ser jag som kopplat till omsorgen för naturen, jag ser det som att allt detta hänger ihop. Vi kommer av naturen, oavsett vilka etniciteter, kulturella bakgrunder eller religioner eller livsåskådningar, så kommer vi alla av naturen – vi ingår i naturen, vi är en del av den och vi tillsammans behövs i världen för att arbeta med naturen istället för som nu emot naturen.

Konsumtionssamhället ser jag som en följd av distans till naturen, det bygger på en idé om att vår jord har oändliga resurser och det bygger på ett fjärmande, framförallt ur det västerländska perspektivet – för konsumtionssamhällets produkter massproduceras i länder långt borta och med råvaror tagna långt borta från den västeuropeiska närmiljön. Detta innebär även att den extrema miljöpåverkan som denna tillverkning och råvarukonsumtion ger upphov till, också finns längre bort. Det blir något diffust, något som inte rör en själv riktigt.

Djurplågeriet och den allt mer okänsliga industriella djurhållningen ser jag också som en följd av denna distansering från naturen. På samma sätt som vi inte ser träden, växterna och naturens kullar som har förstörts av den nya tekniska prylen av senaste modellen som vi nyss har köpt, så ser vi inte djurens plågade inskränkta liv när vi ser en plastförpackad köttbit i stormarknadens livsmedelsdisk. Och många kan inte längre avläsa djurs kroppsspråk, kan inte längre umgås naturligt med djur, det inlärs inte naturligt för den som växer upp i storstadens asfalt och betongmarker. Djur blir aliens, främlingar, något man hittar i charken i kvarterets livsmedelsbutik.

Ett fjärde symptom som jag tror hör samman med industrialismen och fjärmandet från naturen, det är den ökande individualismen på kollektivets bekostnad. Det tillhör urbaniseringen, det självständiga och individuella livet i storstaden. Vi är inte behov av kollektivt samarbete och samverkan idag som i det förindustriella bondesamhället. Detta gör även att kontakten mellan oss människor har minskat, jag pratar nu om verklig kontakt öga för öga, hand för hand, där vi ser, möter och känner varandra. Vi har fått många ensamma på grund av detta. Nu vet jag att det finns flera som är fullt bekväma med denna utveckling, men jag känner samtidigt en oro för den. Internet och sociala medier fyller vissa kommunikationsbehov, men blir ändå bara ett surrogat till riktiga möten i den fysiska verkligheten. Jag ser en risk i att sociala medier överanvänds vilket ökar abstraktionen och distanseringen mellan människor, att det blir ”filterbubblor” där vi inte längre ser varandra utan bara de som bekräftar våra egna synsätt och fördomar, vilket i sin tur ökar markering och aggressioner gentemot olika folkgrupper. Näthat etc.

Jag tror att vi behöver återknyta kontakten med naturen för att rädda miljön och kunna skapa fungerande och ekologiskt hållbara livsmiljöer, jag tror inte att detta måste innebära att vrider klockan tillbaks till den förindustriella perioden och lever exakt på samma sätt. Däremot tror jag att vi kan hitta kunskap från förr, som nu håller på att försvinna, som vi kan inspireras av i skapandet av en ny värld med en ny riktning från där vi finns idag. Jag tror att vi kan utveckla storstäderna till att innehålla mer natur.

Vi byggde storstäderna för att bemästra naturen, vi människor skulle visa oss som Gudar och arkitekter över planeten. Nu är det dags att öppna upp städerna för naturen, låta naturen komma in mer och vara en del av våra liv. Fler gröna ytor, vertikal odling, välkomna även djuren in i städerna för en grön och hållbar utveckling.

För detta behöver vi samarbeta och samverka. Jag ser det finns initiativ ute i landet, som en ny ”gröna vågen” a’la kollektivets 70-tal. Många ungdomar som samlas och ger sig ut och vill bygga, skapa och föra nya liv, utifrån nyckelord som hållbar utveckling, permakultur, enkelhet. Där ligger vårt hopp som mänsklighet, genom dessa initiativ kan vi återerövra naturen genom att bli en del av den igen, och lära oss att avläsa naturen igen – öka vår läsförståelse för djur och natur och därmed öka vår miljömässiga vokabulär.

Raphael Mabo

Fotnoter:

  1. Ebba Lisberg Jensen. Ekologisk läskunnighet och naturrelationernas abstraktion i Antropocen. Kulturella perspektiv 1, 2016.

Information om Kulturella perspektiv